Jag kanske är ”omodern” eller nåt!

Idag efter beskedet från Regeringen tillsammans med Alliansen om Decemberöverenskommelsen ville jag LÄSA tidningarna för att se vad de SKRIVER. Nå, vad möter jag på varenda länk, jo webb-TV. Kanske är det jag som är ute och cyklar men jag blir irriterad över att mötas av skrikande reklam och en TV-bild i nosen när jag vill läsa en artikel i tidningen. Alla de stora tidningarna – DN, SvD, Aftonbladet och Expressen… Suck säger jag. Efter att ha sett presskonferensen på TV hade det varit trevligt att få läsa mer om vad det hela innebär! För min del får tidningarna gärna sända sina TV-inslag men jag vill välja det själv. Jag vill kunna välja att läsa tidningen i första hand. TV ser jag nog av ändå för det mesta! 🙂

Trots detta blev jag ganska imponerad över att de två blocken nu nått en överenskommelse. Jag är trött på poliktiskt kaos och såg inte fram mot ett extra-val som kanske intet hade gjort någon skillnad (mer än möjligen för SD). Det känns också bra att SD:s inflytande med detta kommer att minska. Även om de har ett stort väljarstöd så har de trots allt en politik som inte alltid är förenlig med den värdegrund vi har. I sakfrågor kan de framstå som ett ”vettigt” parti men inte i övrigt anser jag. Så nu är det bara att blicka framåt.

 

Jag är glad över att ha vaknat till liv efter åratal i en depressionsdvala då jag faktiskt inte brytt mig eller intresserat mig. Kanske finns det hopp om livet… Det finns många saker jag måste ta tag i som jag under årens lopp bara låtit bero… allt ifrån politiska ställningstaganden till att lösa praktiska saker som att söka mer kunskap om hur jag kan påverka min arbetssituation. Det är inte alls bra idag och jag måste ta striden för att få chans att återgå i arbete. Det är ingen lösning att harva runt ett par månader för att sedan rasa ner… (Lite ”off topic”)

Annonser

Kvällen före julafton…

Det lackar mot jul och barnens ögon tindrar av förväntan. Det är jullov och i morgon kommer tomten. Det finns stunder då jag tycker julen är mysig, eller det har funnits… jag har varit det förväntansfulla barnet som väntat på klapparna under granen. Nyfiken på vad jag skulle få. Idag känner jag ingen direkt glädje över julen. Det är stressigt, dyrt och mest jobbigt. Jag har dragit ner mer och mer på julfirandet hemma. Några ljusstakar i fönstren, en plastgran som följt med några år nu, julklapparna är inhandlade och inpackade. Men tala inte om det för barnen… det är ju tomten som kommer med klapparna… Eller??

Nu när mörkret lags sig, julgranen är pyntad, gräddkolan förpackad (efter flera timmar på spisen), barnen duschade och i säng så känner jag mig helt slut! Om jag tänker tillbaka några år, när barnen var små och tidigare än så, var jag ofta uppe sent på kvällen, framför allt kvällen innan julafton. Jag slog in paketen, kokade kola och knäck, längtade till den ”mysiga julen”. Men mysigt blir det inte så ofta… Mest jobbigt att ”vara social” och trevlig i flera dagar… Det tär på kraften. Just denna jul känner jag mig lite tillfreds. Jag har min man här och mina barn. Barnen åker till sin farmor i morgon efter lunch för att fira julfaton där. Hem hit kommer resten av familjen och umgås. På juldagen firar vi en andra julafton med kusiner och barnen.

Jag har känt mig ganska utarbetad de senaste veckorna då jag arbetstränar på min arbetsplats. Jag har varit näst in till helt väck när jag kommit hem efter ett par timmar i den stressiga skolvärlden. Men nu under helgen har jag faktiskt hunnit ladda batterierna något, orkat reda upp röran hemma som hopade sig då jag inte orkade ta tag i det. Högarna är delvis sorterade och undanplockade. Mycket är slängt och barnens rum har fått sig en ordentlig omgång. Jag har jullov nu fram till den 7 januari och det känns välbehövligt. Sen väntar knappt två månaders arbetsträning och allt annat som hör livet till… Simon ska ”byta klass” efter jullovet och börja i en mindre undervisningsgrupp. Det kommer bli bra för honom.

Nu ska jag sätta mig i soffan tillsammans med min fina man och kolla en dokumentär om delfiner, del 2, genom min nya chormecast och Svt play i mobilen. En fantastisk uppfinning, att trådlöst kunna se filmer, TV-program, YouTube och bilder mm… 310 kr betalade jag för den lilla grejen! 🙂

Jag önskar er alla en riktigt God Jul! Ta det lugnt och ha det stressfritt!

Tredje veckan påbörjad…

Min tredje vecka med arbetsträning inleddes idag. Men om förra veckan ska räknas vet jag inte, mina barn var sjuka varsin dag, så jag blev hemma med dem. Dessutom var jag krasslig själv. Idag fick jag beslut om ersättning från FK, dvs att jag får rehabiliteringsersättning. 448 kr om dagen, de tre månader jag får arbetsträna. Inte lär jag bli fet på den inkomsten men det är bara att bita ihop, betala alla räkningar, se till att det finns mat på bordet… Får tänka än mer ekonomiskt nu. Men snart är jag tillbaka med full kraft (och lön). Det är ju planen i alla fall.

När man har rehabiliteringsersättning måste man anmäla till FK om man är sjuk, reser inom Sverige eller utomlands etc. Sjuka barn stod det inget om så i morgon får jag ringa min handläggare och fråga hur jag ska göra. Risken är annars att jag kan bli av med hela ersättningen och det har jag inte råd med. Som sjukskriven blir man lite livegen. Jag har ju t ex förbrukat mina 365 dagar med sjukpenning. Jag får ansöka om fler dagar om det behövs och då blir nivån än lägre… 75 % av SGI.

Skämt å sido, det var en bra dag, jag kanske inte hann göra så mycket men än så länge räcker det med att bara finnas där och möta kollegor, fika lite mm. Idag hade jag ett planeringsmöte med min chef och vi planerade upp denna vecka och hur jag ska jobba i början av nästa termin. På jullovet är jag ”ledig”. Enligt beslutet från FK kan jag vara ledig under jullovet. Så efter jul och nyår kommer jag vara med de lite äldre fritidsbarnen på klubben. Det blir spännande! 🙂

Nu ska Anne gå och sova för huvudet snurrar och kroppen gungar inombords. Jag märker att tröttheten är stor när jag nu ändrar mina vanor och blir mer aktiverad. Det är skönt att vara igång och jag måste säga att idag kändes det bra att åka till jobbet! Det är en känsla jag länge saknat! Så även om jag har en del funderingar om det ena med det tredje när det gäller arbetet och min psykiska hälsa så är nog arbetsträningen det enda rätta! Jag tror att det kommer ge positiva ringar på vattnet!

Apropå ringar på vattnet, idag har det regnat en stor del av dagen… Jag fastnade i en tunnel med mobilkameran i handen, bestämd på att fånga vattendropparna i pölen. Det var inte lätt… men jag gillar utmaningen kameran ger mig.

DSC_000024

DSC_000005

DSC_000004

Inte mina bästa bilder men de är lite roliga (tycker jag).

Att vara på otrygg mark

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag mått psykiskt dåligt på min arbetsplats. Det har jag gjort under många år. Men att prata om det har jag inte kunnat göra tidigare. Det kan jag idag, till viss del i alla fall. Mestadels skriver jag hellre då jag i samtal inte alltid får fram det jag vill säga. Varför jag drabbades så hårt av psykisk ohälsa av min arbetssituation beror på flera olika faktorer. En del som jag själv hade kunnat styra, en del som jag hade behövt hjälp med, framför allt av ledningen på min arbetsplats. Det var något jag saknade under de första jobbiga åren jag gick igenom för ungefär 13 år sedan. Det var väl då det började kana nerför på riktigt. Sedan hösten 2011 fram tills idag har jag varit sjukskriven 26 månader och jobbat 13 månader. Det känns mer fel än rätt, men så är det.

Nu ska jag inte grotta ner mig i det förgångna som jag brukar, utan i stället tänka framåt. Idag har jag kommit långt i processen om att finna min väg vad gäller barnen och familjen. Min egen fritid ligger lite på is och att komma igång med den egna träningen dök ner i djupet, men jag har inte gett upp. Mitt yrkesliv har jag inte lyckats få ordning på, och för all del så är det något som inte kan lösas av att jag går hemma, det gör det inte för någon vad jag tror i alla fall. Det är en psykisk undergång att gå hemma, även om det går att ”fördriva tiden” under dagarna då barnen är i skolan etc. Men jag har också klättrat på väggarna hemma, fått gruvlig ångest och stor oroskänsla av att bli isolerad och sysslolös. Jag tror inte jag är ensam.

Så hur ser det ut i andra kommuner t ex? Jag försöker läsa bloggar, artiklar i tidningar etc för att bilda mig en uppfattning om hur ni andra har det som liksom jag är drabbad av psykisk ohälsa på arbetsplatsen (ja i resten av livet också förstås), men svaret är förstås inte enahanda eller enkelt att hitta. Något som jag idag uppskattar är att det finns föreningar och organisationer att använda sig av, både genom att bli medlem och att läsa på deras hemsidor. Jag har själv valt att gå med i några föreningar för att få del av deras material och få tillgång till andras livshistorier.

”Att vara på otrygg mark” – det kallar jag mitt inlägg idag då jag känner att min arbetsplats är otrygg mark för mig. Jag känner mig inte hemma där längre, något som jag trots allt känt under många år, bra som jobbiga/svåra. Jag känner att jag gett allt jag kan, jag vet inte hur jag går vidare. Nu när jag varit hemma i ett års tid så kunde jag äntligen komma igång med arbetsträningen nu, i december. Jag är tillbaka på min arbetsplats och under de kommande månaderna (december – februari) ska jag arbetsträna för att sedan återgå till ”min” tjänst som fritidsledare. Jag gillar mitt arbete i skolan, jag har alltid haft bra och trevliga kollegor etc. Men jag har också fått ge all min kraft och energi åt mitt arbete, kämpat och stångat mig blodig många gånger. Jag har svårt att anpassa mig till arbetsmiljön. Jag har blivit extremt stresskänslig under min långa resa, jag blir lätt uttröttad av allt som rör sig omkring mig under en arbetsdag. Att jag bär med mig en del i bagaget från min arbetsplats gör inte saken lättare direkt. Jag har svårt att kasta bort ryggsäcken eller att bara ignorera innehållet i den.

Hur tydlig ska man då vara på sin arbetsplats om hur läget är, hur man mår, vad man känner mm?? Det är ju svårt att dölja att något varit ”fel” då jag bara jobbat 13 månader under tre år och tre månader. Då måste jag ju ”drabbats” av något!! Det känns fortfarande lite som tabu att ptata om psykisk ohälsa bland kollegorna på en arbetsplats, men jag hoppas jag har fel! Är det så? Jag menar förstås inte att hela livssituationen ska diskuteras bland kollegor men om något känns jobbigt på arbetsplatsen så bör man väl lyfta det? Det är nog en av de största lärdomarna gjort under mina yrkesverksamma år. Men hur kommer man då dit? Till ett bra samtal kollegor emellan, utan att någon lämnas utanför eller att en eller ett par av kollegorna pratar under hela samtalet?

Jag kan ju ta mig själv som exempel, jag är tystlåten och blyg, behöver tid att tänka över vad jag vill säga och hur jag vill formulera mig. Det jag tidigare klassificerade som social fobi hos mig själv kanske är det men jag har ju också insett att jag är introvert. Jag talar sällan på möten. Går vi en runda så måste jag kanske säga något men i regel blir det något mycket kortfattat och inte alls det jag tänkt. Jag har under årens lopp kämpat med att komma över den tröskeln, dels på min arbetsplats genom att försöka utveckla mitt ledarskap på olika sätt, bl a genom att bli samtalsledare under ett projekt vi deltog i under ett antal år. Men det var en svår utmaning för mig. Dels har jag under senare år gått grupp-KBT mot social fobi men inte heller där lyckats träda över till ”andra sidan”. Jag kommer helt enkelt inte bli någon som håller låda på möten men jag MÅSTE få chans att prata och säga vad jag känner, tycker eller tänker. Framför allt när det handlar om arbetsrelaterade frågor som arbetsmiljö, samarbete etc.

Tidigare år har vi på min arbetsplats, inom arbetslagen, fått ha kollegiala samtal, allt enligt en mall för att lyfta problem i vardagen på arbetsplatsen. Men under senare år tycker jag att arbetsbördan har ökat, stressen är mer påtaglig och mycket ska klaras av på ett kort arbetslagsmöte. Så hur får någon som jag luft i lungorna att ”våga” ta plats under ett sådant möte? Våga lyfta något som känns jobbigt och svårt. Eller verkligen få tid att reflektera över en situation. Det är inte lätt!

Linus Jonkman skriver i sin bok ”Introvert – Den tysta revolutionen”:

”I dagens uppfattning om den perfekta ledaren kännns de tillbakadragna kvaliteterna ganska bortglömda som kompetenser – hörs du inte finns du inte.
Att vara den eftertänksamma och reflekterande på företagsmöten är ofta tolkat som ointresse eller brist på initiativ. Det räknas som en styrka att agera direkt och med övertygelse.
Min chef på utvecklingssamtalet frågar mig: Du har en återhållsam självvald framtoning. Hur kan vi aktivera dig? Utan att tänka mig för slinker svaret ur mig: Jag är ingen tamagotci. Du behöver inte engagera mig.”

Det är bara ett litet kort exempel från kapitlet som behandlar ”Den introverta i arbetslivet”, s 187. Själv har jag på utvecklingssamtal/medarbetarsamtal ofta fått höra att jag måste vara mer framåt, ta för mig på möten, prata mer etc. Under större delen av mitt liv har jag uppfattat mig själv som blyg, mycket för att jag lätt rodnar och att jag trott att det varit skälet till min tysthet, men jag tror att en del är blyghet, en del social oro och en stor del introversion.

Jag bär med  mig en jobbig erfarenhet under mina år som lärare, då jag var utsedd till arbetslagsledare (mot min vilja och mot mitt bättre vetande). Jag hade en tuff klass att ta hand om och arbetssituationen var mer än tuff för många av oss detta år. Att då bli ”tillförordnad” arbetslagsledare vad inte optimalt. Dessutom var klimatet i arbetslaget inte så bra. Det var tufft helt enkelt. Jag har tyvärr problem med mitt minne och har svårt att minnas det som har hänt under livet, men vi fick en hel eller en halv dag att tillsammans i arbetslaget försöka lösa våra ”problem” och jag var då ledaren för detta svåra möte. Jag som knappt sa flaskhals. Det tror jag är en av de jobbigare möten jag haft under den tid jag hade det uppdraget.

Hur vanligt är det att man på en arbetsplats som skolan får tid att lyfta det som händer i personalgruppen? Hur vanligt är det på en arbetsplats att personalen kan få stöd utifrån när de löser ett problem som rör samarbete t ex? Min man berättade om sina erfarenheter då han jobbade inom socialförvaltningen. Där gick kommunen in och tog dit en psykolog utiftån som under några timmar hade ett samtal tillsammans med gruppen. Erfarenheten av detta var bra, och gruppen kom att fungera bättre efter att fått ventilera allt under ordnade former med en erfaren samtalsledare.
Jag vet att det förekommit handledning på min arbetsplats men jag tror inte det hör till vanligheten. Nu har jag varit borta från verkligheten så pass länge att jag i nuläget kanske inte är helt insatt i det som händer på min arbetsplats. Men jag vet att tiden fortfarande är knapp och många har en tung arbetsbörda.

En sista fundering vill jag lyfta innan jag avslutar detta inlägg och det är en viktig reflektion för mig. Jag har ofta ”bett om ursäkt” för min existens (dvs min självkänsla är dålig och självförtroendet saknas). Jag ska förstås inte förutsätta att så blir fallet nu, men en av mina största rädslor jag känt inför denna arbetsträning, är att jag ska bli en börda för mina kollegor. Att jag inte kommer uppnå full arbetskapacitet som är att jobba heltid, att mina kollegor ska få ta en del av mina arbetsuppgifter. Att få till balansen mellan privatliv och arbetsliv är en gåta för mig. Mina barn har ofta fått komma i andra hand. Det får de inte göra längre. Men att ha barn som har behov av extra stöd och är krävande hemma tär på mitt psyke och bidrar förstås till att jag känner mig otillräcklig på min arbetsplats. Trots att jag under ett par år haft möjlighet att jobba deltid (75%) så har jag ändå varit ”borta” mycket p g a barnen. Men svårigheterna inom mitt arbete dök upp innan jag fick barn. Skillnaden då var att jag kunde arbeta 24-7 dvs jag la ner oerhört mycket tid och energi på mitt arbete. Jobbade sena dagar och kvällar, långa helger etc. Med barn hemma fungerar det inte på samma sätt och då blev nattarbete vanligt… Det tär förstås också på psyket och gör att arbetsinsatsen blir lidande när sömnen näst intill blir obefintlig under långa perioder.

Så kontentan av detta långa och kanske lite spretiga inlägg är följande frågor:
Hur öppen ska man vara gentmot sina kollegor när det gäller psykisk ohälsa?
Mot sin chef/ledningen på arbetsplatsen?
Vad kan den som drabbas av psykisk ohäls ”förvänta” sig av andra på arbetsplatsen, av kollegor och ledningen?
Hur långt sträcker sig ansvaret från arbetsplatsens ledning att anpassa en arbetssituation för att den som drabbats av psykisk ohälsa som är stressrelaterade eller ångest, depression mm?

Jag försöker följa debatten om psykisk ohälsa i dagens samhälle. Vad är det som får så många att må dåligt? Vad kan jag göra för att bidra till en förändring? Jag har själv ställt upp i en studie som Centrum för psykiatriforskning genomfört för att forska kring metoder att få människor som drabbats tillbaka i arbetslivet. Men jag skulle vilja göra mer. Jag vet bara inte vad. Nu när jag lämnat det största mörkret bakom mig så kan jag känna att jag vill dela med mig av mina erfarenheter av vården, rehabilitering etc. 

Det (o)roliga livet…

Sitter och väntar… något som jag blivit van vid under de senaste åren av deltidsarbete och sjukskrivning. Idag är det väntan på att åka till min arbetsplats för min 6:e dag av min arbetsträning. Igår var jag hemma med sonen som var förkyld, men idag fick han åka till skolan igen. Jag börjar inte förrän kl 9 idag så det fick bli en latte på fiket eftersom det blåsiga och regniga vädret inte lockar mig.

Jag läser många bloggar om allt och inget. Mest gillar jag att läsa bloggar som säger mig något, som bloggar om NPF-diagnoser. Eller bloggar om att vara HSP, högkänslsig och/eller introvert. Jag försöker hitta min plats i livet, i denna underliga värld. Man ska vara på ett visst sätt för att passa in, eller ska man det? Jag skrev igår, utifrån Linus Jonkmans blogg, om en del av mina största problem att passa in på min arbetsplats. Är det något att sträva efter? Att passa in alltså?

Jag oroar mig ofta, tar lätt åt mig och tänker att det är nog MIG det är fel på i alla fall. Att jag missuppfattar saker som sägs, att jag inte lyssnar ordentligt kanske. Är det så? Det som jag uppfattade att mina uppgifter skulle vara under min arbetsträning verkar inte stämma. I alla fall är det som jag verkligen tycker är VIKTIGT för MIG är inte gjort! Jag var tydlig med att arbetsträningen måste vara planerad, strukturerad och förankrad hos de som jag skulle ”jobba” tillsammans med. Men som sagt, det kanske är MIG det hänger på??

Idag ska jag utmana mig själv mer än någonsin. Jag vet att ingen annan ställer upp för mig, det är bara jag som kan försvara min rätt att få må bra i livet. Jag måste vara tydlig med vad jag vill, kan och orkar. Jag tänker inte låta mig knäckas igen, bara för att jag inte är ”som alla andra”. Jag vet att jag har en hel del att jobba med, skaffa mig lite mer skinn på näsan, våga ta strider/konflikter utan att sänka mig själv och bli slagpåse. Nu ska jag bege mig ut i blåsten och regnet, en riktig höststorm, kanske passar det ändamålet idag? Vi får se, livet är mitt, ansvaret för det är också mitt. Nu är det bara att köra på!

Inspirerande läsning!

http://www.linusjonkman.com/?p=4459

Jag följer Linus Jonkman på Twitter och Facebook. Läser gärna hans blogg och gillar verkligen boken ”Introvert – Den tysta revolutionen”. Om jag kallades tyst när jag var liten eller om jag uppmanades att ta mer plats minns jag inte men det är något jag fått höra ofta som vuxen. Framför allt under mina år inom läraryrket. Jag VILL gärna finnas till i den miljön men jag känner mer och mer att jag borde vara någon annan där. Jag har uppmanats att ”spela teater” under lektioner eller under jobbiga möten med föräldrar som jag haft. Och visst, jag älskar att stå på scenen och spela teater, men det är inte mitt yrkesval. Det är något jag gör på min fritid.

Så passar jag då som lärare eller pedagog i skolans värld? Jag är tveksam till det. Kanske beror det inte enbart på mina starka introverta drag eller min högkänslighet, men jag tror att det spelar in. Jag drar mig för att tala på möten, jag vill tänka igenom vad jag vill säga och ofta hinner frågan passeras innan jag kommer till skott. Men mitt största ”problem” som lärare är att ta det som kommer oförberett. Ta ett föräldramöte t ex, jag har hållit i många, några som varit riktigt bra. Men också en hel del som bara varit sjukt jobbiga. Många synpunkter på mig eller min undervisning. Detta har jag tidigare haft svårt att bemöta. Men det beror kanske inte på att jag är introvert (vilket jag inte visste då), utan på någon form av ”socialt handikapp” om man nu kan ha det.

Att jag drabbas av ångest och depressioner lätt gör inte saken mindre plågsam. Låg självkänsla har jag alltid haft, mer eller mindre. Då är det förstås ändå svårare att lyckas i en ”extrovert sfär” som jag upplever skolan. De tysta försvinner in i djupet, de som hörs och syns, de som ”tar plats” kommer fram i ljuset, oavsett om det är positivt eller negativt.

Men ska man tvinga någon att prata på lektionen? Jag har alltid ogillat att svara på frågor, delta i diskussioner i klassrummet etc. En stor del av detta beror på att jag aldrig känt att jag duger, som jag är. Jag vet inte hur många gånger jag försökt ”passa in” i olika sammanhang. Jag börjar inse hur värdefullt det är att vara ensam ibland. Det skrämde mig tidigare men nu känns det ganska bra, IBLAND. Men att vara i stora grupper är uttröttande och uttömmande, all energi går åt till att försöka delta, medverka, vara lite framåt.

Nu tillbaka till den inspirerande texten:

Barn är unika (men ofta snoriga). De har sin egen rytm och sitt eget språk. Hjärtat är stort och självbilden mjuk. Vissa riktar sin energi mot världen andra har sin fokus på en insida tapetserad av idéer. Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).
De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.
Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?
Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås)

Verkligen bra skrivet! Jag tänker på mina egna barn. Nu är jag inte säker på att något av mina barn är just introvert, men min 10-åring, har inte samma behov som många andra barn. Han kan vara pratsam inom hemmets ram och med människor han känner, men han kan också sjunka in i sin egen värld. Han har behov av kontakt med andra, men inte av andra barn direkt. Jag upplever att han trivs bäst i mindre sällskap och där det är lugnt. Han är nöjd med att spela mobil-/TV-spel, se filmer eller fantasileka själv. Sen finns det kraven från omgivningen. I skolan ställer kunskapskraven förstås till det för mitt barn som inte vill prata inför klassen eller inte vill delta i klassråd, diskussioner etc.

Den överväldigande responsen på min bok, har handlat väldigt lite om hur den är skriven men desto mer om det ord som avhandlas. Samhällsidealet med den ständigt spontana, självhävdande, sociala människan har tagits så långt, att många känner att de måste gå igenom tillvaron med en mask. De har en offentlig person och en privat person för att överleva.
I en tid där betygskriterier inkluderar den mängd taltid du tar i anspråk i ett klassrum blir de som gärna tänker innan de talar ofta i underläge. I en tid där social status mäts i antal vänner, likes och följare har det sociala har blivit en hårdvaluta för yngre generationen. En valuta med inflation till den milda grad att medverkan i Paradise Hotel ger status.

Tack! Jag känner verkligen igen mig i detta! Det är många gånger ett rent helvete att behöva känna sig ”mindre värd” i ett klassrum eller ett konferensrum fyllt av folk som förväntar sig att alla ska ”dela med sig” eller tycka till om saker. Den där masken har jag försökt klistra på, ofta har jag inte lyckats skilja på min privata och min offentliga person. Det är ju lite som att i vardagslivet vara en skådespelare… även om jag är väl medveten om att många skådespelare, artister, konstärer, författare etc har en hög känslighet och i vardagen utanför scenen är introverta, tystlåtna och behöver tid för återhämtning. Att ställa sig på en scen behöver inte vara lätt bara för att man är van vid det!

Återigen, tack för inspirerande läsning!

Om att sova eller inte sova mm

Idag är jag både lite frusen och känner mig darrig i kroppen. Natten var lång, sömnlös till största delen. Det var svårt att somna och jag kom inte ner i någon djupsömn utan vaknade flera gånger. Mellan 3.30-5.00 tittade jag på svt-play i mobilen, bl a en intressant om späckhuggare. Naturen är min stora passion just nu. Sen försökte jag somna om igen men det var segt. Vet inte om det är tankarna som flyger iväg med mig eller om det är något annat. Jag har precis börjat medicinera med ännu ett nytt preparat, en av biverkningarna är just störd sömn – insomningsproblem. Kanske påverkar det min sömn tillsammans med mina övriga sömnproblem?? Natten mot lördagen sov jag som en baby, men då tog jag en insomningstablett för att få en natts sömn i alla fall… Det var skönt!

I dagens SvD var det en intressant artikel om hur psykisk ohälsa tar mycket tid av chefer. Det fick mig att först reagera negativt så till vida att jag känner mig skyldig för att jag är drabbad av psykisk ohälsa i form av depression och ångestsjukdomar. Jag har länge känt mig som en börda. Det går långt tillbaka, långt innan jag insåg att det inte längre fungerade. Mitt sätt att hantera mitt psykiska mående var att sätta upp en fasad, eller snarare en tjock mur, mellan mig och livet utanför. Jag försökte leva med ett påklistrat ansikte och lögner, mestadels för mig själv. Jag var inställd på att klara mig genom det hela ensam, jag hade ju skapat situationen själv, valt ett yrke som var för mycket för mig, som tog all min energi och kraft. Ett yrke som är ett av de viktigaste.

Idag försöker jag lägga mina skuldkänslor åt sidan. Säga nej till sådant jag inte orkar, säga ifrån när det blir för mycket. Det är inte det lättaste men jag försöker. Idag försöker jag ha en dialog med de som berörs av min sjukdom, bl a min chef. Något jag har funderat över genom åren är väl hur mycket jag kan kräva av min chef. Tidningen Chef har gjort en undersökning bland 900 chefer om hur de hanterar medarbetare som drabbas av psykisk ohälsa. Idag uppger tre av fyra chefer att de under det senaste året hjälpt minst en medarbetare som drabbats av psykisk ohälsa. Jag kan förstå dilemmat. När jag initialt började må riktigt dåligt runt 2002 då min arbetssituation var mer eller mindre kaotisk, så hade jag önskat att jag hade haft en chef som vågat ställa frågan om hur jag mådde och hur jag hanterade situationen. Istället blev det tvärt om. Jag kände mig motarbetad och då blev jag tystare.

Nåja, idag är det 2014, min resa började för länge sedan nu, tiden bara rullar på. Även om jag har svårt att glömma det som varit och släppa fram det som är nu, så är det just det jag kämpar med. Jag är inte den jag var för 12 år sedan. Då var jag relativt ny som lärare och jag hade svårt att vara öppen och ärlig. Jag vågade inte ta tag i problemen, jag dolde dem så väl jag kunde… Nu är idag och jag har tagit tag i problemen. Att gå till jobbet känns lättare nu även om det förstås känns svårt ändå. Jag tycker att jag har en ganska bra relation med min närmaste chef idag och hon har lagt ner mycket tid på mig. Möten av olika slag och förslag på åtgärder som kan bidra till att jag kommer tillbaka till yrkeslivet. Det jag tidigare inte kunde ta till mig då jag höll fast vid min fasad har jag idag lyssnat till. Arbetslivet är en viktig del av livet men det är inte min identitet som det länge var. Jag är jag helt enkelt och det måste jag acceptera. Jag är bra på vissa saker. Usel på andra. Och mycket kan förbättras bara jag ger det tid och vågar förändra det som är ”invant”.

Artikeln finns inte på Svd.se så jag länkar till Hjärnkolls hemsida…

http://www.hjarnkoll.se/

http://www.hjarnkoll.se/Engagera-dig/Bestall-material/Handledning-Sa-gor-du-som-chef/