Minnet… jag har tappat mitt minne…

Härom dagen skrev jag ett inlägg på temat hjärnsläpp. Men det är nog inte bara det… Livet rusar fram och jag hinner inte med. Allt jag vill göra, allt jag vill orka, allt jag vill uppleva. Det blir helt enkelt för mycket ibland.

När jag kom till jobbet i morse var vår fritidstelefon på vift. Visserligen visade det sig att det inte var jag (eller var det så ändå) som ”slarvat bort” telefonen, men lik förbannat så kände jag mig dum över att jag inte hade kontroll på allt, jag som stängde i fredags.

Jag pratade med en kollega om en tidsbokning hos logopedmottagningen på Huddinge för sonen. Jag visste att tiden var snart… Väl hemma lyckades jag tillslut lokalisera kallelsen. OJ DÅ! Han skulle visst varit där idag!!!! Kl 13.30. Vad fan! Trött blir jag och irriterat sur på mig själv. Jag brukar ha HJÄRNKOLL på tider mm. Men stress tar bort förmågan till det. Jag klarar inte av att hålla flera bollar i luften längre. Jag lider av att inte klara av det. Jag vill ju ha koll på saker och jag vill ju inte missa tider etc. Dock är det inte första gången det händer under de senaste åren…

På onsdag startar ”depressionsgruppen” på Capio. Ett antal onsdagar mellan kl 13-16. Kallelsen kom idag så det ska jag väl komma ihåg?? Däremot hinner jag inte förbereda mina kära kollegor på att jag kommer gå kl 12.30 varje onsdag en tid framöver. Även om det är av stor vikt att jag en gång för alla faktiskt ”lär” mig leva mitt liv efter bästa förmåga.

Gah! Ibland blir det bara för mycket. Jag har fotokursen framför mig, inbokade besök med barnen framöver samt andra åtaganden förutom jobbet och vardagslivet förstås. Men jag är samtidigt glad över att vara på G! Jag håller på att lära mig sticka… det är underbart med handarbete. Det inger mig ett lugn som känns bra. Jag stickar/virkar/broderar/pärlar bort oron i kroppen. 🙂

Hjärnsläpp

Denna vecka drabbades jag av totalt hjärnsläpp. Föräldramöte i Samuels skola, jag stänger av mobilen för en gångs skull. När jag sedan stod vid bussen och skulle åka hem var pinkoden bortblåst. Det är första gången på länge jag glömmer en kod, framför allt en kod jag använt under flera år… Försökte två gånger, men sedan gav jag upp. Fick helt enkelt klara mig utan telefonen hem den kvällen. Väl hemma kunde jag ta fram den längre pukkoden på datorn och skriva in en ny pinkod. Detta är ett fenomen som drabbat mig mer och mer under den senaste tiden. Undrar vad det beror på?? Men kanske ger det sig när jag kommer i kapp?? Jag har jobbat 75 % under de senaste tre veckorna. Det är en stor förändring för mig. Det kanske inte låter som särskilt mycket för dig som klarar av att jobba dina 40 timmar i veckan men för mig så är det vad jag mäktar med just nu. För jag vill också orka vara mamma och kanske människa också. 🙂

Jag känner mig ofta otillräcklig och får dåligt samvete för att jag inte klarar av att göra allt som förväntas av mig. När det blir för mycket att hålla reda på, eller när kraven känns övermäktiga så står jag där vid kanten och balanserar. Säga nej, det är svårt… Jag vill ju ställa upp! Jag vill att andra ska kunna lita på mig. Men detta ska jag försöka ändra på. Jag hoppas att jag får delta i en gruppbehandling för att lära mig hantera mina reaktioner och tankar. Ok, jag tror egentligen inte helt och fullt på KBT som metod för mig då jag gått i KBT tidigare utan resultat, men vad kan jag göra? Det är den behandling som erbjuds och jag vill må ”bra”, känna mig trygg i livet och klara både motgångar och medgångar.

Att jag just nu inte känner av min depression lika mycket sedan en tid tillbaka är så skönt. Jag blir en annan helt enkelt. Mer pratsam, lite mer social, orkar mer… Vissa saker skjuter jag upp och vissa saker känns övermäktiga, men jag är tacksam över att få känna mig tillfreds på ett sätt som jag inte gjort på länge. ❤

Tisdag den 22 september börjar jag en fotokurs som ligger sju tisdagskvällar på Fotografiska. Varannan vecka är det träff och jag ska förhoppningsvis lära mig grunderna i fotografering. Det gör jag för min skull, bara för min skull och jag tror att det kommer göra mig gott!

Ovan några av denna veckas tidiga morgonbilder… ❤

 

Ibland är det skönt att inte ständigt vara uppkopplad…

Denna vecka har passerat lika snabbt som förra veckan. Kanske går veckorna med barnen något snabbare då det är fullt upp hela tiden och ont om tid för återhämtning. Återhämtar mig gör jag nog allra bäst då jag sover… eller när jag pysslar med händerna, fotograferar eller bara är. Jag har gärna TV:n på när jag är ensam, men det får gärna vara ett program jag inte behöver följa med i då jag ofta pysslar samtidigt.

Under veckan som gått har Facebook varit stängt under ett antal dygn, så förlåt ni som fyllt år och inte fått ett grattis från mig! Inte heller har jag skrivit särskilt mycket, inte fotat heller för den delen. Det hinns inte med när vi går hemifrån kl 07.08 och kommer hem ca kl 16.30. Men ändå har veckan varit lugn. Jag tror att det är ganska bra för mig att jobba de 75 % jag gör just nu. Även om det ibland blir för mycket för mig då jag inte kan gömma mig eller bara sätta mig för mig själv när det behövs. Den där egna tiden att ta igen mig saknar jag, när intrycken är många och det händer mycket hela tiden blir jag mindre uppmärksam och tappar koncentrationen, det drar ner mig lite och i perioder denna vecka var jag sänkt och nere. Men det går över!

När jag åker buss så virkar jag. Tidigare satt jag alltid med mobilen, Facebook, Instagram etc, men nu blir det oftast mina små ”mormorsrutor” som jag virkar med min tunna virknål (0.75 mm). Ibland är jag så trött (när jag åker från jobbet för att hämta sonen i skolan) att jag måste nicka till, sluta ögonen och luta huvudet tillbaka. Jag orkar helt enkelt inte ens titta…. Det är inte roligt att bli så trött, men det hör väl till??

Igår var Simon hemma från skolan och jag vabbade. Det känns jobbigt att vara borta från jobbet, men när han pysslade lite med sin surfplatta så sov jag någon timme på förmiddagen. Det var välbehövligt då jag inte hinner vila efter jobbet när jag har barnen. Jag har varit sjukt trött trots att jag lägger mig kl 22 varje kväll. Tidigare går nästan inte då Simon lägger sig ca 21.30, Samuel kl 20.30.

Igår plockade jag fram min aidaväv och mina broderigarn. Jag var så sugen på att brodera något. Nu säker jag motiv på nätet, ugglor, trollsländor, ja gärna naturnära även om det gärna får vara fanstasifullt också. Det är så kul att se ett mönster växa fram, men jag har som vanligt flera projekt på gång samtidigt! 🙂

wpid-dsc_0643.jpg

Visst blir det lite sött???

Nästa vecka ska jag på utbildning på måndag eftermiddag på SöS. På tisdag har vi föräldramöte på jobbet, men om det inte är nödvändigt så kommer jag inte att medverka, eftersom det på onsdag är föräldramöte i Samuels skola. Det blir en tuff vecka, men jag gillar att ju en ”vanligt vardag”. Jag har under veckan mått sämre p g a att min doktor inte hör av sig till mig. Läkarintyget har gått ut och något nytt har jag inte fått. Det är stressande för mig. Men på tisdag ska jag till mottagningen för ett annat besök. Då ska jag ta upp detta. Nu måste jag få hem intyget så att FK kan få det… Annars blir det knas med allt! 😦

Nä, nu ska jag fortsätta något av mina projet och umgås lite med barnen igen!

PS Idag har vi handlat nya skor på Sportringen i Mölnvik till ungarna. De kan ju inte ha skor med hål i! Det blev också ett besök på Elgiganten för att ta reda på vad som hänt med Samuels surfplatta som varit inlämnad i snart 5 veckor. Den 17 augusti hade den skickats till Samsung för skrotning. NU skulle han som har hand om den ringa till Samsung och fixa en ny… flera veckor senare. Undrar hur länge de dröjt med detta om vi INTE gått dit och tjatat igen! MORR! Kommer inte handla mer där…

wpid-dsc_0644.jpg

Mina ”mormorsrutor”…

Att hantera alla intryck och måsten…

Idag var en sådan dag, en sådan dag som i mångt och mycket kändes jobbig och tung. Trots bra med sömn, två glada barn på morgonen etc så har resten av dagen känts mindre bra. Ibland slår småsaker undan benen för mig, små skitsaker som andra inte ens tänker på. Jag är ju så jäkla ”känslig” när saker inte är på sin plats, eller när det blir för många saker samtidigt. Att hantera stress av olika slag klara jag inte alls. Jag blir nästan grinfärdig när jag inte har kontroll på saker och inte kan göra allt jag vill (eller känner att jag måste). I mitt arbete finns inte utrymme att gå undan när tyngden över axlarna sänker sig. Jag försöker i stället bara köra på. Under lång tid har jag behövt egen tid, att bara vara, i ett tyst rum. Få tid att samla tankar och intryck. Att strunta i det är förödande. Veckorna med barnen ger inte mycket utrymme för detta. Det är en anledning till att jag måste ta ut en rast när jag jobbar. Visst vet jag att det inte alltid finns utrymme att göra det. Tidigare skippade jag rasten när det inte gick att få in.

Jag jobbar ”bara” 6 timmar om dagen än så länge, men ändå blir jag både mentalt och kroppsligt trött. Hur orkade jag tuffa på i 180 knyck tidigare?? Ibland förstår jag det inte alls att det gick, barnen, hemmet och ett påfrestande arbete. Men vill jag tillbaka till det liv som jag hade då? Njäe…. det vill jag nog inte. Jag vill att mina barn ska ha en mamma som orkar vara mamma… som orkar vara stark och tydlig. Som inte ger efter utan är konsekvent. Så som jag borde varit redan när barnen var små. Då hade jag inte tiden, sen försvann lusten och orken. Orken saknas fortfarande till viss del, men lusten är tillbaka.

Nåja, jag stryker ett streck över denna dag och hoppas att morgondagen blir lugn och stabil.

PS även kvällen hemma blev bra. Jag värdesätter verkligen att det faktiskt kan vara ganska lugnt hemma, med få utbrott och annat bråk. Sonen gjorde läxan, en budget. Men det är inte lätt att förklara hur mycket saker kostar etc. Vet inte hur mycket han tog in, men han försökte i alla fall! ❤