Trötthet

Ibland funderar jag på varför jag är så trött att jag nästan går i bitar. Idag var en sådan dag. Visst, jag blev väckt av sonen ett par gånger under natten då jag var tvungen att gå upp för att få honom i säng. Han är en orolig själ. Ibland är det svårt att förstå honom helt och fullt, svårt att bemöta honom på ”rätt” sätt. Han hade svåra humörsvängningar under gårdagen då jag och B tog med honom på en utflykt till Grisslinge. Storebror hade en kompis hemma och det kändes viktigt att han får chansen att umgås utan lillebror.

Under förmiddagen var sonen nästan för lugn, hans autistiska drag framträder mer ibland när han medicinerar mot sin ADHD. När medicinen sedan går ur kroppen blir skillnaden än större.

Igår tror jag att han upplevde att det var orättvist. Simon fick vara hemma själv med sin kompis och han var tvungen att följa med oss. Det ledde till till protester från honom på olika sätt under hela vår utflykt. Det började redan vid bussen hemma och fortsatte tills vi var på väg hem och han sprang hem i förväg från centrum. Värsta stunden kom vid bussen i Mölnvik då han fick spelet och B fick hålla fast honom, något som vi ofta fick göra när han var yngre.

Ibland undrar jag vad jag gör som förälder. När jag inte når fram till mitt barn, inte kan få till det ”mysiga” familjelivet. De kritiska stunderna dyker upp dagligdags. känslostormar, dippar, utbrott, skrik, rymning från matbordet etc. Nåväl, det är väl så livet är.

Framsteg – stora steg!

Ibland är det svårt att förstå att barnen vuxit upp och faktiskt blivit ”stora”. I kväll var det föräldramöte på Kullsvedsskolan och jag vill inte missa ett föräldramöte. Nu missade jag en del av det trots allt då båda barnens möte var samma tid… samma skola… Simon fick vara hemma själv från kl 17.30 till kl 20.00. Han var så lycklig över det. Nu skulle han få egen tid, spela sitt nya spel till Wii U som han köpte för några veckor sedan. 🙂

Samuel är inte redo att vara ”själv” hemma så han fick hänga med på föräldramöte i skolan… Först storsamling med alla föräldrar och introduktion av skolans rektor. Samuel satt med mina hörlurar och tittade på Netflix. Åt makaroner och köttbullar med fingrarna… 🙂 Glömde bestick och vi kom precis när mötet börjar och jag hann inte låna… Sedan var det möte med både Samuels och Simons klass… Jag valde att gå på mötet med Simons klass. Två pedagoger och fem elever är det i klassen. Spridning från år 4-7 i klassen… Simon går ju i år 6 och ska ha nationella prov och få betyg! Glunk!

En bra dag går mot sitt slut! ❤ ❤ ❤

_dsc5311

 

 

En känsla som består

In i det sista känner jag att jag vill fly. Bättre fly än illa fäkta stämmer ganska ofta in på mitt sätt att tänka, men sällan i hur jag agerar. När jag väl sagt att jag ska göra något så gör jag det oftast. Mitt plikttrogna jag säger åt mig att hålla det jag lovat och att jag inte ska smita undan. Allra helst vill jag fly när det handlar om festligheter, kalas, middagar etc. Som fredagens after work med mina fina kollegor på jobbet. Helst hade jag åkt hem direkt när jag slutade kl 14.30, men samtidigt vill jag ju umgås med mina kollegor och finnas med i andra sammanhang än det som hör vardagen till. Att jag hängde med ångrar jag inte alls… och även om jag inte är den som pratar mest när jag umgås med andra så kändes det ändå som att jag var en del i gemenskapen. Jag inser när jag väl vågar mig på utmaningen att gå på sociala tillställningar att jag inte är helt ensam om att vara tystlåten och avvaktande. Idag känner jag mig mer bekväm i det hela och varför jag gör det, tror jag beror på att jag idag vet varför jag inte håller låda och är utåtriktad. Det finns styrkor i att vara den som lyssnar in och känner av, även om det ibland också är en utmaning att vara det.

När jag avslutat min arbetsdag i fredags tog jag kameran med mig och promenerade en sväng ner till badplatsen vid Dyviken. Det ser helt annorlunda ut under vintern och det kändes inspirerande att fota och experimentera lite med kamerans inställningar. Jag tror mig ha lyckats fånga bilden jag nu ska dela med mig av på Flickr och Fotosöndags tema ”high-key”. Jag känner en stor glädje då jag får dela med mig av mina foton och det faktum att andra gillar det jag delar med mig av betyder verkligen något. Jag är inte den som håller låda under en gruppdiskussion eller en middag med vänner, men jag uttrycker mig genom de kanaler som fungerar för mig, att t ex att skriva och fotografera. 🙂

Nu har klockan passerat midnatt med ca 30 minuter. Bilden jag valt är publicerad på Flickr och idag fyller Simon 12 år. Kan inte helt begripa att jag är mamma till en 12-åring nu. Då måste jag med andra ord se till att fylla på hans busskort med fritidsbiljetten också. Från 12 år måste han väl betala på bussen under helgerna??? Det är ca tolv timmar sedan jag vaknade… Ja, jag sov tills klockan var 12.29 på lördag ”morgon” och halva dagen hade verkligen passerat!!!! Jag måste ha varit totalt slut efter jobbveckan, läkarbesöket och den festliga fredagskvällen… I morgon ska det bakas vaniljdrömmar och morotskaka. Simon kommer hem och ska baka kalasets sockerkaka och äta risgrynsgröt till lunch efter eget önskemål.

Tack och hej!!

Några av veckans bilder i highkey! Håll till godo!

Julafton avklarad – check!

Lugnet sänker sig under julaftonskvällen. Sitter med ungarna i soffan, kollar igenom de senaste dagarnas skörd av foton. Några bra, andra mindre bra… så som det ska vara. Årets julklapp till barnen blev ett Wii U spel som är inkopplat och testkört av barnen. Mariokart 8 och Super Mario 3D World stod på önskelistan och det levereades av tomtefamiljen.

Jag är glad över att jularna är så lugna nu. Jag försöker att inte stressa inför julen och i år beställdes julklapparna via nätet. Kan rekommenderas. Så skönt att slippa stressen i affärerna runt jul. Rean efter jul hoppar jag också över. Jag kan sakna min mor när julen kommer, även om vi ofta kom på kant med varandra…. Det är sjätte julen utan henne. Vad fort tiden går.

Jag skriver inte så ofta just nu då inspiration saknas och tid likaså. Jag fotar mycket och testar just nu Photoshop och Lightroom som jag funderar på att prenumerera på via Adobe. Handarbetet tuffar jag på med, mycket virkning, men halsduken och vantarna är långt ifrån klara. Jag hoppas att jag ska få tillbaka skrivlusten igen för det är ett element jag verkligen gillar… ❤

Nu är det dags att vila ögonen och få lite vila. En ny dag stundar i livet…

Den så viktiga sömnen…

Fick ganska dåligt av den varan i natt då yngste sonen hade ett trotsigt humör under gårdagskvällen. Det blev tyvärr en medicinmiss på eftermiddagen och det ställer till det ibland. Jag vet inte om det är någon form av abstinens eller vad det är. Jobbigt är det i alla fall. Han yrde runt som en skottspole under kvällen. Bl a väckte han sin bror genom att lysa med ficklampa och springa runt i sovrummet. Inte alltid lätt att dela rum. 😦

Att sonen är svår ibland är bara förnamnet. Efter Fotomässan i lördags blev han irriterad och sur på pendeln mot Farsta. Han kan inte hantera känslorna som kommer över honom. Kanske beror det också på andra faktorer som blodsocker fall?? Han blev mycket lugnare då han fått i sig middag innan vi åkte hemåt.

Det går fortfarande att nå honom med beröring. Det kan ta lite tid att få honom att slappna av, men jag märker ändå att han blir lugnare när han har svårt att landa och vara still, eller när han är arg på mig.

Nåja, nu får jag mitt kaffe och snart bär det av mot jobbet. Taxin hämtade förnämligt i tid i morse och allt känns ganska lugnt. Jag gillar vardagarna trots att det kan vara lite stressigt och jobbigt ibland. Vädret kunde vara bättre, men att det regnar lite gör inte så mycket. Gårdagsnattens regn däremot var störande, och blåsten… Men det sken upp igår eftermiddag och kvällen blev fin. Alltid något!

Tala inte så tyst!

Hur påverkas vi av att ständigt få höra att ”du måste tala högre”?  Eller du måste ta mer plats! Du måste bli mer synlig! När jag första gången på riktigt insåg mina brister vad gäller kommunikation med andra och blev medveten om att jag inte ”klarade av” att möta förväntningarna som andra ställde på mig så kände jag mig misslyckad. Det tog lång tid för mig att inse vad i mina brister fanns. Ingen hade sett eller påtalat detta för mig på ett sätt som jag kunde ta till mig av. Jag tror att jag redan under skoltiden brottades med detta faktum att jag måste delta mer, prata mer, räcka upp handen etc. Trots denna stora brist hos mig tog jag mig genom grundskolan, gymnasium och högskolan. Det var ingen lätt resa för mig, men jag tar mig i regel igenom svårigheterna då jag är envis och vill framåt.

Det svåraste med att vara tystlåten och ibland även mer vänd inåt är att de som inte är det kan ha svårt att acceptera det. Så har jag upplevt det. I mitt yrke framför allt är många, inte alla, ganska utåtvända, har lätt för att ta för sig och tar plats. Visst finns vi, som inte helt självklart lyser upp hela rummet och tar plats i centrum, men må hända blir vi ibland ganska osynliga på vår arbetsplats. På mitt medarbetarsamtal i början av året så var en av sakerna jag behöver utveckla ”att ta mer plats och vara mer framåt”.  Jag undrar hur många gånger jag har hört detta på utvecklingssamtal och medarbetarsamtal etc??

Jag upplevde min egen skolgång som en riktig plåga. Varför vet jag inte riktigt, mer än att jag inte tyckte att jag passade in, jag platsade inte där, i gänget, i klassen. Jag var tyst, ”blyg”, rädd och osäker. Det var en plåga många gånger att sitta i klassrummet och vänta på att redovisa något eller diskutera olika saker. Redovisning var det mest otäcka jag visste, och att stå framför klassen/gruppen kändes faktiskt jobbigt även när jag gick på Lärarhögskolan. Hur kom det då sig att jag faktiskt lyckades ta mig genom denna utbildning? Idag räds jag inte alls att stå inför en grupp och föreläsa om något jag kan. Med dagens teknik, bildspel mm så känns det relativt lätt att stå där, i centrum av åhörarnas uppmärksamhet. Men det har tagit mig lång tid att komma hit! Trots att jag sedan barnsben älskat att stå på scenen och spela en roll inför publik. Men skillnaden mellan att stå på scenen och spela en roll och att stå framför åhörarna vid ett möte eller en föreläsning är stor. På scenen är det ett inövat manus, samma varje föreställning. På ett möte dyker det ofta upp oförutsedda punkter, frågor etc. DET var svårt för mig, och kanske är så fortfarande!

När jag kom i kontakt med begreppet introvert förstod jag. Det som varit ”fel” på mig kanske inte är ett fel? När jag läser det andra skriver om sina introverta sidor är det som att komma hem. Vi som är introverta har behov som inte andra har (på samma sätt i alla fall). Behovet att få leva mer i vårt eget inre, få tid att tänka, reflektera. Att leva i en ständigt brusande omgivning, att umgås på flera plan, både i fysisk närvaro och via webben, att inte ha möjligheten till den inre vilan, den fria tanken och tystnaden.

Jag har själv varit mycket rädd för tystnaden och sammanlänkat den med ensamhet. Först sedan jag börjat bearbetat mig upp ur mitt mörka hål, vaknat ur min eviga dvala, så har jag kunnat inse hur skönt det är när det är TYST! Jag som alltid hade lurar i öronen då jag var ensam ute eller åkte buss, jag som alltid hade hög musik på eller TV:n på hemma (ibland både och). Jag orkade inte med tystnaden när jag var själv. Idag lyssnar jag sparsamt på musik. Jag tror att det är av två skäl, det ena är min uppskattning av tystnaden, den andra är den stress jag upplever då det är mycket ljud omkring mig. Liksom då det är många intryck så kan ljud också påverka mig negativt idag på ett sätt det kanske inte gjorde tidigare. När jag var svårt sjuk i depressionen så var musiken min ”livlina”, utan musiken kunde jag inte gå framåt.

Jag undrar hur mitt liv skulle se ut om jag var ung idag. Medveten om så mycket mer än jag var då jag var tonåring. Nu är det lätt att söka kunskap, att komma i kontakt med andra via webben. Kanske hade jag då valt en annan inriktning i livet… Vem vet??

Men jag ångrar inte det jag gjort. Någonstans har jag ändå lyckats. Jag är utbildad lärare, har fått min lärarlegitimation, jag har mött så många underbara och fantastiska elever under mina år i skolan. Något jag skulle önskat mer av mig själv hade varit att lämna mer positiva intryck hos de människor jag möter. Det är något jag tänker på nu, idag, i mina möten med elever, kollegor, föräldrar. Jag kämpar med att ”synas”, finnas och vara närvarande.  Ett mål i sig, ett stort livsmål!

Detta var vad jag tänkte på under dagen idag. Jag tog en lång promenad i sensommarvärmen, ensam, med min kamera, och det är då jag känner livet i mig. Det är då jag trivs. Även om jag älskar min familj, mina barn över allt annat, så är denna stund också värdefull. Att samla tankar, få väga dem i vågskålar och sålla bort det som inte hör hemma. Det var alldeles underbart! ❤

De nya reglerna för skolskjuts…

Värmdö kommun har inför detta läsår infört nya regler för skolskjuts. Barn som är inskrivna på fritids får ingen skolskjuts eller busskort. Det innebär att många barn kan få problem med att ta sig till och från skolan. Även barnen med särskilda behov drabbas. Går man på fritids så bedöms man att inte ha rätt till skolskjuts. Men de som bestämmer inom kommunen verkar ha problem att helt och fullt bestämma sig. Sonens beslut om beviljad skolskjuts kom dagen före skolstarten. Tre månaders handläggningstid, bara det är mindre bra. Han får skoltaxi på morgonen och måste hämtas av oss efter jobbet. Nog är väl inte det så besvärligt?? Det gör ju alla föräldrar med sina barn, eller hur? Det tunga med att hämta hem en trött pojke som har dubbeldiagnos kan ju gå riktigt bra, eller så blir det bara pannkaka av allt. Det blir mest intressant att se när höstmörkret sänker sig och sonen ska transporteras med buss hem runt kl 17. Men som sagt… det kommer kanske gå galant?? Bara han inte är trött när vi ska åka hem…

När jag så hämtade hem Samuel från skolan/fritids igår så pratade jag med en av pedagogerna. Hon hade hört att barnen ev skulle få skolskjuts efter fritids. Själv hade jag inte hört något alls. Men jag är inställd på att hämta efter jobbet. Idag då vi kommit hem ringde så Taxi Kurir för att informera om hur kommunen först tänkt om, att ändra tillbaka till de tidigare reglerna härom dagen då många hört av sig, men idag hade de beslutat använda de nya reglerna. Taxi Kurir bad om ursäkt för kommunens strul… Om Samuel ska åka hem direkt efter skolan så kan vi höra av oss och han får skjuts.

Undrar hur det ser ut i andra kommuner? Är det Värmdö kommun som varit extra generösa mot barnen som har långt till skolan eller andra svårigheter att ta sig hemifrån till skola/fritids? Jag har inte ens reflekterat över att fritids skulle vara ett hinder för att få skolskjuts eller busskort om så behövs. Nåja, busskort måste inhandlas till sonen nu, så då blir det dubbelt upp med inköp av busskort. Det tar runt 1.5-2 timmar att åka kommunalt från Brunn till Kolvik och sedan hem till Munkmora. Så har det i alla fall varit de två första dagarna då jag slutat tidigt…

 

Här har vi också svaret om varför beslut dröjde…
Min/vår ansökan skickades in redan i maj, så hur de prioriterar bland ansökningarna vet jag inte, men beslutet daterades den 14 augusti!
På Värmdö kommuns hemsida:

Tyvärr är vi försenade med handläggningen av ansökningar om skolskjuts inför läsåret 15/16. Vi arbetar intensivt med att handlägga ansökningarna så snabbt som möjligt.

Beslut skickas ut fortlöpande. Du som skickade in ansökan innan 31 maj ska ha meddelats beslut före skolstart.

Vi beklagar de eventuella problem som förseningar i handläggningen kan medföra för elever och vårdnadshavare!

Slut för denna gång!