Mina bloggar…

Jag har flera bloggar igång vilket kan bli lite schizofrent ibland om jag får använda det uttrycket på detta sätt… Jag vet att det är en diagnos som väl är svår att leva med. Nåväl så känner jag kanske borde separera innehållet i mina bloggar lite. Denna blogg är till för att mer ventilera mina känsliga känslolägen som jag ständigt går igenom. Dagligen hamnar jag i diverse tankefällor, trots jag genomgått flera olika omgångar av KBT. Den första erfarenheten fick jag redan hösten/vintern 2011/12 då jag fick KBT mot depression på min vårdcentral med en yngre psykolog, nyutbildad. Han ville mig väl men lyckades tyvärr inte infånga mig på något sätt. Efter sessionerna var jag ångestfylld och tänkte all världens tankar på både det ena och det andra. Nog för att jag är passerat det stadiet för länge sedan så finns det kvar inom mig…

KBT för/mot depression samt social fobi har jag fått i samråd med psykolog på plats. Den sista i grupp dessutom vilket i sig var bra. Sen har jag genomgått KBT via Internet men det har inte fungerat för mig för jag har inte orken att strukturera upp det hela och då blir övningarna liggande… Jag har sparat all dokumentation samt information om de olika sessionerna för senare bruk… EH…. Ja, kommer jag någonsin göra det??????? Den internetbaserade KBT:n via Carema/Capio har handlat om Mindfulness och sömnproblem så här långt… nu har jag stresshanteringen kvar.

Nu föll jag egentligen ur mitt ämne som handlade om vad jag tänker använda min blogg/mina bloggar tills… Nåja, för att sammanfatta det jag tänker på idag så är det att jag känner vansinnigt mycket och trots jag vet att mina känslor saknar grunder många gånger och inte är rationella så måste jag få ur mig dem. Jag har en person att berätta det för IRL, min man, sen har jag ett par kontakter via nätet som är av mer personlig karaktär… I övrigt är det i mina bloggar jag får fram mina känslor. Jag har bloggat sedan juni 2011 och det har varit en livlina för mig. Utan det skrivna ordet hade jag gått under och trasats sönder än mer. Jag gillar att skriva och uttrycker mig bäst i text. Kanske är det ett minus att hellre skriva än prata men jag känner att huvudsaken är att jag får uttrycka mina känslor. Jag vet att mina ord ibland sårar men det måste bara få komma ur mig ibland. Känslan av ensamhet, oro och ångest måste bara få komma ut.

Ibland önskar jag att jag hade lättare att förstå andra och framför allt att andra förstod mig bättre. Men vad mer kan jag begära av livet? Jag har aldrig riktigt känt att jag har någon på min sida, eller att jag helt kunnat lita på någon. jag har aldrig haft en ”bästis” att prata hemligheter med och idag har jag en mycket liten krets av vänner som står mig nära. Jag göder inte vänskapen som jag borde, kanske förtjänar jag det jag får. Har alltid varit komplicerad och annorlunda mot vad andra verkat vara… sluten och lite av en ensamvarg. Denna ensamvarg är trött på det livet, men inser att efter 40 är det än svårare att skapa nya relationer som håller, i alla fall när det inte finns ork att sms:a, en rädsla för att ringa upp och andra hinder som skapas efter vägkanten. Jag hoppas att jag när jag väl får tid hos min läkare i psykiatrin att hon då kan förstå vad mina behov är. Jag är trött på att falla, trött på att vandra ensam (ja jag är inte ensam men känner mig tom inombords), jag vill inte se livet i svart och vitt. Jag vill se färgerna som liknar regnbågens alla färger…

74f6f-img_2748

 

Annonser

Oron katastrofalt hög…

Vad är det att leva med en sjukdom som inte är fysisk?? Ja i alla fall inte mer än att den bidrar till olika smärtor och andra konstiga ting i kroppen… Depression, bara skit att leva med. Ångest än värre. Jag är så trött på att få spänningen i kroppen, känslan av illamående, magen som krånglar och bråkar, yrsel och huvudvärk. Varför låser sig mitt system så ofta? Jag har verktygen för att klara av detta. Gör roliga saker… Jaaaaa, men vad är då roligt?? Jag vet inte längre, i alla fall inte just nu 😦

På väg till jobbet med denna känsla inombords… Jag vet att jag kommer bita ihop och klara av mina timmar ”galant” men i kväll kommer straffet… Mina egna barn får se baksidan av medaljen. De blir straffade då deras mamma faller ihop, orkeslös och trött… Hur f*n ska jag ens orka träna extra med Samuel… Sjukgymnastiska övningar för att få honom att gå på hela foten. Sen blir det läxor, läxor och åter läxor….

Varför kan jag inte acceptera ångesten och leva i den? Varför får jag ont i magen och får nära till tårarna? Det är inte rätt! Mesiga mesiga jag!!! Jag har ju ett BRA liv. Är bara så jävla ego 😦

Känner för mycket…

Min blogg, åter om mig… Egenkära jag som inget annat ”kan”. Enklast att ägna mig åt just mig själv… Min ångest… Min depression… Något glädjande idag, barnen lugna en stund FÖRE 22.00 🙂 Tyvärr var det redan försent då. Min kväll var redan borta, ensamheten lägger sig som ett ok när jag känner som jag gör. Jag räknar inte med att dela detta med någon annan men jag har en önskan att inte vara ensam. Har varit ensam så länge…

Jag är en riktig fåntratt. Varför kan jag inte se det fina i mitt liv. En riktig egoist är jag, tyvärr…

Förlåt mig för detta patetiska! Jag måste få hjälp. Annars vet jag inte…

En resa genom tid och rum

Jag känner att tiden går förödande snabbt hela tiden och bitvis hinner jag rent faktiskt inte med. Nu stundar hösten med allt vad det innebär och det skrämmer mig lite. Jag brukar normalt inte oroa mig över den mörka årstiden då den ger friheten för mig att gömma mig i mörkret. Jag vill inte känna smärtan livet ibland för med sig och ändå så fastnar jag i tankarna på det som har smärtat mig genom livet. Det känns ibland som att den glädje jag fått uppleva och FÅR uppleva inte tar sig genom den tjocka mur som omger mig. Jag har stunder av glädjeyra i mitt liv, jag känner ett lugn ibland när jag t ex är med mina barn och bara får vara. Sen kommer vardagen som jag gillar så till vida att det är fasta tider, fasta rutiner och allt ”rullar på”. Jag känner starkt att jag är beroende av dessa fasta rutiner och att rutinbrott blir för svårt ibland. MEN att komma igång igen efter sommarens ledighet är tyngre i år. Har det med depressionen att göra? Är jag sjuk fortfarande eller har jag bara fastnat? Medicinfri sedan slutet av juli och det känns tungt. Jag får som nu yrsel då och då, är enormt trött, jobbet och allt nytt här tär på mina krafter. Mycket mer än det någonsin gjort.

Vad har jag gjort för fel under livets resa? Varför kan jag inte förlika mig med livet och bara vara… Jag vet att en depression som är långrvarig är svårt att ta sig ur och komma tillbaka från. Min vän, depressionen med tillhörande ångest har funnits i mitt liv sedan slutet av 1980-talet… Men tidvis har livet varit ok. Sjuk blev jag på riktigt igen någon gång under tidigt 2000-tal p g a en rad händelser i livet(mestadels på jobbet då). Djupt deprimerad blev jag våren 2009, dvs för 3 1/2 år sedan.

Jag kan känna kärlek till en annan människa, Jag kan känna längtan, lust, viljan att vara nära. Mina barn har alltid fått min kärlek så mycket jag bara mäktat med, min särbo får min fulla kärlek och med honom kan jag vara MIG SJÄLV!

Nu är jag på den jobbigaste platsen i livet just nu. Lite vid ett vägskäl… Ska jag eller ska jag inte?? Det handlar mestadels om jobbet. Orkar jag detta??

Tänkande själ…

Jag tänker alltså finns jag… Eller? Ibland undrar jag vad jag har för plats på denna planet. Jag har aldrig känt att jag gjort någonting speciellt. Jag har mest varit till besvär och känt mig i vägen. Handlat fel och skämts över det. Två mirakel har jag fått till under mina 42 år. Mina två pojkar är bara det mest underbara som finns men jag lyckades inte ge dem den familj jag själv drömt om. Jag hade drömmar i min ungdom, i alla fall tror jag att jag hade det… En dröm om att finns den rätta, den enda för mig… Kanske gifta mig, skaffa hus med en liten tomt, skaffa många barn och njuta av livet. Inget av det fanns väl egentligen på min karta. Jag har känt att jag varit malplacerad redan från barndomen. Aldrig att en kille skulle vara intresserad av en så ful tjej som jag och det hade jag rätt i.

Min stolthet är mina barn. Tyvärr fungerade inte vår relation men det är inget för denna blogg. Efter två barn och 10 år lämnade jag relationen för det fungerar helt enkelt inte för mig. Vi köpte ett radhus, kanske var det en tanke att det skulle bli bättre då… Vårt första barn var ett år drygt, lägenheten kändes för liten… Men det var redan då bortom räddning. Varken han eller jag hade intresse av huset…

Jag ska inte gå runt och ångra mitt liv. Det blir inte bättre än jag gör det. Sorgligt men sant. Jag är författaren till romanen om mitt liv. Jag valde att skriva om mitt liv som en tragedi, har aldrig gillat komedier direkt, inte råa komedier i alla fall…

Nu vet jag att det kan reta upp andra när jag trycker ner mig själv, jag vill inte gotta mig i andras försorg men när jag mår skit måste det ut. Det är som att välja att skriva eller ingen mer göra. Jag är så trött idag, fattar inte HUR jag ska lyckas genomföra en föreställning. Önskar jag fick försvinna utan att det märktes… Livet är en tristess idag och inget gör mig glad. VARFÖR??

Bortträngda minnen

Kanske är något av en onödig blogg att skriva men jag känner att mitt livspussel är fyllt av tomma hål, hål där det saknas något viktigt. Igår t ex träffade jag Peter, min tvärflöjtslärare sedan grundskole- och gymnasietiden. Det var ett trevligt möte och vi åkte bussen till min arbetsplats tillsammans då han hade ett ärende dit. Vi pratade om vem jag hade spelat med. Jag minns faktiskt inte vem det var. Mycket pinsamt. Att erkänna en sådan sak vore döden för mig. Jag höll masken så gott jag kunde och inget mer med det. Vi pratade också om orkestern, Wermdö Brass som jag länge spelade med i… Tvärflöjtsgruppen vad stor, vi var många som spelade men inte minns jag någon speciell där heller… Inte ens resan till USA 1988. Foton avslöjar mig men inte minnet 😦

Jag googlar i ämnet och har hittat fler intressanta artiklar och avhandlingar som jag ska plocka godbitar ur när jag sitter med datorn framför mig… Att ha hål stora som oceaner i livshistorien gör ont. Jag har varit sjuk i sinnet så länge nu att jag inte är helt säker på hur det känns att vara äkta glad.

Oroskänsla och rastlöshet…

Sitter på jobbet och kan liksom inte alls koppla av eller koppla bort känslan av en inre oro. Vad handlar den om? Varför känner jag mig smått illamående, ensam och allmänt less på allt? Varför känner jag så starkt att något ska vara fel? Det borde ju kännas bättre. Jag är en känsomännoska långt ut i fingerspetsarna. Kanske är jag något av en martyr också. Gör mig själv till ett offer… offrar min själ till ett liv i ångest.

Men så kom meddelande från min älskade man… Resa till Riga i september!! Bara att söka semester nu då!! Väldigt väl behövlig nyhet…. Älskar min Bosse av hela mitt hjärta, min själ och kropp!!