Mörkaste november

Och det handlar inte om depressioner utan om att inte synas vid busshållsplatserna i Gustavsberg med omnejd… I alla fall i Munkmora där vi bor. Nu under den mörkaste perioden undrar jag hur den/de som planerar belysningen på våra gator tänker… Det finns ingen belysning vid busshållsplatsen så det är bara att hoppas att chauffören ser att man står där och väntar. Och JA vi har reflexer på oss!

Simon åker hem själv från Ösbyskolan och även vid Holmviksskogen är belysningen mer än lovligt dålig! Bussen har nästan passerat förbi Simon flera eftermiddagar i rad trots att han har extra reflexer att vinka med så han ska synas. Ska det vara så här? Jag tycker att det är obehagligt med denna dåliga belysning i Gustavsberg. Belysningen räcker inte till. Det vita ljuset är svagt och räcker inte över till andra sidan gatan där vi stiger på bussen.

Skäms Värmdö kommun!

Annonser

Gruppbehandling, nej tack!

Capio har en del stora brister i sin psykiatrivård… En av dessa brister är hyrläkarna som verkar komma och gå, i alla fall på mottagningen i Värmdö. För mig är det katastrof att byta läkare eller annan behandlare hela tiden. Jag har fått en ny ”behandlare” en sjuksköterska som ska vara mitt bollplank nu när jag ska tillbaka i arbetslivet. Det börjar bra med att hon måste avboka samtalet nästa vecka! Jag känner än inte något större förtroende för min behandlare men får acceptera att det är den vård som erbjuds.

Läkarna uppträder virrigt då det förstås är svårt att sätta sig in i en komplex situation. Även om läkaren är bra och välutbildad så hjälper inte det mig när han/hon inte har den minsta aning om min historia. Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp mina ”problem” eller mina funderingar runt min vård. Gensvaret är lika med noll eller inget! MEN det kanske är mig det är fel på?????? Jag har en recidiverande depression med viss terapiresistens… innebär att den är som jag förstår det hela, svårbehandlad??? Men vad vet jag, någon medicinsk utbildning har jag inte.

Idag fick jag ett brev från Capio. Antagligen för att jag har beklagat mig över den minst sagt dåliga återkoppling på vård/behandling som råder på mottagningen.

Hej!

Du har deltagit i ”Energihushållningsgruppen”. Tyvärr blev det ett uppehåll i gruppen, dels på grund av sjukdom hos personal och dels på grund av lågt deltagande. Vi har därför beslutat att avboka de två sista gruppträffarna.

Vi planerar för att starta gruppen på nytt till våren och du är varmt välkommen att anmäla ditt intresse för detta.

Det blev alltså två träffar av fyra. Den tredje gången var det EN deltagare där, MOI! Jag kommer inte att anmäla intresse för detta till våren. Capio är inte bra på gruppbehandlingar. I alla fall inte de jag varit med på. Det blir rörigt, och planeringen är inte bra. Jag la ner 12 veckor på KBT i grupp mot min ”sociala fobi” men utan återkoppling efter ”behandlingen” så känner jag ingen direkt effekt av  denna. Vi var max fyra deltagare kvar sista tillfället. En optimal grupp var 11-12 deltagare.

Ibland tänker jag att jag inte är behandlingsbar, dvs mina ”problem” beror på något som inte går att påverka. Men jag är trött på dippar och ångest. Jag är trött på att känna mig illa till mods för saker jag ändå inte kan påverka… Eller jag kan påverka men inte vet hur. Mitt arbete är ett sådnat. Så mycket som jag har kämpat för att klara av det, mäkta med och få känslan av att lyckas. Nu vill alla att jag ska tillbaka, alla utom jag och det har jag talat om. Tyvärr finns inga alternativ för att hjälpa mig i processen att bli frisk från återkommande depressioner och ångset. Men jag kommer inför morgondagens möte med min chef och kollegan som ska hålla mig i handen under några inledande veckor av min arbetsträning ha en positiv inställning. Det är väl aldrig försent att förändra sitt beteende?? Jag har ansett mig vara född pessimist men kanske är det ett inlärt beteende/sätt att tänka.

På måndag den 1 december är min första ”arbetsdag” på ett helt år. Lite drygt 365 dagar har jag varit borta. Det känns läskigt. Även om jag ska arbetsträna och då inte ha ”produktionsansvar” så kommer det bli en tuff resa, En del av den kommer jag dryfta i min blogg. Det är terapi att skriva, det är mitt sätt att hantera livet. Jag pratar också med min man en hel del. Han är bra på att lyssna och han finns alltid här och nu.

 

Den ulitmata flykten?

Ibland funderar jag över varför jag blivit deprimerad, drabbats av dessa djupa dippar och ångestattacker under så lång tid av mitt liv. Är depressionen den ultimata flykten från livet? Det känns så ibland. Men vad jag flyr från är jag inte helt säker på. Är det utanförskapet jag känt mer eller mindre ”hela livet”? Är det rollen som ”hjälparen”, den som vill göra rätt, hålla sig på god fot med alla som styr mitt så negativa tankesätt runt mig själv och min rätt att finnas och må bra??? Under många år har jag sökt. Men fortfarande har jag inte funnit  det jag söker efter. Jag finner inga svar på mina ”varför” frågor. Kanske finns det inget svar på varför jag drabbas av denna olyckliga känsla inombords, vanmakten och det passiva som lägger täcket över mig. Jag kan inte andas. Det känns för mycket att dra in luft!

Jag vill bara lägga mig i soffan, dra upp täcket till öronen och ligga där, tröstlös och gärna ensam… Men idag kan jag trots allt välja om jag ska göra just det eller om jag faktiskt ska fortsätta kämpa. Det finns mycket gott i livet och det har det nog egentligen alltid gjort. Mer eller mindre i alla fall… inte minst det senaste deceniet som jag fått mina två juveler, barnen, som förgyller vardagen och livet i stort. Men ändå känns det mest när jag är hemma i min lägenhet, barnen bor hos mig och vardagen rullar på. Jag går upp tidigt för att hinna med allt runt barnen innan vi måste gå hemiftån tidig morgon. Lite lättare kändes det i våras då det var ljust tidigt på morgonen. Nu är det mörkt som i graven och mycket ångestfyllt att vakna… När barnen väl är uppe och igång lättare det lite, men jag känner en stor press att inte bli försenad eller att allt måste gå bra. Under de senaste veckorna åker jag med bussen direkt hem, drar täcket över huvudet i soffan och seglar bort. Det är enklast så!

Den ultimata flykten, depressionen, nedstämdheten, som jag flyr in i dagligen, mer eller mindre, längre eller kortare stunder, ger mig ingen ro i själen. Det är mörkt och svart… Jag ser färgerna flykta förbi, fångar dem ibland och känner en annan känsla inombords, som jag inte är van vid.

Igår blev jag uppryckt av telefonen när jag låg och slökollade på TV. Det fick mig att ta mig upp ur soffan och sätta igång med dagens göromål… dvs diska, fixa något att äta till lunch. Sedan bar det av ner till Capio, promenadgruppen… Känns lite så där med inspirationen men jag är glad att jag ändå tog mig iväg. Idag väcktes jag också upp av telefonen… ett kort samtal från min man. Då passade jag på att läsa in morgonens foton tagna på de frostbitna blommorna som jag följt hela våren, sommaren och hösten. Några av bilderna blev ganska bra… Sen la jag mig igen. Kollade på TV innan jag insåg att OM jag inte tar mig upp nu och hittar på något så blir allt ändå mer meningslöst. Bara att ta på mig stövlarna och ta mig en promenad till mitt andra fotoställe… Jag bara MÅSTE göra något. Den ultimata flykten gör inget för mig längre! Jag VILL inte ligga på soffan och vara meningslös, slösa bort mitt liv så som jag gjort under så lång tid! Tyvärr tog batteriet i kameran slut men jag fick således öva macrofotografering med min SONY-mobil. Det gick helt ok det också!

Visst är bilderna fina??? 🙂 I mitt nästa liv måste jag bli fotograf…

Nåja, jag hoppas verkligen att detta inlägg inte uppfattas som att jag har gett upp. Det har jag inte gjort. Då hade jag gjort det för länge sedan… redan hösten 2011 var jag beredd att genomföra den för mig då ultimata flykten. Idag tar inte dessa tankar över mitt liv.

Men detta jämnmod jag känner är jobbigt och trist. Att aldrig känna mig riktigt glad och positiv till livet. Men jag kan ändå inte sluta fundera över varför det är så lätt att ta till flyktvägar när livet går emot. Inte alla har depressionen som den ultimata flykten så klart, men motgångar i livet gör inte alltid en männsika starkare… i så fall skulle inte männsikor behöva missbruka alkohol, droger, spel, sex, mat etc för att klara av livet eller tillföra livet ”glädje”. Jag har egentligen flera flyktvägar… depressionen är kanske den största flykten från mitt eget liv, men att skjuta upp saker, dvs prokrastinera, är något jag också använder mig av när det blir för jobbigt…

Jag har skjutit så mycket på framtiden att det blir olustigt. Men när det väl gäller då försöker jag ta tag i det om än i sista stund… Det handlar inte bara om rädsla för något, utan mer att jag också hittar andra saker att göra. T ex så skriver jag hellre denna blogg än att jag tar tag i andra saker…

Depression är min ultimata flykt, även om den förstås inte är ultimat på något sätt… Jag har haft två stora rädslor i mitt liv, framför allt när jag var yngre… den ena var att bli missbrukare eller beroende av något, den andra var att bli långtidssjukskriven för psykisk ohälsa… Been there, done that! Nu är det bara att kämpa mig uppåt, framåt och helst inte blicka bakåt… Är det svårt eller????

Apropå FaR

Den fysiska aktiviteten alltså… Idag struntade vi helt i att gå ut. Det gråa vädret tog helt bort inresset att sätta fötterna utanför dörren… Inte ens för att köpa rödbetorna som vi glömde igår när vi var upp till Farsta.  Kanske inte bra med tanke på de ”vardagliga promenaderna” som är så viktiga…

I stället har vi ätit varsin bit av den goda sockerkaka jag bakade igår och sett ”Girls” på HBO första avsnittet av säsong 2. Första säsongen har vi snabbt plöjt igenom. Den är faktiskt underhållande så tack till Skavlan som hade Lena Dunham som gäst i fredags! 🙂

https://i2.wp.com/skavlan.com/upload/2014/11/14/_d8a2626-405x270.jpg

https://33.media.tumblr.com/afee03966b5ee398e09ac65a5648c860/tumblr_nf29pgIGgx1qz5q5lo1_400.jpg

 

FaR – fysisk aktivitet på recept!

Jag fick för någon månad eller två, ett recept av min arbertsterapeut. Receptet kallas FaR vilket står för fysisk aktivitet på recept. Här kan du läsa mer om det:

http://www.1177.se/Stockholm/Tema/Halsa/Motion-och-rorelse/Motion-och-traning/FaR—fysisk-aktivitet-pa-recept/?ar=True

Jag tog med mitt recept till Gustavsbergsbadet och fick träffa en instruktör för genomgång av recept och planera en uppstart för min träning. Jag startade upp med ett pass i veckan, Mindfullness Yoga, något som jag tyckte var riktig skönt och rogivande. Tyvärr har jag under de senaste veckorna fallit tillbaka i ”slöheten” och även haft förhinder att gå några av onsdagarna. Varför är det så svårt att få till en vana att träna? Varför är det så svårt att hitta motivationen?

Nåja, i måndags var jag i alla fall på gyminstruktion på Gustavsbergsbadet… Bland en massa gymnasieelever som hade lektion där skulle jag således få genomgång av några av maskinerna för att kunna börja träna i gymmet. Scary, men det gick väl hyfsat ändå. Efter genomgången av de maskiner som jag ska börja med så fick jag rådet att gå genom alla maskiner själv en gång för att testa inställningar etc. Och det gjorde jag. Faktum är att det var ganska ”kul” trots allt… Nu är ambitionen att komma iväg dit för att träna minst en gång i veckan… Måste klara av detta nu. Jag gillar inte min kropp alls, har gått upp i vikt den senaste tiden… jag är trött jämt och har ingen kondition. Jag försöker få till vardagsmotionen varje dag med varierat resultat.

I dagens SvD pekar allmänläkaren Göran Sjönell ut sju onödiga eller skadliga åtgärder inom svensk allmänmedicin, vara av FaR då skulle vara en av dem!

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/halsokontroll-av-friska-dyrt-och-onodigt_4117501.svd

Men jag tycker nog inte att den är onödig, möjligen skadlig om träning utförs på fel sätt eller att nivån blir för hög. Själv fick jag mäkta ont i ryggen (högt upp)  ett par dagar efter gympasset och svårt att vrida på huvudet. Men det kan lika väl vara muskerna som inte är vana att ”arbeta” så jag avvaktar ett par dagar till. Jag har också problem med nedre delen av ryggen (ländryggen??) vilket uppstår när jag städar, plockar, diskar, promenerar, lyfter etc, men det hoppas jag kommer ge med sig genom att stärka kroppen.

Receptet på fysisk aktivitet har jag fått för att forskning visar att det är viktigt för det psykiska välmåendet att vi får lagom dos av motion, att vi är fysiskt aktiva. Det kan ju dessutom ge fler ringar på vattnet, kanske bättre sömn, ändrade kostvanor etc. Vad vet jag?? Jag kämpar på med motivatioen  än, nu under de mörkaste månaderna under året är det som jobbigast… Så jag kan bara kämpa på med att få igång lusten att träna i kombination med att komma tillbaka till arbetet genom arbetsträningen som påbörjas under mörkaste december…

Med RunKeeper kan jag hålla lite koll på hur långt jag går och det är ganska skoj… Kan bli en morot för att bege mig ut på promenad…

Intervju och lite annat pladder en onsdagkväll…

Idag var jag åter på Centrum för psykiatriforskning för att bli intervjuad som en del i SAFARI-studien. Det var lite svårt att svara på frågorna men jag hoppas att mina svar kan bidra till något när det gäller studien runt sjukskrivningar och återgång i arbete vid psykisk ohälsa. Ibland skulle jag hellre själv vara drabbad av en elakartad cancer, men så får man väl inte tänka, eller i alla fall inte ”tänka högt”.

Om min medverkan i studien har bidragit till en lättare återgång i arbete för min del vet jag inte. Till viss del har jag tagit till mig en del av den behandling jag fått under studien. Jag blev lottad att ta del av båda behandlingsformerna dvs ACT och ADA. Men det som är svårt för mig är att kunna öppna mig tillräckligt i samtalssituationen då jag inte känner ett förtroende för personen som håller i samtalet, även om en eller ett par av de ”behandlare” jag mött under de senaste året varit lättare att tala med. En av dessa var sjuksköterskan på Gustavsbergs vårdcentral som höll i gruppen ”Fysisk aktivitet” en promenadgrupp med visst samtalsstöd och gruppsamtal. Hon var en klippa på att läsa av oss i gruppen och alltid hittade in i djupet av våra tankar och känslor.

Psykisk ohälsa, det var något jag knappt kände till när jag var tonåring. Begrepp som depression, ångest, oro osv var jag bekant med. Men att söka hjälp för ett problem som satt i min hjärna var inte ett alternativ då. Det tog mig många nedstigningar i helvetet och många jobbiga år innan jag sökte hjälp. Det krävdes att barnen fick sina diagnoser och att min mamma hastigt lämnade oss under 2009-2010.

Det är i alla fall tacksamt att fått ta del av detta forskningsprojekt och att få vara en del av det. Forskningsstudien beräknas bli klar under nästa år berättade forskningsassistenten som höll i intervjun då jag frågade om jag som privatperson kan ta del av den. Jag är verkligen intresserad av vad som kommer ut av studien… Idag är psykisk ohälsa den största orsak till sjukskrivning och att det ökar bland unga människor är oroväckande. Ibland önskar jag att jag kunde göra mer. Inte bara för min egen del, jag vill nå ut till fler. Det är inte en lätt uppgift. Men för min del är bloggen en del av detta även om den inte bara handlar om psykisk ohälsa eller psykisk hälsa.

Igår satt jag på två jobbiga möten. Det ena handlade helt och fullt om mig. Ett möte med FK, jobbet och mig. Om min vård, om mitt mående, om min framtid… Det kostar mycket för mig att sitta på dessa möten idag. Jag har lyckats slå undan en hel del av depressionsmonstret men jag ställer stora krav på mitt eget deltagande i mötena också. Jag som alltid varit den tysta, tillbakadragna, ”blyga” och känsliga lyssnaren på möten MÅSTE våga stå upp för det jag känner, tänker, tycker och vill. Det är en hård värld vi lever i. Ibland önskar jag att jag var helt ekonomiskt oberoende och kunde jobba ”bara för att jag vill” men så är det förstås inte. Nåja, det  kom en del bra ut av mötet också och jag kan förstå att FK och kommunen inte kan möta mina behov av en nystart. Dagarna tar slut, nya måste jag ansöka om… Arbetsträningen inleds den 1 december på det jobb som kostat mig så mycket energi och gett mig så mycket ångest. Det handlar inte om eleverna, kollegorna eller jobbiga föräldrar. Det handlar om min kamp för att orka, alla intryck, stressen, en miljö som många gånger ställer höga krav på att man orkar med ljudvolymen och ”rörighet” och jag HAR klarat av detta, innan jag själv blev mamma och då förlorade min möjlighet till den återhäntning jag behöver… Tidiga morgnar under helger och ledigheter, barn som ständigt kräver en närvarande vuxen som knappt kan gå på toa utan att det blir krig mellan dem…

Men jag kommer att ge det en helt och fullt ärlig chans. Målet måste vara att verkligen våga känna, se över situationen och sedan börja se mig om efter ett ”passande” yrke för mig. Tid för att kunna ta hand om barnen är väsentlig. Jag måste känna att det är ok att gå på möten på BUP, gå kurser på Asperger- och ADHD-center, jag måste kunna finna återhäntningen i vardagen och försöka få tid för min fysiska återhäntning i form av träning och de vardgliga promenader. Ett arbete med lagom nivå av intryck, stress och krav. Finns det??

Det andra mötet handlar om det som är mig mest kärt, ett av mina barn… Att leda ett barn med autistiskt syndrom genom livet och genom den svenska grundskolan är en utmaning. Att ha en klass med 25 elever eller fler så är det lätt att dessa barn ”försvinner” och inte får sina behov tillgodosedda, även om pedagogerna är riktigt duktiga och fulla av engagemang. Som mamma förstår jag efter mötet att mitt ansvar är så mycket större än jag tagit så här långt. Att ha barn och vara djupt deprimerad är en utmaning, men för mig har de också varit min överlevnad. Nu börjar min utmaning att få mina barn att ”fungera” i vardagen, att få dem att utvecklas efter sina potential. Prata med dem, försöka leda in dem på olika spår. Det blev som ett platt fall en del av det som kom ut av testningen som sonen gjorde för ett par veckor sedan. Vilka hans styrkor och svagheter är lämnar jag inte ut, men bekräftelsen att möjligheten att lära finns, även om den måste anpassas mer till svårigheterna så kändes beskedet bra! Nu ska jag bara fokusera på att orka med dels arbetsträningen men framför allt mina barn. Jag ska också kämpa med mitt eget mående, hitta min plats i livet, i denna värld som är så överväldigande och stor.

Och så blev det ytterligare en uppsats. Jag kanske skulle skriva en bok?? 🙂

Avslutar med några av dagens bilder…

PS bilderna är dels tagna på Norra Stationsgatan och dels i Farsta med omnejd. Jag älskar att ta bilder på molnen som rör sig i vår himmel…

PS igen… På lördag ska jag göra något jag faktiskt kan se fram emot. Då är det Fotomässa i Älvsjö och vi ska gå dit… Så spännande det ska bli! 🙂

 

Orosmolnet drar fram…

Ibland känner jag mig så bortkommen i denna värld. Oron som lätt tar över mitt inre, min själ och mitt sinne, är inte att leka med. För mig är den äkta och sann. Oro över vart framtiden tar mig är stor… borde kanske inte vara det men trots allt så hänger ju livet på att saker löser sig.

Orosmolnet idag är rehabmötet, ytterligare ett i raden där jag sitter ensam och bortkommen. Utan lösningen för min framtid. Det hela började när jag ”tillät” mig känna efter för mycket hur jag kände inombords. Det var så myclket lättare för mig att vara avstängd och mer ”robotlik”. Kanske inte för mina barn och kanske inte heller för mitt välbefinnande men då tuffade jag ändå på, oavsett stormar inombords så gick jag rakt på!

Jag har tappat räkningen på rehabmöten nu, möten som inte ger mig en känsla av att komma framåt. Bara ångest och oro, rädsla för att all trygghet rycks bort. Än har jag i och för sig inte ”hotats” av den eventuella utförsäkringen, men jag tror inte att den är särskilt långt borta. Det är ju väldigt svårt att visa det inre, hur jag mår inombords… Jag känner mig hudlös och skadad, men allt ligger på insidan. Kroppen fungerar ju som den ska, jag vaknar kl 5.15 när jag har barnen, går upp, fixar deras frukost, de kommer iväg till skolan i tid etc. Jag kan ta promenader, läsa några sidor i en bok, fika med en kompis etc. Men trots detta så har jag ett inre i uppror, trots alla försök att bli fri från mitt fängelse.

Nu vet jag att jag inte ska ta ut något i förskott, men det är ju en del av mina ”problem”… Kanske handlar det om kontroll, att jag vill veta VAD som komma skall. Att planera sitt liv är näst intill omöjligt i den situation jag befinner mig i. Jag har ingen semester t ex och kan så till vida inte planera en resa. Vi, jag och min man skulle t ex åka till Berlin under sensommaren/hösten men jag får inte resa när jag är sjukskriven… måste ansöka om detta… och det kanske kan jämföras med att ta ut semesterdagar men känslan är inte så… Jullovet med barnen, hur kan jag planera om de ska få vara lediga några extra dagar när jag inte vet vart jag befinner mig. Nåja, enklast är att de är på fritids hela lovet… De gillar ju sitt fritids för det mesta, i alla fall den ena av pojkarna.

Nu är det knappt tre timmar kvar tills mötet inleds… Jag kan bara hoppas på att jag blir lyssnad på, får förståelse för vad jag tänker och tycker, hur jag känner inför den arbetssituation jag har haft och om vad jag känner inför den idag. Att vara bortkopplad ett helt år är sjukt länge…. det borde inte vara så, men när omständigheterna varit som de är så har jag drabbats hårt. Det handlar inte om en ovilja från min sida. Redan tidigt i våras ville jag ”komma igång” men hela tiden dyker det upp olika ”problem”.

För att avsluta denna klagosång som dessa tankar skulle kallats under min ACT-behandling (Acceptans and Committment Therapy) så får jag ändå inse det faktum att jag idag inte är beredd att ta en massa skit! Jag kommer att göra mitt bästa för att stå på mig. Jag vet vad jag INTE vill, och kan jag påverka detta så kommer jag göra det. Sen är det inte upp till mig att fatta beslutet. Där är jag livegen. Bara att försöka känna ett litet hopp om att bli lyssnad på och förstådd… Hur svårt kan det vara?!?

Ibland känner jag mig som ett skal, tom på insidan med ett hårt yttre…