#Blogg100 No 57: Valborgsmässoafton

Firade in våren hemma med ett avsnitt av ”Game of Thrones”, avsnitt 1, säsong 5. Barnen somnade trötta vid 22, så hoppas på liten sovmorgon!
Vårfesten på skolan var trevlig, det jag hann vara med på. Och morgonens besök hos sjukgymnasten kändes bra! Jag känner mig redo. Men nu är jag trött! Dags att sova! God natt! 🌃

Annonser

#Blogg100 No 56: Så tappade jag fart igen…

Men sådant är livet. Ett par dagar sedan jag uppdaterade min blogg med ett inlägg och med det så saknas ytterligare några inlägg från mig i utmaningen att blogga ett inlägg om dagen i 100 dagar. Men det är ingen tävling, bara en utmaning och den jag utmanar är mig själv. Sen vill jag förstås att nya läsare kan hitta hit, och de som läser förstås fortsätter.

Idag har jag varit i sonens skola och pratat med hans lärare om medicinering under skoldagen. De har märkt att det blir en stor dipp och förändring under eftermiddagarna på fritids så nu har vi bestämt att testa påfyllnad runt skoldagens slut. idag var första dagen, och det gick bara fint! Lite rörigt var det dock på kvällen här då medicinen inte räcker hela kvällen. Då blir det ganska så vilt här hemma, sonen tappar omdömet och han skriker för kung och fosterland, inte nödvändigtvis av ilska utan mest för att retas. Vad gör man?

Igår fick barnen en utmaning. Jag började med Simon som kunde komma hem lite tidigare igår. Jag pärlar som bekant ganska mycket och då sprätter det iväg lite pärlor här och där. Jag ”lockade” Simon att leta pärlor på golvet. Han fick en krona för varje upplockad pärla, 14 kr fick han ihop. Sedan fick Samuel en annan utmaning när han kom hem med taxin. Även han fick då 14 kr. Idag hoppade jag över detta av ren utmattning! Men kvällen har ändå varit relativt lugn.

Igår tog jag med barnen ut på vallning med sparkcyklarna (själv hade jag med kameran förstås). Idag var det något sämre väder så vi har hållit oss inne.

Mitt humör har varit lite sämre idag. Dagen har känts lång, arbetsdagen var bra, men krävande idag. Att komma hem var skönt. När jag vaknade i morse kände jag av mina ångestmonster. Kan ha berott på att jag (troligen) glömde min medicin igår. Det händer ibland när det är stressigt hemma. Jag glömmer ganska ofta då. På eftermiddagen idag hade jag problem med magen och sura uppstötningar. Stress?? Kanske, lite väl mycket på en gång, men samtidigt gillar jag när det händer saker… att jag får vara aktiv.

Detta får nog sammanfatta de senaste dagarna i mitt liv. Nu har jag annat att göra, dels plocka undan lite här hemma inför helgen, dels försöka hitta ett papper som fått ben och lämnat mig åt mitt öde. Har tid hos sjukgymnasten i morgon för ”uppföljning” av mitt recept på fysisk aktivitet. Jag har själv begärt det då mina planer på träning grusades totalt i december. Nu vill jag komma igång med något, men det måste bli lite lättare, kanske någon form av egen träning hemma?? Jag behöver verkligen peppas igång. Jag är så trött på att vara en soffpotatis med dålig kondis. 🙂

Så några bilder också…

#Blogg100

PS Dagens pyssel…

Pyzzel

Får se vad det blir… Någon form av blomblad är det i alla fall. Jag söker nya ”kickar”! 🙂

 

#Blogg100 No 55: Sommar i april?

Ja i alla fall kändes det verkligen som sommar idag. I myrstacken jobbades det, träden slår ut allt mer och träden står i full blom här kring Lingvägen i Hökarängen. Det är mer än vackert! Igår hade knappt en knopp slagit ut på plommonträdet här på gården, idag hade många knoppar spruckit ut i full blom. Idag får bilderna tala sitt språk. Ord är överflödiga när naturen är så vacker!

Våren (försommaren…) är bara underbar! Det blev en angenäm promenad idag i närområden!

#Blogg100

#Blogg100 No 54: Lördagslugn

Det är lördag, jag känner mig mer tillfreds med livet än jag kanske gjort någonsin. Jag har i alla fall svårt att minnas när jag känt så här. Jag njuter av att vara ledig. Det kan jag först göra när jag jobbar, men bara när det blir på ”mina villkor” eller när det blir i den takt jag orkar. Jag jobbar 50 % och är sjukskriven 50 %. Det är inte optimalt i dagens samhälle. Helst ska jag jobba 100 % och lite till, ha ork för familjen, aktivera barnen, hålla hemmet fint och städat, ha kontakt med och träffa vänner etc etc. Men det är verkligen vad jag idag orkar med. För mig som tidigare kört på i 180 knyck, gjort ”allt”, försökt jonglera jobb, barn, familj, hem samt en egen fritid, så har de senaste åren inneburit en stor förändring. Bara detta att sätta barnen först, före arbete som jag tidigare nästan helt identifierade mig med.

Under mina samtal med kuratorn har jag pratat om mitt sätt att överleva, mina ”strategier” som helt och fullt gått ut på att visa fasaden utåt att ”allt är bra”, jag valde att inte rasa trots att jag hade stora ”nära döden-upplevelser” många gånger under resans gång. Framför allt när det gällde arbetet som lärare. Jag ville inte tappa ansiktet, utan stretade på. Jobbade till långt inpå natten många gånger för att ”hinna med” det som behövdes göra. Nåja, idag är det historia. Min resa förändrades då barnen fick sina diagnoser och livet tog en ny vändning. Äntligen förståelse att det inte (bara) var mig det var fel på, en dålig mamma som inte klarade av att ”uppfostra” barnen. För så kändes det många gånger.

Jobbet fick i den vevan ta ett kliv bakåt och ja, det blev som det blev. Nu sitter jag här, det är slutet av april 2015 och jag mår bra, bättre än på länge. Jobbet trivs jag med, mina barn utvecklas och börjar bli stora. Jag har funnit mig tillrätta i livet.

Jag blir fortfarande oerhört trött efter en arbetsdag, än mer efter en hel arbetsvecka, trots att jag bara jobbar 20 timmar i veckan. Skolans värld är full av intryck varje dag, det händer mycket och hur roligt det än är så kan jag också bli utmattad efter en dag med mycket liv och rörelse. Igår var det t ex full aktivitet i båda fyrorna som jag jobbar med. Sista lektionen som jag var med på, NO-laboration i den ena klassen med temat vatten, i den andra klassen var det ”hatt-verkstad” till nästa veckas vårfest med hattparad. Det är kul att få se kreativiteten flöda, men det blir också väldigt jobbigt. Min dag var dessutom förlängd då jag varit till BUP på förmiddagen med sonen (ett mycket positivt besök).

Om ett par veckor ska jag träffa min nya läkare. Då är tanken att jag ska testa att gå upp till 75 % och alltså jobba 6 timmar om dagen + lunchrast på 30 min. Jag måste våga gå vidare. Jag trivs så bra att jag verkligen vill lyckas. Men jag vet också att jag har alltför bråttom framåt. Jag vet att jag vill mycket, ställer höga krav på mig själv. Envis är jag också. Svårt att säga nej. Vill, vill, vill! Men idag ska jag njuta av att det är helg. EN helg utan barn, bara för mig själv… Visst saknar jag barnen, det gör jag men jag försöker också ladda mina batterier på bästa sätt. Det blir snart en promenad upp till Farsta. Lite gråväder idag, men hoppas i alla fall att vi slipper regn. Jag vill gärna kunna fota lite under min promenad. Jag letar fortfarande efter den ”perfekta bilden” till Fotosöndag! 🙂 ❤

Hattparad

Ovan, selfie från hattparaden 2013…

#Blogg100

#Blogg100 No 53: En dag att minnas

Idag mötte jag upp Bosse i Gamla Stan och vi vandrade mot city för att äta och ta en sväng till Kungsträdgården. När vi nådde Sergels Torg så möttes vi av ett stort demonstrationståg för att hedra offren och minnas det folkmord som skedde i det Osmanska riket (nuv Turkiet) på kristna minoriteter för 100 år sedan. En liten flicka som gick i tåget frågade mig – Känner du till folkmordet för 100 år sedan? Flickan kanske är 4-5 år. – Ja det gör jag, svarar jag. – Då får du gärna gå med, avslutade hon med. Jag sa att jag deltar ändå, och hon gick vidare tillsammans med sin mamma.

Vi stod där en stund, uppe ovanför torget. Orkestern spelade, ropen ekade bland husen. Jag fotade lite och filmade för jag tycker att det är viktigt att minnas, att inte tillåta sig att glömma. Att Sverige och regeringen inte kan erkänna detta som ett folkmord är väl ändå märkligt??

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ett-folkmord-vi-inte-far-glomma_4512834.svd

Ovan några av mina foton… Nedan några YouTube-klipp jag filmat som Bosse delat:

Vi besökte Kungsträdgården, men ljuset var ganska kasst tyvärr och det var svårt att fota. Men mycket folk var det i stan och vi insåg båda att mycket har förändrats… Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan har t ex förvandlats till en krog… Bara att acceptera. Folk vill dricka och hänga i barer… det var fullt överallt kl 17 en fredag eftermiddag.

Detta får räcka för idag…

#Blogg100

#Blogg100 No 52: Ordning – en känsla av frihet

Ja, jag menar det! Min borg, mitt hem, har länge känts som ett fängelse. Jag har känt mig stressad och pressad på många sätt och vis. De (korta) perioder som jag ”lyckats” skapa en hyfsad ordning hemma så har jag känt ett visst lugn. Men det är inte bara oordningen och oredan i den fysiska världen har fångat mig, utan även den själsliga oordningen som jag varit drabbad av i åratal. Tankarna som farit kors och tvärs genom mig, allt i ett enda stort kaos. Kanske hänger det inre, psykiska kaoset ihop med oredan hemma??

Jag har under en stor del av mitt vuxna liv funderat över varför allt blivit så rörigt, det bara händer liksom… när jag var liten var mitt rum stökigt, när jag flyttade hemifrån så har saker och ting i stort aldrig haft någon ”egen” plats, med undantag för köket där jag helst ser var sak på sin plats.

Mina tankar sprang iväg så långt att jag verkligen trodde att jag hade en neuropsykiatrisk diagnos då jag rent faktiskt kände mig mycket hemma inom ADHD. Jag läste mycket böcker och kunde då identifiera mig med kvinnor som haft ett svårt liv och som i vuxen ålder fått diagnosen. Innan hade de likt mig haft det tufft inom många plan i livet och där depression och ångest dolt en del av dessa symptom. Men nä, jag kan inte skylla på ADHD och kanske är det tur i oturen??

Jag ser fram emot att få ett lugnare liv. Vad jag förstår efter samtalen med kuratorn är att när man når botten på det vis jag gjort så är det en stor kamp att ta sig tillbaka. Jag dras med min ångest över att inte veta eller förstå mig själv och varför jag under alla år varit så splittrad och inte fått lyckas med det jag gjort i livet. Kanske kommer jag kunna bara vara, koppla av utan att ständigt vara i rörelse? Kanske kommer jag kunna se ett helt TV-program utan att känna tvånget att fokusera på annat, antingen genom att försvinna i tanken eller pilla med något (mina fingrar mår mycket dåligt av detta)? Kanske kommer det bli ordning hemma, dvs att jag inte släpper saker i farten, tappar bort viktiga papper i alla dessa högar, låter kläder jag tvättat ligga framme eller hänga kvar på tvättställningen??? Kanske kan jag låta bli att samla på mig så mycket jag inte behöver? Eller sluta spara sådant som kanske inte behövs? Jag vill inget hellre än att få till en ordning i mitt kaos, ha en dag i veckan som jag kan ägna mig åt att dammsuga och göra den ”normala” veckostädningen (utan att först ägna ett par timmar till att plocka undan).

Detta ÄR verkligen ett ämne som är viktigt för mig. Även om jag kan förstå att långvariga depressioner kan leda till att man drabbas av koncentrationsstörningar, rastlöshet, oro i kroppen, kognitiva svårigheter etc så är det svårköpt för mig. Har jag därav varit deprimerad sedan barndomen? Ja det trodde/misstänkte i alla fall psykologen som utredde mig. Någon som delar min erfarenhet? Ibland känner jag mig bara allmänt konstig, udda och som att jag inte passar in. Nåväl… jag är en unik individ! 🙂

PS Idag har jag funderat över vart mina ”pågående” broderier tagit vägen. När vi sålde huset så slängde jag massor av bråte, men jag hoppas att jag inte slängt dessa prylar. Har letat igenom hela lägenheten. Nästa projekt blir att leta i källaren, inget jag ser fram emot. Jag har köpt Aidaväv och tråd för att börja brodera igen… Ännu ett storartat projekt! Nu saknas bara ett vettigt mönster och rätt färger förstås.

PS2 Tyvärr inga foton idag… Men men, snart kommer jag hitta motiv nästan varje dag! 🙂

#Blogg100

 

#Blogg100 No 51: Många tankar idag…

Samtal med kuratorn lyfter alltid fram det som döljs i mitt inre. Mitt liv, mina tankar, mina känslor… Äntligen en form som faktiskt verkar fungera… Jag har genomgått flera ”behandlingar”, t ex KBT men bara känt ett stort misslyckande efter, ingen som helst uppföljning om hur det hela har fungerat. Men att vända och vrida på saker, att lyfta stenarna och se efter vad som döljs ger mig en viss insikt i det som tidigare varit. Jag är en överlevare, jag ger inte upp… Inte en enda dag har jag låtit barnen falla offer för mitt mående vad gäller förskola/skola, utan det har varit viktigt för mig att sköta den delen hela tiden. Att barnen förstås fått känna av en hel del som de inte borde ha gjort är oundvikligt. När jag mådde som sämst orkade jag bara lämna barnen och hämta dem. Någon energi att laga middag eller leka med barnen fanns inte. Men idag ter sig livet mycket annorlunda… Idag finns energi och lust att göra saker tillsammans med barnen. De börjar bli stora nu, bäst att passa på medan de bor hemma… 🙂

Det vi pratade om är egentligen inte intressant för någon annan än mig. Mycket handlar ju i grund och botten om min uppväxt och hur jag idag ser på den när jag blickar tillbaka. Idag kan jag notera saker som jag inte kunnat göra tidigare… Det känns faktiskt bra och hjälper mig att komma vidare och få nya perspektiv av livet.

Igår njöt jag av Kungsträdgårdens prakt, idag tog jag en timmes promenad efter jobbet ner till Ösbyträsk. Det var en fin eftermiddag/kväll och när jag kom hem kunde jag njuta av lugnet. Snart ska jag krypa ner i sängen och i morgon blir det sovmorgon till kl 8 (om jag inte vaknar tidigare förstås).

Jag känner idag ingen rädsla att vara ensam, inget behov av att ständigt känna att jag har folk omkring mig… Tidigare kunde jag använda Facebook som ”sällskap” vilket är helt sjukt, eller??? Nä, nu ska jag varva ner mig lite. Jag har en stor hög med grejer från klädkammaren som är mitt ”projekt” hemma just nu. Den ska jag försöka angripa i morgon och göra mig av med gammalt groll! Idag känns livet bra att leva, det är roligt att jobba, jag ser fram emot resan till Berlin i maj och att sommaren snart är här!

#Blogg100