Äntligen vanlig vardag!

Men vädret var skruttigt, riktigt skitväder! Regn hör inte vintern till. Nåväl, nu är jag hemma och kurar i soffan. Middag och disk är avklarad, skönt. Samuel i säng, men han är lite orolig, ledsen. Han vill inte sova. Simon sitter i köket och ska snart sova han med.

I morse var det snömoddiga vägar och om det var anledningen till att bussen i  morse körde in i en trafikdelare på väg till Ingarö vet jag inte men visst kan det vara del i att bussens bakdel svängde in i en skylt som näst intill krossade en ruta. Rutan satt kvar men var splittrad. Borde busschauffören ha anmält det hela och begärt in en ny buss? Frågar du mig så tycker jag att han borde gjort det, men jag är ingen expert i frågan. Med hjälp av resenärer bak i bussen körde chauffören loss bussen och fortsatte vidare. Jag hoppas verkligen att rutan höll hela vägen. Själv klev jag av i Brunn.

Sen nåddes jag av nyheten av att David Bowie gått ur tiden. Fuck cancer säger jag bara. En hemsk sjukdom som skördar alltför många liv alltför tidigt. Sorgligt men den musikaliska skatt som Bowie lämnar efter sig är guld värd. Men denna innovativa artist kommer saknas av många.

Annonser

Känslig eller känslosam??

Olika sidor av samma mynt??? Jag är i alla fall en känslomänniska ända ut i fingerspetsarna och många gånger svänger det om rejält vilket är ganska jobbigt. När jag är glad så är jag väldigt glad. Då kan jag sprudla av energi och fångas upp av idéer och kreativitet. När jag svänger åt andra hållet vill jag bara sova, jag drabbas av en enorm trötthet och ibland uppgivenhet.

Under mina två semesterveckor nu har jag mått ganska bra. Det är något visst med att vara ledig ”på riktigt”. Efter många år kantade av sjukskrivning p g a psykisk ohälsa (depression, ångest/GAD och en släng av social fobi) så har semestrarna sammanfallit med sjukskrivning och inte alls känts som semester. Jag har ju varit ”långledig” om man kan kalla det så under de långa perioderna av sjukdom.

När jag mår mindre bra så önskar jag att jag var osynlig, att jag kunde få stänga in mig i mitt skal. Nu gör jag inte det utan jag försöker gå mot känslan. Visst kan jag ibland välja att isolera mig, men så gör jag inte när jag har arbete att gå till. Igår när barnen blev hämtade av sin pappa så drabbades jag av en rejäl svacka. Jag dök, rakt ner… och bara längtade efter att få sova, glömma, gömma mig. Det är inte alltid så när barnen inte är hemma men ibland blir saknaden extra stor.

Idag tror jag att det märks på mig när jag inte är i form. Som idag på jobbet. Morgonens APT var grymt jobbig. All personal i en stor sal (i detta fall skolans matsal). Många intryck, mycket prat och ett sorl som gick rakt in i mig. Ibland känner jag mig som ett UFO eller utomjording på mötena på jobbet. Jag kan fortfarande skämmas över att vara den som inget säger på möten, men när jag sitter i det sammanhang som det är när hela skolans personal sitter i grupper och diskuterar samtidigt så försvinner jag. Nu ÄR jag en TYST typ. Inte ointresserad, inte ”dum i huvudet”, men tillbakadragen och blyg, jag behöver tid att smälta saker och tid att tänka. Jag önskar ibland att jag kunde hitta styrkan i att vara introvert, för idag vet jag att jag inte är ensam om att vara tyst, men som lärare/pedagog i skolan kan det förstås vara lite udda. Även om jag förstås är medveten om att inte all personal i skolan är extroverta eller utåtriktade.

Nåväl, idag var i alla fall en sådan dag när allt har känts motigt. Då känns allt lite mer och starkare. Allt ifrån magen som bråkar med mig till längtan att få fly. Men jag klarade av dagen, det känns toppen att träffa kollegorna igen. I mitt arbetslag har vi högt till tak och det är ok att tala om sådant som är jobbigt. Jag är inte där än. Även om  jag inget hellre vill så har jag svårt att stå upp för mig själv och tala om att jag inte är i form.

Nä nu är jag så där jäkla trist. Men det är oftast då jag får lust att skriva. :-/ Just nu, torsdag kväll, jag har inte kunnat äta mat då magen inte är i form, ensam hemma, rastlös… Jag har stickat några varv på min halsduk som aldrig blir klar. Jag har ögnat igenom de senaste dagarnas skörd av foton och rensat. Inte orkat öppna Lightroom dock. När solen lyste som vackrast idag ville jag ta kameran och gå på upptäcktsfärd. När jag åkte hem från jobbet var känslan borta. Men solnedgången väckte lite av lusten igen och jag klev av bussen i Gustavsbergs hamn för att försöka fånga lite av känslan. Det kändes ganska bra att få en liten promenad i vinterkylan.

I morgon är en ny dag. Den blir hoppeligen bättre än denna dag. Det är en ”vanlig” jobbdag med fritids. Det blir bra! På lördag stundar besök på Moderna museet för att titta på vacker konst och äta god mat…. minifirande av en icke så betydelsefull födelsedag idag med min älskade man! ❤ Jag hoppas att dagen bjuder på sol och gnistrande snö.

Idag fick jag dessutom besked om att jag inom kort kommer få hjälp med att få ordning i mitt kaos hemma. När tanken om ”boendestöd” kom upp i ett möte kändes det bara dumt… Jag, boendestöd, men även om jag i stort klara av att leva normalt idag så finns det ett behov av att få ordning i mitt kaos. Stöket bidrar ofta till att jag blir låg och deppig. Ska jag skämmas för det? NEJ! Mina barn och jag förtjänar att må bra och trivas hemma!! Så är det bara.

 

Jag avger inga nyårslöften

Det är redan den andra januari. Året är 2016 och tiden bara spinner vidare. Några nyårslöften ger jag inte. Det känns ganska så ute… dessutom så vet jag att jag inte håller dem. Jag har saker att ta tag i. Saker jag bara måste göra och det kommer så ske, i min takt. Skriver gör jag inte så mycket just nu. Datorn är ofta avstängd numer hemma, i stället virkar jag febrilt och ser mig ständigt om efter nya mönster.

Kameran är ständigt med och ibland får jag suget att fota och då går jag ”all in”. Sen rasar jag och bilderna förblir obehandlade, kvar i kameran eller i datorn. Har massor att gå igenom. Hade nog tänkt använda semestern till det men jag har mest virkat… 🙂

Till våren väntar fortsättningskurser på fotografiska. Det ser jag fram emot. Att få göra det jag tycker om är ett verkligt privilegium. Att få dela det med de jag har i mitt hjärta betyder massor.

Skönt är att julen är förbi, så även nyårsafton… Det blev inte så mycekt fotgraferat under årets sista dag. Inte heller under årets första. Jag ägnade 15-20 nin att stå på balkongen här i Hökis runt tolvslaget men fick inte till den perfekta nyårsbilden… Vad nu det skulle vara…. Egentligen skulle jag hellre vara utan alla dessa smällar. Nä, jag skulle föredra ett nyår med tid för eftertanke, tystnad,lugn och ro…

PS Idag är det ”World Introvert Day”. Något väl värt att uppmärksamma.

http://www.introvertday.org/

Ha nu en fin fortsättning! Kram på er!! ❤