Årets näst sista dag…

Det är den 30 december. Året är 2016. Jag har inte bloggat särskilt mycket under året som gått. Mest ägnat mig åt handarbeten och mitt fotointresse. Några konserter har det blivit också. Inte så många på Grönan…  det blev bara en enda konsert för mitt ”Grönakortet”. Suede på stora scenen men det var en toppenspelning som jag delade med Lisa och Lotta från Uppsala. Ett fint konsertminne med fina fotografier.

 

Mellanlandade på Globen för två konserter: The Cure i oktober:

Sen återbesök på Globen i november för en finstämd konsert med Laleh…

 

Nu i december avslutades konsertåret på bästa sätt… Med Kent på Tele2Arena. Tyvärr avslutningskonserterna men jag fick se den näst sista konserten. Och som en extra bonus fick jag avnjuta det magiska… Den allra sista konserten på Tele2Arena den 17 december 2016. Lycklig och sorgsen.

Känslan efter sista konserten var ganska laddad… Det blev ingen rusning mot utgångarna eller garderoben. Det var lugnt, tyst trots alla människor och en sorgsen stämning över arenan. Det var slut nu… Det var över!

Tack som fan Kent! För allt jag fått genom åren, sedan den första spelningen i Hultsfred i augusti 1995 när ni kostymklädda entrade scenen tills nu, i december 2016 när ni intar scenen som att den verkligen är er egen! Ni var, är och kommer att förbli ett av de största banden i mitt musikminne. Ett band jag följt intensivt i över 20 år! Kärlek till er och till alla härliga Kentfans därute!

Gott slut på detta år, med hopp om ett härligt 2017! ❤

PS tyvärr blir kvaliten inte den bästa med mobilfotografering i konsertlokal med långa avstånd och dåligt ljus….

Minnet… jag har tappat mitt minne…

Härom dagen skrev jag ett inlägg på temat hjärnsläpp. Men det är nog inte bara det… Livet rusar fram och jag hinner inte med. Allt jag vill göra, allt jag vill orka, allt jag vill uppleva. Det blir helt enkelt för mycket ibland.

När jag kom till jobbet i morse var vår fritidstelefon på vift. Visserligen visade det sig att det inte var jag (eller var det så ändå) som ”slarvat bort” telefonen, men lik förbannat så kände jag mig dum över att jag inte hade kontroll på allt, jag som stängde i fredags.

Jag pratade med en kollega om en tidsbokning hos logopedmottagningen på Huddinge för sonen. Jag visste att tiden var snart… Väl hemma lyckades jag tillslut lokalisera kallelsen. OJ DÅ! Han skulle visst varit där idag!!!! Kl 13.30. Vad fan! Trött blir jag och irriterat sur på mig själv. Jag brukar ha HJÄRNKOLL på tider mm. Men stress tar bort förmågan till det. Jag klarar inte av att hålla flera bollar i luften längre. Jag lider av att inte klara av det. Jag vill ju ha koll på saker och jag vill ju inte missa tider etc. Dock är det inte första gången det händer under de senaste åren…

På onsdag startar ”depressionsgruppen” på Capio. Ett antal onsdagar mellan kl 13-16. Kallelsen kom idag så det ska jag väl komma ihåg?? Däremot hinner jag inte förbereda mina kära kollegor på att jag kommer gå kl 12.30 varje onsdag en tid framöver. Även om det är av stor vikt att jag en gång för alla faktiskt ”lär” mig leva mitt liv efter bästa förmåga.

Gah! Ibland blir det bara för mycket. Jag har fotokursen framför mig, inbokade besök med barnen framöver samt andra åtaganden förutom jobbet och vardagslivet förstås. Men jag är samtidigt glad över att vara på G! Jag håller på att lära mig sticka… det är underbart med handarbete. Det inger mig ett lugn som känns bra. Jag stickar/virkar/broderar/pärlar bort oron i kroppen. 🙂

Årsdagen…

Det är fem år sedan i morgon. Det finns inte så mycket att tillägga mer än att sorgen inte försvinner. Ibland kan jag känna en enorm saknad, hur jäkla irriterad jag än var så finns ett tomrum som inte kan fyllas av något annat.

❤ ❤ ❤

 

#Blogg100 No 75: Resfeber… igen

Varför ska det kännas så jobbigt att resa? Jag är ingen van resenär, i alla fall inte utomlands. Nu far vi iväg på en weekendresa till Berlin, min man och jag. Han ska visa mig en av de städer som funnit en plats i hjärtat… Kamerorna ska med, och hoppeligen blir vädret bra. Men åter till denna resfeber. Kanske smittar vi varandra? Bosse drabbas också av resfeber med dålig sömn, oro etc som följd.

Jag reste själv utomlands (förutom möjligen Norge, Finland och Danmark) 1988 med Wermdö Brass och även om jag inte har så starka minnen från den resan så har jag någonstans noterat att jag tappade bort mitt pass i passkontrollen på Arlanda, att jag var förundrad över den nogranna undersökningen av tvärflöjten (efter narkotika??) och att det var en stor upplevelse i mitt liv. Vi bodde i familjer, besökte en skola och spelade för kungen och drottningen. Några suddiga fotografier tagna med en usel kamera är alla minnen jag har kvar från den resan.

Sen har jag farit iväg på några andra resor, till London och Paris. Nu blir det alltså Berlin och där ska jag skapa en fin minnesbank av bilder, det kansle behövs eftersom jag uppenbart tappar mina minnen under årens lopp… Jag och Bosse har hunnit med ett par resor innan, då med båt, till Helsingfors, Riga och Tallin. Än så länge minns jag dessa resor 🙂 och resfebern…

Idag var det åter dags för promenadgruppen på Capio. Det blev en fin promenad trots det taskiga vädret (vi slapp regnet)… Jag lyckades se TVÅ nyvakna trollsländor, varav den ena fortfarande satt kvar vid skalet av sitt forna jag… Så oerhört fascinerande… Tur att kameran var med! 🙂

Lönnens näsor börjar teckna sig där blommorna satt… även det är fint att se. Jag förundras över att jag kan upptäcka så mycket som jag fakriskt gör. Intresset för naturen har funnits länge, men NU börjar jag se saker på riktigt! Ta in det som händer i naturen! Det är ganska fantastiskt. Det är nog mitt livs största resa. Men när jag väl sitter på planet mot Berlin på torsdagsmorgon så kanske jag kan andas ut. Jag ser verkligen fram emot resan trots oron i kropp och själ!

Några av dagens alster:

Tack för idag!

PS Det kan bli en liten paus i bloggandet under resan till Berlin men jag ska försöka underhålla bloggen!

#Blogg100

#Blogg100 No 73: Domningar i händerna…

Karpaltunnelsyndrom sa min sjukgumnast på Capio att det KAN vara då mina fingrar domnar på natten, framför allt högerhanden. Jag vaknar ofta av detta och måste röra på fingrarna och försöka bli av med stickningarna. Jag har även haft problem med stickningar/domningar i fötterna tidigare. Problemen verkar hopa sig med åldern… sämre syn, ont i ryggen, värk i lederna, domningar i händer och fötter… listan kan göras lång. När det gäller händerna känner jag lite oro över att jag får stickningar i fingrarna när jag pärlar, syr, virkar, skriver på datorn etc. Jag känner mig smått ”handikappad” av det då jag måste ta pauser i arbetet. Sen ser jag betydligt sämre nu, men det fungerar hyfsat med glasögonen på…

Det är vanligt att man får stickningar och domningar i fingrarna, framför allt på natten. Om besvären känns i tummen, pekfingret, långfingret och eventuellt ringfingret kan det vara karpaltunnelsyndrom, som är vanligt men sällan allvarligt.

Karpaltunneln är en kanal som bildas mellan flera ben och ett kraftigt ledband i handloven. Genom den går en viktig nerv och senor till fingrarnas muskler. Karpaltunnelsyndrom orsakas av att utrymmet minskat och nerven kommit i kläm. Om trycket är kraftigt eller långvarigt kan nerven skadas. Karpaltunnelsyndrom kan innebära ett hinder i vardagen, om man får nedsatt känsel, får ont eller blir fumlig.

Om man är gravid eller har ett arbete med upprepande handrörelser där man använder mycket kraft i handen, ökar risken att man får karpaltunnelsyndrom. Besvären är vanligare hos kvinnor än hos män, och vanligast i medelåldern.

Besvären kan ibland vara tecken på andra sjukdomar, till exempel minskad hormonproduktion från sköldkörteln.

Ovan utdrag från informationen på 1177 Vårdguidens hemsida. Det är alltså ganska troligt att jag drabbats av just karpaltunnelsyndrom. Bara att boka tid hos sjukgymnasterna på VC för bedömning. Jag har under några nätter försökt sova med en skena från Apoteket på högerhanden/handleden. Det blir svettigt och är lite obekvämt, men det hjälper en del känns det som. Vad jag ska göra när jag handarbetar vet jag inte.

Nåväl, livet går sin gilla gång, bara att acceptera och försöka göra det bästa av det. 🙂

Idag har det regnat precis hela dagen. Urk säger jag bara, vi har varit inne i stort sett hela dagen vilket inte är bra för pojkarna. De är inte alltid så roligt att ha med dem att göra då de inte får vara tillräckligt aktiva. Under sena eftermiddagen tappade jag helt tålamodet och blev riktigt irriterad då de bara bråkade och trilskades. Men kvällen blev hyfsat bra ändå.

Nu stundar en ny vecka, barnen ska vara hos sin pappa, jag har semester från onsdag till måndag och på torsdag morgon flyger jag och Bosse till Berlin. Det ska bli spännande att uppleva en ny stad. Det kommer bli några intensiva dagar med kameran i högsta hugg! Idag är det dock torka vad gäller foton…

Det får bli några bilder från tidigare under veckan…

PS Dagens pysser, jag syr peyotestitch, ska förhoppningsvis äntligen lyckas fullfölja ett pärldjur med denna teknik. Har tagit lång tid att klura ut hur man egentligen gör… 🙂

#Blogg100

Ny dag nya mål!

Klockan är strax efter 8.00. Om en timme börjar resten av.mitt liv. Ganska skönt faktiskt även om det är sjukt läskigt också! Ett år är lång tid men nu är det året av frustration, depression och en hel del positivt över. Jag tror jag är redo att gå vidare nu!

Jag ska påbörja min arbetsträning idag på min gamla.arbetsplats. I grunden har jag varit negativ till detta men nu är det som det är. Mötet med min chef i torsdags kändes ändå helt ok, omtumlande men ok. Ett par veckor tillsammans med specialpedagogen, sen blir.det troligen klubben för mig, dvs.fritids för de lite äldre barnen (år 4-5). Resan innan mötet hade.jag bestämt att gå mot hela mitt inre väsen. Jag – född pessimist, ser allt i svart och ond bråd död… – ska fokusera på det positiva! Så inställningen på.mötet var att ta det med ro, vara positiv och ”framåt” vilket inte är min styrka. Men
jag tycker att jag lyckades ganska bra!

Nu ska jag.ställa in mig på min första ”arbetsdag” på 365 dagar… Puh! Kommer förhoppningsvis sova gott i natt! Även om mina arbetsdagar är korta (2,5 timmar), men det lär räcka! Ha en fin dag nu! 🙂

Behov av förändring

Jag känner ett starkt behov av förändring i mitt liv. De förändringar jag lyckats genomföra räcker inte för att ge mig det liv jag vill ha. Inte för att jag ”vet” vilket liv jag faktiskt vill ha! Men jag vet vad jag inte vill i alla fall, kanske är det en början?

Idag förändrar jag min blogg, igen! 🙂 Jag byter tema… ett lite mörkare, gråare tema med en vacker bild fångad igår här i Hökarängen. Jag byter namn… IGEN! Livet som högkänslig HSP känns inte lika angeläget längre. Jag är den jag är, punkt slut! Mitt liv är som det är. I min blogg växer tankarna fram, goda, onda, bra och dåliga… Så varmt välkommen till ”Annes tankevärld!”. Mycket nöje med läsningen nu…

Vad vill jag då mer förändra?? Jo hela mitt sätt att tänka. Jag låter ofta det negativa styra mitt liv. Född pessimist, svårt att fånga glädjen i livet, svarta tankar etc. Till viss del tror jag inte att det är dåligt att vara pessimist. Jag slipper ju ofta bli besviken då jag förväntar mig det värsta, men att segla runt i livet med bara negativa tankar kan ju bli lite ensidigt. Jag missar livet i stort då. Jag har en liten umgängeskrets, få nära vänner att umgås med. Kanske är det självvalt?? Jag har ingen koll på hur mycket min pessimistiska inställning har ställt till det för mig?? Men jag vet att de djupa dippar som jag genom åren gått igenon, depressioner och ångest mm har påverkat mitt sociala liv oerhört mycket. Att inte ha någon att prata med gör det hela än svårare.

Idag räds jag inte att skriva om eller beskriva det jag går igenom. Rädslan över att göra bort mig är inte lika stor. Jag vet att jag inte är ensam. Jag funderar ibland hur det hade varit att vara 17 år idag och drabbas av en första depression/ångestattack. Idag finns så många kanaler att använda sig av när man som jag lidit av svår social ångest. För det är jag ganska säker att jag gjort sedan barnsben. Jag har så länge jag kan minnas känt mig utanför, udda och blyg. Kanske är det en del av min person, min personlighet att vara återhållsam med att visa känslor utåt, prata med andra om vad jag tänker, känner eller tycker… jag är och har alltid varit tystlåten, men också rädd för att ta för mig. Jag kunde inte prata med någon levande själ om hur jag kände det. Inte med någon i min familj, inte med vänner eller med någon professionell… Det fanns inte med på min karta! Jag skulle klara mig själv!

Hur hade min vardag speglats om jag hade känt till HSP? Om det hade varit så stort som det är idag…. När jag hörde talas om detta för ett par år sedan (skulle tro det var 2011 eller 2012) kunde jag inte tro att det var jag! Men jag har kommit att acceptera att jag är mer känslig än många andra, dvs att jag suger i mig mycket av det som händer omkring mig, att jag känner mycket med mina nära och kära, att jag har en stor empatisk förmåga även om den göms undan då jag haft mina djupare svackor.

Nä, nu ska jag sluta svamla… (trodde jag ja!) Vilka förändringar som komma skall får framtiden utvisa. Jag fortsätter förvänta mig det värsta inom vissa områden av livet… Det blir bäst så, för jag kan faktiskt inte se minsta lösning på ett av de största problemen i mitt liv. Det heter  ”Ju fler kockar desto sämre soppa” och det stämmer verkligen. Jag tänker då på alla de ”behandlare” jag gått igenom under min sjukdomsperiod. Att ständigt möta nya människor är för mig förödande då det kan ta mycket lång tid att få ett förtroende… Även om jag idag kan känna glädje så blir dipparna svåra. Jag känner direkt att jag isolerar mig mer, tappar intresset för det jag gillar att göra och orkar inte lika mycket. Vill helst sova men ligger sömnlös på natten. Inte så skoj…

Men avslutningsvis så bidrar jag med några vackra foton från gårdagens utflykt. Vi skulle gå på Nordiska museet var tanken, men det fina vädret förde oss ut till Beckholmen och sedan vidare till Rosendals trädgård. Här kommer några av mina bilder…

DSC06108 DSC06131 DSC06132 DSC06161 DSC06167 DSC06169 DSC06208 DSC06209 DSC06251 DSC06254 DSC06261 DSC06268 DSC06270 DSC06274 DSC06286 DSC06287 DSC06303 DSC06304

 

PS Jag gillar verkligen att fotografera molnen… 🙂 Men även den vackra höst som målar naturen… DS