Tankar om diverse

Nu i veckan är det dags för utvecklingssamtal. Det var länge sedan jag höll i samtal med elev och föräldrar… Lite nervös är jag och samtidigt förväntansfull. Jag borde väl egentligen lägga all min energi på att förbereda  mig inför samtalen men denna eftermiddag blev lite rörig här hemma. Så blir det ofta första dagen när barnen kommer hem. Men vi har haft en bra kväll. Samuel är i säng och Simon sitter i köket. Jag har ägnat de senaste timmarna åt middagslagning (förberedde köttfärsåsen redan i lördags som tur är), diskning, läsa för sonen etc. Nu när klockan närmar sig 21 vill jag bara sätta mig i soffan och fortsätta virka på mitt senaste projekt, en duk… ett nytt möster jag hittat på nätet.

Idag ringde den pedagogiska samordnaden från barnens skola. Samtalet handlade om Samuel och om att han skulle må bra av ett klassbyte. Som det är nu är han äldst i sin klass och det är ganska rörigt i gruppen. Vi kom överens om att Samuel nu ska byta klasss och då hamnar i samma klass som Simon. Det blir intressant att se hur det kommer fungera. Men Simon verkade hyfsat positiv i alla fall. Han ska i morgon åka hem efter skolans slut och vara ensam hemma några timmar. Samuel kommer sedan åka själv från fritids kl 17 och möta mig i centrum. Framsteg!!! ❤

Jag och Simon tog en promenad hem från centrum idag och Samuel åkte med sin pappa för att hämta sakerna. Det var vackert vid Ösbyträsk!

Nä nu ska jag virka lite och bara vara…. Vi höres!

I morgon

Eller egentligen idag, (om tio minuter just nu) är min sommarsemester över. Lika som för många andra. I morgon dag, som börjar om 8 minuter börjar jag jobba efter sex veckors ledighet. Sex veckors frihet… Nytt för mig är att jag nu går på 100 % i arbetstid, något jag inte gjort sedan läsåret 2010-11, det år jag blev ”sjuk”.

Det är en svindlande känsla inom mig. Jag tänker framför allt hur det kommer bli för mig och barnen, med orken, lusten att göra saker, tid att bara vara…. Den tid jag har haft för självklart under lång tid.

Pratade med min handläggare på FK då hon rimgde i fredags. Nu är mitt ärende avslutat för deras del, och om arbetsbördan blir för tung så finns ju möjligheten att ”gå ner i arbetstid”. Dvs minska min lön, missa att få upp min SGI då jag ”nollades” av FK 2012, få mindre pensionspengar och sist men inte minst mista min tjänst på 100 %. Nja, det går inte ihop sig!

Kanske har jag curlat mina barn för mycket. De är inte så självständiga som de borde vara… 10 och 12 år gamla, ovanan att vara ensamma, de vill inte lämnas ensamma hemma… Yngste sonen inte helt redo att åka buss själv, trots trevande försök att bussträna innan sommarlovet började. Storebror ska börja i ny skola, årskurs 6, få betyg för första gången i vinter. Han ska hoppeligen kunna valla sin bror hem på bussen… Tänker försöka starta redna i morgon (eller idag snarare) då jag jobbar till 16.30 i Brunn och det tar minst 45 min för mig att ta mig till barnens skola från min arbetsplats.

Är det konstigt att oroa sig? Nä, inte för mig som haft en oro inom mig i stort sett hela mitt (vuxna) liv. Förväntans ångest kanske det heter?? En förväntan att katastrofen ska infinna sig…???

Försökte ringa till sonens nya skola i fredags då jag inte vet om de vet att han ska vara på klubben/fritids från och med i morgon. Han var ju anmäld till sin förra skola men nu är det ju nytt… Men fick inte tag på något att prata med… det blir också oroligt… Men men, vi drar iväg som vanligt i morgon och så är det bara att hoppas på det bästa.

Hur jag ska hinna till min egen arbetsplats vet jag inte. Börjar kl 8.00 men är troligen inte på plats förrän tidigast kl 9.00.

Nä, jag är fylld av längtan efter vardagen då det är ganska jobbigt att ha semseter i en familj som behöver rutiner, men jag är orolig över de nya rutinerna på eftermiddagarna… Jobbet, arbetskollegorna, eleverna det oroar jag mig inte för… Det ska bli galet roligt att komma tillbaka!!! Några nya arbetuppgifter och utmaningar samt de invanda… Det kommer bli bra! Långa arbetsdagar har inte skrämt mig tidigare, men om jag hade möjlighet skulle jag helt klart välja att jobba max 80 % för att mina barn skulle få kortare ”arbetsdagar”. Att åka till jobbet kl 7 och komma hem ca kl 18 varje dag är en lång arbetsdag för 10- till 12-åringar… Men vi är ingen ovanlig familj… så har väl många familjer…

Nä, nu är klockan en bit över midnatt. Mina ögon är trötta… om fem timmar ska jag upp igen! Dags att sluta ögonen, sluta gnälla och ta vara på de timmar jag får sova! Vi hörs snart igen… 🙂

Ett axplock av vad sommar och semester bidragit med. Jag har inget att klaga på!!

Att samla ihop tankarna

Min tankevärld, eller så var det i alla fall tidigare. En ventil att få ur mig det som samlas ihop. Men under en längre tid har denna ventil inte fyllt någon funktion. Jag snöade in mig lite på att inte skriva ner så himla mycket blaj utan jag har hållit mer för mig själv. Men ibland blir det lite överfyllt. Som idag, på eftermiddagen när jag skulle möta upp Samuel vid bussen. Jag ”busstränar” honom inför hösten då han kommer vara tvungen att åka själv (eller tillsammans med Simon) till Gustavsberg från Hemmesta. Men det går inte galant direkt. De som träffat Samuel under olika omständigheter har nog märkt av hans låsningar i olika situationer, framför allt när det inte går hans väg. Vid flera överlämningar vid bussen i Kolvik har han fått utbrott, rusat iväg, skrikigt, vevat med armarna och slängt ur sig det ena och det andra om sämsta mamman, hat osv.

Nu i eftermiddags blev det ett stort utbrott och fritidsledaren som gick med Samuel ut till bussen försökte lugna ner honom när jag kom. Samuel hade slängt jackan, ryggsäcken samt en påse med en tomburk i (ja han är en riktig samlare). Han höll Samuel i ett fast grepp, inte hårt, något som utbrotten krävts ända sedan Samuel var liten, men S är hal som en ål och lirkar sig ur. S rusade iväg tillbaka mot skolan. Jag och fritidsledaren suckade och försökte behålla lugnet.

Jag fick med mig S tillslut men inte utan ett stort motstånd. Mycket lirkande krävs och INGET får gå fel. Vi kom ut till busshållsplatsen och jag fick med mig S på bussen men han vägrade sitta tillsammans med mig. Helst hade han åkt själv. Idag var det ”fel” buss. Han ville åka med en etanolbuss och detta var en diselbuss. Vad gör man när sådana saker ställer till problem?

Jag blir helt slut av dessa situationer. Det tar hårt på krafterna. Jag bävar för hösten som kommer. Mörker, stressiga morgnar och sena eftermiddagar. Det är så känsligt att ha barn som är så styrda av rutiner, att allt blir som man tänkt etc. Det går inte att förutse allt, det är verkligen en omöjlighet.

Kvällen hemma har väl fortlöpte ok men S har strulat även under kvällen en hel del. Viljestark ”boss” är bara förnamnet. (Får man ens tänka så???)

Kanske är det lite mitt eget ”fel” att det är lite extra stökigt just nu. Orken finns inte, jag är låg i humöret och är känsligar än jag har varit på länge. Är det inte nu, på sommaren som allt ska lätta? Nä, så är det inte för mig. Allt meck med att planera inför semestern är tungt. Att byta hus och arbetsuppgifter inför hösten känns lite jobbigt. Jag känner mig lite borttappad i mig själv. Vet inte om jag är redo för kommande uppdrag. Det är läskigt. Bara tanken på att ”misslyckas” gör mig mörkrädd. Jag vill ju inte stå där med skägget i brevlådan och skämmas direkt… Nåväl, hösten och alla nya utmaningar hör till framtiden. Det blir inte bättre än jag gör det. Mina arbetsuppgifter kanske kommer fungera hur bra som helst… Jag bara önskar att jag kunde få bort rädslan inom mig. Jag har kämpat med detta under så lång tid, men får nog inse att jag får lära mig leva med rädslorna och oron inom mig.

Så, nu har jag gnällt av mig lite… Nu blir det lite fotografier i stället!

Surfar på vågen av känslor…

DSC07687

Jag tänker bäst när jag promenerar i självsamhet, när jag befinner mig i ett lugnt rum eller t ex när jag duschar… Självsamhet, ett ord myntat av Linus Jonkman, eller i alla fall tror jag det… Har inte hört eller lagt märke till detta ord tidigare. Om den sunda ensamheten! Hans senaste bok har jag ännu inte köpt men den står på listan över böcker jag behöver ha i min bokhylla. Det här med självsamhet kontra ensamhet är viktigt att förstå. För mig var det så. Jag som levt med återkommande depressioner så länge jag minns, och som däremellan ibland haft riktigt bra perioder som jag varit produktiv under samt helt ”vanliga” perioder, vad nu det är (??) har under många år varit direkt rädd för ensamheten. Rädslan har gjort mig otrygg och fått mig att kämpa mot mina känslor hela tiden i stället för att omfamna dem och ta dem som en del av mig.

Under den senaste hösten/vintern har jag haft många saker igång samtidigt. Jobbet är en del som jag trivs väldigt bra med på många sätt och vis. Jag har jobbat ”lagom” mycket för att jag ska orka med vardagslivet hyfsat bra med barn, hem, familj och fritid. Jag har orkat utveckla mitt fotograferande genom att gå en kurs på Fotografiska akademin under hösten, Fotografering 1 – Bild och teknik med en inspirerande lärare, Mia Galde. Jag gick varannan vecka, då barnen var hos sin pappa, och jag lärde mig massor om kamerans funktioner. Jag fick till många fina bilder under de 14 veckor kursen pågick. Det svåra under kursen för mig var att kämpa mot känslan att inget jag gör blir bra nog. När det gäller mitt hem har det väl varit underprioriterat på något sätt. Det gick så långt att jag mådde dåligt hemma när det var stökigt.

Nu under årets första kvartal har jag genom kommunens och vårdens försorg fått hjälp att organisera hemma. När kuratorn jag samtalade med föreslog det hela kände jag mig misslyckad och ledsen. Varför skulle jag behöva mer stöd utifrån, jag har ju trots allt inga större ”problem”, ingen ”diagnos” etc. Men nu är jag trots allt tacksam för att ha fått upp ögonen för hur jag kan få ordning i mitt kaos hemma. Jag har fått känna hur det är att ha lite bättre ordning och reda i hemmet. Nu tar denna insats slut och banne mig om jag inte fixar detta nu! Det är kämpigt att alltid behöva tänka mig för vad jag gör med saker jag har omkring mig men jag försöker!

Min kurs på Fotografiska avslutades i december och jag kände mig tom efter. Vad ska jag nu göra? För mig var kursen lite av en livlina, när jag inte kan delta i  Gustavsbergs Scenstudios glada gäng och stå på scenen som varit så stor del av mig. Fotograferandet har fått ersätta det. Jag träffar likasinnade, inspirerande kurskamrater och kursledare. Dessutom i en miljö jag bara älskar! Fotografiska är mitt favoritmuseum just nu… Jag kan smyga runt på utställningarna hur mycket som helst. Gärna ensam, och helst ska det vara ganska folktomt. Får lätt panik när det är för mycket folk och jag gillar tystnaden, kanske är det självsamheten som är grejen???

Vid nyår bestämde jag mig för att gå en fortsättningskurs på Fotografiska och valde då Fotografering 2 Bild, denna gång varje vecka under 6 veckor för Mia Galde. Då teknikdelen är separerad från bildkursen så anmälde jag mig dessutom till Fotografering 2 Teknik – helg. Dvs att lära mig mer om tekniken. Denna helgkurs låg mitt i bildkursen, men jag var taggad, detta skulle bli så kul!

Nåväl, känslorna kommer i kapp med stormsteg, vårtröttheten breder ut sig, orken försvinner… Jag har försökt analysera varför allt blivit så motigt. Jag är van vid att leva med tankefällor, ångest och annat, det är inget konstigt. Men den senaste tiden har varit ryckig. Jag går ”all-in” i vissa saker och det blir ibland för mycket.

När jag blickar tillbaka under de senaste året av depressioner och perioder mellan de djupaste dipparna inser jag att olika saker tagit upp min uppmärksamhet i hög grad. Under en lång period grottade jag ner mig i böcker om olika diagnoser, ADHD, autism, depression etc. Jag sökte på nätet, hittade likasinnade ”kompisar” och levde under lång tid på ett forum på nätet. Det var väl under den tiden jag började blogga också. Mycket om mina känslostormande resor i mitt inre. Jag har skrivit en hel del om att vara förälder till barn med NPF-diagnoser, framför allt när de var yngre. Visst har detta också hjälpt mig. Jag tror inte att jag hade kommit mig för med att söka hjälp utan påtryckningen utifrån. Men det blir också en farlig fälla tillslut! Livet blir platt och ensamt. Jag isolerade mig så mycket jag kunde utifrån förutsättningen att jag skötte mitt jobb och tog hand om barnen.

Nåväl efter det har jag grottat ner mig i handarbeten och fotografering. Än har jag inte helt grottat ner mig i städandet och sorterandet. Men kanske kommer jag dit? Fotograferandet kom smygande. I samband med sjukskrivning och en massa ”tid” att ta mig igenom så började jag promenera en hel del. Framför allt på morgonen då jag lämnat barnen och inte ville gå hem. Naturen är så vacker på morgonen, oavsett årstid. Ösbyträsk blev ett av mina strövområden. Det var också där jag på allvar började använda min lilla pocketkamera, Canon IXUS-75. Jag upptäckte att jag KAN fotografera utan att det blir suddigt…. Bilderna på barnen när de var små (framför allt efter digitalkamerans/mobilkamerans intåg i mitt liv) är suddiga och oskarpa. Inte en enda tanke på komposition eller skärpa, ljus mm.

Jag och Bosse, mannen som kom in i mitt liv 2013, har tagit många, långa promenader med kameran i högsta hugg. Jag har lärt mig att min lilla pocketkamera hade massor av bra inställningar! Och i september 2014 köpte jag min Sony NEX 5t som blivit min vän och mitt promenadsällskap. På kursen som startade ungefär ett år efter jag köpt kameran lärde jag mig att denna lilla systemkamera hade riktigt många bra funktioner och massor av inställningar. jag som bara haft kameran inställd på de olika automatiska programmen. KUL! Men kanske har det blivit lite väl mycket bilder… Jag samlar på bilder i datorn och för varje promenad eller tillställning får jag med mig massor av bilder att gå igenom. Roligt men tidskrävande…

Intresset för handarbetet kom när jag kom tillbaka till min arbetsplats efter en 10 månader lång sjukskriving. Jag jobbade på fritids med treor och pärlor var populärt då. Barnen skapade smycken och pärldjur – ödlor och grodor. Det blev en inspiration för mig. Jag skaffade hem nödvändigt material och när barnen såg på TV kunde jag sitta och pyssla hemma i brorsans lägenhet. Jag fick hyra hans lägenhet i andrahand då jag inte hade någon egen bostad när vi sålt huset. Så det var skönt att fokusera på något. 🙂 Nu virkar jag, gör pärldjur, smycket och har börjat skapa pärlträd. Det blir kanske lite av en mani ibland, i alla fall om ni frågar min man. Jag går fortfarande lätt ”all-in” när jag påbörjat något. Samtidigt har jag många projekt på gång samtidigt. Detta har nu lett till att jag finner tillvaron motig.

Efter tisdagens kurstillfälle fick jag chans att prata lite med kursledaren. Vårens kurs har varit jobbig på många sätt. Och just i tisdags mådde jag inte alls bra utan var nere och kände mig mer eller mindre värdelös. Får inte till något vidare resultat med mina foton just nu och uppgifterna känns svåra. Att jag gick teknikkursen under en helg mitt i var inte heller så smart, men nu är det gjort. På tisdag är det sista tillfället, det känns både ledsamt och skönt. Kommer inte gå kurser på ett tag. Orken finns inte och inte heller ekonomin… Den har tagit en del stryk under de senaste åren för att jag funnit nya intressen…

Om jag ska knyta ihop säcken lite med vad jag började skriva om, så har jag funderat mycket över vad som gjort att jag mått sämre den senaste tiden, vad som gjort att flera av mina tidigare symptom har återkommit så som yrsel, kraftigare ångest, känslan av värdelöshet och dippar. Jag har dessutom under det senaste året fått allt mer besvär med kroppen, stelhet, värk i leder, ingen kondis alls… mina händer domnar på nätterna och värker. De domnar även under dagen, framför allt höger hand. Men det har jag fått diagnosen på. Nu måste jag bara komma i kontakt med en arbetsteraput för mina symptom. Kanske kan jag även få hjälp med mina probelm med lederna, stelheten och värken i ryggen. Jag är trots allt bara 45 år och vill helst leva några år till!

Jag går delvis på ny medicin och vad som är biverkningar av den vet jag inte. Många av mina symptom finns med på den långa listan, men vad är vad?? Hur vet man? Jag försöker i alla fall hålla ångan uppe, vara aktiv, göra saker… Det är tur att jag trivs på jobbet nu och har en rerlativt lagom arbetsbelastning. Jag trivs i stort med livet som det är idag. Det fungerar bra med barnen, vi har hittat fungerande rutiner. Hjälpen jag fått hemma kommer jag ta till mig av och fortsätta arbeta vidare med, detta för att jag, barnen och Bosse ska må bra! Jag kommer aldrig bli pedant men jag kn ju undvika att droppa saker lite här och där… Det borde inte vara så svårt! Punkt slut! ❤

Kentfesten är snart slut…???

Under söndagskvällen släpptes det en video på kent.nu som jag såg via Facebook. Lite av ett avsked från ett band som kanske betytt mest av allt för mig av alla de band jag följt under livet. De spelade på Hultsfredsfestivalen 1994 i ett litet tält. Inget jag då lade märke till, men året efter, 1995, såg jag dem för första gången i Hultsfred. Ett gäng unga killar i kostym och gympadojor… Det har blivit många konserter sedan dess med detta band. Har inte sett alla spelningar i Stockholm, men har inte missat många. Alltfrån Universitetet – Allhuset till Squtt, Gino, Globen, Stadion och 2014-års Kent-fest på Gärdet i Stockholm.

Idag låter de så här:

Så här lät det 1995

Att sagan nu går mot sitt slut kanske inte är så konstigt. När dessa grabbar från Eskilstuna började sin karriär 1990 så var de unga. De har vuxit upp med Kent och kanske är det helt enkelt dags att gå vidare. Men musiken lever vidare. Det är ett som är säkert!

Kent.nu

Då Som Nu För Alltid:

En del av min ”skatt”, minnen finns inte i de sparade biljetterna, men ändock kan de bli en skjuts tillbaka… 🙂

image0

En annan del av min ”skatt”:

DSC04494 DSC04454

Photoshop, broderi och annat pyssel….

Sömnen infann sig igår, eller snarare när gårdagen gått över till idag men ändå. Besvärades ganska mycket av mina bortdomande händer (fingrar) på båda händerna och vaknade vid flera tillfällen av det. Helt oanvändbara händer under några minuter varje gång innan jag fått bort stickningarna och fått tillbaka full känsel. När jag sover har jag böjda armar och handleder. Så har jag sovit så länge jag kan minnas. Kan inte sova om jag inte kuruar ihop mig med händerna under kudden (oftast). Det resulterar i värk i armbågarna samt domningarna/stickningarna i fingrarna. Min läkare hade försökt nå mig i fredag för att ge mig svaret från undersökningen på Huddinge sjukhus då mina nerver testades. Troligen karpaltunnelsyndrom i höger hand, men ingen påverkan på vänster hand (men den lider jag nästan mer av under nätterna). Hur jag går vidare med problemet återstår att se. Förhoppningsvis blir det något bra av att ha genomgått undersökningen…

Efter frukosten läste jag på om Adobes Creative Cloud och huruvida jag kunde ladda ner Photoshop och Lightroom på fler dator så nu är det fixat. Det är kul med bildhantering och förvandling, men ack så mycket att lära. Har tittat igenom Moderskeppets gratiskurs för Photoshop och lärt mig massor, men att använda verktygen är en annan femma!

Här är länk till Moderskeppet om du vill veta mer:

http://www.moderskeppet.se/

Här är en testbild som jag ”lekte” med lite…

DSC04535PS

Inte den bästa kanske men ändå ok för att vara en första test! Kommer garanterat fortsätta utveckla mina färdigheter inom dessa verktyg!

Precis som jag kommer fortsätta mer mina handarbeten. Just nu broderar jag en del och försöker lära mig nya tekniker och stygn. Jag har mestadels broderat korsstygn och efterstygn. Jag har nu fokuserat på kedjestygn och stjälksöm. Inte så lätt men det kan nog bli fint när jag väl fått till det! 🙂

Virkandet fortsätter jag med och mitt nya projekt är att virka t ex en duk som jag sedan broderar på. Men sen har jag förstås en mängd pågående projekt. Vet inte varför jag har så jäkla svårt att avsluta! Är det separationsångest eller vad??

Trött, tröttare eller tröttast?

Svårt att vakna…

Efter besöket hos frisören i Gubbängen (Salong DN) och utflykten till stan var jag helt utmattad. Redan i stolen hos min frisör kunde jag somnat om jag inte kämpat för att hålla mig vaken. Vi skulle ha besökt Nordiska museet på Djurgården men då kön ringlade lång utanför så tog vi spårvagnen tillbaka in mot stan och åt libanesiska brunch.

Vädret var tyvärr trist! Blåsigt och grått, så inspirationen att fota var lite sådär… Men det blev några bilder i Slussen och några på Djurgården.

På vägen hem tittade vi in i F Concept, Fotografiskas butik vid Sergelstorg. Skulle gärna investera i någon fotobok men det får vänta… på sportlovet blir det en weekend i Göteborg! 🙂

Väl hemma slocknade jag totalt och sov mer eller mindre i ett par timmar. Får se hur denna natt blir… Kan bli intressant!

Som sagt, trist väder för att fotografera… lika trist som att hela Slussen rivs!