En av dessa dagar…

Vissa dagar, lite lite jobbigare än andra. Ångesten kom smygande redan igår. Kvar var den när jag vaknade tidigt i morse, men efter en stund så motsatte jag mig känslan, klev upp och kom iväg. Det viktigaste är att inte låta ångesten bestämma över dig. Du är din egen…. känslan är en del av livet men det du gör av livet är så mycket mer. Låter det enkelt? Nä, men för vem är livet enkelt – handen på hjärtat nu!!!

När jag kommer till jobbet känner jag genast hur väl jag faktiskt trivs. Det är roligt att träffa alla elever och kollegor. Även om motståndet fanns där så kan jag ändå ta mig genom dagen och känna att jag gör det jag ska. Tidigare föll jag offer för ångest och depp. Då tog tanken mer eller mindre helt över mig och jag blev ganska inåtvänd. Mer tyst och återhållsam. Idag vågar jag höras mer, även om jag faktiskt inte gör väsen av mig när jag inte känner för det. Idag lite mer avvaktande i mitt sätt, lite lågmäld men som sagt, nöjd över att befinna mig på plats.

Att sedan få åka och hämta hem barnen var som att få luft i lungorna. Trots Samuels humörsvängningar från högt till lågt till högt igen, så var det bara skönt att komma hem med grabbarna. Bara att behålla lugnet, inte låta mig påverkas av sura miner och annat gnäll. 🙂

När vi skulle läsa för kvällen så var Samuel genomsvettig. Blev lite orolig över att han skulle ha feber eller nåt, men han verkar ha gått extremt in i att spela på sin platta… Kan man bli svettig av det?? Ja, tydligen!

Varför drabbas jag så lätt av ångest just nu? Troligen beror det på förändringar i medicinen, då jag inte får märkbar effekt av medicinen så trappar jag ner den medicin jag stått på under en längre tid. Ev blir det en annan medicin längre fram, men jag hoppas förstås slippa knapra i mig piller varje dag… Det känns fortfarande surt att behöva ta medicin för att orka med att gå upp på morgonen och ta sig genom dagen… Tur att jag har så mycket att leva för så att jag kan känna lusten att kliva upp om morgonen!! ❤ ❤ ❤

Annonser

Svåra avslut

Eller svårt att avsluta kanske??

Något jag under lång tid haft svårt för är avslut, det kan handla om att avsluta en aktivitet jag håller på med, eller ett pyssel jag gör (jag har många pågående pysselprojekt som finns på listan ”göra klart”). MEN det är även svårt vid andra avslut. Idag hade vi sista gruppsessionen på KBT:n. Den grupp jag hängt med under en längre tid skingras och vi står nu på egna ben.  

Det handlar inte bara om att stå på egna ben, att ”ensam” kämpa vidare mot depression och ångest. Det handlar om att ”splittra” en grupp som faktiskt knytits ihop under tiden vi har gått denna KBT-behandlingen. Jag har inte haft särskilt stort förtroende för att KBT är rätt metod för mig, men trots det så har jag kunnat ta till mig en hel del av det som vi gått igenom. Jag inser att jag idag faktiskt KAN säga ifrån på ett sätt jag inte tidigare kunnat. Jag är en känslomänniska och det måste jag både lära mig leva med och kunna styra mina beteenden ifrån ibland. Att agera under affekt kan ju ibland slå fel. Däremot har jag väldans svårt att fylla i alla läxor som vi haft vecka för vecka. Jag har också saknat att få gräva lite mer i det som på olika sätt bidragit till att jag har tagit till de strategier jag har för att klara av det vardagliga livet. Bland annat att jag undvikit sådant som varit svårt eller obehagligt, att jag dragit mig undan i stort från ett socialt liv, att jag skjuter upp olika saker…

Att min fotokurs på Fotografiska Akademien snart är slut känns oerhört jobbigt, ledsamt och tråkigt. Vilket gäng att få hänga med varannan tisdag. Denna entusiasm som vi får från vår fantastiska lärare Mia det kommer jag sakna… Jag våndas att det bara är två gånger kvar på kursen. 😦

Ovan har jag testat att fota med olika brännvidd…

 

 

 

Är det fel på mig?

En tanke jag ofta haft. Vad är felet? Varför kan inte jag hantera livets prövningar på ett bättre sätt? Efter en mycket kaotisk tid i mitt liv försöker jag nu reda ut allt. Det är ett virrvarr av trådar som har gosat ihop till ett riktigt trassligt nystan.

När jag första gången tog mod till mig att söka hjälp blev det en samtalsmotagning med koppling till habiliteringen där mina barn var inskrivna. Det hade hänt ovanligt många jobbiga och svåra saker under en längre tid och jag var redan innan i ganska dåligt skick, även om jag inte skulle erkänt det hela för någon levande människa. Det blev en tuff prövning. Min samtalspartner om jobbiga och svåra saker hade i stort bara varit jag själv. Jag var ensam med tankar och känslor. Skrev mycket och försökte kasta ut livlinor på några plattformar. Utan dessa hade jag kanske inte suttit här idag.

Samtalsbehandlingen handlade mest om att släcka de akuta bränder som uppstod under den perioden av mitt liv. Daglig ångest, svårt att få livet att fungera. Jag var nära att krascha totalt, men jag är envis och höll mig uppe, knappt. Tillslut fick jag ”order” om att söka mig till primärvården, vårdcentralen, då min terapeut upplevde att jag drabbats av en utmattningsdepression. Något som jag inte fick bekräftat av vården men jag blev sjukskriven med diagnosen stressreaktion till att börja med. Den övergick sedemera till depression och social fobi.

Jag fick träffa en läkare som verkligen lyssnade på mig. Sen fick jag träffa en psykolog, nyutbildad och ung. Vårdcentralen hade enbart KBT-behandling att erbjuda sedan psykologen gjort sin kartläggning över mitt mående och min sk sjukdom (som jag ansåg då). Jag blev erbjuden KBT i tio veckor enlig konstens alla regler med ett mycket strukturerad program. Läxor varje vecka och jag sjönk som en sten. Satt med svår ångest efter varje träff. Efter sjunde gången avbröts det hela och jag remitterades vidare.  Jag vet att psykologen verkligen ville hjälpa mig men trots mediciner och KBT så blev allt sju resor värre och runt juletid 2011 var jag på botten av botten och blev tillskriven lugnande medicin för att döva ångesten. Otroligt obehagligt.

Efter det har jag gått igenom ett par försök till med KBT, en 2013 för min sociala fobi. Det var en gruppbehandling och tyvärr så kände jag även denna gång att jag misslyckades. Det fungerade inte på mig. Problemen kvarstod, jag klarade inte av att ändra mina beteenden i de situationer som var ångestframkallande.

Just nu deltar jag i ytterligare en KBT-grupp. Denna gång för depression, och detta för att jag verkligen vill kunna jobba mig igenom de återkommande depressionerna jag drabbats av så många gånger sedan tonåren. Jag är motiverad och vill verkligen lyckas. Ändå så tvivlar jag fortfarande på metoden. Jag tror inte att det är helt och fullt för mig. Jag fösöker omsätta min kunskap till min verklighet, min vardag, men det är svårt. Vad jag skulle må bästa av är antagligen en kombination av att få fördjupande samtal utifrån mina erfarenheter, få hjälp att blicka tillbaka och samtidigt jobba med det som ändå är aktuellt i min vardag.

Jag måste t ex lära mig säga nej än bättre. Jag måste lära mig hantera de ”smällar” livet för med sig, framför allt när det gäller jobbet, men även med barnen och livet i stort. Det går inte att leva på ett rosa moln och bara glida fram genom livet.

I SvD presenterades igår en debattartikel i ämnet: ”Ensidig satsning på KBT skadar svensk psykvård”.

Att söka behandla alla med enbart en metod är både dumt och i många fall rent skadligt. Männi­skor är olika och det är självfallet behandlingen som skall anpassas till vars och ens specifika problematik, resurser och preferenser – inte tvärt om. Alla kan inte botas med en enda metod, men flera kan – med flera metoder.

I våra grannländer Finland, Norge och Tyskland finns erfarenheter från mer breda, effektiva och välfungerande modeller för psykoterapi. Gemensamt för dessa är att de, utifrån patientens problematik, preferenser och behov, erbjuder val mellan flera utprö­vade och etablerade terapimetoder hos legiti­merade psykoterapeuter. Här ingår psykodynamisk psykoterapi (PDT), kognitiv beteendeterapi (KBT), familjeterapi, gruppsykoterapi med flera. I Finland har denna modell resulterat i att 30 procent av patien­terna återgått i arbete efter behandling. Finlands satsning på kvalificerad psykoterapi har sparat miljarder – till en väsentligt lägre kostnad än rehabiliteringsgarantin.

Riksrevisionen konstaterar att: Rehabiliterings­garantin styr landsting att satsa på kvantitet framför kvalitet. En orsak till att regeringen har valt att prioritera KBT som behandlingsmetod är att den kan utföras av någon som enbart har en basutbildning i KBT.

Därmed har man skapat en för Sverige unik ­modell, där lågutbildad personal prioriteras före högkvalificerade, legitimerade specialister. Möjligheterna att få möta en psykoterapeut med kvalificerad utbildning har därför radikalt minskat och är i praktiken mest förunnat de som kan betala med egna pengar. Bara en bråkdel av de legitimerade psykoterapeuter som utbildas i Sverige används inom rehabiliteringsgarantin.

Jag har mött många olika behandlare och läkare under de senaste åren. Alla med olika infallsvinklar och förslag på vård, men att mottagningarna sedan ändå bara erbjuder KBT som behandling hos psykolog/psykoterapeut känns ganska visset. Jag vill absolut inte ligga på soffan i samtal om mina ”bortträngda minnen” från barndom och uppväxt i en soffa år ut och år in för dyra pengar, men jag vill möta respekt för min person. Alla är INTE stöpta i samma form. Jag är inte den som ger upp, inte direkt, men att hela tiden strida för egen sak är ganska krävande. Det gör att mitt psyke försvagas ytterligare och blir än svårare att i stället förstärka.

För mig har de långa perioderna av sjukskrivning varit svåra på många sätt. Jag förstår varför det inte är att rekommendera långa sjukskrivningar då isoleringen kan bli så konstant. Men jag tror att det behövs större förståelse för att vi har olika behov och faktiskt inte klarar av att tackla svårigheter på samma sätt.

Riksrevisionen konstaterar att: Ett annat problem är att det inte går att säga om patienterna blir hjälpta av behandlingen.

Rehabiliteringsgarantins grundidé är att producera så mycket KBT som möjligt per capita. Om det passar och om det funkar har man inte brytt sig så mycket om. Någon systematisk uppföljning ingår inte i garantin.

Rimligen skulle man kunna förvänta att denna gigantiska satsning på de evidensbaserade metoderna, piller och KBT, också borde göra folk fris­kare. Så blev det dock inte. I stället har svenskarna blivit allt sjukare. Problemet är särskilt alarme­rande när det gäller utvecklingen av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Regeringens huvudåtgärd, den så kallade rehabiliteringsgarantin, med en satsning på enbart en typ av terapi, är beklämmande. Förutom nu Riksrevisio­nen har tidigare två av varandra oberoende forskningsrapporter slagit fast en rad negativa konsekvenser. Karolinska Institutet respektive Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) konstaterar ­redan i sina rapporter från 2011 respektive 2012 att:

• Satsningen på en enda terapimetod inte i någon grad påverkat patienternas sjukfrånvaro.

• För dem som inte var sjukskrivna ökade sjukskrivningarna efter behandlingen. Närmare var fjärde patient beräknas tidigt ha avbrutit behandlingen.

• KBT-satsningen har varit dyr och inte på något sätt kostnadseffektiv.

Ännu har den nya regeringen inte gjort någon förändring av rehabiliteringsgarantin. Vi förutsätter att detta nu sker och att svensk sjukvård anpassas till internationell standard enligt följande:

• Olika vetenskapligt utprövade psykoterapeutiska behandlingsmetoder görs tillgängliga för alla med psykisk ohälsa och på lika villkor i hela landet.

• Enbart psykoterapi utförd av legitimerad psyko­terapeut bör ersättas med offentliga medel.

• Patienten får rätt att välja den behandlingsmetod som passar hans eller hennes behov och person bäst.

• Antalet behandlingstillfällen ska styras av patientens behov och svårigheter, i linje med övrig sjukvård och motsvarande modeller i andra länder inom EU.

Avslutningsvis, så finns det mycket som behöver förändras inom vården men även inom samhället i stort. Hur stort är mörkertalet av människor som befinner sig i den situation jag själv befann mig i under så många år? Hur många går varje dag till jobb, skola etc med den där stora klumpen i magen. Min klump finns kvar. Även om jag vet att jag är starkare idag än jag kanske någonsin varit så har jag en stor osäkerhet inom mig. Varje morgon brottas jag med ångest mer eller mindre. När jag ska göra saker utanför min ”trygga sfär” så våndas jag. Med bara ett par träffar kvar på KBT-hehandlingen så undrar jag… Är jag klar nu? Rustad för att klara av motgånger och medgångar?? Blir man någonsin det?

PS läs gärna hela artikeln i SvD här:

http://www.svd.se/ensidig-satsning-pa-kbt-skadar-svensk-psykvard/om/debatt

DSC01854

Var rädd om ditt sköra liv… ❤

World Mental Health Day 10 oktober

Idag är det World Mental Health Day med temat ”dignity ln mental health”.

http://www.nsph.se/hjarnkoll/world-mental-health-day-10-oktober/

Den 10 oktober är det World Mental Health Day på temat ”Dignity in mental health”. Det kommer Hjärnkoll att manifestera på många platser i landet på temat ”Din värdighet”. Du kan också själv manifestera i sociala medier! Fundera över vad värdighet betyder för dig – skriv, fota och dela med hashtagen #minvärdighet

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa, för att minska diskriminering och utsatthet. Alla människor ska ha lika rättigheter oavsett psykiska olikheter. World Mental Health Day 10 oktober är ett utmärkt tillfälle att prata mycket och högt om psykisk ohälsa på gator och torg och på andra platser där många människor möts. Öppenhet gör stor skillnad!

 

http://www.svd.se/en-folkrorelse-kan-lindra-psykisk-sjukdom/i/senaste

Under 2014 begick 1531 personer självmord i Sverige och 142977 personer var sjukskrivna för psykisk ohälsa. Bakom siffrorna gömmer sig livsöden; människor som vi alla. Det handlar om din granne, familjemedlem och arbetskamrat. Psykisk sjukdom drabbar alla oavsett bakgrund och aktuell livssituation, precis som många kroppsliga sjukdomar också gör. Skillnaden mellan att drabbas av kroppslig och psykisk sjukdom är dock, utöver respektive sjukdomsbild, på många sätt fundamental.

Människor med psykisk sjukdom utsätts för stigmatisering och diskriminering. Studier har visat att många inte vill arbeta tillsammans med, eller bo nära, personer med psykisk sjukdom. Människor med psykisk sjukdom erhåller sämre sjukvård och dör i förtid jämfört psykiskt friska individer. Psykisk sjukdom framställs i media som en överhängande riskfaktor för att begå hemska våldsbrott, vilket är mycket långt ifrån sanningen.

Jag har ganska ofta skrivit om min resa, om mitt lidande i tysthet. Det blir en del i min vård om mig själv.

Jag är en av dem som under 2014 var sjukskriven p g a en recidiverande depression. Jag har varit drabbad av återkommande depressioner under hela mitt vuxna liv. Den första episoden av depression (jag minns) upplevde jag under mina år i gymnasiet. Att leva ett ”normalt” liv då var förstås svårt. Att söka hjälp när jag var ung kändes främmande. Jag led i tysthet, mitt liv blev ganska inbundet och under långa perioder väldigt ensamt. Visst har jag försökt att leva så normalt som möjligt och umgåtts med kompisar etc. Jag minns vissa perioder av mitt liv som ganska bra, men det som präglat mig mest är de långa perioder jag isolerat mig och gjort avkall på ett ”socialt liv”. Men jag trivs ju att vara ensam… Eller??

Jag vet att obehandlade depressioner leder till ett större lidande. Det kan också leda till andra sjukdomstillstånd och i värsta fall till döden. Idag är jag tacksam över att jag under försommaren 2010 äntligen vågade se min sjukdom i ögat. Min vändpunkt kom när min mamma hastigt lämnade oss och jordelivet i juni 2010. DÅ insåg jag att jag inte klarar detta själv. Det har nu gått mer än fem år sedan. Jag har sedan dess haft bättre perioder men också drabbats av helvetiska episoder av depressioner och ångest. Just nu känner jag mig ganska ”frisk” men jag har genom KBT:n nu insett att jag faktiskt undviker många av de ”triggers” som leder till nedstämdhet, oro och ångest. Jag vet att jag inte vill falla handlöst igen.

Är det farligt att prata om detta? Är det fel att berätta? Jag svarar nej på dessa båda frågor. Så länge vi lider tysta så kommer inget att ändras. Så länge vi inte lyfter problemen till ytan så växer de. Jag har t ex aldrig pratat om känslor med min mamma när jag växte upp. I alla fall minns jag inte att jag gjort det. Varför skulle jag i så fall under så många år av mitt liv dolt hur dåligt jag mått? Hur rädd jag varit för döden. Eller min än större rädsla för livet.

http://www.svd.se/psykiatriska-varden-maste-fungera-battre

Den 11 november 1989 fastställde den dåvarande socialministern Sven Hulterström (S) direktiven för det som senare kom att kallas Psykiatriutredningen. Det är bra direktiv; när politikerna nästa gång ska utreda brister i samverkan, kan man ta dem rakt av.

I probleminventeringen pekar man på: ”brister i samordningen”, ”oklarheter beträffande ansvarsfördelningen varit en tillbakahållande faktor” och ”behov av samordning och samverkan”. Utred­ningen skulle ”överväga roller och funktioner för samarbete mellan vårdsektorn och andra samhällssektorer” och ”behov och utformning av en samordnande funktion”.

Liknande problemformuleringar har sedan varit ­legio i statliga, regionala, kommunala, landstings- och frivilligorganisationssammanhang. Har man som jag varit aktiv under hela denna period drabbas man lätt av déjà vu-känslor. Under 25 år har man ständigt påpekat ständigt samma problem med samordning och samverkan. I Göteborg gjordes en rapport 2007 som konkluderar: ”vårdgivarna brister generellt i att lotsa patienterna rätt i systemet, vilket får till följd att patienterna riskerar att bollas runt och hamna mellan stolarna eller inte få tillgång till alla organisationers resurser” och ”aktuella samverkans/gränsdragningsdokument är inte kända eller implementerade”. Jag ska inte trötta ­läsarna med fler citat från Psykiatrisamordningen, Socialstyrelsen eller uttalanden från patient- och anhörigorganisationer.

Trots det finns det företrädare för svensk samhällsvetenskaplig forskning som, ofta på grundval av att man intervjuat något hundratal överlevare från Psykiatrireformen, vill hävda att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Dessa forskare är som den galne kirur­gen som sa: operationen var mycket lyckad men tyvärr dog patienten. Detta kan bero på att det som i alla andra medicinska verksamheter anses som det viktigaste, patientens överlevnad, nästan aldrig finns med i psykiatriska upp­följningar. ­Därför kan man säga att en reform är lyckad trots att mellan en fjärdedel och en tredjedel av patient­gruppen har dött av.

Vi har skapat ett system som:

• Är så dysfunktionellt att gapet i medellivslängden hos dem som ska hjälpas, i förhållande till befolkningen i övrigt, successivt har ökat till 20 år (!). Patientgruppen dör i förtid. Detta har hänt på de senaste årtiondena.

• Ständigt skapar situationer som den som skildrades på tv där en person, efter att avvisats från psykiatrin, av polisen bärs ut och läggs raklång i snöslasket.

• Gör att Socialstyrelsen i rapport efter rapport ­visar på totalt oacceptabla skillnader i tillgång till kroppssjukvård.

• Hjälper få individer till någon meningsfull sysselsättning. Detta trots att det finns fungerande model­ler för stöd och introduktion.

• Kräver att horder av tjänstemän ständigt sammanträder för att hjälpligt få systemet att fungera. Skulle du själv vilja flyga i ett flygplan som byggts av fyra helt skilda organisationer, med helt skilda regelverk, och inget högsta beslutande organ om oenig­het skulle uppstå? Nej, tänkte väl det.

DSC07777

 

Hjärnsläpp

Denna vecka drabbades jag av totalt hjärnsläpp. Föräldramöte i Samuels skola, jag stänger av mobilen för en gångs skull. När jag sedan stod vid bussen och skulle åka hem var pinkoden bortblåst. Det är första gången på länge jag glömmer en kod, framför allt en kod jag använt under flera år… Försökte två gånger, men sedan gav jag upp. Fick helt enkelt klara mig utan telefonen hem den kvällen. Väl hemma kunde jag ta fram den längre pukkoden på datorn och skriva in en ny pinkod. Detta är ett fenomen som drabbat mig mer och mer under den senaste tiden. Undrar vad det beror på?? Men kanske ger det sig när jag kommer i kapp?? Jag har jobbat 75 % under de senaste tre veckorna. Det är en stor förändring för mig. Det kanske inte låter som särskilt mycket för dig som klarar av att jobba dina 40 timmar i veckan men för mig så är det vad jag mäktar med just nu. För jag vill också orka vara mamma och kanske människa också. 🙂

Jag känner mig ofta otillräcklig och får dåligt samvete för att jag inte klarar av att göra allt som förväntas av mig. När det blir för mycket att hålla reda på, eller när kraven känns övermäktiga så står jag där vid kanten och balanserar. Säga nej, det är svårt… Jag vill ju ställa upp! Jag vill att andra ska kunna lita på mig. Men detta ska jag försöka ändra på. Jag hoppas att jag får delta i en gruppbehandling för att lära mig hantera mina reaktioner och tankar. Ok, jag tror egentligen inte helt och fullt på KBT som metod för mig då jag gått i KBT tidigare utan resultat, men vad kan jag göra? Det är den behandling som erbjuds och jag vill må ”bra”, känna mig trygg i livet och klara både motgångar och medgångar.

Att jag just nu inte känner av min depression lika mycket sedan en tid tillbaka är så skönt. Jag blir en annan helt enkelt. Mer pratsam, lite mer social, orkar mer… Vissa saker skjuter jag upp och vissa saker känns övermäktiga, men jag är tacksam över att få känna mig tillfreds på ett sätt som jag inte gjort på länge. ❤

Tisdag den 22 september börjar jag en fotokurs som ligger sju tisdagskvällar på Fotografiska. Varannan vecka är det träff och jag ska förhoppningsvis lära mig grunderna i fotografering. Det gör jag för min skull, bara för min skull och jag tror att det kommer göra mig gott!

Ovan några av denna veckas tidiga morgonbilder… ❤

 

Tala inte så tyst!

Hur påverkas vi av att ständigt få höra att ”du måste tala högre”?  Eller du måste ta mer plats! Du måste bli mer synlig! När jag första gången på riktigt insåg mina brister vad gäller kommunikation med andra och blev medveten om att jag inte ”klarade av” att möta förväntningarna som andra ställde på mig så kände jag mig misslyckad. Det tog lång tid för mig att inse vad i mina brister fanns. Ingen hade sett eller påtalat detta för mig på ett sätt som jag kunde ta till mig av. Jag tror att jag redan under skoltiden brottades med detta faktum att jag måste delta mer, prata mer, räcka upp handen etc. Trots denna stora brist hos mig tog jag mig genom grundskolan, gymnasium och högskolan. Det var ingen lätt resa för mig, men jag tar mig i regel igenom svårigheterna då jag är envis och vill framåt.

Det svåraste med att vara tystlåten och ibland även mer vänd inåt är att de som inte är det kan ha svårt att acceptera det. Så har jag upplevt det. I mitt yrke framför allt är många, inte alla, ganska utåtvända, har lätt för att ta för sig och tar plats. Visst finns vi, som inte helt självklart lyser upp hela rummet och tar plats i centrum, men må hända blir vi ibland ganska osynliga på vår arbetsplats. På mitt medarbetarsamtal i början av året så var en av sakerna jag behöver utveckla ”att ta mer plats och vara mer framåt”.  Jag undrar hur många gånger jag har hört detta på utvecklingssamtal och medarbetarsamtal etc??

Jag upplevde min egen skolgång som en riktig plåga. Varför vet jag inte riktigt, mer än att jag inte tyckte att jag passade in, jag platsade inte där, i gänget, i klassen. Jag var tyst, ”blyg”, rädd och osäker. Det var en plåga många gånger att sitta i klassrummet och vänta på att redovisa något eller diskutera olika saker. Redovisning var det mest otäcka jag visste, och att stå framför klassen/gruppen kändes faktiskt jobbigt även när jag gick på Lärarhögskolan. Hur kom det då sig att jag faktiskt lyckades ta mig genom denna utbildning? Idag räds jag inte alls att stå inför en grupp och föreläsa om något jag kan. Med dagens teknik, bildspel mm så känns det relativt lätt att stå där, i centrum av åhörarnas uppmärksamhet. Men det har tagit mig lång tid att komma hit! Trots att jag sedan barnsben älskat att stå på scenen och spela en roll inför publik. Men skillnaden mellan att stå på scenen och spela en roll och att stå framför åhörarna vid ett möte eller en föreläsning är stor. På scenen är det ett inövat manus, samma varje föreställning. På ett möte dyker det ofta upp oförutsedda punkter, frågor etc. DET var svårt för mig, och kanske är så fortfarande!

När jag kom i kontakt med begreppet introvert förstod jag. Det som varit ”fel” på mig kanske inte är ett fel? När jag läser det andra skriver om sina introverta sidor är det som att komma hem. Vi som är introverta har behov som inte andra har (på samma sätt i alla fall). Behovet att få leva mer i vårt eget inre, få tid att tänka, reflektera. Att leva i en ständigt brusande omgivning, att umgås på flera plan, både i fysisk närvaro och via webben, att inte ha möjligheten till den inre vilan, den fria tanken och tystnaden.

Jag har själv varit mycket rädd för tystnaden och sammanlänkat den med ensamhet. Först sedan jag börjat bearbetat mig upp ur mitt mörka hål, vaknat ur min eviga dvala, så har jag kunnat inse hur skönt det är när det är TYST! Jag som alltid hade lurar i öronen då jag var ensam ute eller åkte buss, jag som alltid hade hög musik på eller TV:n på hemma (ibland både och). Jag orkade inte med tystnaden när jag var själv. Idag lyssnar jag sparsamt på musik. Jag tror att det är av två skäl, det ena är min uppskattning av tystnaden, den andra är den stress jag upplever då det är mycket ljud omkring mig. Liksom då det är många intryck så kan ljud också påverka mig negativt idag på ett sätt det kanske inte gjorde tidigare. När jag var svårt sjuk i depressionen så var musiken min ”livlina”, utan musiken kunde jag inte gå framåt.

Jag undrar hur mitt liv skulle se ut om jag var ung idag. Medveten om så mycket mer än jag var då jag var tonåring. Nu är det lätt att söka kunskap, att komma i kontakt med andra via webben. Kanske hade jag då valt en annan inriktning i livet… Vem vet??

Men jag ångrar inte det jag gjort. Någonstans har jag ändå lyckats. Jag är utbildad lärare, har fått min lärarlegitimation, jag har mött så många underbara och fantastiska elever under mina år i skolan. Något jag skulle önskat mer av mig själv hade varit att lämna mer positiva intryck hos de människor jag möter. Det är något jag tänker på nu, idag, i mina möten med elever, kollegor, föräldrar. Jag kämpar med att ”synas”, finnas och vara närvarande.  Ett mål i sig, ett stort livsmål!

Detta var vad jag tänkte på under dagen idag. Jag tog en lång promenad i sensommarvärmen, ensam, med min kamera, och det är då jag känner livet i mig. Det är då jag trivs. Även om jag älskar min familj, mina barn över allt annat, så är denna stund också värdefull. Att samla tankar, få väga dem i vågskålar och sålla bort det som inte hör hemma. Det var alldeles underbart! ❤

Ska jag ha dåligt samvete?

Att vara högkänslig, introvert och förälder är inte alltid så lätt. Att dessutom vara drabbad av en depression gör det inte enklare direkt. Nu menar jag inte att det skulle vara enklare för en extrovert förälder, eller att ”bara” vara förälder, men när tid för återhämtning inte finns så blir ibland situationen i familjen ohållbar. Att jag är högkänslig förstod jag först för ett par år sedan. Det tog lång tid från det jag fick indikationer från andra att jag är högkänslig tills jag helt accepterade det, men nu har jag en annan förståelse för hur det hela hänger ihop. Att jag dessutom är introvert förstod jag nog helt och fullt efter att ha läst Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” och gjorde det test som var i slutet av boken (efter att jag läst hela). Det var en AHA-upplevelse. Jag är inte (bara) blygt tystlåten, jag behöver mer tid, mer reflektion och tid att samla mina tankar. Jag träffade också på Susan Cain och lyssnade till hennes TED-talk om ”The power of Introverts”.

Jag följer också ”The Quiet Revolution” med stort intresse vilket jag skrev om härom dagen.

I dagens newsletter från siten fanns en länk till ett inlägg från en introvert pappa som beskrev sitt behov av egen tid. Det är något som jag under mina 11 år som mamma alltid haft stort behov av men kanske inte varit medveten om. Jobbet var för mig en fristad när barnen var små. Det var inte den bästa lösningen kan jag konstatera med facit i handen. Inte för mig, inte för mina barn. Den jobbigaste perioden som förälder när barnen var små var semestern/sommarlovet. Då förstod jag faktiskt inte helt och fullt varför, men dagarna var intensiva, barnen behövde ständig pass och matlagning stod på schemat ett antal gånger om dagen. Någon egen tid fanns inte på kartan. Nä, tacka vet jag när terminen startade och det var lång tid kvar till nästa långa ledighet… Gör detta mig till en ”dålig” förälder? Ja, jag tyckte det då och sviterna av detta dåliga samvete bär jag med mig än. Det blev helt enkelt en del av mitt liv då jag rasade nerför branten. Jag – en värdelös mamma som inte stod ut med mina barn??? Nja, så ”enkelt” var det förstås inte. Den största kärleken i mitt liv är och var även då, mina barn. Det största i mitt liv och något jag aldrig ångrat det minsta. De gör livet värt att leva många gånger… Även när vi är lediga längre stunder.

Det första året som separerad förälder var en kamp. Saknaden av barnen var stor och även om den fortfarande är stor när barnen inte är hos mig så kan jag idag återhämta mig på ett annat sätt än jag kunde under det första året som ”singel-mamma” varannan vecka. Jag hade oerhört dåligt samvete för att jag inte alltid fanns där hos barnen. Nu vet jag att barnen trots denna omställning mår bra, de har två föräldrar som bryr sig om dem och som försöker ge dem det bästa möjliga. Då kan jag lättare se mina ”barnfria” veckor som en period av återhämtning, mer tid för mig själv och inte behöva stressa hem efter jobbet. Vissa veckor är jag så trött att jag sover då jag kommer hem från jobbet. Som idag t ex, trots att jag började först kl 11 idag och slutade kl 15 (är sjukskriven 50%) så var jag totalt utmattad på bussresan till Slussen. Väl hemma orkade jag ingenting, utan jag la mig på sängen och somnade stenhårt. Så har det varit den senaste tiden. Jag vet inte riktigt varför jag är så infernaliskt trött men jag försöker passa på att vila lite extra när jag kan. Jobbet är roligt, givande och så här på sommarlovet relativt lugnt. Därför känns det lite märkligt att jag är så trött… Jag sover gott om nätterna nu och tycker att det borde räcka, men kanske är det trots allt så att det tar lång tid för en utmattad kropp och själ att bli ”normal”???

En sak som jag ibland känner av mitt dåliga samvete för är att jag aldrig ringer mina barn när de är hos sin pappa. Far de illa av det? Jag tror inte det. Jag stöter på dem hemma ibland, vid bussen etc. Barnen själv är inte jätteförtjusta i att snacka i telefonen, vilket inte jag heller är… Jag tror att detta är en del av mitt behov av vila, att bara rå om mig själv, helt egoistiskt. Så länge jag inte känner att barnen far illa av det kommer jag låta det vara. När det efterfrågas av pojkarna kommer jag förstås att ha mer kontakt med dem. Ju äldre de blir och så småningom mer självgående så kanske de kommer och går på ett annat sätt mellan sina båda hem. 🙂

Då jag har ett relativt socialt jobb så känner jag ibland att min ork inte räcker till. Jag gillar att jobba med barnen i skolan, det är givande på många sätt och inspirerande. Men ibland tänker jag att mina egna barn blir lidande då jag överväldigas av de många intryck mitt yrke ger mig. Som lärare hade jag en viss möjlighet till återhämtning då en del av min arbetstid var ”egen planering” av lektioner etc. När jag så började arbeta på fritids som fritidsledare minskade möjligheten för återhämtning en del. Det har jag starkt märkt av. I höst står ytterligare nya arbetsuppgifter på min agenda. Hur min möjliga tid för återhämtning ser ut till hösten vet jag inte än, men då jag kommer att jobba 50 % till en början så kommer jag förstås få känna efter. Mina arbetsuppgifter är inte helt klarlagda än, men jag vet i alla fall vad jag ska göra. Jag kommer också fortsätta min behandling av depression och ångest som jag har semester ifrån. Ev blir det en gruppbehandling igen till hösten om depression och att leva med den. Jag ser fram emot att komma vidare nu, lära mig hantera mina dippar och leva mitt liv i mer positiv anda. Jag vill få mer tid att utveckla mina positiva sidor som högkänsligheten faktiskt medför, utveckla mina kreativa sidor och få ett fungerande arbetsliv. Det kan bara bli bättre nu, bara jag lämnar mitt dåliga samvete bakom mig.