Julafton avklarad – check!

Lugnet sänker sig under julaftonskvällen. Sitter med ungarna i soffan, kollar igenom de senaste dagarnas skörd av foton. Några bra, andra mindre bra… så som det ska vara. Årets julklapp till barnen blev ett Wii U spel som är inkopplat och testkört av barnen. Mariokart 8 och Super Mario 3D World stod på önskelistan och det levereades av tomtefamiljen.

Jag är glad över att jularna är så lugna nu. Jag försöker att inte stressa inför julen och i år beställdes julklapparna via nätet. Kan rekommenderas. Så skönt att slippa stressen i affärerna runt jul. Rean efter jul hoppar jag också över. Jag kan sakna min mor när julen kommer, även om vi ofta kom på kant med varandra…. Det är sjätte julen utan henne. Vad fort tiden går.

Jag skriver inte så ofta just nu då inspiration saknas och tid likaså. Jag fotar mycket och testar just nu Photoshop och Lightroom som jag funderar på att prenumerera på via Adobe. Handarbetet tuffar jag på med, mycket virkning, men halsduken och vantarna är långt ifrån klara. Jag hoppas att jag ska få tillbaka skrivlusten igen för det är ett element jag verkligen gillar… ❤

Nu är det dags att vila ögonen och få lite vila. En ny dag stundar i livet…

Annonser

En av dessa dagar…

Vissa dagar, lite lite jobbigare än andra. Ångesten kom smygande redan igår. Kvar var den när jag vaknade tidigt i morse, men efter en stund så motsatte jag mig känslan, klev upp och kom iväg. Det viktigaste är att inte låta ångesten bestämma över dig. Du är din egen…. känslan är en del av livet men det du gör av livet är så mycket mer. Låter det enkelt? Nä, men för vem är livet enkelt – handen på hjärtat nu!!!

När jag kommer till jobbet känner jag genast hur väl jag faktiskt trivs. Det är roligt att träffa alla elever och kollegor. Även om motståndet fanns där så kan jag ändå ta mig genom dagen och känna att jag gör det jag ska. Tidigare föll jag offer för ångest och depp. Då tog tanken mer eller mindre helt över mig och jag blev ganska inåtvänd. Mer tyst och återhållsam. Idag vågar jag höras mer, även om jag faktiskt inte gör väsen av mig när jag inte känner för det. Idag lite mer avvaktande i mitt sätt, lite lågmäld men som sagt, nöjd över att befinna mig på plats.

Att sedan få åka och hämta hem barnen var som att få luft i lungorna. Trots Samuels humörsvängningar från högt till lågt till högt igen, så var det bara skönt att komma hem med grabbarna. Bara att behålla lugnet, inte låta mig påverkas av sura miner och annat gnäll. 🙂

När vi skulle läsa för kvällen så var Samuel genomsvettig. Blev lite orolig över att han skulle ha feber eller nåt, men han verkar ha gått extremt in i att spela på sin platta… Kan man bli svettig av det?? Ja, tydligen!

Varför drabbas jag så lätt av ångest just nu? Troligen beror det på förändringar i medicinen, då jag inte får märkbar effekt av medicinen så trappar jag ner den medicin jag stått på under en längre tid. Ev blir det en annan medicin längre fram, men jag hoppas förstås slippa knapra i mig piller varje dag… Det känns fortfarande surt att behöva ta medicin för att orka med att gå upp på morgonen och ta sig genom dagen… Tur att jag har så mycket att leva för så att jag kan känna lusten att kliva upp om morgonen!! ❤ ❤ ❤

En nagel i ryggen

Under veckan som gått har jag fått testa på lärarjobbet lite grann. Som lärarvikarie går jag in och håller den lektion som finns planerad (oftast). Jag har under åren som gått funderat mycket över vad som gick ”snett” för mig. Varför jag misslyckades med det jag brann för och la ner min själ i. Svaren finns nog väl gömda inom mig och till viss del så spökar de fortfarande i min skalle. Varför så svårt att släppa gammalt gtåll och gå vidare? Jag är inte längre 30 år och med världens sämsta självkänsla. Jag är 44 år och ganska stark i mig själv idag. Även om styrkan inom mig ibland är lite av en fasad, för jag är inte stark nog att visa mig svag.

Hur vanligt är det att gräva ner sig i sin skam och skuld? Antagligen så mycket vanligare än vad jag någonsin trott. Under åren som jag själv gått i behandling för mina återkommande depressioner och min ångest så har jag mött så många sköra personer, män, kvinnor, unga och gamla. Många har vandrat genom livet i ett mörker, för andra har det plötsligt förändrats genom omständigheter i livet.

Min dåliga självkänsla föddes troligen när jag var barn. Depressionerna utbröt i tonåren (tror jag, minns inte helt och fullt hur åren i mellan- och högstadiet var). Om jag hade varit tonåring idag, hade det då sett annorlunda ut? Jag vet ingen som gick till kuratorn, eller till en psykolog när jag växte upp. I mitt hem pratade vi inte särskilt mycket om känslor, tankar etc. Vi hade inte närheten till världen omkring oss som vi har idag, t ex tillgången till Internet. Idag har jag Internet att tacka för att jag tillslut faktiskt sökte mig till vården för min psykiska ohälsa som var så nära att knäcka mig. Under ett års tid pratade jag med andra på nätet, personer jag inte kände IRL och där vi oftast var anonyma. Där vågade jag tillslut öppna en port inom mig och släppa på avspärrningarna. Det har gått ca 6 år sedan dess. Än är jag inte ”frisk” och kanske blir jag inte heller det som jag kallar ”frisk”.

Men om jag ska återgå till det jag började med, lärarjobbet, så sitter det en nagel i ryggmärgen på mig. Jag vet inte hur jag ska göra för att lämna mina ”misslyckanden” bakom mig. Den känslan som kommer över mig när jag får uppdraget att gå in i ett klassrum och undervisa, ta kontrollen över, är inte rolig alls… Den går över ganska snabbt, bara jag får landa lite så känns det oftast lite bättre efter en stund. Kommer jag någonsin våga igen?

Ibland skulle jag helt och fullt vilja satsa på något annat. Inte för att jag inte gillar att jobba i skolan, för jag gillar mitt jobb. Även lärarjobbet faktiskt. Den del av det som jag faktiskt klarat av har varit ganska fantastiskt… 🙂 Undervisning i ett ämne som intresserar mig är fantastiskt roligt! Att se barn utveckla sina förmågor värmer i hjärtat… Men lärarjobbet är så mycket mer och så grymt stressigt idag, det är många åtaganden som pressas in i den tid som kanske tidigare lades på undervisningen?`

Nu är det söndagskväll och det var länge sedan jag faktiskt kände av något av söndagsångesten. Tidigare bet den sig fast och höll mig vaken om nätterna. I kväll kan jag känna av en del av denna ångest, men jag vet inte varför. Det kan förstås vara ett ökat stresspåslag så här inför lucia, julavslutning etc. Att jag fått mer ansvarsuppdrag påverkar också, jag vill ju att kollegor, elever och föräldrar ska kunna lita på mina förmågor. Men kanske är det viktigaste att jag litar på mig själv? Först då blir jag trovärdig.

I helgen har jag ägnat mig åt det som upptar min fritid mest just nu, lite handarbeten i form av virkning men mest fotografering inne i stan under dagarna två. Några av bilderna kommer här:

Väl mött alla godingar! ❤

Handen på hjärtat…

DSC05030

Utfrätt… likt en överexponerad bild, ett fotografi av några av mina dockor från en svunnen tid. Så känns livet ibland. Utfrätt, suddigt i kanterna, oskarpa linjer och grått. Så är inte mitt liv idag, inte längre. Men det är svårt att inse det faktum. Fortfarande lever jag i mångt om mycket i det förgångna, fast i de känslor som tyngt mig så länge. 

Men jag gör ett ärligt försök att lämna! Bara det här med att inse styrkan inom mig ger mig en svindlande känsla. Jag känner inte längre igen mig själv. Förra veckans medarbetarsamtal är ett exempel på mitt ”nya” jag. Så länge jag har jobbat i skolans värld har jag varit tillbakadragen, blyg, rädd för att göra fel, osäker, orolig ja allt det där som fyllde mitt liv med ångest. Under resans gång från hösten 1999 då jag började på min arbetsplats fram tills idag har jag haft många dippar och inte klarat av den press som omständigheterna ställt på mig. Hur jag skulle hantera dessa situationer idag vet jag inte, men jag vet att jag inte skulle vara rädd för att agera. Men, det faktum att jag är en känslig individ, inte överkänslig men högkänslig som person, har ställt till det för mig. Att jag också insett att jag inte bara är blyg och tillbakadragen utan också introvert var en befrielse. Äntligen förstår jag varför det är så sjukt jobbigt med alla möten jag ställs inför varje dag. Trist bara att behöva slå ner i backen för att förstå. Depression är ingen lek, det är blodigt allvar och en oerhört läskig sjukdom.

Jag träffade min läkare för någon vecka sedan. Att förklara för henne hur jag känner, mår och vad jag behöver ”stöd” med idag är svårt. Vissa dagar och vissa stunder känns livet bara toppen. Jag är aktiv, glad, orkar mer, pysslar och är kreativ. Ibland sitter det i under flera dagar, ibland några få timmar. Sedan dalar jag ner i ett lägre stämningsläge. Den värsta stunden på dagen för mig är morgonen, att möta en ny dag. Varför? Den vackraste stunden på dagen är ju just den tidiga morgonens gryningsljus. Det som speglar ett lugn inom mig. Det blir lite tvetydigt ibland. Den bästa stunden –  när jag får lägga mig och tänka över dagen som varit. ÄVEN om det varit en underbar dag.

Min dag är nästan som indelad i cykler. Jag har mycket svårt att vakna på morgonen, ofta ligger jag vaken någon halvtimme – timme runt kl 4, därav blir jag trött när det är dags att stiga upp. Den känslan sitter i tills jag är igång, ibland ända tills jag går hemifrån för att lämna barnen och åka till jobbet. Men jag jobbar mot känslan, försöker att inte låta den påveka min morgon tillsammans med barnen. Förmiddagen på jobbet är nästan alltid på topp. Jag känner mig positiv, glad. Visst kan oförutsedda händelser ibland tynga mig men den tyngden kommer oftast senare, när jag sitter på bussen hem eller när jag är hemma. Efter lunch hamnar jag i ett komaliknande tillstånd. Kanske har det med maten att göra, men jag har känt av denna trötthet i flera år nu. Sätter jag mig är det kört. Jag tappar fokus och koncentrationen. Känslor som inte är välkomna hälsar på.

Den mest kritiska tid på dagen är när åker hem/till sonens skola, efter dagens arbete. Ofta är jag så trött att jag måste blunda och ibland somnar jag och vaknar direkt, blir totalt uppstressad för jag upplever att jag varit borta länge… När jag kommer hem måste jag ofta lägga mig en stund innan jag kan ta tag i middagslagning, läxor och annat. Framåt kvällen kan energin infinna sig eller så blir jag håglöst sittande i soffan… Ibland spiller energin över och jag tar tag i sådant som inte är så roligt… 🙂

En viktig byggsten i livet, utöver barnen och familjen försås, är mitt intresse för fotografering. Det bästa jag gjort på länge var att anmäla mig till Foto 1 på Fotografiska Akademin. Visst kostar det en del, men det jag fått ut av kursen är ovärderligt. När jag anmälde mig och betalade kursen trodde jag att jag skulle dö av nervositet och oro. När första mailet kom från kursledaren/läraren så började oron bita sig fast. Jag som har så svårt för nya människor, nya miljöer etc. Tystlåtna jag… blyga jag… MEN känslan av att nu haft den näst sista lektionen tillsammans med kursledaren och mina 11 kurskamrater känner jag i stället vemodet landa inom mig. Men vad händer nu? Kursen slut… vad ska jag då göra om tisdagskvällarna… En sista läxa har vi fått… och den innebär att vi ska försöka hitta vår stil… Det kommer inte bli så lätt för en splittrad själ som jag… Men som sagt, tidigt gryningsljus är så oerhört vackert… Kort skärpedjup fantastiskt spännande, lowkey-foto kul och intressant…

DSC04592

DSC05102

DSC05138