Candy Crush och Bubble Witch

Fredagens tankar…

Känslan av att det är fredag är riktigt skönt denna vecka. Jag är slut i systemet totalt och igår kväll var jag så trött men när jag väl la mig, tidigt för en gångs skull så gick det inte att somna. Det känns ruttet att ligga vaken, vända och vrida sig i förbannelse! Kl 24 gick jag upp. Fick en av mina många nysattacker och började snora, riktig rinnsnuva 😦 Jag vill inte störa min fina sovande man heller utan sätter mig i vardagsrummet. Kollar FB, spelar Candy Crush och  Bubble Witch på mobilen… En timmar fördrev jag. Kl 1 la jag mig igen i hopp om att somna. B var vaken en kortis… Men jag låg vaken en stund, kanske en halvtimme innan jag äntligen slocknade. Det är tredje natten med än sämre sömn igen. Känns jobbigt att det är så! Men det kanske ger sig! Jag ska inte läsa så mycket i tillfälligheter.
Däremot är jag lite tankfull över mina känslor som är så mycket om sig och kring sig just nu. Svarta hål snurrar runt mig och de är i sig inte farliga. De är väl högst normala men de är hotfulla ändå. Jag har lätt för att gå ner mig i tankar och det mönstret är svårt att bryta. Jag tänker varje dag på att jag borde vara mer tillfreds med livet. Jag har det bra med barnen de veckor de bor hos mig, jag får så sjukt mycket kärlek och omtanke just nu. Varför jag går ner mig i tankefällorna är svårt att förstå. Det är nog ett invant beteende. Likaväl som tanken att jag inget är värd… Det är sjukt vad livet kan vara svårt att leva!! Vad hände mig i mina tidiga år som gjorde mig så osäker på allt? Varför kan jag inte lita på andra? Varför litar jag inte på mig själv??

 

Annonser

Balans i livet???

Kryper inombords…

Jag har under flera år drabbats alltför ofta av krypkänslor i kroppen. Idag kan jag förstå varför jag för dem men jag kan inte bli av med dem eller få dem att minska. Känslan av att aldrig räcka till eller göra tillräckligt mycket har funnits inom mig i stort sett hela tiden de senaste 5-10 åren. Aldrig har jag varit tillräcklig på något plan… inte hemma, inte under mina studier, inte på min arbetsplats, inte som vän, inte som mamma.

Idag blev jag spak när känslan kom över mig för jag tror att nu när mitt liv vänder så ska även detta ge med sig. kanske är det en invand känsla inom mig att känns så här… Men när jag kom hem med barnen så var allt finemang. Inte ens regn och gråväder sabbade min glädje att få träffa barnen igen efter en vecka. Sen satte jag igång tvätten, lagade en enkel middag, hade innan fixat 11 frysta köttbullar till Samuel och en macka till Simon. Middagen flöt på och barnen fick se film efter. Pippi Långstrump valde Simon. Jag tog fram barnens läxor och där sprack allt för mig. Jag känner vanmakt över att jag blir stressad över alla läxor. Hur många gånger jag än får höra att tagga ner, ta det lugnt etc så blir jag panikslagen. Samuels läxor skulle lämnats in idag, så jag vet inte om han ”läst” de två småböckerna eller de 17(!) sidorna i läseboken. Den hemliga läxan är klar… Simon har Gud ske lov gjort all läxa utom engelskan så där måste jag skaffa ett konto så han kommer åt boken han ska öva i via nätet…

När barnen busar i soffan isar sig blodet i mig. Jag får en illavarslande känsla som sprider sig i hela mig. Jag blir svettig och varm. Irriterad och sur… Klagar på barnen, ja t o m skäller på dem när de busar… (sparkas etc i soffan). Jag känner panik över att jag inte meddelat samuels skola att han kommer sent i morgon och behöver få lunch då. Jag får panik över att jag inte meddelat jobbet (mer än arbetskompisarna) att jag är borta några timmar i morgon och på torsdag för besök med Samuel… Jag får panik för jag känner stressen inför att vistas på jobbet. Det är inte en ok känsla, jag måste skaka av mig den. Det ÄR bra på jobbet… men det är stressigt och oroligt. Jag har blivit helt konstig sedan jag blev sjukskriven för stress och depression för snart två år sedan…

Jag vet inte längre vad som är rätt och fel. Jag trivs väldigt mycket med livet egentligen men den inre stressen påverkar hela min person och varelse negativt. Vad gör man när livet går emot igen med full kraft… jag har haft svåra perioder då jag haft denna ångest men jag har klarat av det… ända tills jag smällde i oktober 2011 och äntligen tog tag i det… men att vara sjukskriven är inte svaret… Jag måste hitta balans i mitt liv. Inte se allt så stort som jag gör. Det är för tufft för att jag ska klara det själv. Men vem kan hjälpa mig?? Har inte läkarbesök förrän i slutet av oktober, inget samtalsstöd eller annan hjälp att tackla mina känslor som dränker mig…

Är jag bara larvig? Borde jag ta mig i kragen och rycka upp mig??

Anknytning i barndomen

Jag har under de senaste åren sökt mina svar och sanningar om mitt liv. En del i det är att gått i ”behandling” för/mot min depression, jag har genomgått en neuropsykiatriskt utredning, jag har kämpat mot mina tankar, min ångest. Sen har jag sökt stöd via internet och det var där det började! Min resa mot min sanning. Jag är inte i mål än!

En av mina hjälpare har genom åren tipsat mig om youtube-klipp, texter på internat, delat med sig av egna erfarenheter och kunskap. Ofta har jag haft svårt att ta in men nu börjar jag landa. Jag förstår att anknytningen i barndomen ÄR viktig!! Har den varit kass så blir livet jävligt jobbigt! Är man dessutom HSP vilket jag troligen är så kan detta bli en smärre katastrof. Jag har fått ett par länkar som jag nu tänker referera till.

”Så blev du som vuxen – Anknytningsmönster hos dig som vuxen:

3. Du har ett ambivalent anknytningsmönster

• Är känslostyrd och har i stressadesituationer svårt att tänka förnuftigt.

• Du räknar inte med stöd och trygghet från andra.

• Du är ofta rädd för att bli ensam och övergiven, speciellt när du känner att din partner inte ser dina behov.

• Du har svårt för att lita på din partner, du kan bli klängig och beroende eller besatt och svartsjuk.

• Du kan drabbas av dåligt självförtroende och därför bara bli kär i personer som inte kan ge dig det du behöver.

• Du tror inte att du förtjänar bättre och står ut i en dålig relation.

• Du vill ha en extremt nära relation men är samtidigt väldigt osäker på relationen.

• Du har ofta stormiga relationer eftersom du lever ut dramatiska känslor.

Läs alternativen och se om det är 1, 2 eller 3 som passar in på dig. Läs sedan resultat – så blev du som vuxen – lite längre ner på sida

3. Du växte upp med föräldrar som du var starkt bunden till, samtidigt som föräldrarna kunde vara nyckfulla. Du blev ibland omhändertagen, ibland avvisad när du skulle berätta något eller söka hjälp. De kan också ha hotat med att överge dig, även om de inte menade det. Du kände separationsångest och var ibland rädd och gnällig. Dina föräldrar hade kanske egna problem, såsom att de drack för mycket eller var deprimerade.”

Jag har få hela minnen från min barndom men kan nog konstatera att den inte alltid var så lätt. Jag vill inte tro illa om mina föräldrar eller baktala dem på något vis, men med den historia jag har bakom mig så måste väl min barndom påverkat?? Nåja, texten jag citerar ur ovan kommer från:

www.terapeutiska.se/testa-ditt-anknytningsmonster-hur-hade-du-det-som-barn/

En träffande text för min del. Jag vill inte ge upp hoppet om att bli en hel, fungerande människa med mina fötter på jorden. Jag vill vara en bra förebild för mina barn.

Mitt liv…

Egentligen undrar jag hur livet fungerar för ”normala” människor. Går alla människor ner i djupa hål varje jävla dag? Får alla och en var ont i själen?? Jag förstår fortfarande inte VART ångesten kommer ifrån. Jag får ångest när jag lyssnar på den vackraste musik, jag får ångest av att läsa på FB, jag får ångest av att inte helt höra till. Jag gör allt för att försöka göra bra. Men ändå blir jag som jag alltid bävat för. Det är konstigt och främmande. Jobbigt att leva med denna världsbild. Hur krossar jag föreställningen om MITT liv?? Hur blir jag frisk i mina tankar och känslor??

Jag är så jäkla trött på det mesta just nu.

Jag har ingen go i mig längre. Ingen längtan att göra något. Jag är bara trött… vill bara gömma mig under täcket. Jag har ingen lust att gå till jobbet på morgonen. Jag har ingen lust att väcka barnen och stressa iväg till skolan som en tokfan. Jag vill inte känna denna maktlöshet längre. Fick en tid till läkaren på psyk idag, hon var sjuk när jag skulle till henne för att prata om mina mediciner som jag nu slutat med. Den 19 augusti skulle jag kommit dit och jag slutade med mina mediciner ett par veckor innan. Maktlösheten kom när tiden blev inställd med orden att det kommer bli svårt att få en ny tid. Jag är så orolig att jag ska falla ner igen, ångest varje dag och oro över saker som är obetydliga för de flesta. Men nu fick jag en ny tid, den 25 oktober!!! Om knappt 7 veckor har jag en tid. När jag öppnade kuvertet gick jag i tusen bitar. Jag går ner i energi för varje dag. Jag registrerar min trötthet och min irritation, framför allt när jag är med mina barn. Men även den barnfria tiden blir tung. Jag försöker vara glad, positiv, uppåt och se fram emot saker, men det är kärvt att göra det nu. Om knappt två veckor ska jag ut och resa, bara en weekendresa men ändå. En resa med min kärlek och ladda mina batterier. Just nu vet jag inte hur det ska gå. Det kommer att gå för jag älskar honom och han är bra för mig. Han är det bästa som hänt mig och mitt ljus i livet. Han är den som får ta all min skit för någon annan hjälp får jag inte. Jag har inget samtalsstöd, ingen medicin, ingen som kan ta och hjälpa mig ur min ångest.

När jag öppnade kuvertet började jag nästan böla. Så ont gör det i mig att behöva vänta ytterligare 7 veckor. Vad har jag att sätta emot? Jag har ingen energi längre. Satt med sonen och hans matteläxa och blir ARG när han inte kan, själv är jag så slut efter besöket på BUP idag med doshöjning och kapslar som nu ska sväljas hela. Tidiga morgnar och sena eftermiddagar. Jag VILL helt enkelt INTE mer nu. Får jag ge upp?? Ge mig tillåtelse att ge upp. Jag har tårarna inom mig, redo att svämma över men det kommer inte ske, jag gråter inte om jag inte tvingas göra det. Jag tvingar mig att le, gå upp, gå till jobbet, testa mina gränser ytterligare. När brister bubblan? När faller jag i min koma?? Snart hoppas jag för jag vill bara sova. Inte göra något alls längre. Jävla vård!! Finner det oerhört ledsamt att läkaren inte ens bemödar sig med ett samtal med mig trots hon vet att jag slutat med en mycket svåravslutad medicin och nu längtar jag efter att bedöva mig. Måste jag hämta ut en medicin jag inte vill ha för att orka med vardagen?? Kanske är det så illa att jag nu får ta steget och börja med Valdoxan, ett preparat som tas om kvällen… Kanske kan jag sova bättre då? Kanske mår jag bättre på dagarna då??

Är medicin det enda rätta? Eller är jag bara dum i huvudet som inte kommer ur den?

Prioritera…

Idag kom en av mina chefer till mig för att prata om min ”oro” för mina arbetsuppgifter och tider. Jag har själv inte uttryckt detta utan det har mina kollegor sett till att göra, kanske med all rätt. Jag har för vanan att det händer mig så det är mer regel än undantag. I alla fall så påminde hon mig om hur hon intervjuat mig i sitt hem för en massa år sedan då hon gick en utbildning i att leda samtal. Vi hade då pratat om hur jag lätt ser hindren som hopar sig, inte kan begränsa mig etc. Hon påminde mig om listor som jag kunde göra, prioritera från dem… Likt den KBT jag senare fått… listor, listor… LISTOR!!!!

Hur ska jag kunna välja/prioritera bland de uppgifter som hör vardagen till?? Mina barn ska tas om hand de veckor jag har dem… det kan ingen tumma på eller ta bort… de ska ha middag, de ska läsa sina läxor, de ska få umgås med en lite trevlig mamma också… Allt detta efter skoltid. Nu sitter jag här hemma med noll energi efter kl 19… De är inte i säng än men snart måste jag orka ta tag i det. Sen i morgon måste jag upp kl 5.30 för att hinna vakna själv, fixa frukost åt ena sonen, få liv i den andra samt få i honom medicinen. Sen ska det på med kläder och borstas tänder… Väskorna försöker jag packa redan i kväll men det är svårt ibland.

Min ”värsta” tid på dagen är eftermiddag och kväll. Jag är helt färdig vid middagstid, ibland tidigare. Jag jobbar 75% för att orka men då min arbetstid ligger 9.30-16 eller 10-16.30 så blir dagarna långa och sena.
”Men du hinner ju massor på din ”sovmorgon”!!” får jag höra. Eller hur???? Jag lämnar barnen kl 7.50 sen drar jag runt på byn tills jag kan åka till jobbet.
På jobbet kämpar jag de sista timmarna mot tröttheten, det är tufft att ta hand om yngre barn då som springer och stojar. Dessutom går min son upp i varv på kvällarna hemma så det blir en kamp och jag förlorar varje kväll och blir arg.

Jag som bara har barnen varannan vecka och alltså bara har ”egen tid” varannan vecka borde orka mer. Jag borde inte behöva bli så arg på mina egna barn när jag helt enkelt inte orkar mer. Jag har en hel vecka att ”ladda batterierna” då jag bor hos min särbo och allt är så att säga ”lugnt”, men det blir inte så. Jag är så less ibland att jag vill ge upp, men det finns inte i min värld att göra det. Jag sa avslutningsvis till min chef att jag ska försöka prioritera rätt och säga till om jag inte längre orkar men jag är ju redan på botten på jobbet, jag har fått byta arbetsuppgifter för jag inte klarar det jag är utbildad till.

Nåja, detta är jag i ett nötskal. Klagar och gnäller, men borde ta tag i livet i stället. Har inte längre något att ha ångest över men ändå så finns den här, det som blir som ett kräkmedel.

Kom från mitt ämne som jag tänkt skriva om… Men jag vet inte vad jag egentligen ville fråga eller säga. Jag har extremt svårt att se vad mer jag kan prioritera bort i mitt liv. Mina barn har särskilda behov men jag är inte den enda föräldern som har det tufft. Jag har nerverna på utsidan och det är svårt att behärska dem ibland. Jag tycks falla i djupet om kvällarna, framför allt nu när det är mörkare ute.

Separationer

Hur gör man för att bättre klara av olika känslolägen och separationer? Jag har väldigt svårt många gånger med just separationer. Söndagskväll i Hökarängen hos fina B t ex. Jag styrs helt ner i ett mörker som inte är av denna värld. Igår var det lite extra jobbigt för jag känner stor oro över en av våra lärare på skolan som saknas sedan i onsdags kväll. Jag känner inte honom personligen direkt men han har jobbat på skolan under ett par år nu.

Det känns ibland som att jag dör inombords. Jag tappar orken, energin, lusten att göra saker. Jag la mig på sängen igår kväll. I mörkret… Tänkte inte ens särskilt mycket men hade en olustkänsla i kroppen. Jag ville inte mer alls just då. Jag frös men försvann in i mig själv och glömde bort det…
Strax innan 21 kom B in till mig. Han fick mig att gå upp. Tittade på nyheterna och Agenda, men det var tungt.
Vi la oss vid 22.30 kanske och pratade länge. Jag har så många funderingar inom mig. Vart ska jag göra av allt?? Jag har inte en aning om vad jag ska göra med allt 😦
Alls fragment av minnen, olustkänslan runt vissa delar av mitt liv, rädslan över hur jag är… tillåter mig att vara. Formad genom år av eget förtryck. Jag gör helt enkelt fel, agerar utanför mitt förstånd. Jag är inte som jag länge trott ”dum i huvudet”… Jag har dåliga vanor, taskig inställning till livet i stort.
Nu sitter jag i alla fall på bussen till jobbet. Bort från B och tryggheten där, men jag vet att han finns kvar, min fina, älskade man! Min kärlek i livet…
Separationer var ämnet. Kanske kom ifrån det lite men det är jag i ett nötskal…