Ju fler kockar desto sämre soppa??

Stämmer detta påstående?? Jo för min del stämmer det. I alla fall när det gäller vården och att komma igång med ”livet” igen. Men kanske måste jag ändå tänka om, acceptera livets pussel, att jag är mer känslig för stress och krav än jag ”vill” vara. Det svåra för mig är att se vart jag befinner mig idag. Att leva i nuet försöker jag göra och jag lyckas ibland, t ex soliga dagar då jag promenerar i naturen med min kamera. Då trivs jag och jag ser det vackra omkring mig. Sen kommer jag in, tankarna på framtiden kommer över mig blandat med tankar om det jag tidigare varit med om.

Jag har under årens lopp testat olika behandlingsmetoder, men inte lyckats befästa det i mitt inre. Att ändra vanor är definitivt inte lätt, osvsett om det gäller tankar, agerande etc. Jag har mina flyktbeteenden, försvar som sätter in så fort jag känner mig hotad. Så mycket lättare att tänka att jag ändå kommer att misslyckas med något som jag tidigare haft svårt med, som t ex mitt arbete som lärare. Jag är egentligen ingen ”dålig” lärare men jag har vissa drag som gör att jag inte kan ta mig an vissa saker i detta yrke.

Jag tog upp att jag inte vet vad som är vad, dvs var är ”sjukdomen” och vad är min personlighet. Om jag tar min sociala fobi som är ”diagnosticerad” så känner jag att en del av den ”problematiken” är en del av min personlighet… i alla fall tror jag det. Jag har t ex alltid varit tystlåten (vad jag tror), inåtvänd, blyg och stått utanför gruppen i många fall. Jag pratar inte gärna om saker jag tycker är svårt, saknar kunskap om etc. Men jag tror att en del av detta är min personlighet. Jag har inte haft behovet av att vara del i en grupp ”bara för att”, men ändå har jag ofta känt mig utanför i jobbsammanhang eller när jag varit ute bland folk (både bekanta och obekanta). Jag skulle verkligen vilja veta hur jag var som barn. Om jag var tystlåten men nöjd med livet, om jag tyckte om att vara ensam och lätt ”roade” mig själv.

Nu står jag inför en utmaning när det gäller att möta kommunen/skolans förväntmingar och krav på mig tillsammans med Försäkringskassans. Om ett par veckor stundar ett nytt rehab-möte och det känns som ett av de viktigare. Jag MÅSTE få chans att komma igång nu med något jag inte riskerar att ”misslyckas” med, men VAD?? Hur jag än vänder och vrider på tanke så sitter jag fast i rävsaxen. Jag är fortfarande återhållsam, tystlåten, har svårt att föra fram mina åsikter etc. Hur passar det ihop med yrket i skolan, alla möten med elever, kollegor och föräldrar? Jag är extremt känslig för rörlga miljöer, höga ljudvolymer och stress i allmänhet. Orken tryter snabbt och jag behöver tid för återhämtning. Det har jag sett som en svaghet hos mig, men mitt mål måste ändå vara att se det som en styrka. Jag tror nämligen att de personlighetsdrag jag har kan komma till nytta när jag mår ”bra” och finner en plats i livet som känns både bra och inspirerande. Bara att börja se över mina möjligheter och ha en början på en plan till mötet nu då… Hur läskigt som helst! Jag har ju försökt få till en förändring redan förra omgången men det fanns ingen möjlighet till detta genom kommunen, så vad blir nästa steg??

Nu ska jag tänka positivt! Det är bara att stövla på, jag har inget val! Livet går vidare… Dags för nya utmaningar.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s