BBC och Netflix

En busbra kombination. Vi har sett flertalet underbara dokumentärserier om världens natur på Netflix som är producerade av BBC. Vilka bilder, berättelser etc. Just nu ser vi en dokumentärserie om Stilla Havet vilket är mycket intressant. Själv har jag nog tröttnat lite på de amerikanska serierna så som ”Orange is the new black” m fl. Jag ska läsa den boken i stället! Tror att det ger mig mer. Blir nog bra att ta med på resan till Dalarna med tre timmars tågresa.

Så enkelt det är att ”casta” program från mobilen direkt till sin TV ned Crome Cast. Det slår boxar, sladdar mellan TV och dator mm.

När det gäller naturprogram så har faktiskt SVT satsat en hel del också på fina naturfilmer, flertalet från BBC.

Mest fascinerad är jag nog över hur djur-/ och växtarter kan sprida sig långt över havet med vatten- och luftströmmarna. Men många av djuren som lever på öarna i Stilla Havet skulle jag inte vilja möta en mörk kväll… Tusenfotingar som mäter dryga 30 cm är väl ett exempel, eller människoätande krokodiler.

 

Annonser

#Blogg100 No 66: Idag (i kväll) tänker jag inte…

… blogga, det känner jag inte för. Jag har en del tankar förstås men så lite tid. Jag tänker på alla dessa barn som rör sig på Stockholms gator (ja i andra städer och andra länder också), som i så tidig ålder som 9 år bor på gatan, lever på att stjäla, droga sig och är så rädda och otrygga inför vuxna. Barnen från Marocko, som inte kan ”anpassa” sig till ett liv som vi kallar normalt. Vuxenvärlden har svikit dem helt och fullt, de utnyttjas och förlorar tron på världen omkring dem.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/barnen-som-lever-pa-gatan-och-livnar-sig-pa-brott

Nä, livet i denna värld är inte lätt. Ibland undrar jag vad vi människor är för sorts odjur som kan förstöra så mycket trots att vi borde vara ”kloka”…

Ok, jag skulle inte blogga. tiden är knapp. Det är fyra minuter kvar till midnatt… Dags att posta mitt inlägg, men någon bild måste ju vara med!

Trots det gråa vädret fick vi en fin promenad efter lunchen på Farsta Gård idag…

#Blogg100

#Blogg100 No 60: Idag har kameran vilat…

Det är måndag kväll. Jag sitter och kurar för mig själv i soffhörnet och har tittat på Fråga Doktorn på Svt. Lugnet har sänkt sig, barnen är hos sin pappa och jag är ensam. Fråga doktorn handlade idag bl a om IBS eller irriterad tarm, något jag väl känner igen. Jag har under många år haft problem med magen även om jag valt att blunda för det. Kanske gör jag det fortfarande, det är så trist att inte kunna äta ”allt”. Men konsekvenserna duggar tätt då jag äter ”fel” och dessutom låter stressen ta det bättre av mig.

Kvällens gäst var journalisten och författaren Maggan Hägglund. Hon berättade om sin depression som varit hennes följeslagare sedan ungdomen. Något jag väl känner igen. Det är inte lätt att leva med återkommande depressioner som långvarigt lägger locket på, mörkar livet eller dövar alla ”normala” känslor. Hon beskrev känslan av depression så bra, mycket av det känner jag så väl igen från min sjukdom. När jag var tonåring och för första gången (vad jag tror i alla fall) drabbades av den djupa melankoliska känsla och där ångest och känslan av att vara värdelös tog över så hade jag ingen aning om varför. Jag förstår egentligen fortfarande inte varför men jag använde redan då ord som deprimerad, nedstämd och ångest. Hade jag varit 17 år idag och drabbats av depression så kanske jag lättare hade kunnat få den hjälp jag redan då hade behövt??

Ett av de viktigaste ”botemedlet” mot depression är TID. Det är så lätt att gömma sig i bubblan, jag hade gömt hela min själ i min bubbla under många år, större delen av mitt vuxna liv skulle jag tro, jag var så rädd att mitt ”rätta” jag skulle krypa ur. Maggan Hägglund beskriver känslan som att vara inlindad i plastfolie, världen utanför långt ifrån. Mitt liv har varit som en bubbla. Livet utanför har jag hållit på avstånd, mitt liv var mitt. Däremot ville jag gärna finnas där för andra. Min strategi för överlevnad var att jobba, ständigt vara påkopplad, aldrig vara ledig. Samtidigt så inser jag förstås hur hopplöst allt varit under de år jag varit som ”sjukast”, dvs de senaste 10 – 15 åren.

http://www.dn.se/insidan/att-komma-ur-langvarig-nedstamdhet/

Läs gärna artikeln ovan om hur Maggan Hägglunds liv sett ut. Själv är jag nyfiken på boken hon skrivit (”Det kommer att gå över” (Libris förlag) – en tröstebok för deprimerade). Nedan ett utdrag ur denna artikel från DN. Jag har själv länge identifierat mig med min depression, den har varit jag och jag har varit depressionen. Jag trodde att mitt liv skulle vara så. Allt det fina omkring mig kunde jag se, men jag kom det aldrig nära…

Redan i de sena tonåren började Maggan plågas av återkommande och djupa depressioner. I över tjugo år var sedan hennes liv förmörkat, säger hon. Hon kände en enorm trötthet, upplevde en pressande tyngd och bar på en känsla av att vara isolerad från alla människor runtomkring henne.

– När jag befann mig i mina värsta depressionsperioder trodde jag att jag var en sådan ”där person” som aldrig kunde blir kvitt min djupa nedstämdhet, att depressionen var en del av min personlighet. Först långt senare när jag gick i terapi insåg jag att det fanns en lösning på mina problem.

– Arbetet blev en livlina för mig. Jag brukade säga att det var minst ett halvtidsjobb att vara deprimerad. Som att det kan ta en evighet att ta sig upp ur sängen på morgonen då man inte vill gå upp över huvud taget. Jag arbetade men orkade inget mer.

På jobbet och bland vännerna visste flera om att Maggan var deprimerad, men få talade öppet om det. Hon tror att de inte visste vad de skulle säga och hur de skulle bemöta henne. Även föräldrarna stod handfallna inför sin dotters mörker. ”Du kan väl inte ha några problem”, sa hennes pappa i all välmening.

– Ibland tänkte jag hur det skulle ha varit om jag brutit benet. Då hade det ju synts utanpå att allt inte var som det skulle. Jag var inte jätteledsen, inte ens ledsen. Men alla känslor var avskalade och huvudet tycktes fullt av sirap. Hela mitt inre var på något sätt genomfruset, berättar Maggan.

När jag var sjuk grävde jag ner mig mer i arbetet och arbetet blev jag. Barnen kom i andra hand och det kostade mycket! Idag prioriterar jag annorlunda, jag försöker verkligen att inte falla ner igen. Barnen är mitt nummer ett och jag kämpar med att känna att det är ok att låta det vara så. Det är inte självklart för mig som så gärna vill vara alla till lags.

Idag försöker jag i stället lära mig leva livet utanför min isolerade bubbla. Jag är ingen supersocial typ som måsta vara med andra hela tiden. Men under den tid jag varit sjukskriven och relativt isolerad så har jag känt en oro då jag varit ensam. Nu njuter jag av lugnet hemma. Idag efter jobbet åkte jag till plantagen och köpte några pelargoner att sätta i fönstren. När jag sedan kom hem tog jag på mig träningskläder och tog en powerwalk i ca 30  minuter, inte en enda paus under promenaden som blev nästan 3 km. Ibland tänker jag på hur långt jag har kvar på resan till det ”perfekta” livet, men kanske är livet perfekt just nu???

På torsdag ska jag träffa min nya läkare. Jag hoppas kunna gå upp till 75 % i arbetstid nu under maj månad, även om jag känner en viss oro över att livet utanför arbetet blir lidande, MEN jag ska inte ta ut något i förväg. Det kommer säkert gå jättebra! Eller hur?

Nu ska jag rulla ut min pilatesmatta på golvet och göra mina femminuters övningar som sjukgymnasten skickade med mig efter förra veckans besök. Sen ska jag sova.

OK några foton blev det idag…

#Blogg100

#Blogg100 No 53: En dag att minnas

Idag mötte jag upp Bosse i Gamla Stan och vi vandrade mot city för att äta och ta en sväng till Kungsträdgården. När vi nådde Sergels Torg så möttes vi av ett stort demonstrationståg för att hedra offren och minnas det folkmord som skedde i det Osmanska riket (nuv Turkiet) på kristna minoriteter för 100 år sedan. En liten flicka som gick i tåget frågade mig – Känner du till folkmordet för 100 år sedan? Flickan kanske är 4-5 år. – Ja det gör jag, svarar jag. – Då får du gärna gå med, avslutade hon med. Jag sa att jag deltar ändå, och hon gick vidare tillsammans med sin mamma.

Vi stod där en stund, uppe ovanför torget. Orkestern spelade, ropen ekade bland husen. Jag fotade lite och filmade för jag tycker att det är viktigt att minnas, att inte tillåta sig att glömma. Att Sverige och regeringen inte kan erkänna detta som ett folkmord är väl ändå märkligt??

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/ett-folkmord-vi-inte-far-glomma_4512834.svd

Ovan några av mina foton… Nedan några YouTube-klipp jag filmat som Bosse delat:

Vi besökte Kungsträdgården, men ljuset var ganska kasst tyvärr och det var svårt att fota. Men mycket folk var det i stan och vi insåg båda att mycket har förändrats… Wienerkonditoriet på Biblioteksgatan har t ex förvandlats till en krog… Bara att acceptera. Folk vill dricka och hänga i barer… det var fullt överallt kl 17 en fredag eftermiddag.

Detta får räcka för idag…

#Blogg100

#Blogg100 No 48: Svårt att hinna med ibland!

Efter en härlig vårdag är det dags att krypa till kojs! Grabbarna var hemma själva idag för första gången då jag ovh Bosse åkte till Mölnvik. Det är stort! 🙂 I morgon börjar en ny arbetsvecka och barnen åker till sin pappa efter skolan, men jag kommer få träffa dem ändå under veckan. Simon ska praoa på skolan och Samuel ska till BUP… I galleriet ovan har jag samlat några av dagens bilder. Mycket nöje!

#Blogg100

#Blogg100 No 43: När livet ändå känns ganska bra!

Jag har kommit till en punkt i livet då det känns bra, bättre än på länge faktiskt… Det fungerar bra med barnen, jag trivs på jobbet, jag har fått börja nysta i det kaosartade i livet tillsammans med kuratorn, våren är här och sedan två år tillbaka har jag funnit en starkare kärlek än jag någonsin kunnat ana. Allt är förstås inte perfekt men vad betyder det, egentligen?

Jag har följt nyheterna idag, och det nya som Svt infört sedan i måndags gillar jag inte. De lokala nyheterna (i mitt fall Stockholm) skulle komma ”närmare” sina tittare… jo jag tackar ja! I slutet av sändningen kom ”Landet runt” eller vad det nu kallades, nyheter från Uppsala, Södertälje och Örebro. Är det lokala Stockholmsnyheter? Rapport var kasst idag… allt för lång tid åt ”gamla” nyheter om bredbandsuppkoppling och lägenhetspriser. Vad har hänt i världen då?? Mutter!!!!

Jag tittade idag på Korrespondenterna och slogs åter av den bistra kvinnosyn som råder inom många kulturer. Män som ”äger” sin kvinna, det är ok att våldta och sälja en trettonårig flicka, sedan är hennes och familjens liv skändat och förstört. Alla vänder dem ryggen. Nä, i Indien vill jag inte bo!

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/hon-fick-valdtaktsmannen-domda

http://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-mannen-som-revolutionerade-dambindan-i-indien

Over and out!

PS Samuels läxa är att ha med foton/bilder på släktingar (mormor/morfar, farmor/farfar). Han fick med sig några utskrivna bilder på morfar från påskfirandet samt efter eget önskemål foto med mormor samt ett med sin farmor på… Underbara unge!

#Blogg100

#Blogg100 No 41: Förändring av ”Nyhetstimmen”

Kanske är det lite tramsigt att reagera på detta sätt men för mig har Svt:s ”nyhetstimme” mellan kl 19.00-20.00 varit en given timme framför TV:n sedan har det varit dags att natta barnen. Kulturnyheterna har jag uppskattat att titta på för det mesta men från och med i morgon så sänds kulturnyheterna i Svt redan kl 18.13, dvs mitt i middagsätandet och pysslandet med ungar och disk etc. Så jag kan möjligen se dessa varannan vecka då. Att se nyheter i efterhand på nätet är inte min melodi, men det är klart att jag kan läsa nyheterna via Svt:s app i mobilen…

Jaja, lite finns att tramsa om så det är väl bara att acceptera, det blir nog bra och kanske passar upplägget bättre för de flesta tittare?? Själv kommer jag få roa mig med andra saker mellan kl 19-19.30, kanske är det då jag ska blogga i stället?? Då slipper jag skriva kl 23 på kvällarna! 🙂

PS Här är mitt bidrag till #fotosondag på Flickr:

16932575029_4b3c9677c0_o

Temat: #form

#Blogg100