En oväntad omväg…

Började dagen på bästa sätt, 10 nysningar eller så, sen var det bara att inse att det tar en stund innan jag kunde somna om, men vad gör det en vacker morgon som denna. Sommarvärme och solsken, fika hos en kompis i Hemmesta, sen en sväng in på ICA Maxi i Mölnvik. Det var planen. Fikat var trevligt som vanligt. Vi blev kvar ett par timmar innan vi skulle bege oss vidare mot matbutiken. Trodde vi ja!

Den första bussen som kom var 440 till Slussen. Den passerar inte genom Gustavsberg men den stannar vid Mölnvik ändå. En minut efter gick den buss vi oftast tar, dvs 474. Vi signalerade att vi ville gå av vid Mölnviksrondellen, knappen fungerade och ”Stannar”-skylten lyste röd. Vi närmade oss hållplatsen och… Bussen ökade farten och drog förbi hållplatsen. Den sista innan Nacka Trafikplats! Vi gapade bak i bussen men chauffören körde glatt vidare. Bosse gick fram och pratade med busschauffören som skämdes för sin miss. Solen hade hindrat honom från att se den lilla lysande lampan på instrumentbrädan som visade att vi ville gå av!

Så vår tur till ICA Maxi i Mölnvik slutade i stället vid Nacka Forum. Väl där åt vi middag, jag handlade mer garn till mina vantar, vi handlade lite frukostmat tills i morgon, åt en glass och satt i 40 minuter på 422:an hem. Handla får vi göra i morgon… Så mycket för den smarta iden att åka en annan buss än den vanliga. Hade gärna gjort något annat kul i morgon när pojkarna kommer hem… Men vi fick i alla fall liten extra sightsing.

I morgon kommer som sagt pojkarna hem och jag ska krama om dem ordentligt. Med tanke på all oro som råder i världen idag så vill jag värna lite extra om barnen. Visst är de hyfsat trygga i landet Sverige, men den utveckling vårt land har tagit och den oro som råder i resten av världen så finns det anledning att ta hand om varandra bättre. Jag tänker mycket på alla de oskyldiga människor som hamnar i terroristernas händer, som mördas, torteras och våldtas. En värld jag inte alls gillar. Så mycket ondska!

PS Alltså! En liten parentes om Värmdö Bostäder… Nu har de bytt låset i dörren och den gamla nyckeln passar inte längre. Tre brickor har vi fått till varje lägenhet, men vi är fyra (minst) som behöver kunna komma in i porten… Dessutom har de vad jag vet, inte fixat porttelefonen än! Den skukke varit i bruk för länge sedan. Sen blir det väldigt intressant att se hur man kommer in i porten om det blir strömavbrott… Låses alla portar upp då eller????? Bara en liten fundering…

Inga foton idag… 😦

Annonser

Semester…

… och jag planerar för vintern… 🙂 Min ”nya” passion, virkning resulterar i att jag just nu påbörjat ett par vantar till vintern. Det är första försöket så det återstår att se hur det blir i slutet. Att virka är verkligen avkopplat och att virka med en tjockare virknål känns bara bra. Samtidigt var jag idag inne på garnbutiken i Farsta och köpte tunnare garn att virka spets med samt mikroskopiska virknålar… Bara att köra på nu.

Här ifrån har jag hämtat beskrivningen:

http://www.jarbo.se/beskrivningar/

Jag har äntligen börjat förstå förkortningarna i beskrivningarna, det är ju lite av en vetenskap det här med skapande av olika slag, men skam den som ger sig. Jag har absolut inte gett upp pärlorna eller mina broderier, men de pausar jag med för tillfället. Jag måste ju hinna med lite annat under sommaren, t ex göra saker med grabbarna. 🙂 ❤

Så här långt har jag kommit på den första vanten:

DSC_1621

En bit kvar med andra ord, men förhoppningsvis så har jag ett par fina tumvantar till hösten… 🙂

Så här ser ”originalet” ut… Pust!

EN dag kvar…

Till den nu efterlängtade semestern… Och jag har förberett mig för en ev regnig sådan även om jag helst ser att det blir fint väder, varmt och gott.

Det blev lite shopping i Nacka Forum på mina favobutiker då jag ändå skulle boka tid för synundersökning för sonen nästa vecka. Garn i mängder, för bara några månader var det pärlor för hela slanten och lite rainbow-loom där emellan. Hm, undrar vart detta slutar? Antingen blir jag väldigt bra på att virka eller så kommer de mina garnnystan jag köpt bli liggandes och damma. Men jag är övervägande positiv till att det jag köpt kommer till användning.

Idag var en bra dag på jobbet trots att jag torskade både på biljard och yatzy. Få ungar som det ska vara på lovet, lugnt och trivsamt. Men nu när det bara är en dag kvar innan sex veckors ledighet så känns det ganska bra. Det blir min första riktiga semester på länge… Sommaren 2012 var jag sjukskriven från mitt sommarlov, sedan var jag delvis sjukskriven från min första sommarsemester 2013, förra sommaren var jag helt sjukskriven. Så nu äntligen kan jag njuta av att ha semester ”på riktigt”. Jag gillar inte alls att vara sjukskriven, jag gillar att arbeta och vara aktiv. Visst kan det ibland kännas stressande med den press som lätt kommer över oss som är och har varit sjukskrivna under lång tid. Pressen att komma tillbaka till ett så ”normalt” liv som möjligt, så snabbt som möjligt är inte lätt när det handlar om psykisk ohälsa. Man är verkligen så trasig att minsta lilla krossar den tilltro som finns till det egna värdet. Men jag är ändå glad över att jag lyckats komma tillbaka igen. Att vid min ålder bara gå hemma, känna sig förbrukad och misslyckad ger ingen framtid för mig. Ibland känner jag mig nästan kaxig… Det känns inte som jag.

Nu har vi hämtat upp tvätten från tvättstugan, garn och virknålarna är framme och väntar på mig. Ska bara bestämma mig för vad jag ska börja med. Det lite tunnare, fina garnet eller ska jag börja med mitt försök att virka vantar först? Vad skulle DU välja??

PS Nästa vecka kommer barnen hem… ❤ Så mycket kärlek och glädje. Nu har de inte varit hos mig på två hela veckor så det kommer kännas bra att få hem trollen!

Tack för idag!

Kreativ balans?

Hur får man balans i livet? Hur får man skaparglädjen att hålla i sig, men samtidigt inte låta den ta över livet? Jag har tendenser till ”maniskt” skapande då jag finner något tillräckligt roligt eller intressant. Pärlorna flödade i månader och kreativiteten lika så… Jag kunde pärla morgon, middag och kväll, hemma och på jobbet. Men så hände något, jag bytte fokus… Nu är det virkning för kung och fosterland och på bara några veckor har jag lärt mig massor om virkning och visst känns det roligt och kreativt. Jag som inte trodde jag hade en kreativ ådra i kroppen… Men ibland blir det mer som ett tvång, ett sätt att döva något annat med. Jag har t ex fortfarande kvar mina nervösa beteenden som jag kämpat med under lång tid. Inget har hjälpt, oron/rastlösheten skeppas över till något annat för stunden, men när jag sitter där framför ett bra TV-program så pillar jag ändå sönder mina stackars fingrar.

Just nu har jag påbörjat X antal olika virkprojekt, att göra ett och bli klar med det finns inte på min karta. Hemma har jag ett antal projekt jag påbörjat med mina pärlor… Ett annat stort projekt är mitt fotograferande. När ska jag hinna med att gå igenom alla tusentals bilder jag tar? Ok, nu börjar semestern om bara några dagar, kanske kan jag ta tillfället i akt och göra klart sådant jag inte färdigställt???? Eller kommer jag påbörja flera nya projekt?

Ibland undrar jag vad folk tänker när de ser mig på bussen, tunnelbanan eller på jobbet också för all del… Jag har virkningen med mig på bussen/tunnelbanan då det stillar en del av oron att sitta still och inte kunna göra mycket annat. På jobbet vill jag vara en förebild och komma med kreativa idéer men kanske är det fel väg. Ibland tänker jag att jag borde vara mer intresserad av idrott och fotboll. Det intresset är stort i skolan! Sport och idrott har jag faktiskt aldrig varit direkt intresserad av… Suck!

Sen har jag förstås även detta intresse, att skriva. Men där har jag fastnat så totalt i ett fack, det handlar mest om mig själv! :-/ Hur kul är det för andra att läsa om det? På riktigt alltså!!! Jag är i och för sig intresserad av att läsa om andra människors liv och öden. Det fascinerar mig, men lika väl läser jag bloggar som har ett mer specifikt innehåll som pyssel, psykiska diagnoser mm. Tyvärr har jag svårt att organisera mitt läsande av bloggar. Jag vill så mycket mer än vad jag hinner, men varför är det så? Livet rinner iväg, men jag hinner inte med. Så kanske kan jag använda denna semester till att verkligen fundera ut vad som är viktigt i mitt liv för att sedan skrida till verket och göra de nödvändiga förändringar som behövs. Känns faktiskt lite läskigt att göra så! Men det är nödvändigt om jag ska få till en balans i livet, inte bara en balans i mitt kreativa skapande (som känns oändligt ibland… jag har fler drömmar och intressen jag skulle vilja prova på – måla är ett exempel, inte för att jag ”kan” men kanske går det att lära?????). Usch, nä nu får jag ge mig…. En sak i taget, det är något jag ofta får höra, men i min skalle händer minst 1000 saker samtidigt, en virvel av tankar och möjliga idéer… vart ska det sluta???

Ovan ett axplock av mina skapelser… En del klara och avslutade, en del halvfärdiga i väntan på…

Ska jag ha dåligt samvete?

Att vara högkänslig, introvert och förälder är inte alltid så lätt. Att dessutom vara drabbad av en depression gör det inte enklare direkt. Nu menar jag inte att det skulle vara enklare för en extrovert förälder, eller att ”bara” vara förälder, men när tid för återhämtning inte finns så blir ibland situationen i familjen ohållbar. Att jag är högkänslig förstod jag först för ett par år sedan. Det tog lång tid från det jag fick indikationer från andra att jag är högkänslig tills jag helt accepterade det, men nu har jag en annan förståelse för hur det hela hänger ihop. Att jag dessutom är introvert förstod jag nog helt och fullt efter att ha läst Linus Jonkmans bok ”Introvert – den tysta revolutionen” och gjorde det test som var i slutet av boken (efter att jag läst hela). Det var en AHA-upplevelse. Jag är inte (bara) blygt tystlåten, jag behöver mer tid, mer reflektion och tid att samla mina tankar. Jag träffade också på Susan Cain och lyssnade till hennes TED-talk om ”The power of Introverts”.

Jag följer också ”The Quiet Revolution” med stort intresse vilket jag skrev om härom dagen.

I dagens newsletter från siten fanns en länk till ett inlägg från en introvert pappa som beskrev sitt behov av egen tid. Det är något som jag under mina 11 år som mamma alltid haft stort behov av men kanske inte varit medveten om. Jobbet var för mig en fristad när barnen var små. Det var inte den bästa lösningen kan jag konstatera med facit i handen. Inte för mig, inte för mina barn. Den jobbigaste perioden som förälder när barnen var små var semestern/sommarlovet. Då förstod jag faktiskt inte helt och fullt varför, men dagarna var intensiva, barnen behövde ständig pass och matlagning stod på schemat ett antal gånger om dagen. Någon egen tid fanns inte på kartan. Nä, tacka vet jag när terminen startade och det var lång tid kvar till nästa långa ledighet… Gör detta mig till en ”dålig” förälder? Ja, jag tyckte det då och sviterna av detta dåliga samvete bär jag med mig än. Det blev helt enkelt en del av mitt liv då jag rasade nerför branten. Jag – en värdelös mamma som inte stod ut med mina barn??? Nja, så ”enkelt” var det förstås inte. Den största kärleken i mitt liv är och var även då, mina barn. Det största i mitt liv och något jag aldrig ångrat det minsta. De gör livet värt att leva många gånger… Även när vi är lediga längre stunder.

Det första året som separerad förälder var en kamp. Saknaden av barnen var stor och även om den fortfarande är stor när barnen inte är hos mig så kan jag idag återhämta mig på ett annat sätt än jag kunde under det första året som ”singel-mamma” varannan vecka. Jag hade oerhört dåligt samvete för att jag inte alltid fanns där hos barnen. Nu vet jag att barnen trots denna omställning mår bra, de har två föräldrar som bryr sig om dem och som försöker ge dem det bästa möjliga. Då kan jag lättare se mina ”barnfria” veckor som en period av återhämtning, mer tid för mig själv och inte behöva stressa hem efter jobbet. Vissa veckor är jag så trött att jag sover då jag kommer hem från jobbet. Som idag t ex, trots att jag började först kl 11 idag och slutade kl 15 (är sjukskriven 50%) så var jag totalt utmattad på bussresan till Slussen. Väl hemma orkade jag ingenting, utan jag la mig på sängen och somnade stenhårt. Så har det varit den senaste tiden. Jag vet inte riktigt varför jag är så infernaliskt trött men jag försöker passa på att vila lite extra när jag kan. Jobbet är roligt, givande och så här på sommarlovet relativt lugnt. Därför känns det lite märkligt att jag är så trött… Jag sover gott om nätterna nu och tycker att det borde räcka, men kanske är det trots allt så att det tar lång tid för en utmattad kropp och själ att bli ”normal”???

En sak som jag ibland känner av mitt dåliga samvete för är att jag aldrig ringer mina barn när de är hos sin pappa. Far de illa av det? Jag tror inte det. Jag stöter på dem hemma ibland, vid bussen etc. Barnen själv är inte jätteförtjusta i att snacka i telefonen, vilket inte jag heller är… Jag tror att detta är en del av mitt behov av vila, att bara rå om mig själv, helt egoistiskt. Så länge jag inte känner att barnen far illa av det kommer jag låta det vara. När det efterfrågas av pojkarna kommer jag förstås att ha mer kontakt med dem. Ju äldre de blir och så småningom mer självgående så kanske de kommer och går på ett annat sätt mellan sina båda hem. 🙂

Då jag har ett relativt socialt jobb så känner jag ibland att min ork inte räcker till. Jag gillar att jobba med barnen i skolan, det är givande på många sätt och inspirerande. Men ibland tänker jag att mina egna barn blir lidande då jag överväldigas av de många intryck mitt yrke ger mig. Som lärare hade jag en viss möjlighet till återhämtning då en del av min arbetstid var ”egen planering” av lektioner etc. När jag så började arbeta på fritids som fritidsledare minskade möjligheten för återhämtning en del. Det har jag starkt märkt av. I höst står ytterligare nya arbetsuppgifter på min agenda. Hur min möjliga tid för återhämtning ser ut till hösten vet jag inte än, men då jag kommer att jobba 50 % till en början så kommer jag förstås få känna efter. Mina arbetsuppgifter är inte helt klarlagda än, men jag vet i alla fall vad jag ska göra. Jag kommer också fortsätta min behandling av depression och ångest som jag har semester ifrån. Ev blir det en gruppbehandling igen till hösten om depression och att leva med den. Jag ser fram emot att komma vidare nu, lära mig hantera mina dippar och leva mitt liv i mer positiv anda. Jag vill få mer tid att utveckla mina positiva sidor som högkänsligheten faktiskt medför, utveckla mina kreativa sidor och få ett fungerande arbetsliv. Det kan bara bli bättre nu, bara jag lämnar mitt dåliga samvete bakom mig.

Semestertankar

Nu är det inte långt kvar till en efterlängtad semester. Det känns som att det var länge sedan jag faktiskt hade sommarsemester eller tidigare sommarlov. Förra sommaren var jag sjukskriven sedan ett halvår och till viss del är jag ju fortfarande sjukskriven, men arbetet på 50 % känns mer än de 50 % jag är sjukskriven och det är positivt! Det betyder trots allt att jag mår bra av att arbeta och att få se fram emot ledighet känns faktiskt bra!

Det är fyra arbetsdagar kvar för mig, sedan är jag ledig i sex veckor. Fyra av dessa kommer jag spendera tillsammans med mina fina ungar, några dagar i Dalarna, sen en tur till Åbo då Simon ska få följa med och få lite ”egen tid” och ett eget äventyr. Det behöver han!

Resten av sommaren är oplanerad och det tror jag är bra. Kanske kan det bli någon dagsutflykt, vila, skapande etc. Mycket beror förstås på vädret. Jag hoppas på många tillfällen att fortsätta mitt fotograferande. Det finns så mycket att upptäcka genom kamerans lins, så oerhört mycket vackert! ❤

Idag blev det en timmes kvällspromenad efter nyheterna. Kameran fanns förstås med även om jag ska försöka ge mig ut utan den ibland… 🙂

Tack för idag! ❤

Quiet Revolution – Susan Cain

http://www.quietrev.com/author/susan-cain/

I prefer listening to talking, reading to socializing, and cozy chats to group settings. I like to think before I speak (softly). Until a few years ago, I was terrified of public speaking, and I am still amazed that such a giant fear is conquerable. During the last few years, I’ve given hundreds of talks, a fun fact that would have astonished my childhood—even my 40-year-old—self.

En kvinna jag djupt beundrar är Susan Cain, författaren till boken Quiet – The Power of Introverts in a World That Can´t Stop Talking och grundare av The Quiet Revolution.

http://www.quietrev.com/

Jag har i många år undrat vad som är fel, varför jag inte är som alla andra. Det har sänkt min självkänsla i botten och det i sin tur är kanske en del i att jag under så många år drabbats av återkommande depressioner och ångest. Jag har alltid haft problem att umgås i grupp. Jag har betydligt lättare att umgås med ett fåtal personer som jag känner väl. Hur det kom sig att jag gav mig in på lärarbanan är egentligen en gåta. Hade jag vetat det jag vet om mig själv idag redan 1994 när jag sökte in och började på Lärarutbildningen så hade kanske mitt val sett annorlunda ut. Under mina år på högskolan kämpade jag verkligen med att vara ”utåtriktad och framåt”, men oftast blev det mest pannkaka av allt. Jag undvek det som var jobbigt och svårt. Fortsatte att känna mig udda i sällskapet av mina kurskamrater. de var i stor grad utåtriktade och framåt, som många av mina lärarkollegor varit och är. Under mina många år som lärare har jag åkt på en hel del smällar. Dessa är utan betydelse för det jag skriver idag men de är en stor del av att jag ”misslyckats” i arbetslivet och under senare år varit märkt av den djupa depression som i en kombination av ett tufft arbetsliv och en jobbig situation hemma.

Idag skäms jag inte längre för att jag är den jag är, men jag har en lång resa kvar tills jag kan känna mig trygg i mig själv, men resan pågår och för varje dag som går blir det faktiskt bättre just nu. Ofta väcks nya frågor inom mig över hur jag lever mitt liv och om hur jag tacklar mina svårigheter och tar hand om mina styrkor. Det finns en stor styrka i att vara som jag, en tyst personlighet som gärna berättar saker men gör det på mitt sätt. Jag skriver, vill gärna berätta om det jag upplever. Jag fotograferar och när jag gör det förlorar tiden betydelse… Det är verkligen en passion i mitt liv och under de senaste åren har jag upplevt så mycket vackert jag vill dela med mig av. Jag har insett att jag har en viss fallenhet för handarbete av olika slag. Jag har en barnslig nyfikenhet att lära mig nytt, pärla, sy och virka mm. Det är något visst att skapa något eget. Än så länge följer jag helst mönster och beskrivningar när jag skapar, men jag försöker också skapa helt egna saker.

Jag undrar många gånger över vilken typ av lärare jag hade blivit om jag fått utvecklas utifrån den person jag är. I alla år har jag försökt vara någon annan, göra ”som alla andra”, dvs vara utåtriktad, framåt, talför etc. Det tror jag har bidragit till att jag idag inte har kapacitet att jobba som lärare. Under alla år har jag fått höra att jag måste ta mer plats, ta mitt utrymme och höras mer. Till viss del håller jag förstås med om detta, men är det inte lika viktigt att faktiskt kunna vara tyst, lämna utrymme åt tanken, lyssna på varandra…

Att tala inför andra är inget större problem för mig idag, inte om jag vet vad jag ska säga eller vad som förväntas av mig. Nervös kan jag absolut vara men i stort så kan jag stå på en scen och tala inför en större eller mindre grupp människor.  Det värsta jag visste när jag själv gick i skolan var att hålla föredrag, det var en stor skräck för mig. Att räcka upp handen i klassrummet var en annan. Varför? Jag är inte helt säker om varför jag tyckte det var hemskt när jag gick i grundskolan. Kanske var det inte ett tillåtande klimat i klassen? Jag minns faktiskt inte. Var jag tyst redan då? Jag tror det! Inte när jag spelade teater eller umgicks med de jag kände allra bäst men i andra sammanhang var jag nog ganska tystlåten.

Jag vill inget hellre än att delta i ”The Quiet Revolution” – Den Tysta Revolutionen – och medverka till att lyfta fram oss som är tysta, som också besitter berättandets makt men som gör det på andra sätt än att prata. Vi som gärna sitter tysta och funderar innan vi talar, vi som berättar genom att skriva, fotografera, måla, skapa etc. Vi måste få vår plats i samhället. Det måste vara ok att vara tyst, att få vara eftertänksam och att få vara känslig. Jag har under min sjukdomstid fått konstaterat att jag har svårt för förändringar. JA och NEJ, dvs jag kan bli mycket orolig över vissa förändringar, framför allt större förändringar som arbete t ex. Som nu när jag kommer få en annan yrkesroll efter semestern. Det känns jobbigt, men inte omöjligt. Bara jag får tiden att ställa om mig och ta in det nya som står på min agenda. Jag tror att det kommer bli bra! Men jag har också förmågan att anpassa mig till det som krävs av mig, även om jag p g a detta också måste lära mig säga nej, säga ifrån när det inte är bra för mig och för min hälsa.

Avslutningsvis en länk till ett inlägg som föll mig i smaken från The Quiet Revolution:

http://www.quietrev.com/the-camera-an-introverts-best-friend/

Kameran – en introverts bästa vän! 🙂

This past year, my camera has become my BFF, my steady, my plus-one. With my camera around my neck, I suddenly become a person with a purpose—which, paradoxically, renders me a person of non-interest. Ah. She’s here to take pictures.

Och ni som läser det jag skriver vet vad kameran betyder för mig! 🙂 ❤ Det är frihet, kärlek och lugn. Mina tidigare så sjukt suddiga bilder som togs under stress har bytts ut till en passion för detaljer och att fånga ögonblick, som idag….

Tack för idag!