Surfar på vågen av känslor…

DSC07687

Jag tänker bäst när jag promenerar i självsamhet, när jag befinner mig i ett lugnt rum eller t ex när jag duschar… Självsamhet, ett ord myntat av Linus Jonkman, eller i alla fall tror jag det… Har inte hört eller lagt märke till detta ord tidigare. Om den sunda ensamheten! Hans senaste bok har jag ännu inte köpt men den står på listan över böcker jag behöver ha i min bokhylla. Det här med självsamhet kontra ensamhet är viktigt att förstå. För mig var det så. Jag som levt med återkommande depressioner så länge jag minns, och som däremellan ibland haft riktigt bra perioder som jag varit produktiv under samt helt ”vanliga” perioder, vad nu det är (??) har under många år varit direkt rädd för ensamheten. Rädslan har gjort mig otrygg och fått mig att kämpa mot mina känslor hela tiden i stället för att omfamna dem och ta dem som en del av mig.

Under den senaste hösten/vintern har jag haft många saker igång samtidigt. Jobbet är en del som jag trivs väldigt bra med på många sätt och vis. Jag har jobbat ”lagom” mycket för att jag ska orka med vardagslivet hyfsat bra med barn, hem, familj och fritid. Jag har orkat utveckla mitt fotograferande genom att gå en kurs på Fotografiska akademin under hösten, Fotografering 1 – Bild och teknik med en inspirerande lärare, Mia Galde. Jag gick varannan vecka, då barnen var hos sin pappa, och jag lärde mig massor om kamerans funktioner. Jag fick till många fina bilder under de 14 veckor kursen pågick. Det svåra under kursen för mig var att kämpa mot känslan att inget jag gör blir bra nog. När det gäller mitt hem har det väl varit underprioriterat på något sätt. Det gick så långt att jag mådde dåligt hemma när det var stökigt.

Nu under årets första kvartal har jag genom kommunens och vårdens försorg fått hjälp att organisera hemma. När kuratorn jag samtalade med föreslog det hela kände jag mig misslyckad och ledsen. Varför skulle jag behöva mer stöd utifrån, jag har ju trots allt inga större ”problem”, ingen ”diagnos” etc. Men nu är jag trots allt tacksam för att ha fått upp ögonen för hur jag kan få ordning i mitt kaos hemma. Jag har fått känna hur det är att ha lite bättre ordning och reda i hemmet. Nu tar denna insats slut och banne mig om jag inte fixar detta nu! Det är kämpigt att alltid behöva tänka mig för vad jag gör med saker jag har omkring mig men jag försöker!

Min kurs på Fotografiska avslutades i december och jag kände mig tom efter. Vad ska jag nu göra? För mig var kursen lite av en livlina, när jag inte kan delta i  Gustavsbergs Scenstudios glada gäng och stå på scenen som varit så stor del av mig. Fotograferandet har fått ersätta det. Jag träffar likasinnade, inspirerande kurskamrater och kursledare. Dessutom i en miljö jag bara älskar! Fotografiska är mitt favoritmuseum just nu… Jag kan smyga runt på utställningarna hur mycket som helst. Gärna ensam, och helst ska det vara ganska folktomt. Får lätt panik när det är för mycket folk och jag gillar tystnaden, kanske är det självsamheten som är grejen???

Vid nyår bestämde jag mig för att gå en fortsättningskurs på Fotografiska och valde då Fotografering 2 Bild, denna gång varje vecka under 6 veckor för Mia Galde. Då teknikdelen är separerad från bildkursen så anmälde jag mig dessutom till Fotografering 2 Teknik – helg. Dvs att lära mig mer om tekniken. Denna helgkurs låg mitt i bildkursen, men jag var taggad, detta skulle bli så kul!

Nåväl, känslorna kommer i kapp med stormsteg, vårtröttheten breder ut sig, orken försvinner… Jag har försökt analysera varför allt blivit så motigt. Jag är van vid att leva med tankefällor, ångest och annat, det är inget konstigt. Men den senaste tiden har varit ryckig. Jag går ”all-in” i vissa saker och det blir ibland för mycket.

När jag blickar tillbaka under de senaste året av depressioner och perioder mellan de djupaste dipparna inser jag att olika saker tagit upp min uppmärksamhet i hög grad. Under en lång period grottade jag ner mig i böcker om olika diagnoser, ADHD, autism, depression etc. Jag sökte på nätet, hittade likasinnade ”kompisar” och levde under lång tid på ett forum på nätet. Det var väl under den tiden jag började blogga också. Mycket om mina känslostormande resor i mitt inre. Jag har skrivit en hel del om att vara förälder till barn med NPF-diagnoser, framför allt när de var yngre. Visst har detta också hjälpt mig. Jag tror inte att jag hade kommit mig för med att söka hjälp utan påtryckningen utifrån. Men det blir också en farlig fälla tillslut! Livet blir platt och ensamt. Jag isolerade mig så mycket jag kunde utifrån förutsättningen att jag skötte mitt jobb och tog hand om barnen.

Nåväl efter det har jag grottat ner mig i handarbeten och fotografering. Än har jag inte helt grottat ner mig i städandet och sorterandet. Men kanske kommer jag dit? Fotograferandet kom smygande. I samband med sjukskrivning och en massa ”tid” att ta mig igenom så började jag promenera en hel del. Framför allt på morgonen då jag lämnat barnen och inte ville gå hem. Naturen är så vacker på morgonen, oavsett årstid. Ösbyträsk blev ett av mina strövområden. Det var också där jag på allvar började använda min lilla pocketkamera, Canon IXUS-75. Jag upptäckte att jag KAN fotografera utan att det blir suddigt…. Bilderna på barnen när de var små (framför allt efter digitalkamerans/mobilkamerans intåg i mitt liv) är suddiga och oskarpa. Inte en enda tanke på komposition eller skärpa, ljus mm.

Jag och Bosse, mannen som kom in i mitt liv 2013, har tagit många, långa promenader med kameran i högsta hugg. Jag har lärt mig att min lilla pocketkamera hade massor av bra inställningar! Och i september 2014 köpte jag min Sony NEX 5t som blivit min vän och mitt promenadsällskap. På kursen som startade ungefär ett år efter jag köpt kameran lärde jag mig att denna lilla systemkamera hade riktigt många bra funktioner och massor av inställningar. jag som bara haft kameran inställd på de olika automatiska programmen. KUL! Men kanske har det blivit lite väl mycket bilder… Jag samlar på bilder i datorn och för varje promenad eller tillställning får jag med mig massor av bilder att gå igenom. Roligt men tidskrävande…

Intresset för handarbetet kom när jag kom tillbaka till min arbetsplats efter en 10 månader lång sjukskriving. Jag jobbade på fritids med treor och pärlor var populärt då. Barnen skapade smycken och pärldjur – ödlor och grodor. Det blev en inspiration för mig. Jag skaffade hem nödvändigt material och när barnen såg på TV kunde jag sitta och pyssla hemma i brorsans lägenhet. Jag fick hyra hans lägenhet i andrahand då jag inte hade någon egen bostad när vi sålt huset. Så det var skönt att fokusera på något. 🙂 Nu virkar jag, gör pärldjur, smycket och har börjat skapa pärlträd. Det blir kanske lite av en mani ibland, i alla fall om ni frågar min man. Jag går fortfarande lätt ”all-in” när jag påbörjat något. Samtidigt har jag många projekt på gång samtidigt. Detta har nu lett till att jag finner tillvaron motig.

Efter tisdagens kurstillfälle fick jag chans att prata lite med kursledaren. Vårens kurs har varit jobbig på många sätt. Och just i tisdags mådde jag inte alls bra utan var nere och kände mig mer eller mindre värdelös. Får inte till något vidare resultat med mina foton just nu och uppgifterna känns svåra. Att jag gick teknikkursen under en helg mitt i var inte heller så smart, men nu är det gjort. På tisdag är det sista tillfället, det känns både ledsamt och skönt. Kommer inte gå kurser på ett tag. Orken finns inte och inte heller ekonomin… Den har tagit en del stryk under de senaste åren för att jag funnit nya intressen…

Om jag ska knyta ihop säcken lite med vad jag började skriva om, så har jag funderat mycket över vad som gjort att jag mått sämre den senaste tiden, vad som gjort att flera av mina tidigare symptom har återkommit så som yrsel, kraftigare ångest, känslan av värdelöshet och dippar. Jag har dessutom under det senaste året fått allt mer besvär med kroppen, stelhet, värk i leder, ingen kondis alls… mina händer domnar på nätterna och värker. De domnar även under dagen, framför allt höger hand. Men det har jag fått diagnosen på. Nu måste jag bara komma i kontakt med en arbetsteraput för mina symptom. Kanske kan jag även få hjälp med mina probelm med lederna, stelheten och värken i ryggen. Jag är trots allt bara 45 år och vill helst leva några år till!

Jag går delvis på ny medicin och vad som är biverkningar av den vet jag inte. Många av mina symptom finns med på den långa listan, men vad är vad?? Hur vet man? Jag försöker i alla fall hålla ångan uppe, vara aktiv, göra saker… Det är tur att jag trivs på jobbet nu och har en rerlativt lagom arbetsbelastning. Jag trivs i stort med livet som det är idag. Det fungerar bra med barnen, vi har hittat fungerande rutiner. Hjälpen jag fått hemma kommer jag ta till mig av och fortsätta arbeta vidare med, detta för att jag, barnen och Bosse ska må bra! Jag kommer aldrig bli pedant men jag kn ju undvika att droppa saker lite här och där… Det borde inte vara så svårt! Punkt slut! ❤

Annonser

Viljan att göra

Viljan att göra är ibland större än orken. Jag har mycket tankar och ideer nu, många små och stora projekt som byggs upp i skallen… men ork att ta tag i dem har jag inte. Små projekt är att göra färdigt alla mina påbörjade handarbeten hemma, stickning, virkningar, pärljobb etc. Bildhantering och att lära mig Photoshop och Lightroom är ett annat. Det är SMÅ projekt i förhållande till de stora projekten som att rensa klädkammare X 2 är, eller att fortsätta rensa bort alla högar med papper som samlar sig i hyllor och pärmar. Dagarna ångar på i 180 knyck även om jag inte tycker att jag gör särskilt mycket. I jämförelse så har jag ju ganska lite att göra på jobbet, inga större ansvar så som undervisning, fritidsverksamhet etc. Jag bara är, följer min klass och hoppar in som lärarvikarie när det behövs och är på Fritidsklubben ett par eftermiddagar. Men jag står kvar i trötthetsträsket. Efter kl 13 går jag ner i en stor trötthet. Det blir tungt att få saker gjorda om jag har sen rast vilket jag har vissa dagar så somnar jag nästan när jag sätter mig för att pausa. Det bästa är att ständigt vara igång, då går jag in i andra andningen. Tröttheten sitter i under större delen av eftermiddagen-kvällen och ger sig oftast inte förrän runt kl 20.00 då jag kan bli piggare igen.

Att jag har värk i olika kroppsdelar gör inte saken bättre. Mina händer domnar och sticker flera gånger/dygn, dels när jag handarbetar eller gör andra saker, dels när jag sover. Vaknar ibland flera gånger av att händerna domnar. Jag har ständiga känningar i armbågarna, knäna, fötterna, vristerna och även i handlederna. Nedre delen av ryggen är kass och smärtan strålar ner i vänster ben (oftast). Värst i knäna och framför allt vänster ben är det när jag sitter på bussen, tåget eller i bilen. När jag inte kan sträcka ut benet ordentligt. När jag har suttit en stund på bussen t ex så är jag stel när jag reser mig upp. Det knakar på vissa delar av kroppen, bl a i ena foten och i  mina käkar. Jag antar att detta har med två saker att göra. Det första är att jag passerat bästföre-datumet och allt går utför… stelheten i kroppen, synen försämras etc. Det andra är vikten som bara gått utför under de senaste åren. Jag kan skylla på depression och biverkningar av medicner som läkaren prackar på mig för att livet ska fungera, men i stort är det min egen sak att se till att äta rätt, motionera och gå ner i vikt. Lätt va?????? Ja det borde ju vara det… men det är svårt att komma igång med motionen. I morgon har jag tid för en EMG-undersökning på Huddinge sjukhus. Då ska nerverna i armarna undersökas. Det blir spännande! Kanske kan jag då få en förklaring till mina bortdomade händer/fingrar.

Receptet på fysisk aktivitet ledde till att jag la ner 400 kr på ett klippkort på Gustavsbergsbadet som jag besökte två eller tre gånger… mer blev det inte. Arbetsträningen kom mellan mig och badet.  Promenaderna jag planerade på KBT:n som jag la ner mycket tid på kommer jag inte heller iväg på. Vad är felet?? Jag är visst väldigt lat. Inte heller har jag tagit kontakt med sjukgymnastiken på Vårdcentralen som min husläkare tyckte jag skulle göra. Det blir ju bara ytterligare tid att planera in i mitt schema.

Att hitta vänner som kan bli motionskompisar är inte heller lätt. De få vänner jag har finns bara i bakrunden för tillfället. De flesta har försvunnit p g a min oförmåga att hålla kontakten under de jobbiga åren. Jag har hittat några nya fina vänner under min behandling på Capio men vi befinner oss ofta i situationer som gör att det tar lång tid att komma igång med aktiviteter… Någon som känner igen sig?

Jag vaknar varje morgon med en känsla av oro, ångest, katastrofen närmar sig. Det är inte lika illa som för ett antal år sedan men jag har dragits med daglig ångest i många år. Ibland styr den mitt liv, ibland har jag kontrollerat den bättre. Nu försöker jag få kontroll över den med mediciner. Något jag egentligen inte tror särskilt mycket på. Men KBT fungerar inte, det har jag insett och då blir medicinen min vän… Men jag jobbar på att hålla låga doser för att inte bli förändrad som person. Jag började med en ny medicin förra helgen och denna vecka har jag haft något mer ork att ta tag i saker. Så kanske gör medicinen det den ska?? Tyvärr byter jag läkare igen på Capio och får min femte läkare till nästa besök så det blir svårt att ”utvärdera” medicinens verkning kontra biverkningar… för det har jag också.

Idag är en dag när jag känner att det är rätt att ”tala ut”. Men jag skriver hellre av mig. Ni får gärna läsa det… 🙂 Kanske kan det jag skriver väcka en persons tankar om detta ämne, psykisk ohälsa eller psykisk hälsa. Vilket är egentligen vilket? Jag har svårt att hitta rätt kanaler. När ett barn eller en vuxen mår dåligt så känner jag ofta det in i märgen. Ibland blir det tungt… Ibland känns det bra, för då kan jag hjälpa att bära det onda. Jag slits med när det är stressigt omkring mig och det kan vara väldigt uttröttande men det är det ju för alla! Vi måste helt enkelt lära oss att vara rädda om varandra. Ställa upp när det behövs och finnas där. Våga tala om när något inte är bra, eller när det hänt något svårt/jobbigt. Det är något vi måste lära våra barn. ❤

Tack för mig!

En känsla som består

In i det sista känner jag att jag vill fly. Bättre fly än illa fäkta stämmer ganska ofta in på mitt sätt att tänka, men sällan i hur jag agerar. När jag väl sagt att jag ska göra något så gör jag det oftast. Mitt plikttrogna jag säger åt mig att hålla det jag lovat och att jag inte ska smita undan. Allra helst vill jag fly när det handlar om festligheter, kalas, middagar etc. Som fredagens after work med mina fina kollegor på jobbet. Helst hade jag åkt hem direkt när jag slutade kl 14.30, men samtidigt vill jag ju umgås med mina kollegor och finnas med i andra sammanhang än det som hör vardagen till. Att jag hängde med ångrar jag inte alls… och även om jag inte är den som pratar mest när jag umgås med andra så kändes det ändå som att jag var en del i gemenskapen. Jag inser när jag väl vågar mig på utmaningen att gå på sociala tillställningar att jag inte är helt ensam om att vara tystlåten och avvaktande. Idag känner jag mig mer bekväm i det hela och varför jag gör det, tror jag beror på att jag idag vet varför jag inte håller låda och är utåtriktad. Det finns styrkor i att vara den som lyssnar in och känner av, även om det ibland också är en utmaning att vara det.

När jag avslutat min arbetsdag i fredags tog jag kameran med mig och promenerade en sväng ner till badplatsen vid Dyviken. Det ser helt annorlunda ut under vintern och det kändes inspirerande att fota och experimentera lite med kamerans inställningar. Jag tror mig ha lyckats fånga bilden jag nu ska dela med mig av på Flickr och Fotosöndags tema ”high-key”. Jag känner en stor glädje då jag får dela med mig av mina foton och det faktum att andra gillar det jag delar med mig av betyder verkligen något. Jag är inte den som håller låda under en gruppdiskussion eller en middag med vänner, men jag uttrycker mig genom de kanaler som fungerar för mig, att t ex att skriva och fotografera. 🙂

Nu har klockan passerat midnatt med ca 30 minuter. Bilden jag valt är publicerad på Flickr och idag fyller Simon 12 år. Kan inte helt begripa att jag är mamma till en 12-åring nu. Då måste jag med andra ord se till att fylla på hans busskort med fritidsbiljetten också. Från 12 år måste han väl betala på bussen under helgerna??? Det är ca tolv timmar sedan jag vaknade… Ja, jag sov tills klockan var 12.29 på lördag ”morgon” och halva dagen hade verkligen passerat!!!! Jag måste ha varit totalt slut efter jobbveckan, läkarbesöket och den festliga fredagskvällen… I morgon ska det bakas vaniljdrömmar och morotskaka. Simon kommer hem och ska baka kalasets sockerkaka och äta risgrynsgröt till lunch efter eget önskemål.

Tack och hej!!

Några av veckans bilder i highkey! Håll till godo!

Känslig eller känslosam??

Olika sidor av samma mynt??? Jag är i alla fall en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna och många gånger svänger det om rejält vilket är ganska jobbigt. När jag är glad så är jag väldigt glad. Då kan jag sprudla av energi och fångas upp av idéer och kreativitet. När jag svänger åt andra hållet vill jag bara sova, jag drabbas av en enorm trötthet och ibland uppgivenhet.

Under mina två semesterveckor nu har jag mått ganska bra. Det är något visst med att vara ledig ”på riktigt”. Efter många år kantade av sjukskrivning p g a psykisk ohälsa (depression, ångest/GAD och en släng av social fobi) så har semestrarna sammanfallit med sjukskrivning och inte alls känts som semester. Jag har ju varit ”långledig” om man kan kalla det så under de långa perioderna av sjukdom.

När jag mår mindre bra så önskar jag att jag var osynlig, att jag kunde få stänga in mig i mitt skal. Nu gör jag inte det utan jag försöker gå mot känslan. Visst kan jag ibland välja att isolera mig, men så gör jag inte när jag har arbete att gå till. Igår när barnen blev hämtade av sin pappa så drabbades jag av en rejäl svacka. Jag dök, rakt ner… och bara längtade efter att få sova, glömma, gömma mig. Det är inte alltid så när barnen inte är hemma men ibland blir saknaden extra stor.

Idag tror jag att det märks på mig när jag inte är i form. Som idag på jobbet. Morgonens APT var grymt jobbig. All personal i en stor sal (i detta fall skolans matsal). Många intryck, mycket prat och ett sorl som gick rakt in i mig. Ibland känner jag mig som ett UFO eller utomjording på mötena på jobbet. Jag kan fortfarande skämmas över att vara den som inget säger på möten, men när jag sitter i det sammanhang som det är när hela skolans personal sitter i grupper och diskuterar samtidigt så försvinner jag. Nu ÄR jag en TYST typ. Inte ointresserad, inte ”dum i huvudet”, men tillbakadragen och blyg, jag behöver tid att smälta saker och tid att tänka. Jag önskar ibland att jag kunde hitta styrkan i att vara introvert, för idag vet jag att jag inte är ensam om att vara tyst, men som lärare/pedagog i skolan kan det förstås vara lite udda. Även om jag förstås är medveten om att inte all personal i skolan är extroverta eller utåtriktade.

Nåväl, idag var i alla fall en sådan dag när allt har känts motigt. Då känns allt lite mer och starkare. Allt ifrån magen som bråkar med mig till längtan att få fly. Men jag klarade av dagen, det känns toppen att träffa kollegorna igen. I mitt arbetslag har vi högt till tak och det är ok att tala om sådant som är jobbigt. Jag är inte där än. Även om  jag inget hellre vill så har jag svårt att stå upp för mig själv och tala om att jag inte är i form.

Nä nu är jag så där jäkla trist. Men det är oftast då jag får lust att skriva. :-/ Just nu, torsdag kväll, jag har inte kunnat äta mat då magen inte är i form, ensam hemma, rastlös… Jag har stickat några varv på min halsduk som aldrig blir klar. Jag har ögnat igenom de senaste dagarnas skörd av foton och rensat. Inte orkat öppna Lightroom dock. När solen lyste som vackrast idag ville jag ta kameran och gå på upptäcktsfärd. När jag åkte hem från jobbet var känslan borta. Men solnedgången väckte lite av lusten igen och jag klev av bussen i Gustavsbergs hamn för att försöka fånga lite av känslan. Det kändes ganska bra att få en liten promenad i vinterkylan.

I morgon är en ny dag. Den blir hoppeligen bättre än denna dag. Det är en ”vanlig” jobbdag med fritids. Det blir bra! På lördag stundar besök på Moderna museet för att titta på vacker konst och äta god mat…. minifirande av en icke så betydelsefull födelsedag idag med min älskade man! ❤ Jag hoppas att dagen bjuder på sol och gnistrande snö.

Idag fick jag dessutom besked om att jag inom kort kommer få hjälp med att få ordning i mitt kaos hemma. När tanken om ”boendestöd” kom upp i ett möte kändes det bara dumt… Jag, boendestöd, men även om jag i stort klara av att leva normalt idag så finns det ett behov av att få ordning i mitt kaos. Stöket bidrar ofta till att jag blir låg och deppig. Ska jag skämmas för det? NEJ! Mina barn och jag förtjänar att må bra och trivas hemma!! Så är det bara.

 

Jag avger inga nyårslöften

Det är redan den andra januari. Året är 2016 och tiden bara spinner vidare. Några nyårslöften ger jag inte. Det känns ganska så ute… dessutom så vet jag att jag inte håller dem. Jag har saker att ta tag i. Saker jag bara måste göra och det kommer så ske, i min takt. Skriver gör jag inte så mycket just nu. Datorn är ofta avstängd numer hemma, i stället virkar jag febrilt och ser mig ständigt om efter nya mönster.

Kameran är ständigt med och ibland får jag suget att fota och då går jag ”all in”. Sen rasar jag och bilderna förblir obehandlade, kvar i kameran eller i datorn. Har massor att gå igenom. Hade nog tänkt använda semestern till det men jag har mest virkat… 🙂

Till våren väntar fortsättningskurser på fotografiska. Det ser jag fram emot. Att få göra det jag tycker om är ett verkligt privilegium. Att få dela det med de jag har i mitt hjärta betyder massor.

Skönt är att julen är förbi, så även nyårsafton… Det blev inte så mycekt fotgraferat under årets sista dag. Inte heller under årets första. Jag ägnade 15-20 nin att stå på balkongen här i Hökis runt tolvslaget men fick inte till den perfekta nyårsbilden… Vad nu det skulle vara…. Egentligen skulle jag hellre vara utan alla dessa smällar. Nä, jag skulle föredra ett nyår med tid för eftertanke, tystnad,lugn och ro…

PS Idag är det ”World Introvert Day”. Något väl värt att uppmärksamma.

http://www.introvertday.org/

Ha nu en fin fortsättning! Kram på er!! ❤

Handen på hjärtat…

DSC05030

Utfrätt… likt en överexponerad bild, ett fotografi av några av mina dockor från en svunnen tid. Så känns livet ibland. Utfrätt, suddigt i kanterna, oskarpa linjer och grått. Så är inte mitt liv idag, inte längre. Men det är svårt att inse det faktum. Fortfarande lever jag i mångt om mycket i det förgångna, fast i de känslor som tyngt mig så länge. 

Men jag gör ett ärligt försök att lämna! Bara det här med att inse styrkan inom mig ger mig en svindlande känsla. Jag känner inte längre igen mig själv. Förra veckans medarbetarsamtal är ett exempel på mitt ”nya” jag. Så länge jag har jobbat i skolans värld har jag varit tillbakadragen, blyg, rädd för att göra fel, osäker, orolig ja allt det där som fyllde mitt liv med ångest. Under resans gång från hösten 1999 då jag började på min arbetsplats fram tills idag har jag haft många dippar och inte klarat av den press som omständigheterna ställt på mig. Hur jag skulle hantera dessa situationer idag vet jag inte, men jag vet att jag inte skulle vara rädd för att agera. Men, det faktum att jag är en känslig individ, inte överkänslig men högkänslig som person, har ställt till det för mig. Att jag också insett att jag inte bara är blyg och tillbakadragen utan också introvert var en befrielse. Äntligen förstår jag varför det är så sjukt jobbigt med alla möten jag ställs inför varje dag. Trist bara att behöva slå ner i backen för att förstå. Depression är ingen lek, det är blodigt allvar och en oerhört läskig sjukdom.

Jag träffade min läkare för någon vecka sedan. Att förklara för henne hur jag känner, mår och vad jag behöver ”stöd” med idag är svårt. Vissa dagar och vissa stunder känns livet bara toppen. Jag är aktiv, glad, orkar mer, pysslar och är kreativ. Ibland sitter det i under flera dagar, ibland några få timmar. Sedan dalar jag ner i ett lägre stämningsläge. Den värsta stunden på dagen för mig är morgonen, att möta en ny dag. Varför? Den vackraste stunden på dagen är ju just den tidiga morgonens gryningsljus. Det som speglar ett lugn inom mig. Det blir lite tvetydigt ibland. Den bästa stunden –  när jag får lägga mig och tänka över dagen som varit. ÄVEN om det varit en underbar dag.

Min dag är nästan som indelad i cykler. Jag har mycket svårt att vakna på morgonen, ofta ligger jag vaken någon halvtimme – timme runt kl 4, därav blir jag trött när det är dags att stiga upp. Den känslan sitter i tills jag är igång, ibland ända tills jag går hemifrån för att lämna barnen och åka till jobbet. Men jag jobbar mot känslan, försöker att inte låta den påveka min morgon tillsammans med barnen. Förmiddagen på jobbet är nästan alltid på topp. Jag känner mig positiv, glad. Visst kan oförutsedda händelser ibland tynga mig men den tyngden kommer oftast senare, när jag sitter på bussen hem eller när jag är hemma. Efter lunch hamnar jag i ett komaliknande tillstånd. Kanske har det med maten att göra, men jag har känt av denna trötthet i flera år nu. Sätter jag mig är det kört. Jag tappar fokus och koncentrationen. Känslor som inte är välkomna hälsar på.

Den mest kritiska tid på dagen är när åker hem/till sonens skola, efter dagens arbete. Ofta är jag så trött att jag måste blunda och ibland somnar jag och vaknar direkt, blir totalt uppstressad för jag upplever att jag varit borta länge… När jag kommer hem måste jag ofta lägga mig en stund innan jag kan ta tag i middagslagning, läxor och annat. Framåt kvällen kan energin infinna sig eller så blir jag håglöst sittande i soffan… Ibland spiller energin över och jag tar tag i sådant som inte är så roligt… 🙂

En viktig byggsten i livet, utöver barnen och familjen försås, är mitt intresse för fotografering. Det bästa jag gjort på länge var att anmäla mig till Foto 1 på Fotografiska Akademin. Visst kostar det en del, men det jag fått ut av kursen är ovärderligt. När jag anmälde mig och betalade kursen trodde jag att jag skulle dö av nervositet och oro. När första mailet kom från kursledaren/läraren så började oron bita sig fast. Jag som har så svårt för nya människor, nya miljöer etc. Tystlåtna jag… blyga jag… MEN känslan av att nu haft den näst sista lektionen tillsammans med kursledaren och mina 11 kurskamrater känner jag i stället vemodet landa inom mig. Men vad händer nu? Kursen slut… vad ska jag då göra om tisdagskvällarna… En sista läxa har vi fått… och den innebär att vi ska försöka hitta vår stil… Det kommer inte bli så lätt för en splittrad själ som jag… Men som sagt, tidigt gryningsljus är så oerhört vackert… Kort skärpedjup fantastiskt spännande, lowkey-foto kul och intressant…

DSC04592

DSC05102

DSC05138

Tala inte så tyst!

Hur påverkas vi av att ständigt få höra att ”du måste tala högre”?  Eller du måste ta mer plats! Du måste bli mer synlig! När jag första gången på riktigt insåg mina brister vad gäller kommunikation med andra och blev medveten om att jag inte ”klarade av” att möta förväntningarna som andra ställde på mig så kände jag mig misslyckad. Det tog lång tid för mig att inse vad i mina brister fanns. Ingen hade sett eller påtalat detta för mig på ett sätt som jag kunde ta till mig av. Jag tror att jag redan under skoltiden brottades med detta faktum att jag måste delta mer, prata mer, räcka upp handen etc. Trots denna stora brist hos mig tog jag mig genom grundskolan, gymnasium och högskolan. Det var ingen lätt resa för mig, men jag tar mig i regel igenom svårigheterna då jag är envis och vill framåt.

Det svåraste med att vara tystlåten och ibland även mer vänd inåt är att de som inte är det kan ha svårt att acceptera det. Så har jag upplevt det. I mitt yrke framför allt är många, inte alla, ganska utåtvända, har lätt för att ta för sig och tar plats. Visst finns vi, som inte helt självklart lyser upp hela rummet och tar plats i centrum, men må hända blir vi ibland ganska osynliga på vår arbetsplats. På mitt medarbetarsamtal i början av året så var en av sakerna jag behöver utveckla ”att ta mer plats och vara mer framåt”.  Jag undrar hur många gånger jag har hört detta på utvecklingssamtal och medarbetarsamtal etc??

Jag upplevde min egen skolgång som en riktig plåga. Varför vet jag inte riktigt, mer än att jag inte tyckte att jag passade in, jag platsade inte där, i gänget, i klassen. Jag var tyst, ”blyg”, rädd och osäker. Det var en plåga många gånger att sitta i klassrummet och vänta på att redovisa något eller diskutera olika saker. Redovisning var det mest otäcka jag visste, och att stå framför klassen/gruppen kändes faktiskt jobbigt även när jag gick på Lärarhögskolan. Hur kom det då sig att jag faktiskt lyckades ta mig genom denna utbildning? Idag räds jag inte alls att stå inför en grupp och föreläsa om något jag kan. Med dagens teknik, bildspel mm så känns det relativt lätt att stå där, i centrum av åhörarnas uppmärksamhet. Men det har tagit mig lång tid att komma hit! Trots att jag sedan barnsben älskat att stå på scenen och spela en roll inför publik. Men skillnaden mellan att stå på scenen och spela en roll och att stå framför åhörarna vid ett möte eller en föreläsning är stor. På scenen är det ett inövat manus, samma varje föreställning. På ett möte dyker det ofta upp oförutsedda punkter, frågor etc. DET var svårt för mig, och kanske är så fortfarande!

När jag kom i kontakt med begreppet introvert förstod jag. Det som varit ”fel” på mig kanske inte är ett fel? När jag läser det andra skriver om sina introverta sidor är det som att komma hem. Vi som är introverta har behov som inte andra har (på samma sätt i alla fall). Behovet att få leva mer i vårt eget inre, få tid att tänka, reflektera. Att leva i en ständigt brusande omgivning, att umgås på flera plan, både i fysisk närvaro och via webben, att inte ha möjligheten till den inre vilan, den fria tanken och tystnaden.

Jag har själv varit mycket rädd för tystnaden och sammanlänkat den med ensamhet. Först sedan jag börjat bearbetat mig upp ur mitt mörka hål, vaknat ur min eviga dvala, så har jag kunnat inse hur skönt det är när det är TYST! Jag som alltid hade lurar i öronen då jag var ensam ute eller åkte buss, jag som alltid hade hög musik på eller TV:n på hemma (ibland både och). Jag orkade inte med tystnaden när jag var själv. Idag lyssnar jag sparsamt på musik. Jag tror att det är av två skäl, det ena är min uppskattning av tystnaden, den andra är den stress jag upplever då det är mycket ljud omkring mig. Liksom då det är många intryck så kan ljud också påverka mig negativt idag på ett sätt det kanske inte gjorde tidigare. När jag var svårt sjuk i depressionen så var musiken min ”livlina”, utan musiken kunde jag inte gå framåt.

Jag undrar hur mitt liv skulle se ut om jag var ung idag. Medveten om så mycket mer än jag var då jag var tonåring. Nu är det lätt att söka kunskap, att komma i kontakt med andra via webben. Kanske hade jag då valt en annan inriktning i livet… Vem vet??

Men jag ångrar inte det jag gjort. Någonstans har jag ändå lyckats. Jag är utbildad lärare, har fått min lärarlegitimation, jag har mött så många underbara och fantastiska elever under mina år i skolan. Något jag skulle önskat mer av mig själv hade varit att lämna mer positiva intryck hos de människor jag möter. Det är något jag tänker på nu, idag, i mina möten med elever, kollegor, föräldrar. Jag kämpar med att ”synas”, finnas och vara närvarande.  Ett mål i sig, ett stort livsmål!

Detta var vad jag tänkte på under dagen idag. Jag tog en lång promenad i sensommarvärmen, ensam, med min kamera, och det är då jag känner livet i mig. Det är då jag trivs. Även om jag älskar min familj, mina barn över allt annat, så är denna stund också värdefull. Att samla tankar, få väga dem i vågskålar och sålla bort det som inte hör hemma. Det var alldeles underbart! ❤