Jag har överlevt!

Att komma iväg med barnen i morse var inget problem! Jag kom upp som jag skulle trots brist på sömn… Först kom jag inte i säng som jag skulle, sen var Samuel orolig… somnade sent, kom upp och öppnade dörren till mitt rum runt kl 3…

När klockan var 4.50 gav jag upp. PUST! Sov kanske en eller 1 1/2 timme i sträck…

Att lämna barnen på fritids gick som på räls. Inga som helst problem. Simon blev väl omhändertagen och Samuel kände sig som hemma! Själv missade jag min buss till jobbet så jag kom lite försent… men att vara tillbaka på jobbet visade sig vara mycket roligare än jag trott. Jag förlorade stort i Fia med knuff, förlorade i biljard och fick potatisbullar till lunch. Men dagen var bra! I  morgon är det avtalat med en kollega att jag samåker med henne från Hemmesta så jag hinner till jobbet till kl 8. 🙂

När jag stod i centrum och väntade passade jag på att valla kameran lite… Det var så vacker himmel mot det gröna… grått blandat med grönt och blått… bedårande!

Slutade kl 16.30 och mötte upp barnen vid Kolvik (bussen). När jag var på väg ringde jag till fritids och vips var båda grabbarna vid bussen, glada och nöjda efter en dag på fritids! Ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot att pojkarna så småningom kanske kan åka tillsamman till Gurra så spar vi lite tid! Men vi hade flax med bussarna så vi var hemma ”tidigt”!

Nu stundar en ny natt och jag hoppas på lite mer sömn… Med tanke på två fullspäckade arbetsdagar, tillsammans med lärar- och fritidskollegor från skolan och kommunen så är det bäst att försöka vara utvilad!

I morgon

Eller egentligen idag, (om tio minuter just nu) är min sommarsemester över. Lika som för många andra. I morgon dag, som börjar om 8 minuter börjar jag jobba efter sex veckors ledighet. Sex veckors frihet… Nytt för mig är att jag nu går på 100 % i arbetstid, något jag inte gjort sedan läsåret 2010-11, det år jag blev ”sjuk”.

Det är en svindlande känsla inom mig. Jag tänker framför allt hur det kommer bli för mig och barnen, med orken, lusten att göra saker, tid att bara vara…. Den tid jag har haft för självklart under lång tid.

Pratade med min handläggare på FK då hon rimgde i fredags. Nu är mitt ärende avslutat för deras del, och om arbetsbördan blir för tung så finns ju möjligheten att ”gå ner i arbetstid”. Dvs minska min lön, missa att få upp min SGI då jag ”nollades” av FK 2012, få mindre pensionspengar och sist men inte minst mista min tjänst på 100 %. Nja, det går inte ihop sig!

Kanske har jag curlat mina barn för mycket. De är inte så självständiga som de borde vara… 10 och 12 år gamla, ovanan att vara ensamma, de vill inte lämnas ensamma hemma… Yngste sonen inte helt redo att åka buss själv, trots trevande försök att bussträna innan sommarlovet började. Storebror ska börja i ny skola, årskurs 6, få betyg för första gången i vinter. Han ska hoppeligen kunna valla sin bror hem på bussen… Tänker försöka starta redna i morgon (eller idag snarare) då jag jobbar till 16.30 i Brunn och det tar minst 45 min för mig att ta mig till barnens skola från min arbetsplats.

Är det konstigt att oroa sig? Nä, inte för mig som haft en oro inom mig i stort sett hela mitt (vuxna) liv. Förväntans ångest kanske det heter?? En förväntan att katastrofen ska infinna sig…???

Försökte ringa till sonens nya skola i fredags då jag inte vet om de vet att han ska vara på klubben/fritids från och med i morgon. Han var ju anmäld till sin förra skola men nu är det ju nytt… Men fick inte tag på något att prata med… det blir också oroligt… Men men, vi drar iväg som vanligt i morgon och så är det bara att hoppas på det bästa.

Hur jag ska hinna till min egen arbetsplats vet jag inte. Börjar kl 8.00 men är troligen inte på plats förrän tidigast kl 9.00.

Nä, jag är fylld av längtan efter vardagen då det är ganska jobbigt att ha semseter i en familj som behöver rutiner, men jag är orolig över de nya rutinerna på eftermiddagarna… Jobbet, arbetskollegorna, eleverna det oroar jag mig inte för… Det ska bli galet roligt att komma tillbaka!!! Några nya arbetuppgifter och utmaningar samt de invanda… Det kommer bli bra! Långa arbetsdagar har inte skrämt mig tidigare, men om jag hade möjlighet skulle jag helt klart välja att jobba max 80 % för att mina barn skulle få kortare ”arbetsdagar”. Att åka till jobbet kl 7 och komma hem ca kl 18 varje dag är en lång arbetsdag för 10- till 12-åringar… Men vi är ingen ovanlig familj… så har väl många familjer…

Nä, nu är klockan en bit över midnatt. Mina ögon är trötta… om fem timmar ska jag upp igen! Dags att sluta ögonen, sluta gnälla och ta vara på de timmar jag får sova! Vi hörs snart igen… 🙂

Ett axplock av vad sommar och semester bidragit med. Jag har inget att klaga på!!