Det ständiga – det obeständiga

Jag hamnar ofta i ett vakuum av tankar. På allt jag måste göra. På allt jag borde göra. På allt jag faktiskt gör. Liten känsla av hopplöshet när jag ständigt inser att det jag borde göra inte blir gjort. Lite vilsen över att jag vill så mycket med livet just nu att jag inte vet hur jag ska sålla eller vart jag ska börja. Tiden räcker aldrig till. Ändå har jag ”massor” av tid… men vart tar den vägen?

Jag har många parallella projekt på gång. Mitt intresse för fotografi och fotografering har vuxit sig starkt och jag försöker hitta min ”fotografiska stil” men lyckas inget vidare med det. Jag vill jobba med Lightroom och Photoshop, redigera bilderna som betyder så mycket för mig men i min dator samsas tusentals bilder som visserligen är hyfsat sorterade men ändå svåra att överblicka. Jag har svårt att begränsa mig när det gäller fotografering och mitt samlande av bilder. Jag älskar att smyga runt på Fotografiska museet och bara beundra alla fotografier som väcker tankar och känslor. Tänk om det vore jag… nu menar jag inte att jag kan jämföra mig med dessa fantastiska fotografer, men när jag publicerar ett foto på ex Flickr och den bilden väcker tankar, känslor och gillande hos andra så känner jag mig både glad och tacksam. Det blir en liten boost!

För att döva en inre rastlöshet virkar jag febrilt. Hur många projekt jag har på gång vågar jag inte ens tänka på. Ett antal dukar, halsdukar och en sjal bl a. Jag har också något broderi på gång. När jag inte gör något så blir jag nervös och orolig. Att ”bara” se på TV eller koppla av går inte… Det kan nog min man intyga. Jag kan t ex inte lägga mig raklång på sängen och stirra i taket. Nä, antingen skruvar jag på mig och pillar med mobilen eller så somnar jag och sover djup med händerna nedgrävda under huvudkudden.

När jag är på jobbet fungerar det allra bäst när jag har konkreta saker att göra. Jag trivs väldigt bra med det jag gör även om jag också oroar mig över att jag inte gör ett tillräckligt ”bra” jobb. Det är ganska tufft att komma igen efter en lång och slitsam depression. Ett stressigt inre som satt allt på sin spets. Nu börjar barnen bli stora och mer självständiga. Det innebär en viss känsla av frihet och delar av stenen som tynger mig kan släppa. Att jag är gladare inombords gör att det faktiskt blir lättare att se mina egna positiva sidor. Jag är inte kass! Jag behöver inte se mitt varande som en börda för andra något som jag gjort under så lång tid. Kraven jag ställer på mig själv har jag sänkt och nu när jag har nya åtanganden på jobbet som mentor och resurslärare så känner jag mig nöjd över att jag faktiskt lyckats komma tillbaka. Jag har de bästa kollegorna och det är fantastiska elever att jobba med! Att åka till jobbet varje morgon känns meningsfullt och roligt. Det är lite tungt nu när hösten och mörkret kommer smygande men när resten av livet känns ganska bra så kommer säkert hösten att bli något lättare. Just nu är det som vackrast i naturen när träden skiftar färg. Även regnet kan vara mycket vackert ibland… ❤

Med bilderna ovan avrundar jag mina tankar för kvällen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s