World Mental Health Day 10 oktober

Idag är det World Mental Health Day med temat ”dignity ln mental health”.

http://www.nsph.se/hjarnkoll/world-mental-health-day-10-oktober/

Den 10 oktober är det World Mental Health Day på temat ”Dignity in mental health”. Det kommer Hjärnkoll att manifestera på många platser i landet på temat ”Din värdighet”. Du kan också själv manifestera i sociala medier! Fundera över vad värdighet betyder för dig – skriv, fota och dela med hashtagen #minvärdighet

Vi måste våga prata om psykisk ohälsa, för att minska diskriminering och utsatthet. Alla människor ska ha lika rättigheter oavsett psykiska olikheter. World Mental Health Day 10 oktober är ett utmärkt tillfälle att prata mycket och högt om psykisk ohälsa på gator och torg och på andra platser där många människor möts. Öppenhet gör stor skillnad!

 

http://www.svd.se/en-folkrorelse-kan-lindra-psykisk-sjukdom/i/senaste

Under 2014 begick 1531 personer självmord i Sverige och 142977 personer var sjukskrivna för psykisk ohälsa. Bakom siffrorna gömmer sig livsöden; människor som vi alla. Det handlar om din granne, familjemedlem och arbetskamrat. Psykisk sjukdom drabbar alla oavsett bakgrund och aktuell livssituation, precis som många kroppsliga sjukdomar också gör. Skillnaden mellan att drabbas av kroppslig och psykisk sjukdom är dock, utöver respektive sjukdomsbild, på många sätt fundamental.

Människor med psykisk sjukdom utsätts för stigmatisering och diskriminering. Studier har visat att många inte vill arbeta tillsammans med, eller bo nära, personer med psykisk sjukdom. Människor med psykisk sjukdom erhåller sämre sjukvård och dör i förtid jämfört psykiskt friska individer. Psykisk sjukdom framställs i media som en överhängande riskfaktor för att begå hemska våldsbrott, vilket är mycket långt ifrån sanningen.

Jag har ganska ofta skrivit om min resa, om mitt lidande i tysthet. Det blir en del i min vård om mig själv.

Jag är en av dem som under 2014 var sjukskriven p g a en recidiverande depression. Jag har varit drabbad av återkommande depressioner under hela mitt vuxna liv. Den första episoden av depression (jag minns) upplevde jag under mina år i gymnasiet. Att leva ett ”normalt” liv då var förstås svårt. Att söka hjälp när jag var ung kändes främmande. Jag led i tysthet, mitt liv blev ganska inbundet och under långa perioder väldigt ensamt. Visst har jag försökt att leva så normalt som möjligt och umgåtts med kompisar etc. Jag minns vissa perioder av mitt liv som ganska bra, men det som präglat mig mest är de långa perioder jag isolerat mig och gjort avkall på ett ”socialt liv”. Men jag trivs ju att vara ensam… Eller??

Jag vet att obehandlade depressioner leder till ett större lidande. Det kan också leda till andra sjukdomstillstånd och i värsta fall till döden. Idag är jag tacksam över att jag under försommaren 2010 äntligen vågade se min sjukdom i ögat. Min vändpunkt kom när min mamma hastigt lämnade oss och jordelivet i juni 2010. DÅ insåg jag att jag inte klarar detta själv. Det har nu gått mer än fem år sedan. Jag har sedan dess haft bättre perioder men också drabbats av helvetiska episoder av depressioner och ångest. Just nu känner jag mig ganska ”frisk” men jag har genom KBT:n nu insett att jag faktiskt undviker många av de ”triggers” som leder till nedstämdhet, oro och ångest. Jag vet att jag inte vill falla handlöst igen.

Är det farligt att prata om detta? Är det fel att berätta? Jag svarar nej på dessa båda frågor. Så länge vi lider tysta så kommer inget att ändras. Så länge vi inte lyfter problemen till ytan så växer de. Jag har t ex aldrig pratat om känslor med min mamma när jag växte upp. I alla fall minns jag inte att jag gjort det. Varför skulle jag i så fall under så många år av mitt liv dolt hur dåligt jag mått? Hur rädd jag varit för döden. Eller min än större rädsla för livet.

http://www.svd.se/psykiatriska-varden-maste-fungera-battre

Den 11 november 1989 fastställde den dåvarande socialministern Sven Hulterström (S) direktiven för det som senare kom att kallas Psykiatriutredningen. Det är bra direktiv; när politikerna nästa gång ska utreda brister i samverkan, kan man ta dem rakt av.

I probleminventeringen pekar man på: ”brister i samordningen”, ”oklarheter beträffande ansvarsfördelningen varit en tillbakahållande faktor” och ”behov av samordning och samverkan”. Utred­ningen skulle ”överväga roller och funktioner för samarbete mellan vårdsektorn och andra samhällssektorer” och ”behov och utformning av en samordnande funktion”.

Liknande problemformuleringar har sedan varit ­legio i statliga, regionala, kommunala, landstings- och frivilligorganisationssammanhang. Har man som jag varit aktiv under hela denna period drabbas man lätt av déjà vu-känslor. Under 25 år har man ständigt påpekat ständigt samma problem med samordning och samverkan. I Göteborg gjordes en rapport 2007 som konkluderar: ”vårdgivarna brister generellt i att lotsa patienterna rätt i systemet, vilket får till följd att patienterna riskerar att bollas runt och hamna mellan stolarna eller inte få tillgång till alla organisationers resurser” och ”aktuella samverkans/gränsdragningsdokument är inte kända eller implementerade”. Jag ska inte trötta ­läsarna med fler citat från Psykiatrisamordningen, Socialstyrelsen eller uttalanden från patient- och anhörigorganisationer.

Trots det finns det företrädare för svensk samhällsvetenskaplig forskning som, ofta på grundval av att man intervjuat något hundratal överlevare från Psykiatrireformen, vill hävda att utvecklingen är på väg åt rätt håll. Dessa forskare är som den galne kirur­gen som sa: operationen var mycket lyckad men tyvärr dog patienten. Detta kan bero på att det som i alla andra medicinska verksamheter anses som det viktigaste, patientens överlevnad, nästan aldrig finns med i psykiatriska upp­följningar. ­Därför kan man säga att en reform är lyckad trots att mellan en fjärdedel och en tredjedel av patient­gruppen har dött av.

Vi har skapat ett system som:

• Är så dysfunktionellt att gapet i medellivslängden hos dem som ska hjälpas, i förhållande till befolkningen i övrigt, successivt har ökat till 20 år (!). Patientgruppen dör i förtid. Detta har hänt på de senaste årtiondena.

• Ständigt skapar situationer som den som skildrades på tv där en person, efter att avvisats från psykiatrin, av polisen bärs ut och läggs raklång i snöslasket.

• Gör att Socialstyrelsen i rapport efter rapport ­visar på totalt oacceptabla skillnader i tillgång till kroppssjukvård.

• Hjälper få individer till någon meningsfull sysselsättning. Detta trots att det finns fungerande model­ler för stöd och introduktion.

• Kräver att horder av tjänstemän ständigt sammanträder för att hjälpligt få systemet att fungera. Skulle du själv vilja flyga i ett flygplan som byggts av fyra helt skilda organisationer, med helt skilda regelverk, och inget högsta beslutande organ om oenig­het skulle uppstå? Nej, tänkte väl det.

DSC07777