Mina köttbullsmonster mm

Tidigt i morse, klockan hade inte ens blivit 6 än, jag står vid spisen och steker några köttbullar. Yngste sonens frukost: pasta och köttbullar… Äldsta sonen kommer ut i köket,

–  Mmmmm vad gott det luktar! Tänk om jag kunde få köttbullar till frukost…

Mammahjärtat smälter, självklart, på med vatten i en kastrull för att koka mer pasta samt fylla på med fler köttbullar i pannan… Själv är jag inte så sugen på frukost alls… I alla fall inte pasta och köttbullar.

Denna vecka inga möten runt barnen, hurra! Bara ett eget läkarbesök på Capio i måndags. Resultat, fortsatt sjukskrivning på 25 % till början av februari. Det känns välbehövligt. Jag är lite väl ostadig ibland. Och mer kan det komma att bli då läkaren vill att jag trappar ut min medicin. Sertralin har jag ätit i nästan två år, full dos länge… Nu plockar jag bort 50 mg (1/4 av dosen). Kände inget särskilt igår, men jag vet att jag lätt drabbas av utsättning… Idag har jag svajat lite, haft svårt att ta vissa saker men på det hela är det ok. Jag blir lätt grinfärdig… inte så skoj! Läkaren snackade om ev medicinbyte, eller att lägga till ett extra preparat. Usch! Men jag gör allt jag kan. Jag mår så mycket bättre nu och kan spegla livet bättre idag. Visst får jag bära masken av och till men det g’ller nog de flesta. Eller hur? Med läkaren diskuterade jag också några alternativ av vård. Men någon gång måste jag ju vara ”färdig”????

Jag trivs bättre på jobbet än jag någonsin gjort, trots ”spökena i väggarna”. Det handlar nog mest om mitt förhållningssätt. Att undvika det dåliga samvetet när jag går hem efter mina 6 timmars arbete, att prioritera mina barn och kanske mig själv… Det är svårt! Ibland kommer känslan av att vara en utomjording, på helt fel plats… Men jag skrattar mycket och försöker vara kreativ!

Jag måste boka in en tid hos min husläkare (vem nu det är… min har slutat). Jag har haft ont i lederna och varit mycket stel i kroppen under en längre tid, varit mycket trött och känt mig utmattad, Min läkare vill att jag får ta några prover och kolla upp så att inget annat fysiskt besvär påverkar det psykiska måendet…  Dessutom spökar magen rejält igen…

Nä, nu är det snart natti natt här… Bara sonen kommer i säng. Sen är det min tur… ska bara…

  • hänga tvätten först’
  • fixa gympapåsen till sonen
  • fixa mackan till sonen.

Borde mina barn ta mer eget ansvar??? Svaret är JA! 🙂 ❤

Annonser

Svåra avslut

Eller svårt att avsluta kanske??

Något jag under lång tid haft svårt för är avslut, det kan handla om att avsluta en aktivitet jag håller på med, eller ett pyssel jag gör (jag har många pågående pysselprojekt som finns på listan ”göra klart”). MEN det är även svårt vid andra avslut. Idag hade vi sista gruppsessionen på KBT:n. Den grupp jag hängt med under en längre tid skingras och vi står nu på egna ben.  

Det handlar inte bara om att stå på egna ben, att ”ensam” kämpa vidare mot depression och ångest. Det handlar om att ”splittra” en grupp som faktiskt knytits ihop under tiden vi har gått denna KBT-behandlingen. Jag har inte haft särskilt stort förtroende för att KBT är rätt metod för mig, men trots det så har jag kunnat ta till mig en hel del av det som vi gått igenom. Jag inser att jag idag faktiskt KAN säga ifrån på ett sätt jag inte tidigare kunnat. Jag är en känslomänniska och det måste jag både lära mig leva med och kunna styra mina beteenden ifrån ibland. Att agera under affekt kan ju ibland slå fel. Däremot har jag väldans svårt att fylla i alla läxor som vi haft vecka för vecka. Jag har också saknat att få gräva lite mer i det som på olika sätt bidragit till att jag har tagit till de strategier jag har för att klara av det vardagliga livet. Bland annat att jag undvikit sådant som varit svårt eller obehagligt, att jag dragit mig undan i stort från ett socialt liv, att jag skjuter upp olika saker…

Att min fotokurs på Fotografiska Akademien snart är slut känns oerhört jobbigt, ledsamt och tråkigt. Vilket gäng att få hänga med varannan tisdag. Denna entusiasm som vi får från vår fantastiska lärare Mia det kommer jag sakna… Jag våndas att det bara är två gånger kvar på kursen. 😦

Ovan har jag testat att fota med olika brännvidd…

 

 

 

Den så viktiga sömnen…

Fick ganska dåligt av den varan i natt då yngste sonen hade ett trotsigt humör under gårdagskvällen. Det blev tyvärr en medicinmiss på eftermiddagen och det ställer till det ibland. Jag vet inte om det är någon form av abstinens eller vad det är. Jobbigt är det i alla fall. Han yrde runt som en skottspole under kvällen. Bl a väckte han sin bror genom att lysa med ficklampa och springa runt i sovrummet. Inte alltid lätt att dela rum. 😦

Att sonen är svår ibland är bara förnamnet. Efter Fotomässan i lördags blev han irriterad och sur på pendeln mot Farsta. Han kan inte hantera känslorna som kommer över honom. Kanske beror det också på andra faktorer som blodsocker fall?? Han blev mycket lugnare då han fått i sig middag innan vi åkte hemåt.

Det går fortfarande att nå honom med beröring. Det kan ta lite tid att få honom att slappna av, men jag märker ändå att han blir lugnare när han har svårt att landa och vara still, eller när han är arg på mig.

Nåja, nu får jag mitt kaffe och snart bär det av mot jobbet. Taxin hämtade förnämligt i tid i morse och allt känns ganska lugnt. Jag gillar vardagarna trots att det kan vara lite stressigt och jobbigt ibland. Vädret kunde vara bättre, men att det regnar lite gör inte så mycket. Gårdagsnattens regn däremot var störande, och blåsten… Men det sken upp igår eftermiddag och kvällen blev fin. Alltid något!

Är det fel på mig?

En tanke jag ofta haft. Vad är felet? Varför kan inte jag hantera livets prövningar på ett bättre sätt? Efter en mycket kaotisk tid i mitt liv försöker jag nu reda ut allt. Det är ett virrvarr av trådar som har gosat ihop till ett riktigt trassligt nystan.

När jag första gången tog mod till mig att söka hjälp blev det en samtalsmotagning med koppling till habiliteringen där mina barn var inskrivna. Det hade hänt ovanligt många jobbiga och svåra saker under en längre tid och jag var redan innan i ganska dåligt skick, även om jag inte skulle erkänt det hela för någon levande människa. Det blev en tuff prövning. Min samtalspartner om jobbiga och svåra saker hade i stort bara varit jag själv. Jag var ensam med tankar och känslor. Skrev mycket och försökte kasta ut livlinor på några plattformar. Utan dessa hade jag kanske inte suttit här idag.

Samtalsbehandlingen handlade mest om att släcka de akuta bränder som uppstod under den perioden av mitt liv. Daglig ångest, svårt att få livet att fungera. Jag var nära att krascha totalt, men jag är envis och höll mig uppe, knappt. Tillslut fick jag ”order” om att söka mig till primärvården, vårdcentralen, då min terapeut upplevde att jag drabbats av en utmattningsdepression. Något som jag inte fick bekräftat av vården men jag blev sjukskriven med diagnosen stressreaktion till att börja med. Den övergick sedemera till depression och social fobi.

Jag fick träffa en läkare som verkligen lyssnade på mig. Sen fick jag träffa en psykolog, nyutbildad och ung. Vårdcentralen hade enbart KBT-behandling att erbjuda sedan psykologen gjort sin kartläggning över mitt mående och min sk sjukdom (som jag ansåg då). Jag blev erbjuden KBT i tio veckor enlig konstens alla regler med ett mycket strukturerad program. Läxor varje vecka och jag sjönk som en sten. Satt med svår ångest efter varje träff. Efter sjunde gången avbröts det hela och jag remitterades vidare.  Jag vet att psykologen verkligen ville hjälpa mig men trots mediciner och KBT så blev allt sju resor värre och runt juletid 2011 var jag på botten av botten och blev tillskriven lugnande medicin för att döva ångesten. Otroligt obehagligt.

Efter det har jag gått igenom ett par försök till med KBT, en 2013 för min sociala fobi. Det var en gruppbehandling och tyvärr så kände jag även denna gång att jag misslyckades. Det fungerade inte på mig. Problemen kvarstod, jag klarade inte av att ändra mina beteenden i de situationer som var ångestframkallande.

Just nu deltar jag i ytterligare en KBT-grupp. Denna gång för depression, och detta för att jag verkligen vill kunna jobba mig igenom de återkommande depressionerna jag drabbats av så många gånger sedan tonåren. Jag är motiverad och vill verkligen lyckas. Ändå så tvivlar jag fortfarande på metoden. Jag tror inte att det är helt och fullt för mig. Jag fösöker omsätta min kunskap till min verklighet, min vardag, men det är svårt. Vad jag skulle må bästa av är antagligen en kombination av att få fördjupande samtal utifrån mina erfarenheter, få hjälp att blicka tillbaka och samtidigt jobba med det som ändå är aktuellt i min vardag.

Jag måste t ex lära mig säga nej än bättre. Jag måste lära mig hantera de ”smällar” livet för med sig, framför allt när det gäller jobbet, men även med barnen och livet i stort. Det går inte att leva på ett rosa moln och bara glida fram genom livet.

I SvD presenterades igår en debattartikel i ämnet: ”Ensidig satsning på KBT skadar svensk psykvård”.

Att söka behandla alla med enbart en metod är både dumt och i många fall rent skadligt. Männi­skor är olika och det är självfallet behandlingen som skall anpassas till vars och ens specifika problematik, resurser och preferenser – inte tvärt om. Alla kan inte botas med en enda metod, men flera kan – med flera metoder.

I våra grannländer Finland, Norge och Tyskland finns erfarenheter från mer breda, effektiva och välfungerande modeller för psykoterapi. Gemensamt för dessa är att de, utifrån patientens problematik, preferenser och behov, erbjuder val mellan flera utprö­vade och etablerade terapimetoder hos legiti­merade psykoterapeuter. Här ingår psykodynamisk psykoterapi (PDT), kognitiv beteendeterapi (KBT), familjeterapi, gruppsykoterapi med flera. I Finland har denna modell resulterat i att 30 procent av patien­terna återgått i arbete efter behandling. Finlands satsning på kvalificerad psykoterapi har sparat miljarder – till en väsentligt lägre kostnad än rehabiliteringsgarantin.

Riksrevisionen konstaterar att: Rehabiliterings­garantin styr landsting att satsa på kvantitet framför kvalitet. En orsak till att regeringen har valt att prioritera KBT som behandlingsmetod är att den kan utföras av någon som enbart har en basutbildning i KBT.

Därmed har man skapat en för Sverige unik ­modell, där lågutbildad personal prioriteras före högkvalificerade, legitimerade specialister. Möjligheterna att få möta en psykoterapeut med kvalificerad utbildning har därför radikalt minskat och är i praktiken mest förunnat de som kan betala med egna pengar. Bara en bråkdel av de legitimerade psykoterapeuter som utbildas i Sverige används inom rehabiliteringsgarantin.

Jag har mött många olika behandlare och läkare under de senaste åren. Alla med olika infallsvinklar och förslag på vård, men att mottagningarna sedan ändå bara erbjuder KBT som behandling hos psykolog/psykoterapeut känns ganska visset. Jag vill absolut inte ligga på soffan i samtal om mina ”bortträngda minnen” från barndom och uppväxt i en soffa år ut och år in för dyra pengar, men jag vill möta respekt för min person. Alla är INTE stöpta i samma form. Jag är inte den som ger upp, inte direkt, men att hela tiden strida för egen sak är ganska krävande. Det gör att mitt psyke försvagas ytterligare och blir än svårare att i stället förstärka.

För mig har de långa perioderna av sjukskrivning varit svåra på många sätt. Jag förstår varför det inte är att rekommendera långa sjukskrivningar då isoleringen kan bli så konstant. Men jag tror att det behövs större förståelse för att vi har olika behov och faktiskt inte klarar av att tackla svårigheter på samma sätt.

Riksrevisionen konstaterar att: Ett annat problem är att det inte går att säga om patienterna blir hjälpta av behandlingen.

Rehabiliteringsgarantins grundidé är att producera så mycket KBT som möjligt per capita. Om det passar och om det funkar har man inte brytt sig så mycket om. Någon systematisk uppföljning ingår inte i garantin.

Rimligen skulle man kunna förvänta att denna gigantiska satsning på de evidensbaserade metoderna, piller och KBT, också borde göra folk fris­kare. Så blev det dock inte. I stället har svenskarna blivit allt sjukare. Problemet är särskilt alarme­rande när det gäller utvecklingen av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar.

Regeringens huvudåtgärd, den så kallade rehabiliteringsgarantin, med en satsning på enbart en typ av terapi, är beklämmande. Förutom nu Riksrevisio­nen har tidigare två av varandra oberoende forskningsrapporter slagit fast en rad negativa konsekvenser. Karolinska Institutet respektive Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) konstaterar ­redan i sina rapporter från 2011 respektive 2012 att:

• Satsningen på en enda terapimetod inte i någon grad påverkat patienternas sjukfrånvaro.

• För dem som inte var sjukskrivna ökade sjukskrivningarna efter behandlingen. Närmare var fjärde patient beräknas tidigt ha avbrutit behandlingen.

• KBT-satsningen har varit dyr och inte på något sätt kostnadseffektiv.

Ännu har den nya regeringen inte gjort någon förändring av rehabiliteringsgarantin. Vi förutsätter att detta nu sker och att svensk sjukvård anpassas till internationell standard enligt följande:

• Olika vetenskapligt utprövade psykoterapeutiska behandlingsmetoder görs tillgängliga för alla med psykisk ohälsa och på lika villkor i hela landet.

• Enbart psykoterapi utförd av legitimerad psyko­terapeut bör ersättas med offentliga medel.

• Patienten får rätt att välja den behandlingsmetod som passar hans eller hennes behov och person bäst.

• Antalet behandlingstillfällen ska styras av patientens behov och svårigheter, i linje med övrig sjukvård och motsvarande modeller i andra länder inom EU.

Avslutningsvis, så finns det mycket som behöver förändras inom vården men även inom samhället i stort. Hur stort är mörkertalet av människor som befinner sig i den situation jag själv befann mig i under så många år? Hur många går varje dag till jobb, skola etc med den där stora klumpen i magen. Min klump finns kvar. Även om jag vet att jag är starkare idag än jag kanske någonsin varit så har jag en stor osäkerhet inom mig. Varje morgon brottas jag med ångest mer eller mindre. När jag ska göra saker utanför min ”trygga sfär” så våndas jag. Med bara ett par träffar kvar på KBT-hehandlingen så undrar jag… Är jag klar nu? Rustad för att klara av motgånger och medgångar?? Blir man någonsin det?

PS läs gärna hela artikeln i SvD här:

http://www.svd.se/ensidig-satsning-pa-kbt-skadar-svensk-psykvard/om/debatt

DSC01854

Var rädd om ditt sköra liv… ❤

För vem skriver jag?

Den senaste tiden har mitt bloggande legat på is, eller i träda kanske. Jag har inte orkat. Energin har lagts på annat: jobb, barnen, fotograferandet, virkandet och annat pyssel. Jag har gått KBT i sju veckor för depression och faktiskt lärt mig en hel del. Än är jag inte ”botad” och kanske är det så att jag aldrig kan anse mig just botad från depression, men jag kan förhoppningsvis leva mitt liv med blicken vänd mot det som är gott i livet, bra och meningsfullt.

Vissa dagar är bara för mycket. Idag var en sådan dag. Det var en bra dag, det har varit höstlov, veckan med barnen har varit bra, helgen fin etc ändå vaknade jag i morse med ångest, ovilja att kliva upp. MEN som vanligt så går jag emot den känslan. Ja, så har jag agerat genom de allra mörkaste perioderna. Det är tufft, men det går. Det är det enda rätta, för vad blir bättre av att ligga kvar i sängen med den där jobbiga känslan? Nåväl, nu är det kväll. Jag pustar ut. Försöker ta det lugnt. Huvudet värker lite lätt, jag är trött. Ska försöka få lite bättre med sömn i natt.

I morse hann jag med en liten promenad till Ösbyträsk, men det kändes inget vidare. Det kändes visset och dött. Jag saknade vårens trollsländor som förvandlades på staketet… tokade sina vingar för att sedan flyga ut i livet. Många av träden hade tappat sina löv… Men några foton tog jag ändå.

När jag åkte hem från jobbet vid 15.30 så kom suget efter att ta med stativet ut i skogen, men jag insåg att mörkret var på ingång. Klev av i hamnen i stället och försökte fånga de vackra molnen med kamerans lins, det gick sådär…

Kram på er! ❤

PS Jag svarade inte på frågan…. Jag skriver för den som vill läsa. Från början skrev jag mest för min egen del, men jag utvecklas av att andra också läser det jag skriver! 🙂