Som att gå upp mitt i natten!

Redan förra veckan med barnen kände jag av paniken av att behöva gå upp i beckmörker. Det var en tung vecka på många sätt och nu när jag sitter på bussen från Slussen kl 7.20 onsdag morgon så mår jag nästa illa, det är ångest! Trots relativt tidig kväll så var jag manglad på morgonen. Värk i käkarna vilket inte är ett gott tecken. Stress får mig att bota ihop tänderna. Jag sov oroligt, var vaken titt som tätt och fastnade i tankar. Jag sover enligt min fina man men själv känner jag det som att jag är vaken.
Nu ska jag i alla fall träna för tredje gången på Gustavsbergsbadet, mindfulness yoga kl 8.30. Det går inte som på räls ännu men ev har jag hittat en träningskompis… Det kan ju hjälpa en hel del! Jag försöker intala mig själv att träningen kommer att ge mig energi i framtiden. Än så länge känns det plågsamt!
Men det är bara att ta en dag i taget. Ett steg framåt och försöka låta bli att kliva bakåt!

Annonser

Tom på ord, fullspäckad med tankar!

Jag skrev ett långt inlägg, men det blir mest blaj och skitsnack just nu.

Just nu försöker jag hålla mig flytande, men det känns mäkta tungt. Kanske är det hösten? Kanske är det väntan på framtiden? Att handläggaren på FK ska höra av sig ang ett eventuellt planeringsmöte, eller kanske på en ny tid hos min läkare. Jag är själv dålig på att höra av mig, men jag vill inte gärna gå ner i det djupa träsket igen!

Konsekvenserna av mitt mående och hur jag idag lever mitt liv är att vissa saker får vänta. Ett exempel är teatern! 😦 Jag vill gärna vara med och spela, få känna den spirande glädjen efter en föreställning eller pirret i magen de sista minutrarna innan föreställningen drar igång… Men jag får nog avstå även denna produktion.

Kanske börjar jag förstå mitt tillstånd, de återkommande depressionerna? Men hur jag ska leva med det vet jag inte för när det väl sätter igång går det utför. Jag känner mig som en mupp i sällskap med anrdra eller kanske som ett UFO… Det är inte alls roligt när systemet låser sig!

Spela Shoreline

Broder Daniels stora hit, Shoreline, har tydligen myntat uttrycket som används feblilt idag. På konserter, fester, möten etc uttrycks i ”rätt moment” SPELA SHORELINE. I Slottsskogen i Göteborg har en sten rests med uttrycket. Jag hör talas om det i Gomorron Sveriges morgonsoffa med kulturpanelen. Jag måste vara väldigt gammal och ute då jag inte hört talas om detta…

Broder Danile gillar/gillade jag när de vara verksamma. Jag lyssnar inte så mycket idag men visst var de en frisk fläkt på den svenska musikscenen!

Själv uppsattar jag Anna Ternhems version av låten:

Kulturpanelen blev en liten frisk fläkt för mig denna dag. Efter några dagar av trötthet och allmänt missmod behövde jag lite ljus i sinnet. Det är en tung tid just nu. Hoppas bara att det vänder snart. Gillar inte att åka ner med hissen till helvetet igen! Kanske behöver jag mer av Broder Daniel?? Inte ens fotofraferingen ger mig glädjen jag behöver… 😦

bd41

Tankar i vardagen

Så här i valtider är det lätt att falla i grubblerier. Jag har redan lagt min röst men vet inte om jag la den ”rätt”. För vilket eller vilka partier ”skyddar” mig som är drabbad av psykisk ohälsa, som är ”extra känslig” eller högkänslig och introvert. 

Jag blundar inte längre, jag försöker snarare se mina möjligheter i livet men det är inte lätt. Över mig har jag min arbetsgivare, som säkerligen vill ha mig tillbaka i arbete men möjligen inte till min ”gamla” arbetsplats. Över mig har jag också Försäkringskassan med sina regler om ”max” 365 dagars sjukskrivning. Ok, jag är inte dödssjuk, även om depression förstås kan leda till döden.

Vilket eller vilka partier står upp för mig? Vilka partier står bakom min rätt att bli frisk och ”symtomfri” från depressionerna som är återvändande för mig. Visst har jag haft bättre perioder under mitt vuxna liv men närheten till ångest och nedstämdhet finns och har alltid funnits, samt mina djupare depressioner under långa perioder med ångesten tassande bredvid.

Idag efter 285 dagars sjukskrivning är jag märkbart orolig över min framtid. Det är min andra långa sjukskrivning sedan hösten 2011, då jag blev utförsäkrad i augusti 2012. FK är på mig om att mina dagar är raknade, i december når jag 365 dagar… Min arbetsgivare undrar över hur det kommer att gå med den stundande arbetsträningen samt vad som händer efter de tre månaderna jag får arbetsträna. Sen ska jag ju bli en ”helt vanlig” anstlld med samma krav och uppgifter som de andra…

Jag förordar INTE att det är bra att vara sjukskriven för länge. Ju längre man är hemma desto svårare är det förstås att komma tillbaka. Jag tror inte att förtidspensionering är ett alternativ för mig, jag VILL arbeta, göra rätt för mig och leva ett ”normalt” liv som jag anser då jag befinner mig mitt i livet. MEN jag önskar att förståelsen var större för att jag som drabbad behöver tid, behöver hjälp att bearbeta mina negativa och destruktiva tankar som växer fram då jag hamnar under en viss press och stress. När kraven blir för stora från mig själv och från min omgivning.

http://www.forsakringskassan.se/press/pressmeddelanden/pressmeddelande_2014/begreppet_utforsakrad_fragor_svar

Fakta – avser tidsperioden årsskiftet 2009/2010 t.o.m. 31 dec 2013

  • Ca 97 400 personer har uppnått maxtiden i sjukpenning eller tidsbegränsad sjukersättning. Av dessa har ca 8 000 uppnått maxtiden 2 gånger.
  • Ca 75 500 personer har lämnat ersättningen från Försäkringskassan efter uppnådd maxtid. Av dessa har 6 700 personer lämnat ersättningen från Försäkringskassan två gånger.
  • Ca 41 200 personer återvände under någon tid till Försäkringskassan efter tre månader och har på nytt beviljats sjukpenning.
  • Knappt 14 000 personer uppbär idag sjukpenning efter att tidigare ha uppnått maxtid.

Jag är en av dem som utförsäkrades 2012, i augusti. Då beslutade min handläggare att jag skulle klara av att jobba med ett arbete som för mig inte skulle vara kravfyllt eller stressande. Jag prövades mot hela arbetsmarknaden. Det resulterade i att jag stod utan inkomst under ett antal veckor, samt förlorade min SGI, jag blev nollad hos FK. Så nu när jag är sjukskriven en andra omgång så är min SGI baserad på 75% av min inkomst då jag inte kommit upp i 100 % på mitt arbete under den period jag jobbat sedan jag utförsäkrades. Jag hade då varit sjukskriven för ”psykisk ohälsa” dvs depression och ångest, under 10 månader.

Jag ska inte säga att det var fel att gå tillbaka till arbetet, men under det dryga år som jag jobbade var jag sjukskriven under perioder för stress- och depressionsrelaterade problem och när depressionen slog undan benen för mig i november 2013 så var det kört. Jag hamnade i en djup depressiv episod och det har tagit mig lång tid att komma dit jag är idag. Kanske hade det gått snabbare om jag fått terapeutisk behandling av psykolog och inte bara medicin i LÅG dos. Utan min man och sjukskrivning hade jag inte återfått livsglädjen igen. Jag fick diagnosen recidiverande depression (återkommande depressioner).

När jag nu i veckan satt på mitt rehab-möte med arbetsgivare och FK kunde jag inte annat än att vara så positiv som möjligt. Jag mår ju ”bra” nu. Troligen så bra som jag någonsin gjort under mitt vuxna liv. Det är en märklig känsla. Jag VILL uppnå min fulla arbetsförmåga igen och är villig att börja arbetsträna för att komma tillbaka. Ändå kände jag efter detta möte att jag förtfarande oroar mig att det kommer gå åt H-vete! Eftersom jag känner att min chef inte helt och fullt ”tror” på mig. Efter min misslyckade resa på min arbetsplats är ju inte det särskilt konstigt. Eller hur? Jag har ju gång på gång uppvisat mina ”svagheter” och dessa har jag ännu inte kunnag få hjälp med.

Jag måste uppnå full arbetsförmåga igen då jag är ensamstående. Även om jag idag har ekonomiskt bistånd för mina barns nedsatta funktioner och FK då hävdade att jag kanske inte behöver arbeta heltid så är detta bistånd tillfälligt och kan när som helst dras in, senast då barnen uppnår vuxen ålder. Om jag då valt att gå ner i tjänst så står jag kanske där med en alltför låg inkomst samt att det också resulterar i en sämre pension i framtiden och en sämre sjukpenning vid sjukdom.

Vad händer när man uppnått maxtiden?

En försäkrad som riskerar att få slut på dagar med sjukpenning ska informeras om detta i god tid innan och få information om vad det innebär samt villkoren för att beviljas fortsatt ersättning. Den försäkrade ska också erbjudas en gemensam kartläggning med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och därefter erbjudas att delta i arbetslivintroduktion. Under tid som den försäkrade deltar i arbetslivsintroduktion kan hen få ersättning i form av aktivitetsstöd.

I vissa fall kan sjukpenning betalas ut även efter att den försäkrade förbrukat alla sina dagar med sjukpenning. Det kan bli aktuellt exempelvis när en försäkrad lider av en allvarlig sjukdom eller riskerar att allvarligt försämras av att delta i arbetslivsintroduktion.

Jag fick informationen om utförsäkringen innan den trädde i kraft. Via ett brev från FK. Mötet med handläggaren och min arbetsgivare låg dock efter att utförsäkringen skett… Så när vi hade mötet i augusti 2012 var jag redan utförsäkrad och skulle sedemera återgå i arbete eller stå utan ersättnning. Det var ett av mina jobbigaste möten med FK. Jag var totalt nedbruten och det enda val jag hade var att återgå till mitt arbete men jag fick inte återgå till min lärartjänst, utan fick en ”ny” anställning som fritidsledare. Detta var ett led i rehabiliteringen för mitt tillfrisknande. Jag kände en rädsla att bli utan jobb. Den risken var överhängande, att jag skulle bli uppsagd från min kommunala anställning. Men vad jag saknar som jag känner idag, var en ordentlig utredning om min arbetsförmåga, samt någon form av utredning om detta yrke är rätt för mig.

Idag står jag vid samma vägskäl igen. Skillnaden idag är att jag lite bättre kan stå upp för mig själv. Jag gråter inte längre på mötena, jag försöker med tillförsikt se framåt mot återgången i arbetet igen. Men trots att jag känner mig betydligt starkare idag så kan jag inte annat än undra OM det kommer fungera att möta den miljö som bidragit till min sjukdom. Kanske är den inte den enda orsaken, då jag har en hög känslighet för stress. oro, samt förändringar. När jag sökte mig till det pedagogiska yrket kände jag inte till HSP eller introversion. Hade jag varit hjälpt av att veta det som jag idag vet? Ja troligen. Kanske hade jag då gjort andra val??

Så min fråga blir åter, vilka partier står upp för mig, som vill jobba, men som har denna känslighet och kanske inte kan anpassa mig till vad som helst. Vem står upp för mig som behöver längre vård än de max 10 samtal eller sessioner av KBT som vården erbjuder? Jag vet faktiskt inte! Jag har lagt min röst, men känner mig ändå kluven i frågan. Trots att jag försökt att följa debatter och läst i tidningar och på partiernas sidor så har jag inte hittat rätt. Det kan ha att göra med stressen jag känner inför framtiden och pressen på mig själv att åstadkomma något bra, att göra rätt för mig och att inte hamna i fällan igen… Att åter bli utfärsäkrad blir ett stort misslyckande för mig!

Ibland undrar jag om jag verkligen behövs i denna värld. Ja det känns i själen när jag läser valpropagandan från M. Jag har kanske inte funnit min plats än, men jag har satt två barn till världen så jag kan inte ge upp! Bara kämpa för min rätt att få leva ett liv som fungerar för mina barn och mig. Och trots allt så väljer jag att tro på framtiden och hyser ett hopp om förändring till det bättre efter valet!

IMG_1399_Fotor

 

Mingel mot min vilja.,.

Men det gick trots allt ganska bra ändå. Första föräldramötet i Samuels klass på Kullsvedsskolan inleddes med mingel, lite ”feststämning” så där… Ni vet! Man ska hälsa på varandra, småprata etc. Något jag på allvar ogillad starkt. Jag är inte bra alls på småprat eller att välja någon att prata med etc. MEN, jag blev ”räddad” av en mamma som jag känner sedan tidigare… Minglet var initierat av skolans föräldraförening för att det skulle bli en trevlig start på mötet.

Personligen uppskattade jag själva mötet mer… Med 6 elever i klassen så blir föräldramötet inte så stort! Passar mig perfekt! Det är intressant att se hur barnen har det, att höra hur gruppen med dessa härliga ungar fungerar tillsammans. Ett av de största ”problemet” är just samspel och kommunikation! Men vissa dagar är helt fantastiska och ja, barnen tycker om varandra… 🙂 Det känns tryggt trots allt!

Alla dessa papper…

Alltså, att hålla reda på papper… dvs sådana viktiga papper som räkningar, kvitton/garantipapper till saker jag köper, kallelser till olika besök, mina eller barnens… ja listan kan göras lång, de saknas nästan ALLTID! Även om jag är ”duktig” och sätter upp dem på kylskåpet ett tag, eller lägger dem i en ”smart” hög. Pärm? Nja, det fungerar lite sådär faktiskt!

Det papper jag saknar idag är till min dator som kraschade totalt igår. 😦 Det är märkligt hur ett papper kan komma bort. Eller kanske är det inte alls det när det kommer till mig och mitt sätt att hantera saker.

När det gäller mina räkningar får jag inte längre särskilt många på papper i brevinkastet. Skönt måste jag säga. Tack för e-faktura och autogiro… det räddar min månad måste jag säga. Jag har under det senaste halvåret lagt de flesta av mina betalningar som e-faktura eller autogiro. Det känns ju bra att veta att hyran betalas i tid! Så hur gör jag då med övriga papper?

När det gäller kallelser försöker jag skriva upp dem ganska omgående i min kalender så jag ska ha ”koll” på det hela men missar förstås ibland. Som föräldramötet i Simons klass t ex. hade missat det totalt för att jag inte skrev upp det.

Men hur gör jag då med alla dessa kvitton och lappar jag MÅSTE spara då?? Det är för mig en gåta. Jag har t o m haft en arbetsterapeut hemma som hjälpte mig rensa, sortera och planera förvaring av papper… men ändå så hittar jag aldrig ett dokument när jag väl behöver det, suck!

Bah, jag inser att jag dessutom måste ha ”kastat” orderbekräftelse mm för datorn som jag beställde via nätet… Suck! När ska jag lära mig att organisera mina saker??

Irriterat ont!

Varför så svårt att sluta med ”dåliga beteenden”? Jag har så länge jag kan minnas haft en inre rastlöshet och den har bl a inneburit att jag sällan kan se ett TV-program utan att göra något annat. När jag pluggade var det skolböcker, TV och stereo i en skön kombo… Smart, nja, kanske inte…  Nu, jag ”tittar på” ABC och bloggar samtidigt. Fördelen med att ha datorn i knät framför TV:n är att mina fingrar för en kort stund får vara i fred…

Jag har under en längre tid haft problemet att jag river ner naglarna så långt det går samt river upp nagelbanden. Tidigare har jag haft problemet under kortare perioder, men inte så illa som det är nu. Ofta får jag tejpa fingertopparna. Jag har tagit upp problemet med mina läkare, den första kallade det ”självskadebeteende”, vilket jag inte tror på. Den andra sa att jag skulle sitta med handflatorna mot varandra och fingertopp mot fingertopp… Lite ”meditativt” kanske?? Fungerar inte! Tyvärr.

Min nya läkare kom med förslaget att jag ska ha bommullshandskar på händerna för att det ska bli svårare att peta sönder fingrarna. Vilket betyder att jag i princip måste ha det jämt med tanke på att mitt problem eskalerat under ett par månader.  Jag retar t ex gallfeber på mannen min när vi ser TV… 😦 Det gillar han inte. Ändå fortsätter jag. Suck!

Så… det är barra att ta på vantar dygnet runt då! Nedan en mindre vacker blid än jag brukar publicera.

IMG_3444

 

Någon som har förslag på vad jag kan göra?? För jag blir helt galen snart! Jag har insett att naglar behövs till mycket i vardagen, som att plocka upp småsaker.