Trötthet

Ibland funderar jag på varför jag är så trött att jag nästan går i bitar. Idag var en sådan dag. Visst, jag blev väckt av sonen ett par gånger under natten då jag var tvungen att gå upp för att få honom i säng. Han är en orolig själ. Ibland är det svårt att förstå honom helt och fullt, svårt att bemöta honom på ”rätt” sätt. Han hade svåra humörsvängningar under gårdagen då jag och B tog med honom på en utflykt till Grisslinge. Storebror hade en kompis hemma och det kändes viktigt att han får chansen att umgås utan lillebror.

Under förmiddagen var sonen nästan för lugn, hans autistiska drag framträder mer ibland när han medicinerar mot sin ADHD. När medicinen sedan går ur kroppen blir skillnaden än större.

Igår tror jag att han upplevde att det var orättvist. Simon fick vara hemma själv med sin kompis och han var tvungen att följa med oss. Det ledde till till protester från honom på olika sätt under hela vår utflykt. Det började redan vid bussen hemma och fortsatte tills vi var på väg hem och han sprang hem i förväg från centrum. Värsta stunden kom vid bussen i Mölnvik då han fick spelet och B fick hålla fast honom, något som vi ofta fick göra när han var yngre.

Ibland undrar jag vad jag gör som förälder. När jag inte når fram till mitt barn, inte kan få till det ”mysiga” familjelivet. De kritiska stunderna dyker upp dagligdags. känslostormar, dippar, utbrott, skrik, rymning från matbordet etc. Nåväl, det är väl så livet är.

Årets näst sista dag…

Det är den 30 december. Året är 2016. Jag har inte bloggat särskilt mycket under året som gått. Mest ägnat mig åt handarbeten och mitt fotointresse. Några konserter har det blivit också. Inte så många på Grönan…  det blev bara en enda konsert för mitt ”Grönakortet”. Suede på stora scenen men det var en toppenspelning som jag delade med Lisa och Lotta från Uppsala. Ett fint konsertminne med fina fotografier.

 

Mellanlandade på Globen för två konserter: The Cure i oktober:

Sen återbesök på Globen i november för en finstämd konsert med Laleh…

 

Nu i december avslutades konsertåret på bästa sätt… Med Kent på Tele2Arena. Tyvärr avslutningskonserterna men jag fick se den näst sista konserten. Och som en extra bonus fick jag avnjuta det magiska… Den allra sista konserten på Tele2Arena den 17 december 2016. Lycklig och sorgsen.

Känslan efter sista konserten var ganska laddad… Det blev ingen rusning mot utgångarna eller garderoben. Det var lugnt, tyst trots alla människor och en sorgsen stämning över arenan. Det var slut nu… Det var över!

Tack som fan Kent! För allt jag fått genom åren, sedan den första spelningen i Hultsfred i augusti 1995 när ni kostymklädda entrade scenen tills nu, i december 2016 när ni intar scenen som att den verkligen är er egen! Ni var, är och kommer att förbli ett av de största banden i mitt musikminne. Ett band jag följt intensivt i över 20 år! Kärlek till er och till alla härliga Kentfans därute!

Gott slut på detta år, med hopp om ett härligt 2017! ❤

PS tyvärr blir kvaliten inte den bästa med mobilfotografering i konsertlokal med långa avstånd och dåligt ljus….

Trött och smått senil…

Kanske har det att göra med att jag varit inne större delen av den senaste veckan? Jag känner mig utarmad och seg. Snön som yrde i morse gjorde inte saken bättre. Idag har vi inte varit utanför dörren. Jag har virkat och spelat angry birds på mobilen… Hej och hå! Sen har jag faktiskt diskat och fixat middagen (stekt på pannkakorna som blev över i fredags). Efter middagen tankte jag ta en kopp kaffe… nu först, ett antal timmar senare är det äntligne på G.

Att Samuel börjar bli frisk märks på humöret. Igår när vi var upp till kyrkogården fick han åtskilliga små och större utbrott. De har fortsatt idag också. Gälla skrik och tandagnissel. Han har inte sovit en hel natt under hela veckan. Han har kommit upp till mig minst tre gånger varje natt. Suck! I natt försökte jag sova i min egen säng. Då kom han upp vid tre tiden… Jag lät honom lägga sig bredvid mig för att jag skulle få sova. Under veckan har jag sovit på bäddsoffan i vardagsrummet… Tur att det inte alltid är så här!

Nåväl… söndag kväll, snart ny vecka och nya utmaningar. Bara att tuffa på! 🙂

Samuel

Fabriksområdet

Fabriksområdet

Två ljus…

Minneslunden

Inspiration eller inte…

Jag skäms nästan för att jag varit hemma denna vecka med mina barn och att jag faktiskt njutit av det… Ja inte av att Samuel har varait magsjuk, men att bara få vara hemma och rå om dem i några dagar har varit outstanding. Jag gillar mitt arbete, jag gillar att vara ”frisk” och att livet rullar på, jag gillar att vara aktiv, träffa alla fantastiska elever, alla goa kollegor och mötas av nya utmaningar varje dag. Jag gillar att inte längre ligga sömnlös om nätterna med tankar som maler i skallen utan att få sova…. Jag gillar att mina barn blivit lite äldre, mognare och mer självständiga. Att Simon åker själv hem från skolan och äter mellis. Samuel åker själv från skolan och möter mig i centrum på vägen hem. Snart kommer han kanske klara av att åka själv till skolan också. Som det är nu är det en trygghet i att han faktiskt har skoltaxi till skolan på morgonen då rutinerna trots allt är viktigta för honom och att humöret svänger mycket på morgonen.

Veckan hemma har varit händelserik. Lite snöoväder på tisdagen, strömavbrott vid middagstid… Precis när jag skulle göra köttfärsås till middag. Samuel somnade på min säng under strömavbrottet och sov  många timmar. Resultatet blev att sömnen under natten blev något orolig… men han sov till 9 på onsdagmorgon. Onsdagen var ganska lugn. Samuel var mycket medtagen och gjorde inte mycket väsen av sig. Han somnade tidigt och sov ett antal timmar. När jag skulle sova var han vaken… Lite för pigg tyvärr och han kom upp till mig med jämna mellanrum. Även torsdagen var lugn. Samuel har varit lite mer sig själv först idag.

Simon har också fått vara hemma eftersom det är rekommendationen vid magsjuka. Han har klarat sig och varit pigg. Målmedvetet har han inder veckan utfört lite ”jobb” hemma för att tjäna ihop pengar till spelet han fick köpa idag när vi gjorde en liten utflykt till Nacka Forum – Minecraft för WiiU. Lyckan är total. Själv kom jag hem med en ny mobil – Sony Xperia XZ. 24 nya månader med Telia… Samuel fick välja en leksak han också…

Och hur hänger då detta ihop med inläggets rubrik? Inte alls om jag får säga så själv. Jag hade nämlingen ett annat inlägg på G. Om hur min inspiration att skriva nästan helt har försvunnit, till min stora sorg. Att yttra mig i skrift har varit en styrka hos mig, men mestadels när det gäller att förmedla mina tankar när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa som jag varit drabbad av under i stort sett hela mitt vuxna liv. Mitt liv är och har varit en berg-och dalbana…

Nu först känns livet lite mer stabilt. Jag jobbar heltid igen, jag håller mig flytande och mina inre demoner har inte längre samma makt. Även om det varit motigt en tid. Att jobba heltid känns ok men jag vet att jag skulle hantera livet än bättre om jag hade fått jobba 75 % ett tag till. Kanske är det anledningen till att dessa dagar hemma har känts ganska bra trots allt… Jag känner mig sliten och har under den senaste månaden varit trött i både kropp och själ. Det kan förstås bero på höstens mörker till viss del.

En trött Samuel

Snöigt värre…

Vacker onsdagkväll

Piggare Samuel pratar med pappa i telefonen

Simon spelar sitt nya TV-spel

Nu ska jag käka en macka och virka lite mer…. det är min stora passion (eller mani) just nu! 🙂 ❤

Det ständiga – det obeständiga

Jag hamnar ofta i ett vakuum av tankar. På allt jag måste göra. På allt jag borde göra. På allt jag faktiskt gör. Liten känsla av hopplöshet när jag ständigt inser att det jag borde göra inte blir gjort. Lite vilsen över att jag vill så mycket med livet just nu att jag inte vet hur jag ska sålla eller vart jag ska börja. Tiden räcker aldrig till. Ändå har jag ”massor” av tid… men vart tar den vägen?

Jag har många parallella projekt på gång. Mitt intresse för fotografi och fotografering har vuxit sig starkt och jag försöker hitta min ”fotografiska stil” men lyckas inget vidare med det. Jag vill jobba med Lightroom och Photoshop, redigera bilderna som betyder så mycket för mig men i min dator samsas tusentals bilder som visserligen är hyfsat sorterade men ändå svåra att överblicka. Jag har svårt att begränsa mig när det gäller fotografering och mitt samlande av bilder. Jag älskar att smyga runt på Fotografiska museet och bara beundra alla fotografier som väcker tankar och känslor. Tänk om det vore jag… nu menar jag inte att jag kan jämföra mig med dessa fantastiska fotografer, men när jag publicerar ett foto på ex Flickr och den bilden väcker tankar, känslor och gillande hos andra så känner jag mig både glad och tacksam. Det blir en liten boost!

För att döva en inre rastlöshet virkar jag febrilt. Hur många projekt jag har på gång vågar jag inte ens tänka på. Ett antal dukar, halsdukar och en sjal bl a. Jag har också något broderi på gång. När jag inte gör något så blir jag nervös och orolig. Att ”bara” se på TV eller koppla av går inte… Det kan nog min man intyga. Jag kan t ex inte lägga mig raklång på sängen och stirra i taket. Nä, antingen skruvar jag på mig och pillar med mobilen eller så somnar jag och sover djup med händerna nedgrävda under huvudkudden.

När jag är på jobbet fungerar det allra bäst när jag har konkreta saker att göra. Jag trivs väldigt bra med det jag gör även om jag också oroar mig över att jag inte gör ett tillräckligt ”bra” jobb. Det är ganska tufft att komma igen efter en lång och slitsam depression. Ett stressigt inre som satt allt på sin spets. Nu börjar barnen bli stora och mer självständiga. Det innebär en viss känsla av frihet och delar av stenen som tynger mig kan släppa. Att jag är gladare inombords gör att det faktiskt blir lättare att se mina egna positiva sidor. Jag är inte kass! Jag behöver inte se mitt varande som en börda för andra något som jag gjort under så lång tid. Kraven jag ställer på mig själv har jag sänkt och nu när jag har nya åtanganden på jobbet som mentor och resurslärare så känner jag mig nöjd över att jag faktiskt lyckats komma tillbaka. Jag har de bästa kollegorna och det är fantastiska elever att jobba med! Att åka till jobbet varje morgon känns meningsfullt och roligt. Det är lite tungt nu när hösten och mörkret kommer smygande men när resten av livet känns ganska bra så kommer säkert hösten att bli något lättare. Just nu är det som vackrast i naturen när träden skiftar färg. Även regnet kan vara mycket vackert ibland… ❤

Med bilderna ovan avrundar jag mina tankar för kvällen…

Tankar om diverse

Nu i veckan är det dags för utvecklingssamtal. Det var länge sedan jag höll i samtal med elev och föräldrar… Lite nervös är jag och samtidigt förväntansfull. Jag borde väl egentligen lägga all min energi på att förbereda  mig inför samtalen men denna eftermiddag blev lite rörig här hemma. Så blir det ofta första dagen när barnen kommer hem. Men vi har haft en bra kväll. Samuel är i säng och Simon sitter i köket. Jag har ägnat de senaste timmarna åt middagslagning (förberedde köttfärsåsen redan i lördags som tur är), diskning, läsa för sonen etc. Nu när klockan närmar sig 21 vill jag bara sätta mig i soffan och fortsätta virka på mitt senaste projekt, en duk… ett nytt möster jag hittat på nätet.

Idag ringde den pedagogiska samordnaden från barnens skola. Samtalet handlade om Samuel och om att han skulle må bra av ett klassbyte. Som det är nu är han äldst i sin klass och det är ganska rörigt i gruppen. Vi kom överens om att Samuel nu ska byta klasss och då hamnar i samma klass som Simon. Det blir intressant att se hur det kommer fungera. Men Simon verkade hyfsat positiv i alla fall. Han ska i morgon åka hem efter skolans slut och vara ensam hemma några timmar. Samuel kommer sedan åka själv från fritids kl 17 och möta mig i centrum. Framsteg!!! ❤

Jag och Simon tog en promenad hem från centrum idag och Samuel åkte med sin pappa för att hämta sakerna. Det var vackert vid Ösbyträsk!

Nä nu ska jag virka lite och bara vara…. Vi höres!

Viktnedgång…

Tyvärr inte min egen… Nä, jag och sonen besökte BUP idag. Allt är ok med det mesta, medicinen fungerar bra mot oron och koncentrationen men den är förödande för vikten då aptiten blir kraftigt försämrad av medicinen mot ADHD. Samuel väger idag 23,7 kg vilket är mer än ett kilo mindre sedan sist. Vi har försökt med näringsdrycker men de vägrar han ta.  Grädde i maten är ett alternativ men det passar inte i alla måltider (han äter inte enbart grädde – typ tårta etc).  Täta måltider och önskemat… om han bara var hungrig!!!

Det har egentligen varit knepigt med barnens matvanor sedan de var små. De har alltid ratat vissa maträtter eller smaker, vilket kan bero på olika saker… Lukt, smak, konistens etc. Vissa dagar fungerar en maträtt bra, nästa gång går inte maten att äta…. Själv älskar jag mat, olika sorter och smaker!!!

Både BUP och dietisten säger att det viktigaste är att Samuel äter. Vill han ha makaroner eller GB-sandwish så kan han få det. Bättre det än ingenting.  Så matvanorna kanske inte är helt ”normala”. Vad tycks om makaroner och köttbullar till frukost? Själv föredrar jag en smörgås och kaffe eller filmjölk. Men som sagt… alla är vi olika!

I fredags var jag hemma med sjukt barn. Då passade jag på att se Svt:s serie ”Mitt psyke och jag” om att leva med psykisk ohälsa. Det var framför allt intressant att lyssna på Tim, en man på 35 med ADHD, asperger syndrom och tvångssyndrom. Han berättade bl a om att han har en form av ätstörning som gör att han inte kan äta vad som helst. När han är bortbjuden på middag så äter han gärna ”samma mat som barnen äter”. Vad det betyder kan förstås vara en tolkningsfråga.

Nu säger jag inte att mina barn har en ätstörning… men de är väldigt tveksamma till att prova nya maträtter som de inte känner till. Och DET är inte ovanligt hos barn och vuxna som har autismspektrumdiagnoser.

Nåväl… det är faktiskt bara att kämpa på och stötta sina barn att utvecklas så positivt som möjligt. Varje ny smak som provas är ett framsteg och varje ny maträtt som uppskattas är en vinst! ❤

Ovan några matbilder från kalaset på Fjäderholmarna. De tre översta bilderna – typiska ”vuxenrätter” – i alla fall inget för mina ungar! Hamburgaren med pommes fungerade hyfsat! Så länge det inte är dressing, sallad/grönsaker etc i den vill säga!

Framsteg – stora steg!

Ibland är det svårt att förstå att barnen vuxit upp och faktiskt blivit ”stora”. I kväll var det föräldramöte på Kullsvedsskolan och jag vill inte missa ett föräldramöte. Nu missade jag en del av det trots allt då båda barnens möte var samma tid… samma skola… Simon fick vara hemma själv från kl 17.30 till kl 20.00. Han var så lycklig över det. Nu skulle han få egen tid, spela sitt nya spel till Wii U som han köpte för några veckor sedan. 🙂

Samuel är inte redo att vara ”själv” hemma så han fick hänga med på föräldramöte i skolan… Först storsamling med alla föräldrar och introduktion av skolans rektor. Samuel satt med mina hörlurar och tittade på Netflix. Åt makaroner och köttbullar med fingrarna… 🙂 Glömde bestick och vi kom precis när mötet börjar och jag hann inte låna… Sedan var det möte med både Samuels och Simons klass… Jag valde att gå på mötet med Simons klass. Två pedagoger och fem elever är det i klassen. Spridning från år 4-7 i klassen… Simon går ju i år 6 och ska ha nationella prov och få betyg! Glunk!

En bra dag går mot sitt slut! ❤ ❤ ❤

 

 

En känsla av fredag

Yes! Äntligen fredag, arbetsdagen är över, barnen hemma. Jag och Samuel cyklade hem till barnens andra hem och hämtade surfplattorna och nu bubblar kaffet i bryggaren. Jag känner för att skriva. För första gången på länge.

Äntligen fredag och dags för en kopp kaffe, barnen spelar… den ena gnäller till ibland, men det hör väl till. Något vin blir det inte då jag är ”nykterist” sedan hösten 2012. Men kanske en bulle från ett lokalt konditori. Kan du gissa vilket?

Nu har jag jobbat heltid, (100 % och lite) till under ett antal veckor. Det känns faktiskt riktigt bra trots att jag inte helt orkar med allt annat jag vill göra. Tiden finns inte till att lära mig mer om bildbehandling eller fotografera i någon större utsträckning… men under veckan fick jag i alla fall njuta av Mia Galdes vernissage på Nordic Light Hotel där hon jobbat under ett par veckor. Superfina bilder, trevlig stämning även om jag helst hade grävt ner mig i ett hål… (Ja social fobi är inte skoj, men det är bara att utmana sig själv!) Gick förbi Slöjd-detaljers butik på Mäster Samuelsgatan innan jag åkte hemåt och där indlade jag lite nytt garn och en ergonomisk virknål. Har redan börjat med (ytterligare) ett projekt.

Till helgen hoppas jag på lugn… Men på söndag bär det av till Fjäderholmarna för att fira farbror Hasse som blir 75 år. Hoppas det blir fint väder då!

PS När jag var på Nordic Light Hotel i onsdags frågade jag Mia om kursen Edit – skapa stories som blev inställd under våren… hoppas att det blir en ny chans… jag vill gå kurs i fotografi igen!!!! Nedan några  foton från första fotokusen jag gick hösten 2015. Jag har lärt mig en hel del sedan dess! 🙂 ❤

Jag har överlevt!

Att komma iväg med barnen i morse var inget problem! Jag kom upp som jag skulle trots brist på sömn… Först kom jag inte i säng som jag skulle, sen var Samuel orolig… somnade sent, kom upp och öppnade dörren till mitt rum runt kl 3…

När klockan var 4.50 gav jag upp. PUST! Sov kanske en eller 1 1/2 timme i sträck…

Att lämna barnen på fritids gick som på räls. Inga som helst problem. Simon blev väl omhändertagen och Samuel kände sig som hemma! Själv missade jag min buss till jobbet så jag kom lite försent… men att vara tillbaka på jobbet visade sig vara mycket roligare än jag trott. Jag förlorade stort i Fia med knuff, förlorade i biljard och fick potatisbullar till lunch. Men dagen var bra! I  morgon är det avtalat med en kollega att jag samåker med henne från Hemmesta så jag hinner till jobbet till kl 8. 🙂

När jag stod i centrum och väntade passade jag på att valla kameran lite… Det var så vacker himmel mot det gröna… grått blandat med grönt och blått… bedårande!

Slutade kl 16.30 och mötte upp barnen vid Kolvik (bussen). När jag var på väg ringde jag till fritids och vips var båda grabbarna vid bussen, glada och nöjda efter en dag på fritids! Ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot att pojkarna så småningom kanske kan åka tillsamman till Gurra så spar vi lite tid! Men vi hade flax med bussarna så vi var hemma ”tidigt”!

Nu stundar en ny natt och jag hoppas på lite mer sömn… Med tanke på två fullspäckade arbetsdagar, tillsammans med lärar- och fritidskollegor från skolan och kommunen så är det bäst att försöka vara utvilad!