Det här med att slänga saker…

Oavsett om det är gamla papper sedan urminnes tider eller urvuxna, trasiga kläder så har jag fortfarande sjukt svårt att slänga saker. Ångesten dryper när jag slänger något. Idag fortsatte jag mitt påbörjade projekt, att rensa. Tog ner en av mina många högar med papper. Lyckades slänga ytterst lite, bl a en plastmapp med papper från arbetsförmedlingen, 1993, då jag blev av med mitt arbete på PostGirot. Det var anteckningar om hur man gör en budget, söker jobb etc. Något inaktuellt… eller?? Några papper till lyckades jag få iväg, men det mesta omfördelades och hamnade i en ny hög.

Jag är ingen vän av ordning men jag skulle uppskatta en annan ordning i mitt hem. Inte bara för min skull utan för hela min familjs skull. Men det är nog så svårt. Jag är ingen manisk samlare kanske men inte så långt ifrån tyvärr. Ibland undrar jag verkligen varför jag sparat sådan jag inte ens tittat på under de senaste åren.

Vad gör jag då för fel? Ja, jag kan bara konstatera att jag gör de klassiska misstagen. Ett exempel är att jag tar min underbara kamera och ställer mig i mitt vardagsrumsfönster och fotar solnedgången. Eller så tar jag itu med något som är roligare… virka eller skriva eller pyssla med något annat. Kvar blir ångesten över att inte fått bättre ordning hemma, snarare mer oordning.

Igår drog jag ut massor från barnens klädkammare. Målsättningen är ju att bli av med det som inte ska vara kvar och få saker på ”rätt plats”. Det är ju bra om det får att gå in i klädkammaren och hitta det man söker… 🙂

Well… jag vet vad jag ska göra i helgen i alla fall! Jag får nog försöka styra upp mitt görande lite…

Dagens projekt

Idag har jag diskat den disk jag dragit ner under de senaste dagarna, smörknivar, några djupa tallrikar jag ätit min frukost på, ett par glas, koppar osv. Sen har jag röjt i grabbarnas klädkammare. Ut med en massa kassar och annat trams i vardagsrummet, gamla trasiga vinteroveraller etc på barnens sängar. Äntligen har jag hängt upp den klädförvaring jag köpt på Rusta och flyttat över barnens kläder dit. Då inser jag hur lite kläder barnen har… De växer alldeles för snabbt…

På jobbet var det livat! Femmorna fick äntligen sina Chromebooks till största glädjen! Äntligen! Själv hjälpte jag till att packa upp, koppla i laddarsladdar etc på ett antal Cromebooks. Under förmiddagen smet jag iväg till Gurra för ett besök på Capio. Ett möte med två psykologer angående en grupp som ska jobba med depression och att förebygga återkommande depressioner. Om jag får vara med vet jag inte. Jag fick känslan av att inte passa in då jag just nu inte känner mig särskilt nedstämd. Orolig och rastlös, men inte nedstämd. Men framtiden får utvisa. Denna period brukar jag må ganska bra. Men jag vet att det kommer ”svårare tider” då det kan vända. Detta vill jag inte vara med om. Men som sagt, jag tuffar på framåt så bra det bara går! Relativt nöjd med hur livet utspelar sig trots allt. Inga större förväntningar utan jag försöker ta dagen som den kommer.

Att vara hemma utan barnen känns skönt men också tomt. Jag gillar tystnaden och behöver den för att rensa mina tankar. Det gör jag i och för sig allra bäst när jag får vara ute i naturen, fotografera, lyssna och titta… helst ensam. Idag tog jag en lång(sam) promenad hem från centrum. Det tog mig ca 90 minuter. Då hann jag i och för sig prata med sonens logoped och boka in några tider med henne (fast en ny). Det var massor av trollsländor nere vid Ösbyträsk, men tyvärr ville de inte fångas på bild. Jag fick till några halvtaskiga bilder och kanske någon vettig. En av dessa underbara varelser vågade sätta sig på min arm och satt där en lång stund. Det känns att hösten närmar sig. Naturen förändras, känslan blir en annan.

DSC_0493

 

Tala inte så tyst!

Hur påverkas vi av att ständigt få höra att ”du måste tala högre”?  Eller du måste ta mer plats! Du måste bli mer synlig! När jag första gången på riktigt insåg mina brister vad gäller kommunikation med andra och blev medveten om att jag inte ”klarade av” att möta förväntningarna som andra ställde på mig så kände jag mig misslyckad. Det tog lång tid för mig att inse vad i mina brister fanns. Ingen hade sett eller påtalat detta för mig på ett sätt som jag kunde ta till mig av. Jag tror att jag redan under skoltiden brottades med detta faktum att jag måste delta mer, prata mer, räcka upp handen etc. Trots denna stora brist hos mig tog jag mig genom grundskolan, gymnasium och högskolan. Det var ingen lätt resa för mig, men jag tar mig i regel igenom svårigheterna då jag är envis och vill framåt.

Det svåraste med att vara tystlåten och ibland även mer vänd inåt är att de som inte är det kan ha svårt att acceptera det. Så har jag upplevt det. I mitt yrke framför allt är många, inte alla, ganska utåtvända, har lätt för att ta för sig och tar plats. Visst finns vi, som inte helt självklart lyser upp hela rummet och tar plats i centrum, men må hända blir vi ibland ganska osynliga på vår arbetsplats. På mitt medarbetarsamtal i början av året så var en av sakerna jag behöver utveckla ”att ta mer plats och vara mer framåt”.  Jag undrar hur många gånger jag har hört detta på utvecklingssamtal och medarbetarsamtal etc??

Jag upplevde min egen skolgång som en riktig plåga. Varför vet jag inte riktigt, mer än att jag inte tyckte att jag passade in, jag platsade inte där, i gänget, i klassen. Jag var tyst, ”blyg”, rädd och osäker. Det var en plåga många gånger att sitta i klassrummet och vänta på att redovisa något eller diskutera olika saker. Redovisning var det mest otäcka jag visste, och att stå framför klassen/gruppen kändes faktiskt jobbigt även när jag gick på Lärarhögskolan. Hur kom det då sig att jag faktiskt lyckades ta mig genom denna utbildning? Idag räds jag inte alls att stå inför en grupp och föreläsa om något jag kan. Med dagens teknik, bildspel mm så känns det relativt lätt att stå där, i centrum av åhörarnas uppmärksamhet. Men det har tagit mig lång tid att komma hit! Trots att jag sedan barnsben älskat att stå på scenen och spela en roll inför publik. Men skillnaden mellan att stå på scenen och spela en roll och att stå framför åhörarna vid ett möte eller en föreläsning är stor. På scenen är det ett inövat manus, samma varje föreställning. På ett möte dyker det ofta upp oförutsedda punkter, frågor etc. DET var svårt för mig, och kanske är så fortfarande!

När jag kom i kontakt med begreppet introvert förstod jag. Det som varit ”fel” på mig kanske inte är ett fel? När jag läser det andra skriver om sina introverta sidor är det som att komma hem. Vi som är introverta har behov som inte andra har (på samma sätt i alla fall). Behovet att få leva mer i vårt eget inre, få tid att tänka, reflektera. Att leva i en ständigt brusande omgivning, att umgås på flera plan, både i fysisk närvaro och via webben, att inte ha möjligheten till den inre vilan, den fria tanken och tystnaden.

Jag har själv varit mycket rädd för tystnaden och sammanlänkat den med ensamhet. Först sedan jag börjat bearbetat mig upp ur mitt mörka hål, vaknat ur min eviga dvala, så har jag kunnat inse hur skönt det är när det är TYST! Jag som alltid hade lurar i öronen då jag var ensam ute eller åkte buss, jag som alltid hade hög musik på eller TV:n på hemma (ibland både och). Jag orkade inte med tystnaden när jag var själv. Idag lyssnar jag sparsamt på musik. Jag tror att det är av två skäl, det ena är min uppskattning av tystnaden, den andra är den stress jag upplever då det är mycket ljud omkring mig. Liksom då det är många intryck så kan ljud också påverka mig negativt idag på ett sätt det kanske inte gjorde tidigare. När jag var svårt sjuk i depressionen så var musiken min ”livlina”, utan musiken kunde jag inte gå framåt.

Jag undrar hur mitt liv skulle se ut om jag var ung idag. Medveten om så mycket mer än jag var då jag var tonåring. Nu är det lätt att söka kunskap, att komma i kontakt med andra via webben. Kanske hade jag då valt en annan inriktning i livet… Vem vet??

Men jag ångrar inte det jag gjort. Någonstans har jag ändå lyckats. Jag är utbildad lärare, har fått min lärarlegitimation, jag har mött så många underbara och fantastiska elever under mina år i skolan. Något jag skulle önskat mer av mig själv hade varit att lämna mer positiva intryck hos de människor jag möter. Det är något jag tänker på nu, idag, i mina möten med elever, kollegor, föräldrar. Jag kämpar med att ”synas”, finnas och vara närvarande.  Ett mål i sig, ett stort livsmål!

Detta var vad jag tänkte på under dagen idag. Jag tog en lång promenad i sensommarvärmen, ensam, med min kamera, och det är då jag känner livet i mig. Det är då jag trivs. Även om jag älskar min familj, mina barn över allt annat, så är denna stund också värdefull. Att samla tankar, få väga dem i vågskålar och sålla bort det som inte hör hemma. Det var alldeles underbart! ❤

De nya reglerna för skolskjuts…

Värmdö kommun har inför detta läsår infört nya regler för skolskjuts. Barn som är inskrivna på fritids får ingen skolskjuts eller busskort. Det innebär att många barn kan få problem med att ta sig till och från skolan. Även barnen med särskilda behov drabbas. Går man på fritids så bedöms man att inte ha rätt till skolskjuts. Men de som bestämmer inom kommunen verkar ha problem att helt och fullt bestämma sig. Sonens beslut om beviljad skolskjuts kom dagen före skolstarten. Tre månaders handläggningstid, bara det är mindre bra. Han får skoltaxi på morgonen och måste hämtas av oss efter jobbet. Nog är väl inte det så besvärligt?? Det gör ju alla föräldrar med sina barn, eller hur? Det tunga med att hämta hem en trött pojke som har dubbeldiagnos kan ju gå riktigt bra, eller så blir det bara pannkaka av allt. Det blir mest intressant att se när höstmörkret sänker sig och sonen ska transporteras med buss hem runt kl 17. Men som sagt… det kommer kanske gå galant?? Bara han inte är trött när vi ska åka hem…

När jag så hämtade hem Samuel från skolan/fritids igår så pratade jag med en av pedagogerna. Hon hade hört att barnen ev skulle få skolskjuts efter fritids. Själv hade jag inte hört något alls. Men jag är inställd på att hämta efter jobbet. Idag då vi kommit hem ringde så Taxi Kurir för att informera om hur kommunen först tänkt om, att ändra tillbaka till de tidigare reglerna härom dagen då många hört av sig, men idag hade de beslutat använda de nya reglerna. Taxi Kurir bad om ursäkt för kommunens strul… Om Samuel ska åka hem direkt efter skolan så kan vi höra av oss och han får skjuts.

Undrar hur det ser ut i andra kommuner? Är det Värmdö kommun som varit extra generösa mot barnen som har långt till skolan eller andra svårigheter att ta sig hemifrån till skola/fritids? Jag har inte ens reflekterat över att fritids skulle vara ett hinder för att få skolskjuts eller busskort om så behövs. Nåja, busskort måste inhandlas till sonen nu, så då blir det dubbelt upp med inköp av busskort. Det tar runt 1.5-2 timmar att åka kommunalt från Brunn till Kolvik och sedan hem till Munkmora. Så har det i alla fall varit de två första dagarna då jag slutat tidigt…

 

Här har vi också svaret om varför beslut dröjde…
Min/vår ansökan skickades in redan i maj, så hur de prioriterar bland ansökningarna vet jag inte, men beslutet daterades den 14 augusti!
På Värmdö kommuns hemsida:

Tyvärr är vi försenade med handläggningen av ansökningar om skolskjuts inför läsåret 15/16. Vi arbetar intensivt med att handlägga ansökningarna så snabbt som möjligt.

Beslut skickas ut fortlöpande. Du som skickade in ansökan innan 31 maj ska ha meddelats beslut före skolstart.

Vi beklagar de eventuella problem som förseningar i handläggningen kan medföra för elever och vårdnadshavare!

Slut för denna gång!

Lite söndagsångest…

Det är söndag innan andra arbetsveckan inleds. Förra söndagen kände jag ingen ångest alls, bara förväntan. Första arbetsveckan blev en bra vecka, många intryck, lite oro men ändå bra. Varför känner jag då ångest? Det är en färgpalett av oro inom mig. Jobbet, nya utmaningar är en. Jag tror egentligen att det kommer gå alldeles utmärkt, jag ser fram emot att komma igång, gå upp i arbetstid till mina ”ursprungliga” 75% jag jobbade innan jag föll. 100% är slutmålet som finns där, längre fram. Jag vill dit, men skyndar långsamt.

En annan oro som jag påverkas mycket av är kommunens nya regler för skolskjuts. Om det bara handlade om att köpa busskort till mina barn så vore det enkelt. Jag vet att de inte har rött till busskort då vi har skolor närmare. Men att våra barn med särskilda behov drabbas känns mer jobbigt. Nu VET jag inte ens hur det är med skoltaxin för Samuel som går i autismklass. Värmdö kommun har inte kunnat leverera något svar trots att ansökan gjordes för tre månader sedan. På tisdag börjar skolan igen… men jag räknar med att skoltaxin dras in till detta läsår då Samuel börjar år 3. Han är 9 år, men känns långt ifrån mogen att själv åka buss och gå till och från Kullsvedsskolan i Hemmesta. Men kanske får vi ett svar i morgon på ärendet som fortfarande rubriceras som ”nytt”…

För Simons del väntar nya utmaningar i år 5. Tänk att denna kille blivit så stor! Nästa år får han betyg i skolan. Han har ännu ingen lärare till den grupp han går i, men jag tror att det kommer gå bra ändå. Jag hoppas att de hittar en bra lärare till Ösbygruppen så att Simon får fortsätta trivas i skolan och utvecklas.

Sen har jag en del saker jag skjutit upp, som jag inte tagit tag i. Lätt att ”glömma” det som känns jobbigt eller kanske trist.

Idag har vi varit i Markuskyrkan, i Björkhagen, där min brorsdotter Hedvig konfirmerades. Helt otroligt vad åren går.

Då jag skriver i min nya jobbdator, en Chromebook, så har jag inte tillgång till de senaste fotona jag tagit, men det kommer…

Många tankars dag – som en öppen bok

När jag lämnade min arbetsplats idag så fastnade tankarna på det som varit och om hur det har format mig. Jag funderade över mina rädslor, om varför de inom vissa områden fortfarande är så starka att de nästan tar över mitt liv helt och fullt. Om att jag fortfarande inte helt och fullt accepterat det faktum att jag inte längre arbetar som lärare, trots att jag invaggats i att detta är rätt för mig, lärare var ”fel” (även om mina ämneskunskaper var goda osv). När jag levde i min bubbla alla dessa år så spelade det inte någon roll vad som hände, inte egentligen. Jag hade inget att sätta emot det motstånd jag mötte. Jag var svag, blank, tyst, snäll… alltid för snäll. På möten, i klassrummet, i livet i stort. Ville inte såra, ville inte göra fel, krävde mycket av mig själv.

Jag har gjort stora förändringar i mitt liv. Både på det privata planet och inom mitt arbetsliv. Förändringarna var nödvändiga även om de var svårt för mig att ta till mig av och att förstå. Framför allt var de inom mitt yrkesliv svåra att ta till mig av. Jag har försökt förstå vem jag var då, vem jag är idag. Jag har hittat olika orsaker när jag sökt mig bakåt genom det liv jag inte har så många minnen av, i alla fall inga tydliga minnesbilder jag kan ta fram. Vad kunde jag gjort annorlunda?

Ingen större idé att landa för länge i det som redan varit, bättre att blicka framåt i stället. What´s done is done” – eller hur? Ingen återvändo alltså. Men ändå så tänker jag att om…. Jag vill ju!!! Det är svårt att sakna något som trots allt varit ganska svårt och jobbigt många gånger. Jag saknar att undervisa, att stå där framme i klassrummet och leda gruppen av individer framåt. Även om mitt möte med läraryrket också har varit ganska svårt. Längtan kom under de senare månaderna av vårterminen då jag äntligen kände mig mer fri, då jag kände vinden i ansiktet, doften av blommor och jag såg allt vackert omkring mig med öppna ögon. En obeskrivlig längtan.

Det som stoppar mig nu är mitt dåliga självförtroende, min låga självkänsla och att jag ännu inte är hel. Jag hoppas att jag nu under hösten ska få chans att bli ”hel” och kunna leva med mina mot- och medgångar på ett annat sätt. Jag kommer troligen aldrig att bli helt ”frisk” från mina depressioner, jag vet ju att jag trots allt är mycket känslig för det som händer omkring mig. Men jag är övertygad om att jag kan fungera i vardagen, leva ett ”normalt” liv med mina mot- och medgångar med rätt verktyg. Jag kommer inte heller att bli extrovert eller så där väldigt utåtriktad. Kanske passar inte min person läraryrket? Eller behövs vi som är ”tysta och lite för snälla”?? Jag behöver stärka min självkänsla och kunna vara mer tydlig, dra gränser, inte låta någon köra med mig…. Det handlar om att finna styrkan i att vara introvert och sedan inte mixa ihop det med rädsla eller blyghet, något som jag under lång tid gjort. Framtiden är mitt hopp.

Idag hade vi en så grym workshop på jobbet. Uppstarten av vår satsning på IKT och lärande genom internet och de plattformar som finns där. Jag valde att gå på kodning, ett val jag gjorde utan tvekan innan sommarlovet. Det var denna workshop som fick mig att återigen tänka på att jag verkligen vill stå där framme och undervisa. Det är så grymt spännande med de verktyg som finns idag. Läraryrket är ingen dans på rosor, nä, det är tufft och slitigt. Jag är inte där än och skulle säkerligen rasa som ett korthus om jag stod därframme idag. Men att se glimten i ögonen hos barnet som gjort framsteg är något speciellt.

När jag så inser att satsningen är mestadels för våra duktiga lärare så fick jag lite av en klump i magen. Jag vill ju också lära mig mer. Jag var inne och testade flera av de olika plattformar som förevisades på workshopen, jag skapade konton etc. Jag får helt enkelt ta det till nästa nivå ändå. Kanske kommer jag så småningom att göra ett val, vill jag, vågar jag etc… kanske kommer dagen då jag söker mig tillbaka! Just idag tänker jag att jag vill det. Men jag är inte där än. Jag har en lång väg kvar på min resa… Inte vet jag hur långt jag kan gå!

Nä, nu ska jag koda lite i code.org…

Får man tycka att det är skönt att semestern är över?

Jag menar inte att det på något sätt är dåligt med semester. Det finns mycket positivt med att vara ledig och vara hemma, hela familjen tillsammans, men det kan också bli för mycket. Ibland kan jag avundas andra när jag hör hur roligt, trevligt och trivsamt det har varit på semester. Självklart är inte allt bara ”guld och gröna skogar” men för de flesta flyter allt på i lagom takt. Barnen reder sig själva, kan fixa egen frukost, går ut och cyklar eller leker med kompisar, spelar boll och badar. I alla fall när de är 11 år och ska börja i femman. Även 9-åringar är väl relativt självgående… eller?? Nu kanske jag förskönar hur ni andra har det på semestern för jag har aldrig upplevt annat än barn som är ganska krävande, vill ha ständig vuxenkontakt, som aldrig går ut själva och leker (i alla fall inte sedan vi lämnade radhusområdet och den kompis som de lekte med då). Utbrott och känslostormar, protester och svårigheter att anpassa sig. På resande fot eller utflykter blir det ofta problem med maten då mina pojkar är ganska ensidiga med måltiderna.

Men nu är semestern över, på onsdag går barnen tillbaka till fritids och om en vecka börjar skolan igen. Visst är även det jobbigt men läxor som ska göras, tider ska passas etc. Men rutinerna fungerar ändå bättre när allt rullar på med den vardagliga vardagen. Helgerna blir mer trivsamma tillsammans och kanske får jag sova lite båttre på natten när vardagslunken kommer åter. Samuel har svårt att sova och nu under semestern hos mig har han varit vaken till midnatt (minst), ofta till efter kl 1. Simon vaknar runt kl 7 och de morgnar som även Samuel har vaknat så tidigt blir det ofta kaotiskt, högljutt och bråk. Bara att försöka ta sig upp alltså. I bästa fall har jag lyckats få fem eller sex timmars sömn, men inte sammanhängande. Då är jag ganska seg, trött och har en lång startsträcka.

Nåja, ska jag summera sommaren och semestern så är jag i stort nöjd. Visst har det varit lite halvtaskigt väder, men det har blivit många fina utflykter och några inregnade dagar. Då jag inte är så förtjust i strandlivet så har denna sommar trots allt passat mig ganska bra. Visst är det trist om man måste vara inne hela tiden, men så har det inte varit. Samuel har gått framåt när det gäller att ta sin medicin, nu sväljer han kapseln, han har vågat prova nya smaker så som jordgubbar och vattenmelon, den senare gillade han mycket! Han har fått i sig en näringsdryck med chokladsmak. Även Simon har vuxit till sig. Resan till Åbo var ett bevis på det, trots att det var något krånglig med maten, framför allt när vi åt på Stockmann, framför allt innan vi hittade plättarna. 🙂 Jag har lärt mig att bli glad över småstegen… Men det är lätt att glömma när Samuel kastar kontrollen i golvet (nästan) då han inte kommer först i mål på Wii Mario Kart 7 eller när vår spelkonsoll krånglar och inte kan läsa skivan.

Nu hoppas jag bara att mina grabbar får den bästa starten på det nya läsåret, att vi får svar om skoltaxin och att Samuel får skolskjuts till och från skolan. Han är inte redo för bussen själv till Hemmesta än! Simon har längtat tillbaka till skolan, han trivs mycket bra i Ösbygruppen! Själv hoppas jag att detta blir läsåret då jag kommer tillbaka med full kraft. Det är en svår väg tillbaka och mycket har förändrats under de senaste åren. Men efter första arbetsdagen känns det ändå bra. Jag trivs med både barnen och kollegorna på huset jag jobbar i och även om mina arbetuppgifter blir lite annorlunda så kommer det nog bli bra!