Årets näst sista dag…

Det är den 30 december. Året är 2016. Jag har inte bloggat särskilt mycket under året som gått. Mest ägnat mig åt handarbeten och mitt fotointresse. Några konserter har det blivit också. Inte så många på Grönan…  det blev bara en enda konsert för mitt ”Grönakortet”. Suede på stora scenen men det var en toppenspelning som jag delade med Lisa och Lotta från Uppsala. Ett fint konsertminne med fina fotografier.

 

Mellanlandade på Globen för två konserter: The Cure i oktober:

Sen återbesök på Globen i november för en finstämd konsert med Laleh…

 

Nu i december avslutades konsertåret på bästa sätt… Med Kent på Tele2Arena. Tyvärr avslutningskonserterna men jag fick se den näst sista konserten. Och som en extra bonus fick jag avnjuta det magiska… Den allra sista konserten på Tele2Arena den 17 december 2016. Lycklig och sorgsen.

Känslan efter sista konserten var ganska laddad… Det blev ingen rusning mot utgångarna eller garderoben. Det var lugnt, tyst trots alla människor och en sorgsen stämning över arenan. Det var slut nu… Det var över!

Tack som fan Kent! För allt jag fått genom åren, sedan den första spelningen i Hultsfred i augusti 1995 när ni kostymklädda entrade scenen tills nu, i december 2016 när ni intar scenen som att den verkligen är er egen! Ni var, är och kommer att förbli ett av de största banden i mitt musikminne. Ett band jag följt intensivt i över 20 år! Kärlek till er och till alla härliga Kentfans därute!

Gott slut på detta år, med hopp om ett härligt 2017! ❤

PS tyvärr blir kvaliten inte den bästa med mobilfotografering i konsertlokal med långa avstånd och dåligt ljus….

Trött och smått senil…

Kanske har det att göra med att jag varit inne större delen av den senaste veckan? Jag känner mig utarmad och seg. Snön som yrde i morse gjorde inte saken bättre. Idag har vi inte varit utanför dörren. Jag har virkat och spelat angry birds på mobilen… Hej och hå! Sen har jag faktiskt diskat och fixat middagen (stekt på pannkakorna som blev över i fredags). Efter middagen tankte jag ta en kopp kaffe… nu först, ett antal timmar senare är det äntligne på G.

Att Samuel börjar bli frisk märks på humöret. Igår när vi var upp till kyrkogården fick han åtskilliga små och större utbrott. De har fortsatt idag också. Gälla skrik och tandagnissel. Han har inte sovit en hel natt under hela veckan. Han har kommit upp till mig minst tre gånger varje natt. Suck! I natt försökte jag sova i min egen säng. Då kom han upp vid tre tiden… Jag lät honom lägga sig bredvid mig för att jag skulle få sova. Under veckan har jag sovit på bäddsoffan i vardagsrummet… Tur att det inte alltid är så här!

Nåväl… söndag kväll, snart ny vecka och nya utmaningar. Bara att tuffa på! 🙂

Det ständiga – det obeständiga

Jag hamnar ofta i ett vakuum av tankar. På allt jag måste göra. På allt jag borde göra. På allt jag faktiskt gör. Liten känsla av hopplöshet när jag ständigt inser att det jag borde göra inte blir gjort. Lite vilsen över att jag vill så mycket med livet just nu att jag inte vet hur jag ska sålla eller vart jag ska börja. Tiden räcker aldrig till. Ändå har jag ”massor” av tid… men vart tar den vägen?

Jag har många parallella projekt på gång. Mitt intresse för fotografi och fotografering har vuxit sig starkt och jag försöker hitta min ”fotografiska stil” men lyckas inget vidare med det. Jag vill jobba med Lightroom och Photoshop, redigera bilderna som betyder så mycket för mig men i min dator samsas tusentals bilder som visserligen är hyfsat sorterade men ändå svåra att överblicka. Jag har svårt att begränsa mig när det gäller fotografering och mitt samlande av bilder. Jag älskar att smyga runt på Fotografiska museet och bara beundra alla fotografier som väcker tankar och känslor. Tänk om det vore jag… nu menar jag inte att jag kan jämföra mig med dessa fantastiska fotografer, men när jag publicerar ett foto på ex Flickr och den bilden väcker tankar, känslor och gillande hos andra så känner jag mig både glad och tacksam. Det blir en liten boost!

För att döva en inre rastlöshet virkar jag febrilt. Hur många projekt jag har på gång vågar jag inte ens tänka på. Ett antal dukar, halsdukar och en sjal bl a. Jag har också något broderi på gång. När jag inte gör något så blir jag nervös och orolig. Att ”bara” se på TV eller koppla av går inte… Det kan nog min man intyga. Jag kan t ex inte lägga mig raklång på sängen och stirra i taket. Nä, antingen skruvar jag på mig och pillar med mobilen eller så somnar jag och sover djup med händerna nedgrävda under huvudkudden.

När jag är på jobbet fungerar det allra bäst när jag har konkreta saker att göra. Jag trivs väldigt bra med det jag gör även om jag också oroar mig över att jag inte gör ett tillräckligt ”bra” jobb. Det är ganska tufft att komma igen efter en lång och slitsam depression. Ett stressigt inre som satt allt på sin spets. Nu börjar barnen bli stora och mer självständiga. Det innebär en viss känsla av frihet och delar av stenen som tynger mig kan släppa. Att jag är gladare inombords gör att det faktiskt blir lättare att se mina egna positiva sidor. Jag är inte kass! Jag behöver inte se mitt varande som en börda för andra något som jag gjort under så lång tid. Kraven jag ställer på mig själv har jag sänkt och nu när jag har nya åtanganden på jobbet som mentor och resurslärare så känner jag mig nöjd över att jag faktiskt lyckats komma tillbaka. Jag har de bästa kollegorna och det är fantastiska elever att jobba med! Att åka till jobbet varje morgon känns meningsfullt och roligt. Det är lite tungt nu när hösten och mörkret kommer smygande men när resten av livet känns ganska bra så kommer säkert hösten att bli något lättare. Just nu är det som vackrast i naturen när träden skiftar färg. Även regnet kan vara mycket vackert ibland… ❤

Med bilderna ovan avrundar jag mina tankar för kvällen…

En känsla av fredag

Yes! Äntligen fredag, arbetsdagen är över, barnen hemma. Jag och Samuel cyklade hem till barnens andra hem och hämtade surfplattorna och nu bubblar kaffet i bryggaren. Jag känner för att skriva. För första gången på länge.

Äntligen fredag och dags för en kopp kaffe, barnen spelar… den ena gnäller till ibland, men det hör väl till. Något vin blir det inte då jag är ”nykterist” sedan hösten 2012. Men kanske en bulle från ett lokalt konditori. Kan du gissa vilket?

Nu har jag jobbat heltid, (100 % och lite) till under ett antal veckor. Det känns faktiskt riktigt bra trots att jag inte helt orkar med allt annat jag vill göra. Tiden finns inte till att lära mig mer om bildbehandling eller fotografera i någon större utsträckning… men under veckan fick jag i alla fall njuta av Mia Galdes vernissage på Nordic Light Hotel där hon jobbat under ett par veckor. Superfina bilder, trevlig stämning även om jag helst hade grävt ner mig i ett hål… (Ja social fobi är inte skoj, men det är bara att utmana sig själv!) Gick förbi Slöjd-detaljers butik på Mäster Samuelsgatan innan jag åkte hemåt och där indlade jag lite nytt garn och en ergonomisk virknål. Har redan börjat med (ytterligare) ett projekt.

Till helgen hoppas jag på lugn… Men på söndag bär det av till Fjäderholmarna för att fira farbror Hasse som blir 75 år. Hoppas det blir fint väder då!

PS När jag var på Nordic Light Hotel i onsdags frågade jag Mia om kursen Edit – skapa stories som blev inställd under våren… hoppas att det blir en ny chans… jag vill gå kurs i fotografi igen!!!! Nedan några  foton från första fotokusen jag gick hösten 2015. Jag har lärt mig en hel del sedan dess! 🙂 ❤

Jag har överlevt!

Att komma iväg med barnen i morse var inget problem! Jag kom upp som jag skulle trots brist på sömn… Först kom jag inte i säng som jag skulle, sen var Samuel orolig… somnade sent, kom upp och öppnade dörren till mitt rum runt kl 3…

När klockan var 4.50 gav jag upp. PUST! Sov kanske en eller 1 1/2 timme i sträck…

Att lämna barnen på fritids gick som på räls. Inga som helst problem. Simon blev väl omhändertagen och Samuel kände sig som hemma! Själv missade jag min buss till jobbet så jag kom lite försent… men att vara tillbaka på jobbet visade sig vara mycket roligare än jag trott. Jag förlorade stort i Fia med knuff, förlorade i biljard och fick potatisbullar till lunch. Men dagen var bra! I  morgon är det avtalat med en kollega att jag samåker med henne från Hemmesta så jag hinner till jobbet till kl 8. 🙂

När jag stod i centrum och väntade passade jag på att valla kameran lite… Det var så vacker himmel mot det gröna… grått blandat med grönt och blått… bedårande!

Slutade kl 16.30 och mötte upp barnen vid Kolvik (bussen). När jag var på väg ringde jag till fritids och vips var båda grabbarna vid bussen, glada och nöjda efter en dag på fritids! Ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot att pojkarna så småningom kanske kan åka tillsamman till Gurra så spar vi lite tid! Men vi hade flax med bussarna så vi var hemma ”tidigt”!

Nu stundar en ny natt och jag hoppas på lite mer sömn… Med tanke på två fullspäckade arbetsdagar, tillsammans med lärar- och fritidskollegor från skolan och kommunen så är det bäst att försöka vara utvilad!

I morgon

Eller egentligen idag, (om tio minuter just nu) är min sommarsemester över. Lika som för många andra. I morgon dag, som börjar om 8 minuter börjar jag jobba efter sex veckors ledighet. Sex veckors frihet… Nytt för mig är att jag nu går på 100 % i arbetstid, något jag inte gjort sedan läsåret 2010-11, det år jag blev ”sjuk”.

Det är en svindlande känsla inom mig. Jag tänker framför allt hur det kommer bli för mig och barnen, med orken, lusten att göra saker, tid att bara vara…. Den tid jag har haft för självklart under lång tid.

Pratade med min handläggare på FK då hon rimgde i fredags. Nu är mitt ärende avslutat för deras del, och om arbetsbördan blir för tung så finns ju möjligheten att ”gå ner i arbetstid”. Dvs minska min lön, missa att få upp min SGI då jag ”nollades” av FK 2012, få mindre pensionspengar och sist men inte minst mista min tjänst på 100 %. Nja, det går inte ihop sig!

Kanske har jag curlat mina barn för mycket. De är inte så självständiga som de borde vara… 10 och 12 år gamla, ovanan att vara ensamma, de vill inte lämnas ensamma hemma… Yngste sonen inte helt redo att åka buss själv, trots trevande försök att bussträna innan sommarlovet började. Storebror ska börja i ny skola, årskurs 6, få betyg för första gången i vinter. Han ska hoppeligen kunna valla sin bror hem på bussen… Tänker försöka starta redna i morgon (eller idag snarare) då jag jobbar till 16.30 i Brunn och det tar minst 45 min för mig att ta mig till barnens skola från min arbetsplats.

Är det konstigt att oroa sig? Nä, inte för mig som haft en oro inom mig i stort sett hela mitt (vuxna) liv. Förväntans ångest kanske det heter?? En förväntan att katastrofen ska infinna sig…???

Försökte ringa till sonens nya skola i fredags då jag inte vet om de vet att han ska vara på klubben/fritids från och med i morgon. Han var ju anmäld till sin förra skola men nu är det ju nytt… Men fick inte tag på något att prata med… det blir också oroligt… Men men, vi drar iväg som vanligt i morgon och så är det bara att hoppas på det bästa.

Hur jag ska hinna till min egen arbetsplats vet jag inte. Börjar kl 8.00 men är troligen inte på plats förrän tidigast kl 9.00.

Nä, jag är fylld av längtan efter vardagen då det är ganska jobbigt att ha semseter i en familj som behöver rutiner, men jag är orolig över de nya rutinerna på eftermiddagarna… Jobbet, arbetskollegorna, eleverna det oroar jag mig inte för… Det ska bli galet roligt att komma tillbaka!!! Några nya arbetuppgifter och utmaningar samt de invanda… Det kommer bli bra! Långa arbetsdagar har inte skrämt mig tidigare, men om jag hade möjlighet skulle jag helt klart välja att jobba max 80 % för att mina barn skulle få kortare ”arbetsdagar”. Att åka till jobbet kl 7 och komma hem ca kl 18 varje dag är en lång arbetsdag för 10- till 12-åringar… Men vi är ingen ovanlig familj… så har väl många familjer…

Nä, nu är klockan en bit över midnatt. Mina ögon är trötta… om fem timmar ska jag upp igen! Dags att sluta ögonen, sluta gnälla och ta vara på de timmar jag får sova! Vi hörs snart igen… 🙂

Ett axplock av vad sommar och semester bidragit med. Jag har inget att klaga på!!

Att samla ihop tankarna

Min tankevärld, eller så var det i alla fall tidigare. En ventil att få ur mig det som samlas ihop. Men under en längre tid har denna ventil inte fyllt någon funktion. Jag snöade in mig lite på att inte skriva ner så himla mycket blaj utan jag har hållit mer för mig själv. Men ibland blir det lite överfyllt. Som idag, på eftermiddagen när jag skulle möta upp Samuel vid bussen. Jag ”busstränar” honom inför hösten då han kommer vara tvungen att åka själv (eller tillsammans med Simon) till Gustavsberg från Hemmesta. Men det går inte galant direkt. De som träffat Samuel under olika omständigheter har nog märkt av hans låsningar i olika situationer, framför allt när det inte går hans väg. Vid flera överlämningar vid bussen i Kolvik har han fått utbrott, rusat iväg, skrikigt, vevat med armarna och slängt ur sig det ena och det andra om sämsta mamman, hat osv.

Nu i eftermiddags blev det ett stort utbrott och fritidsledaren som gick med Samuel ut till bussen försökte lugna ner honom när jag kom. Samuel hade slängt jackan, ryggsäcken samt en påse med en tomburk i (ja han är en riktig samlare). Han höll Samuel i ett fast grepp, inte hårt, något som utbrotten krävts ända sedan Samuel var liten, men S är hal som en ål och lirkar sig ur. S rusade iväg tillbaka mot skolan. Jag och fritidsledaren suckade och försökte behålla lugnet.

Jag fick med mig S tillslut men inte utan ett stort motstånd. Mycket lirkande krävs och INGET får gå fel. Vi kom ut till busshållsplatsen och jag fick med mig S på bussen men han vägrade sitta tillsammans med mig. Helst hade han åkt själv. Idag var det ”fel” buss. Han ville åka med en etanolbuss och detta var en diselbuss. Vad gör man när sådana saker ställer till problem?

Jag blir helt slut av dessa situationer. Det tar hårt på krafterna. Jag bävar för hösten som kommer. Mörker, stressiga morgnar och sena eftermiddagar. Det är så känsligt att ha barn som är så styrda av rutiner, att allt blir som man tänkt etc. Det går inte att förutse allt, det är verkligen en omöjlighet.

Kvällen hemma har väl fortlöpte ok men S har strulat även under kvällen en hel del. Viljestark ”boss” är bara förnamnet. (Får man ens tänka så???)

Kanske är det lite mitt eget ”fel” att det är lite extra stökigt just nu. Orken finns inte, jag är låg i humöret och är känsligar än jag har varit på länge. Är det inte nu, på sommaren som allt ska lätta? Nä, så är det inte för mig. Allt meck med att planera inför semestern är tungt. Att byta hus och arbetsuppgifter inför hösten känns lite jobbigt. Jag känner mig lite borttappad i mig själv. Vet inte om jag är redo för kommande uppdrag. Det är läskigt. Bara tanken på att ”misslyckas” gör mig mörkrädd. Jag vill ju inte stå där med skägget i brevlådan och skämmas direkt… Nåväl, hösten och alla nya utmaningar hör till framtiden. Det blir inte bättre än jag gör det. Mina arbetsuppgifter kanske kommer fungera hur bra som helst… Jag bara önskar att jag kunde få bort rädslan inom mig. Jag har kämpat med detta under så lång tid, men får nog inse att jag får lära mig leva med rädslorna och oron inom mig.

Så, nu har jag gnällt av mig lite… Nu blir det lite fotografier i stället!