Jaha, det var ju tråkigt… Men jag är van!

Igår var jag tillbaka till ”min” läkare på Capio för uppföljning på arbetsträningen, prat om mående, medicin, jobb etc. Allt känns på något sätt bra nu, i alla fall det mesta. Saker har fallit på plats och även om jag tenderar att gå ner mig lite då och då så känns jobbet bra och jag ser fram emot att faktiskt jobba ”på riktigt” och få lön för mödan. Beskedet att detta skulle bli mitt sista läkarbesök hos denna läkare tog jag lite ledsamt emot men samtidigt var det väntat… Inget varar för evigt! Men trist är det att åter byta läkare, börja om etc. Det gav mig lite ångest och oro framöver eftersom det jag nu går igenom är något jag vill lyckas med. Kanske har jag lite för låga förväntningar på mig själv, kanske lite för mycket negativa tankar! Ska det vara så svårt att inse att saker går mycket bättre idag än för bara ett år sedan? För ett år sedan var jag nere i en djup svacka. Nu kan jag njuta av solen, en dag på jobbet eller en utflykt med ungarna!

Nåja, att min läkares tjänster inte längre behövdes på mottagningen gjorde mig lite förundrad, men ändå inte förvånad. Jag har gått igenom tre läkare, ett antal andra behandlare, som kurator, arbetsterapeuter, samtalsstöd samt genomgått flera gruppbehandlingar som genomförts lite slapphänt eller helt enkelt avbrutits mitt i. Ingen uppföljning av den första gruppbehandlingen blev det heller vilket resulterade i att de 12 passen kändes ”bortkastade”. Idag kämpar jag med näbbar och klor för att uppnå något som jag skulle vilja kalla ett ”bra liv” med balans mellan barnen, arbete och egen fritid. Jag går periodvis in i olika ”projekt” som tar mycket av min energi. Tidigare var det skrivandet och surfandet på nätet som tog en hel del energi och tid. Just nu är det småpyssel med pärlor och gummiband som jag lätt fastnar i, nästan ”maniskt”… (Nä, jag är inte manisk men har ett sådant beteende när det gäller mina intressen, dvs jag är som mina ungar, hyperfokuserad). Tyvärr speglar detta även av sig under min arbetsträning… Jag blir pysselfröken nr ett som inte klarar av att vara ”stilla”, jag vill ha något att göra och trivs bra i materialrummet med all inspiration. Det kostar förstås en del pengar också… inget är gratis! Panduro har fått ett antal besök och en del pengar av mig… Det är min ”drog”. Ibland önskar jag att träning kunde bli drogen för mig i stället!!

Nu hoppas jag (och håller tummarna) för att kuratorn som jag träffat två gånger hittills kan hålla det löftet att jag får mina stödjande samtal och därmed kanske kan uppnå en viss ro i själen och kanske även i kroppen. Jag vill förstå mekanismen bakom min ångest, min oro, min depression etc. Det är inte allmängiltigt och lika för alla.

Just nu har SvD en intressant artikelserie om utbrändhet, stressrelaterade sjukdomar, utmattningsdepressioner etc. Jag har själv inte hunnit lusläsa alla artiklar men ser fram emot att göra detta då jag får en stund över och då jag kan slita mig från min envishet att lära mig mer om att skapa med pärlor… Min samtalskontakt som jag hade genom habiliteringen på Rosenlunds sjukhus redan 2010/2011 konstaterade under hösten 2011 att jag uppvisade tecken för en utmattningsdepression och hon ville att jag skulle uppsöka läkare för att få hjälp med detta. Det är ingen ”diagnos” jag fått och kanske hade jag ”turen” att kliva av hästen innan den sparkade av mig… Väggen var nära, livet kändes övermäktigt… men nu efter flera år känner jag mig lite starkare… Jag har en stor inre otrygghet och saknar tron på mig själv i många sammanhang, MEN jag tar initiativ, försöker vara mer social etc än jag gjort under de senaste 5 åren.

Livet känns bättre och bättre… våren är här, resan till Berlin med min man är bokad till i maj. På måndag börjar jag jobba 50% ”på riktigt” och även om det känns läskigt så har det varit mitt mål länge. Nu ska jag bara se till att klara av det och komma igång med resten av livet!

DSC07815 DSC08665 DSC07869 DSC08731

DSC08664

PS! Jag har inte orkat skriva om det men just nu är Simon i Dalarna hos morfar… Det är första gången han är borta på detta viset! Han verkar trivas mycket bra och det känns kul att det blivit lyckat. Han hämtades av morfar i söndags och de åker hem i morgon… Min stora kille!!! 🙂

15 minuter

Att engagera barnen i de dagliga sysslorna hemma har inte varit min starka sida. Det var ett av ”problemen” jag tog upp med min nya samtalskontakt, den vikarierande kuratorn. Hon gav mig tipset att lägga 15 minuter om dagen på att tillsammans med barnen (dvs hela familjen) gör något som behövs hemma under 15 minuter. Man ställer timern och ska således endast göra den sysslan (städa rummet, diska, plocka tvätt/leksaker etc) i exakt 15 minuter. Sen är man ”ledig”, ja barnen i alla fall! Jag testade metoden idag. Pratade med barnen om det innan och efter middagen ställde jag in tiden, men fuskade lite… det blev bara 10 minuter denna första dag. 🙂 Jag och Samuel fixade tvätt i tvättmaskinen och fick igång den. Sen vek han och jag handukar. Simon fixade med disken i köket (skölja av tallrikar mm). Kul att båda var med på noterna!

I övrigt en mycket lugn och behaglig måndagskväll. Så här lugnt brukar det inte vara. Kanske beror det på att Samuel nu får en extra dos medicin efter middagen. Ett tillägg som inte är lika långtidsverkande som den medicin han tar på morgonen. Kvällen var harmonisk och barnen kom i säng som de skulle. Själv har jag haft en bra dag, men jag känner mig utmattad. Vid 18-tiden när barnen och jag var klara med middag och undanröjningen så dog jag i soffan en stund. Fastnade framför Fråga Doktorn som visade ett inslag om en äldre man och hans fotointresse. Han var född döv och med en ögonsjukdom som skulle leda till blindhet. Idag var han helt blind på ena ögat men kunde se lite med det andra. Han hade hittat tillbaka till sitt tidigare fotointresse. Det var en inspiration.

Jag har jobbat halvtid första gången idag. Eller ”jobbat” kanske jag ska kalla det… 🙂 Jag arbetstränar än. Men det känns som att jag jobbar… jag finns i verksamheten hela tiden, hjälper elever med det som de behöver hjälp med, hade bl a hand om en liten grupp i matematik en lektion. KUL! Svarar i telefonen, pysslar med de elever som vill pyssla etc. I morgon jobbar jag 8.30-12.30 och det är fritids hela dagen då det är utveecklingssamtalsdag på skolan. Får se hur den dagen artar sig. Sen promenadgrupp och på sen eftermiddag föräldramöte i Simons nya ”klass”! Spännande!!!

Nåväl, jag håller inte tiden i kväll… hade lovat mig själv att komma i säng före 23 om allt var lugnt… I stället hamnade jag här, i bloggen… inspirerad att skriva. Det är mitt bästa sätt att nå omvärlden. Jag trivs med det skrivna orden, det är lättare för mig att göra mig hörd här… sen är det väl ingen stor skara läsare men det gör egentligen ingenting! Nu ska jag stänga ner datorn för i kväll… jag använder datorn ganska lite just nu. Det som tar mitt intresse mer är mina pärldjur och rainbow loom… Suss gott alla! Vi hörs en annan dag! ❤

När ljuset återvänder

Vi lever i en mörk och dyster värld. Varje dag kommer smärtsamma nyheter om våldsdåd från olika delar av världen. Ibland blir det svårt att ta in allt ”elände” i världen men trots det så är det viktigt att vi bryr oss, att vi vågar stå emot de mörka krafterna som cirkulerar omkring oss. För bara ett par år sedan orkade jag inte ta in något av det som hände omkring mig i världen eller ens i min omgivning. Allt fick bero då hela mitt inre var trasigt och kaotiskt. Det fanns helt enkelt inte plats för omvärlden just då. Hemskt egentligen, då jag inte brydde mig särskilt mycket alls men ibland så är livet inte så självklart. Många motgångar och tuffa perioder sätter spår i en känslig människa. Jag är en både känslig och känslosam människa. Under alla år som jag sett mig själv som svag, konstig, annorlunda etc så har jag byggt upp en hög mur. Ett försvar mot världen som jag upplevde som karg och hård. Jag blev tyst och låste in mig i mig själv.

Kanske var jag tyst redan som barn? Det minns jag inte men jag vet att jag i mångt om mycket tyckt om att vara ”för mig själv” i min egen värld. Det kan ha varit ett fritt val eller något som jag tvingades in i av olika omständigheter men det spelar egentligen ingen roll längre. Svaren på mina frågor står skrivna i stjärnorna och kommer inte att nå mig under min levnad. Det är för sent. Jag väntade för länge med att börja söka svaren.

Nu kan jag njuta av vårsolen, ja det kändes som vår i luften igår då vi promenerade upp till Farsta. Solen värmde, snödropparna frodades. Redan i onsdags såg jag de första snödropparna i Hökarängen. Nu när jag börjar närma mig mitt eget inre, förlika mig med vem jag är så ser jag det vackra. Det var inte självklart för några år sedan. Jag kan också uppleva smärtan över det som händer i världen. Den extremism som hotar vår rätt att uttrycka våra egna ord. Charlie Hebdo i Paris på min födelsedag, helt fruktansvärt! Köpenhamn igår och där emellan IS framfart i Syrien och Irak, Boko Haram i Nigeria, rebellerna i Ukraina. Varför denna ondska? När är det nog?

Ibland när det blir för mycket önskar jag nästan att jag kunde sluta mig i min bubbla igen, men bara nästan. För det är värre att inte känna alls, att bara vakna och ta sig genom dagen likgiltigt och utan mål. Inte visa andra vad som sker inuti, bara försöka bära masken varje dag. Det blir till en långvarig smärta som inte lätt ger med sig. Jag kämpar med att lindra denna smärta varje dag. Det tar tid, det är en smärtsam process, det kräver allt och lite till.

Sedan hösten 2010 har jag försökt kämpa mig till det som jag skulle vilja kalla ett ”normalt liv” där det finns både glädje och sorg, gott och ont. För mig är det normala att orka med en vanlig arbetsvecka, att känna glädje att möta en ny dag och att ha ork och energi kvar till kvällar och helger tillsammans med barn och familj. Jag är på väg, det känner jag… 🙂 Jag har inte nått målet än. I skrivandets stund så orkar jag egentligen bara med mer eller mindre en sak i taget. Just nu är det arbetsträningen som står i mitt fokus. Då får det andra träda tillbaka. Ett exempel är träningen. Arbetsterapeuten (som nu har slutat) skrev glatt ut FaR – Fysisk Aktivitet på Recept. Men jag har tabbat mig helt och fullt och inte klarar av att komma igång med träningen, trots att jag fått det på recept. Jag började under hösten men abetsträningen tog all min energi och gör så fortfarande. Jag somnar ofta när jag kommer hem eller redan på bussen hem :-/

Nåja, jag är tacksam över det liv jag har idag. Jag är på gång, jag har förändrats mycket under den senaste tiden. Jag känner för varje dag jag går till jobbet att det känns bättre och bättre. Vissa saker är fortfarande jobbiga att ta tag i men jag försöker övervinna min tveksamhet varje dag. Jag gör det som jag känner att jag klarar av, försöker vara en inspiration för eleverna och en bra hjälpreda i klasserna. Jag känner uppskattning över att vara på mitt arbete och även om jag inte ”räknas” så känner jag ändå att jag finns där.

DSC_0036

 

Det här får mig att se framåt… Det knoppas i träden och våren är på väg. Jag ser med tillförsikt framåt…

Svar via Twitter

Bloggandet är ganska häftigt ändå. Härom dagen skrev jag ett inlägg om dörrförsäljning då jag vid 20-tiden fick påhälsning från ComHem. Genom Twitter fick jag sedan svar från ComHem… Jag tycker att all form av försäljning via dörren är jobbig, så även telefonförsäljning. Även om jag lättare säger nej idag så blir jag osäker när jag inte ” gör som grannen under” eller ”inte vill betala mindre” för ex bredband och TV. Som kund anser jag mig inte tvungen att förklara varför jag inte vill byta bolag. Frågan ställdes flera gånger vilket för mig blev plågsamt. Jag varken vill eller behöver förklara mig för andra om mina val!

Nåja, det är en tankeställare för mig i alla fall! Nästa gång ska jag inte vara så mesig… Ett nej är ett nej!

Jag måste verkligen inse att jag faktiskt kan prata för mig själv. Visst känns det jobbigt fortfarande men jag känner ändå att jag inte längre vill bli trampad på! Jag slapp ta till ångerrätten denna gång!

Jobbigt värre med dörrförsäljare!

Önskar jag inte varit hemma i kväll! Även om jag nu inte skrev på något avtal för ett visst bredbands- & digitalTV-bolag som min hyresvärd är ansluten till (bolaget heter ComHem och hyresvärden VärmdöBostäder). Strax efter nyheterna kl 20.00 hördes en mikrosvag knackning på dörren. Jag kände egentligen inte för att öppna men dum som jag är så gjorde jag så i alla fall. Utanför stod en kille med ID från ComHem. Han ville bara prata i två minuter och han var ”ålagd” att göra detta med alla hyresgäster (What??) men jag antar att det var för att jag har ett annat bolag för bredband och TV. Att stå i dörren och prata med okända människor som dessutom vill sälja något är illa nog men när de tar plats i köket så blir det en mardröm. Jag är alltför mesig jag, som tillåter någon att komma in så där i mitt hem. Dessutom så var han ganska otrevlig till sättet, han fick mig att känna mig dum för att jag inte ville sänka mitt pris med ett par hundra kr i månaden. ComHems kombination skulle gå på 538 kr i månaden, nu betalar jag 736 kr (inkl HBO som kostar extra). Visst skulle det bli billigare men är det bättre?? Jag är tveksam! Jag är trots allt glad över att jag inte godtog erbjudandet trots ”hotet” om att priset för samma deal landar på dryga 700 kr (dvs samma som jag betalar idag) om jag går via ComHems kundtjänst.

Nä, kanske är det otacksamt att vara ”dörrknackare” när man möter ”kunder” som mig, eller kanske var jag annorlunda gentmot mina grannar som genast gick över till ComHem (jag vet att många valt detta då det är ett ”ComHem-hus”)…

Hade jag inte ont i magen innan så fick jag det av besöket. Det blir en olustig känsla i kroppen, både av vanmakt och av irritation. Magen har f ö spökat ett par dagar nu. Kan bero på den ökade belastningen med längre arbetsdagar och att barnen varit hos mig under förra veckan. Simon fyllde år och jag har stressat runt lite extra p g a det. Trött är jag dessutom. Igår somnade jag framför TV:n kl 20 och idag somnade jag nästan på bussen från Brunn till Gustavsberg kl 12.00…. efter promenaden då jag kommit hem la jag mig och dåsade till i lite drygt en timme. Helt slut.

På fredag skall jag åter möta en ny ”behandlare” i vården. Jag får en ny ”samtalskontakt” då den jag har haft (skulle ha haft) inte kan prioritera mig utan måste prioritera andra mer behövande patienter. Mitt liv rullar på. Jag trivs bra på min arbetsplats, faktiskt! Mina kollegor är justa och de verkar uppskatta att jag finns där ett par timmar om dagen. Ungarna är mysiga och att få hjälpa till i klasserna och pyssla med pärlor på eftermiddagarna passar mig. Hur det blir till hösten vet jag inte men det lutar åt en mer stressig miljö för mig då jag antagligen måste jobba med de yngre fritidsbarnen. Men jag ska inte oroa mig i förtid. Nu ska jag klara av denna utmaning som innebär att jag inom kort faktiskt ska jobba 75 % om FK:s plan håller… Det är inte riktigt min plan då jag hade velat gå lite lugnare fram, men då kan jag riskera att bli av med min försörjning igen och det klarar inte min ekonomi… Jag har blivit nollad en gång redan och det var inte roligt.

Nä nu blev det mest blaj det här. Ska ta och försöka komma i säng nu för en ny arbetsdag i morgon… Så här kommer några av dagens vackra bilder…

DSC_0619

DSC_0622

DSC_0651

DSC_0677

 

PS ComHem eller inte ComHem? För mig lutar det åt inte!

Total härdsmälta!

Arbetsträningens sista månad är inledd. Upptrappning av arbetstid sedan igår. Tre timmar om dagen måndag till fredag. Ja det är väl inget?? Eller… Nja, egentligen inte. Där jag är just nu trivs jag bra, det är kul och inspirerande att vara på Klubben och att arbeta med barnen i fyran (där jag mest har varit men jag känner en hel del av femmorna sedan de gick på fritids). Gårdagen var ok, sovmorgon, inga barn att lämna. Jag började jobba kl 12.30 och åkte till jobbet kl 11.20. Arbetsdagen slutade kl 15.30. Hann med någon lektion och lite pyssel på fritids. Många av barnen gillar att pyssla med pärlor och gummisnoddar (rainbow loom). Gummisnoddar ja, det ger flashback till åren på Post Girot. Gummisnoddsbollar och gummibandskrig… 🙂

På kvällen hade jag lite kraft kvar även om orken inte var hundraprocentig. Det blev lite senare med nattningen av barnen då jag helt enkelt var utpumpad.

Idag upp vid 5.15, duscha och fixa frukosten till barnen (de äter aldrig samma utan alltid olika). Medicinen ska också beredas… Iväg i tid, kl 7.10. Taxin kom i tid idag… skönt. Arbetade förmiddag idag, då börjar jag 8.30 och jobbar till 11.30. Då bussen var lite sen jobbade jag lite ”extra” tills båda fyrorna gått in efter rasten. Promenadgrupp på Capio, samma gäng som i höstas… det är helt ok men det var mycket halt idag… Utvecklingssamtal med Simons nya lärare i Ösbygruppen kl 15.00.

När vi väl kom hem, Simon och jag hann jag inte mer än fixa en macka åt Simon, plocka undan lite och få igång makaronerna innan en grinig Samuel kom hem. Det kändes inte så inspirerande… Jag fick en total meltdown. Så trött och utpumpad, helt kaputt i skallen… så nu när klockan är 21.40, barnen ligger i sina sängar sedan en timme tillbaka så försöker jag sammanfatta dagen. Jag vet att jag inte ska förutsätta att allt går åt H-vete, det kommer att bli bättre! Men att jobba åtta timmar med barn i tidig skolålder på fritids och sedan komma hem till de egna barnen, kämpa med läxor etc… hur ska det gå?? Idag hade båda ungarna läxor att jobba med och då det inte är många timmar att spela på en vardagskväll så kändes det övermäktigt. Men det löste sig hyfsat, även om jag gärna hade lagt ner mer tid på vart och ett av barnen och deras läxor. Samuels vresighet och highspeed stillades av lite ”vid behovs-medicin”. Det var lugnt fram tills läggdags (tanborstningen och saga) då fick han spelet igen och började reta sin bror. Det är vardagsmat, men nu testar vi lite olika metoder hemma för att möta behoven och få en lugnare kväll för båda barnen. Simon längtar till sportlovet då han ska få åka till morfar och vara med honom i Dalarna några dagar.

Nåja, trots att jag är trött, sover dåligt och känner att mycket är kämpigt så vet jag att det jag gör idag är nödvändigt. Det är inte ok för mig att gå hemma. Jag är långt från pensionsåldern än, har många år kvar att ge… Det är inte naturligt för mig att gå hemma. Jag är van att vara igång. Vad som hände runt 2010-11 vet jag inte. Marken försvann, tid och rum flöt ihop och jag fick verkligen kämpa mig fram varje dag. Så är det inte längre, tack och lov!!!! Idag kan jag se fram emot morgondagen.

Nä nu får det räcka för idag. Det blir lite för spretigt i kväll. Jag vill helst hålla mig till ett ”ämne” när jag skriver men ibland är det skönt att skriva av mig lite.