Viktnedgång…

Tyvärr inte min egen… Nä, jag och sonen besökte BUP idag. Allt är ok med det mesta, medicinen fungerar bra mot oron och koncentrationen men den är förödande för vikten då aptiten blir kraftigt försämrad av medicinen mot ADHD. Samuel väger idag 23,7 kg vilket är mer än ett kilo mindre sedan sist. Vi har försökt med näringsdrycker men de vägrar han ta.  Grädde i maten är ett alternativ men det passar inte i alla måltider (han äter inte enbart grädde – typ tårta etc).  Täta måltider och önskemat… om han bara var hungrig!!!

Det har egentligen varit knepigt med barnens matvanor sedan de var små. De har alltid ratat vissa maträtter eller smaker, vilket kan bero på olika saker… Lukt, smak, konistens etc. Vissa dagar fungerar en maträtt bra, nästa gång går inte maten att äta…. Själv älskar jag mat, olika sorter och smaker!!!

Både BUP och dietisten säger att det viktigaste är att Samuel äter. Vill han ha makaroner eller GB-sandwish så kan han få det. Bättre det än ingenting.  Så matvanorna kanske inte är helt ”normala”. Vad tycks om makaroner och köttbullar till frukost? Själv föredrar jag en smörgås och kaffe eller filmjölk. Men som sagt… alla är vi olika!

I fredags var jag hemma med sjukt barn. Då passade jag på att se Svt:s serie ”Mitt psyke och jag” om att leva med psykisk ohälsa. Det var framför allt intressant att lyssna på Tim, en man på 35 med ADHD, asperger syndrom och tvångssyndrom. Han berättade bl a om att han har en form av ätstörning som gör att han inte kan äta vad som helst. När han är bortbjuden på middag så äter han gärna ”samma mat som barnen äter”. Vad det betyder kan förstås vara en tolkningsfråga.

Nu säger jag inte att mina barn har en ätstörning… men de är väldigt tveksamma till att prova nya maträtter som de inte känner till. Och DET är inte ovanligt hos barn och vuxna som har autismspektrumdiagnoser.

Nåväl… det är faktiskt bara att kämpa på och stötta sina barn att utvecklas så positivt som möjligt. Varje ny smak som provas är ett framsteg och varje ny maträtt som uppskattas är en vinst! ❤

Ovan några matbilder från kalaset på Fjäderholmarna. De tre översta bilderna – typiska ”vuxenrätter” – i alla fall inget för mina ungar! Hamburgaren med pommes fungerade hyfsat! Så länge det inte är dressing, sallad/grönsaker etc i den vill säga!

Annonser

Utbrott 2.0

_DSC8286

Skrev några rader om denna underbara kille igår. Utbrotten avlöser varandra och det är inte alltid lätt att veta varför han exploderar eller hur vi kan förjhindra det. Något blir ”fel”, något S har svårt att hantera. I morse var han inte lätt att hantera. När det inte går hans väg så springer han iväg, gallskriker, spottar och svär. Idag hade vi mött upp J för att Simon skulle ha sina badbyxor. Det slutade med att S fick ett utbrott i stor skala. Det slutade med att J fick lyfta på S på bussen under skrik och protest. Inte nådigt att vara mamma då inte. På vägen genom bussen slängdes busskort, väska och jacka av och skrikandes gick han längst bak. S skulle gå av vid nästa busshållsplats för han ville inte vara på samma buss som den värsta mamman.

Nu gick han inte av, det vågar han inte. Dessutom hade vi med en av personalen från Samuels fritids på bussen och han fick S lugn. Pust! Resan till Kolvik gick trots allt bra. Även prmmenaden till fritids och att lämna honom. Även hämtningen gick bra men jag var nervös. Med S känner jag att jag måste vara vaksam, försöka lirka med honom etc. Han var på dåligt humör även idag men trots det så kunde han gå själv från skolan till busshållsplatsen. 🙂 Väl där kom han på att han behövde gå på toaletten så det var bara att promenera tillbaka. Men S var glad och nöjd, mamman tacksam!

Serverade våfflor till middag och såg den första Shrek-filmen. En bra eftermiddag/kväll alltså! ❤

Bara två morgnar kvar denna vecka. Sedan är barnen hos J och efter det börjar semestern!

PS Jag har inte dokumenterat så mycket handarbete under den senare tiden men jag försöker lära nytt… Har en pysslig kollega som jag får lite ideer. Idag har jag testat romanian lace crochet. Har dock ingen bild än… Måte öva lite mer först! 🙂

Att samla ihop tankarna

Min tankevärld, eller så var det i alla fall tidigare. En ventil att få ur mig det som samlas ihop. Men under en längre tid har denna ventil inte fyllt någon funktion. Jag snöade in mig lite på att inte skriva ner så himla mycket blaj utan jag har hållit mer för mig själv. Men ibland blir det lite överfyllt. Som idag, på eftermiddagen när jag skulle möta upp Samuel vid bussen. Jag ”busstränar” honom inför hösten då han kommer vara tvungen att åka själv (eller tillsammans med Simon) till Gustavsberg från Hemmesta. Men det går inte galant direkt. De som träffat Samuel under olika omständigheter har nog märkt av hans låsningar i olika situationer, framför allt när det inte går hans väg. Vid flera överlämningar vid bussen i Kolvik har han fått utbrott, rusat iväg, skrikigt, vevat med armarna och slängt ur sig det ena och det andra om sämsta mamman, hat osv.

Nu i eftermiddags blev det ett stort utbrott och fritidsledaren som gick med Samuel ut till bussen försökte lugna ner honom när jag kom. Samuel hade slängt jackan, ryggsäcken samt en påse med en tomburk i (ja han är en riktig samlare). Han höll Samuel i ett fast grepp, inte hårt, något som utbrotten krävts ända sedan Samuel var liten, men S är hal som en ål och lirkar sig ur. S rusade iväg tillbaka mot skolan. Jag och fritidsledaren suckade och försökte behålla lugnet.

Jag fick med mig S tillslut men inte utan ett stort motstånd. Mycket lirkande krävs och INGET får gå fel. Vi kom ut till busshållsplatsen och jag fick med mig S på bussen men han vägrade sitta tillsammans med mig. Helst hade han åkt själv. Idag var det ”fel” buss. Han ville åka med en etanolbuss och detta var en diselbuss. Vad gör man när sådana saker ställer till problem?

Jag blir helt slut av dessa situationer. Det tar hårt på krafterna. Jag bävar för hösten som kommer. Mörker, stressiga morgnar och sena eftermiddagar. Det är så känsligt att ha barn som är så styrda av rutiner, att allt blir som man tänkt etc. Det går inte att förutse allt, det är verkligen en omöjlighet.

Kvällen hemma har väl fortlöpte ok men S har strulat även under kvällen en hel del. Viljestark ”boss” är bara förnamnet. (Får man ens tänka så???)

Kanske är det lite mitt eget ”fel” att det är lite extra stökigt just nu. Orken finns inte, jag är låg i humöret och är känsligar än jag har varit på länge. Är det inte nu, på sommaren som allt ska lätta? Nä, så är det inte för mig. Allt meck med att planera inför semestern är tungt. Att byta hus och arbetsuppgifter inför hösten känns lite jobbigt. Jag känner mig lite borttappad i mig själv. Vet inte om jag är redo för kommande uppdrag. Det är läskigt. Bara tanken på att ”misslyckas” gör mig mörkrädd. Jag vill ju inte stå där med skägget i brevlådan och skämmas direkt… Nåväl, hösten och alla nya utmaningar hör till framtiden. Det blir inte bättre än jag gör det. Mina arbetsuppgifter kanske kommer fungera hur bra som helst… Jag bara önskar att jag kunde få bort rädslan inom mig. Jag har kämpat med detta under så lång tid, men får nog inse att jag får lära mig leva med rädslorna och oron inom mig.

Så, nu har jag gnällt av mig lite… Nu blir det lite fotografier i stället!

Den så viktiga sömnen…

Fick ganska dåligt av den varan i natt då yngste sonen hade ett trotsigt humör under gårdagskvällen. Det blev tyvärr en medicinmiss på eftermiddagen och det ställer till det ibland. Jag vet inte om det är någon form av abstinens eller vad det är. Jobbigt är det i alla fall. Han yrde runt som en skottspole under kvällen. Bl a väckte han sin bror genom att lysa med ficklampa och springa runt i sovrummet. Inte alltid lätt att dela rum. 😦

Att sonen är svår ibland är bara förnamnet. Efter Fotomässan i lördags blev han irriterad och sur på pendeln mot Farsta. Han kan inte hantera känslorna som kommer över honom. Kanske beror det också på andra faktorer som blodsocker fall?? Han blev mycket lugnare då han fått i sig middag innan vi åkte hemåt.

Det går fortfarande att nå honom med beröring. Det kan ta lite tid att få honom att slappna av, men jag märker ändå att han blir lugnare när han har svårt att landa och vara still, eller när han är arg på mig.

Nåja, nu får jag mitt kaffe och snart bär det av mot jobbet. Taxin hämtade förnämligt i tid i morse och allt känns ganska lugnt. Jag gillar vardagarna trots att det kan vara lite stressigt och jobbigt ibland. Vädret kunde vara bättre, men att det regnar lite gör inte så mycket. Gårdagsnattens regn däremot var störande, och blåsten… Men det sken upp igår eftermiddag och kvällen blev fin. Alltid något!

De nya reglerna för skolskjuts…

Värmdö kommun har inför detta läsår infört nya regler för skolskjuts. Barn som är inskrivna på fritids får ingen skolskjuts eller busskort. Det innebär att många barn kan få problem med att ta sig till och från skolan. Även barnen med särskilda behov drabbas. Går man på fritids så bedöms man att inte ha rätt till skolskjuts. Men de som bestämmer inom kommunen verkar ha problem att helt och fullt bestämma sig. Sonens beslut om beviljad skolskjuts kom dagen före skolstarten. Tre månaders handläggningstid, bara det är mindre bra. Han får skoltaxi på morgonen och måste hämtas av oss efter jobbet. Nog är väl inte det så besvärligt?? Det gör ju alla föräldrar med sina barn, eller hur? Det tunga med att hämta hem en trött pojke som har dubbeldiagnos kan ju gå riktigt bra, eller så blir det bara pannkaka av allt. Det blir mest intressant att se när höstmörkret sänker sig och sonen ska transporteras med buss hem runt kl 17. Men som sagt… det kommer kanske gå galant?? Bara han inte är trött när vi ska åka hem…

När jag så hämtade hem Samuel från skolan/fritids igår så pratade jag med en av pedagogerna. Hon hade hört att barnen ev skulle få skolskjuts efter fritids. Själv hade jag inte hört något alls. Men jag är inställd på att hämta efter jobbet. Idag då vi kommit hem ringde så Taxi Kurir för att informera om hur kommunen först tänkt om, att ändra tillbaka till de tidigare reglerna härom dagen då många hört av sig, men idag hade de beslutat använda de nya reglerna. Taxi Kurir bad om ursäkt för kommunens strul… Om Samuel ska åka hem direkt efter skolan så kan vi höra av oss och han får skjuts.

Undrar hur det ser ut i andra kommuner? Är det Värmdö kommun som varit extra generösa mot barnen som har långt till skolan eller andra svårigheter att ta sig hemifrån till skola/fritids? Jag har inte ens reflekterat över att fritids skulle vara ett hinder för att få skolskjuts eller busskort om så behövs. Nåja, busskort måste inhandlas till sonen nu, så då blir det dubbelt upp med inköp av busskort. Det tar runt 1.5-2 timmar att åka kommunalt från Brunn till Kolvik och sedan hem till Munkmora. Så har det i alla fall varit de två första dagarna då jag slutat tidigt…

 

Här har vi också svaret om varför beslut dröjde…
Min/vår ansökan skickades in redan i maj, så hur de prioriterar bland ansökningarna vet jag inte, men beslutet daterades den 14 augusti!
På Värmdö kommuns hemsida:

Tyvärr är vi försenade med handläggningen av ansökningar om skolskjuts inför läsåret 15/16. Vi arbetar intensivt med att handlägga ansökningarna så snabbt som möjligt.

Beslut skickas ut fortlöpande. Du som skickade in ansökan innan 31 maj ska ha meddelats beslut före skolstart.

Vi beklagar de eventuella problem som förseningar i handläggningen kan medföra för elever och vårdnadshavare!

Slut för denna gång!

Lite söndagsångest…

Det är söndag innan andra arbetsveckan inleds. Förra söndagen kände jag ingen ångest alls, bara förväntan. Första arbetsveckan blev en bra vecka, många intryck, lite oro men ändå bra. Varför känner jag då ångest? Det är en färgpalett av oro inom mig. Jobbet, nya utmaningar är en. Jag tror egentligen att det kommer gå alldeles utmärkt, jag ser fram emot att komma igång, gå upp i arbetstid till mina ”ursprungliga” 75% jag jobbade innan jag föll. 100% är slutmålet som finns där, längre fram. Jag vill dit, men skyndar långsamt.

En annan oro som jag påverkas mycket av är kommunens nya regler för skolskjuts. Om det bara handlade om att köpa busskort till mina barn så vore det enkelt. Jag vet att de inte har rött till busskort då vi har skolor närmare. Men att våra barn med särskilda behov drabbas känns mer jobbigt. Nu VET jag inte ens hur det är med skoltaxin för Samuel som går i autismklass. Värmdö kommun har inte kunnat leverera något svar trots att ansökan gjordes för tre månader sedan. På tisdag börjar skolan igen… men jag räknar med att skoltaxin dras in till detta läsår då Samuel börjar år 3. Han är 9 år, men känns långt ifrån mogen att själv åka buss och gå till och från Kullsvedsskolan i Hemmesta. Men kanske får vi ett svar i morgon på ärendet som fortfarande rubriceras som ”nytt”…

För Simons del väntar nya utmaningar i år 5. Tänk att denna kille blivit så stor! Nästa år får han betyg i skolan. Han har ännu ingen lärare till den grupp han går i, men jag tror att det kommer gå bra ändå. Jag hoppas att de hittar en bra lärare till Ösbygruppen så att Simon får fortsätta trivas i skolan och utvecklas.

Sen har jag en del saker jag skjutit upp, som jag inte tagit tag i. Lätt att ”glömma” det som känns jobbigt eller kanske trist.

Idag har vi varit i Markuskyrkan, i Björkhagen, där min brorsdotter Hedvig konfirmerades. Helt otroligt vad åren går.

Då jag skriver i min nya jobbdator, en Chromebook, så har jag inte tillgång till de senaste fotona jag tagit, men det kommer…

Får man tycka att det är skönt att semestern är över?

Jag menar inte att det på något sätt är dåligt med semester. Det finns mycket positivt med att vara ledig och vara hemma, hela familjen tillsammans, men det kan också bli för mycket. Ibland kan jag avundas andra när jag hör hur roligt, trevligt och trivsamt det har varit på semester. Självklart är inte allt bara ”guld och gröna skogar” men för de flesta flyter allt på i lagom takt. Barnen reder sig själva, kan fixa egen frukost, går ut och cyklar eller leker med kompisar, spelar boll och badar. I alla fall när de är 11 år och ska börja i femman. Även 9-åringar är väl relativt självgående… eller?? Nu kanske jag förskönar hur ni andra har det på semestern för jag har aldrig upplevt annat än barn som är ganska krävande, vill ha ständig vuxenkontakt, som aldrig går ut själva och leker (i alla fall inte sedan vi lämnade radhusområdet och den kompis som de lekte med då). Utbrott och känslostormar, protester och svårigheter att anpassa sig. På resande fot eller utflykter blir det ofta problem med maten då mina pojkar är ganska ensidiga med måltiderna.

Men nu är semestern över, på onsdag går barnen tillbaka till fritids och om en vecka börjar skolan igen. Visst är även det jobbigt men läxor som ska göras, tider ska passas etc. Men rutinerna fungerar ändå bättre när allt rullar på med den vardagliga vardagen. Helgerna blir mer trivsamma tillsammans och kanske får jag sova lite båttre på natten när vardagslunken kommer åter. Samuel har svårt att sova och nu under semestern hos mig har han varit vaken till midnatt (minst), ofta till efter kl 1. Simon vaknar runt kl 7 och de morgnar som även Samuel har vaknat så tidigt blir det ofta kaotiskt, högljutt och bråk. Bara att försöka ta sig upp alltså. I bästa fall har jag lyckats få fem eller sex timmars sömn, men inte sammanhängande. Då är jag ganska seg, trött och har en lång startsträcka.

Nåja, ska jag summera sommaren och semestern så är jag i stort nöjd. Visst har det varit lite halvtaskigt väder, men det har blivit många fina utflykter och några inregnade dagar. Då jag inte är så förtjust i strandlivet så har denna sommar trots allt passat mig ganska bra. Visst är det trist om man måste vara inne hela tiden, men så har det inte varit. Samuel har gått framåt när det gäller att ta sin medicin, nu sväljer han kapseln, han har vågat prova nya smaker så som jordgubbar och vattenmelon, den senare gillade han mycket! Han har fått i sig en näringsdryck med chokladsmak. Även Simon har vuxit till sig. Resan till Åbo var ett bevis på det, trots att det var något krånglig med maten, framför allt när vi åt på Stockmann, framför allt innan vi hittade plättarna. 🙂 Jag har lärt mig att bli glad över småstegen… Men det är lätt att glömma när Samuel kastar kontrollen i golvet (nästan) då han inte kommer först i mål på Wii Mario Kart 7 eller när vår spelkonsoll krånglar och inte kan läsa skivan.

Nu hoppas jag bara att mina grabbar får den bästa starten på det nya läsåret, att vi får svar om skoltaxin och att Samuel får skolskjuts till och från skolan. Han är inte redo för bussen själv till Hemmesta än! Simon har längtat tillbaka till skolan, han trivs mycket bra i Ösbygruppen! Själv hoppas jag att detta blir läsåret då jag kommer tillbaka med full kraft. Det är en svår väg tillbaka och mycket har förändrats under de senaste åren. Men efter första arbetsdagen känns det ändå bra. Jag trivs med både barnen och kollegorna på huset jag jobbar i och även om mina arbetuppgifter blir lite annorlunda så kommer det nog bli bra!