Jag har överlevt!

Att komma iväg med barnen i morse var inget problem! Jag kom upp som jag skulle trots brist på sömn… Först kom jag inte i säng som jag skulle, sen var Samuel orolig… somnade sent, kom upp och öppnade dörren till mitt rum runt kl 3…

När klockan var 4.50 gav jag upp. PUST! Sov kanske en eller 1 1/2 timme i sträck…

Att lämna barnen på fritids gick som på räls. Inga som helst problem. Simon blev väl omhändertagen och Samuel kände sig som hemma! Själv missade jag min buss till jobbet så jag kom lite försent… men att vara tillbaka på jobbet visade sig vara mycket roligare än jag trott. Jag förlorade stort i Fia med knuff, förlorade i biljard och fick potatisbullar till lunch. Men dagen var bra! I  morgon är det avtalat med en kollega att jag samåker med henne från Hemmesta så jag hinner till jobbet till kl 8.🙂

När jag stod i centrum och väntade passade jag på att valla kameran lite… Det var så vacker himmel mot det gröna… grått blandat med grönt och blått… bedårande!

Slutade kl 16.30 och mötte upp barnen vid Kolvik (bussen). När jag var på väg ringde jag till fritids och vips var båda grabbarna vid bussen, glada och nöjda efter en dag på fritids! Ett steg i rätt riktning. Jag ser fram emot att pojkarna så småningom kanske kan åka tillsamman till Gurra så spar vi lite tid! Men vi hade flax med bussarna så vi var hemma ”tidigt”!

Nu stundar en ny natt och jag hoppas på lite mer sömn… Med tanke på två fullspäckade arbetsdagar, tillsammans med lärar- och fritidskollegor från skolan och kommunen så är det bäst att försöka vara utvilad!

I morgon

Eller egentligen idag, (om tio minuter just nu) är min sommarsemester över. Lika som för många andra. I morgon dag, som börjar om 8 minuter börjar jag jobba efter sex veckors ledighet. Sex veckors frihet… Nytt för mig är att jag nu går på 100 % i arbetstid, något jag inte gjort sedan läsåret 2010-11, det år jag blev ”sjuk”.

Det är en svindlande känsla inom mig. Jag tänker framför allt hur det kommer bli för mig och barnen, med orken, lusten att göra saker, tid att bara vara…. Den tid jag har haft för självklart under lång tid.

Pratade med min handläggare på FK då hon rimgde i fredags. Nu är mitt ärende avslutat för deras del, och om arbetsbördan blir för tung så finns ju möjligheten att ”gå ner i arbetstid”. Dvs minska min lön, missa att få upp min SGI då jag ”nollades” av FK 2012, få mindre pensionspengar och sist men inte minst mista min tjänst på 100 %. Nja, det går inte ihop sig!

Kanske har jag curlat mina barn för mycket. De är inte så självständiga som de borde vara… 10 och 12 år gamla, ovanan att vara ensamma, de vill inte lämnas ensamma hemma… Yngste sonen inte helt redo att åka buss själv, trots trevande försök att bussträna innan sommarlovet började. Storebror ska börja i ny skola, årskurs 6, få betyg för första gången i vinter. Han ska hoppeligen kunna valla sin bror hem på bussen… Tänker försöka starta redna i morgon (eller idag snarare) då jag jobbar till 16.30 i Brunn och det tar minst 45 min för mig att ta mig till barnens skola från min arbetsplats.

Är det konstigt att oroa sig? Nä, inte för mig som haft en oro inom mig i stort sett hela mitt (vuxna) liv. Förväntans ångest kanske det heter?? En förväntan att katastrofen ska infinna sig…???

Försökte ringa till sonens nya skola i fredags då jag inte vet om de vet att han ska vara på klubben/fritids från och med i morgon. Han var ju anmäld till sin förra skola men nu är det ju nytt… Men fick inte tag på något att prata med… det blir också oroligt… Men men, vi drar iväg som vanligt i morgon och så är det bara att hoppas på det bästa.

Hur jag ska hinna till min egen arbetsplats vet jag inte. Börjar kl 8.00 men är troligen inte på plats förrän tidigast kl 9.00.

Nä, jag är fylld av längtan efter vardagen då det är ganska jobbigt att ha semseter i en familj som behöver rutiner, men jag är orolig över de nya rutinerna på eftermiddagarna… Jobbet, arbetskollegorna, eleverna det oroar jag mig inte för… Det ska bli galet roligt att komma tillbaka!!! Några nya arbetuppgifter och utmaningar samt de invanda… Det kommer bli bra! Långa arbetsdagar har inte skrämt mig tidigare, men om jag hade möjlighet skulle jag helt klart välja att jobba max 80 % för att mina barn skulle få kortare ”arbetsdagar”. Att åka till jobbet kl 7 och komma hem ca kl 18 varje dag är en lång arbetsdag för 10- till 12-åringar… Men vi är ingen ovanlig familj… så har väl många familjer…

Nä, nu är klockan en bit över midnatt. Mina ögon är trötta… om fem timmar ska jag upp igen! Dags att sluta ögonen, sluta gnälla och ta vara på de timmar jag får sova! Vi hörs snart igen…🙂

Ett axplock av vad sommar och semester bidragit med. Jag har inget att klaga på!!

Utbrott 2.0

_DSC8286

Skrev några rader om denna underbara kille igår. Utbrotten avlöser varandra och det är inte alltid lätt att veta varför han exploderar eller hur vi kan förjhindra det. Något blir ”fel”, något S har svårt att hantera. I morse var han inte lätt att hantera. När det inte går hans väg så springer han iväg, gallskriker, spottar och svär. Idag hade vi mött upp J för att Simon skulle ha sina badbyxor. Det slutade med att S fick ett utbrott i stor skala. Det slutade med att J fick lyfta på S på bussen under skrik och protest. Inte nådigt att vara mamma då inte. På vägen genom bussen slängdes busskort, väska och jacka av och skrikandes gick han längst bak. S skulle gå av vid nästa busshållsplats för han ville inte vara på samma buss som den värsta mamman.

Nu gick han inte av, det vågar han inte. Dessutom hade vi med en av personalen från Samuels fritids på bussen och han fick S lugn. Pust! Resan till Kolvik gick trots allt bra. Även prmmenaden till fritids och att lämna honom. Även hämtningen gick bra men jag var nervös. Med S känner jag att jag måste vara vaksam, försöka lirka med honom etc. Han var på dåligt humör även idag men trots det så kunde han gå själv från skolan till busshållsplatsen.🙂 Väl där kom han på att han behövde gå på toaletten så det var bara att promenera tillbaka. Men S var glad och nöjd, mamman tacksam!

Serverade våfflor till middag och såg den första Shrek-filmen. En bra eftermiddag/kväll alltså!❤

Bara två morgnar kvar denna vecka. Sedan är barnen hos J och efter det börjar semestern!

PS Jag har inte dokumenterat så mycket handarbete under den senare tiden men jag försöker lära nytt… Har en pysslig kollega som jag får lite ideer. Idag har jag testat romanian lace crochet. Har dock ingen bild än… Måte öva lite mer först!🙂

Att samla ihop tankarna

Min tankevärld, eller så var det i alla fall tidigare. En ventil att få ur mig det som samlas ihop. Men under en längre tid har denna ventil inte fyllt någon funktion. Jag snöade in mig lite på att inte skriva ner så himla mycket blaj utan jag har hållit mer för mig själv. Men ibland blir det lite överfyllt. Som idag, på eftermiddagen när jag skulle möta upp Samuel vid bussen. Jag ”busstränar” honom inför hösten då han kommer vara tvungen att åka själv (eller tillsammans med Simon) till Gustavsberg från Hemmesta. Men det går inte galant direkt. De som träffat Samuel under olika omständigheter har nog märkt av hans låsningar i olika situationer, framför allt när det inte går hans väg. Vid flera överlämningar vid bussen i Kolvik har han fått utbrott, rusat iväg, skrikigt, vevat med armarna och slängt ur sig det ena och det andra om sämsta mamman, hat osv.

Nu i eftermiddags blev det ett stort utbrott och fritidsledaren som gick med Samuel ut till bussen försökte lugna ner honom när jag kom. Samuel hade slängt jackan, ryggsäcken samt en påse med en tomburk i (ja han är en riktig samlare). Han höll Samuel i ett fast grepp, inte hårt, något som utbrotten krävts ända sedan Samuel var liten, men S är hal som en ål och lirkar sig ur. S rusade iväg tillbaka mot skolan. Jag och fritidsledaren suckade och försökte behålla lugnet.

Jag fick med mig S tillslut men inte utan ett stort motstånd. Mycket lirkande krävs och INGET får gå fel. Vi kom ut till busshållsplatsen och jag fick med mig S på bussen men han vägrade sitta tillsammans med mig. Helst hade han åkt själv. Idag var det ”fel” buss. Han ville åka med en etanolbuss och detta var en diselbuss. Vad gör man när sådana saker ställer till problem?

Jag blir helt slut av dessa situationer. Det tar hårt på krafterna. Jag bävar för hösten som kommer. Mörker, stressiga morgnar och sena eftermiddagar. Det är så känsligt att ha barn som är så styrda av rutiner, att allt blir som man tänkt etc. Det går inte att förutse allt, det är verkligen en omöjlighet.

Kvällen hemma har väl fortlöpte ok men S har strulat även under kvällen en hel del. Viljestark ”boss” är bara förnamnet. (Får man ens tänka så???)

Kanske är det lite mitt eget ”fel” att det är lite extra stökigt just nu. Orken finns inte, jag är låg i humöret och är känsligar än jag har varit på länge. Är det inte nu, på sommaren som allt ska lätta? Nä, så är det inte för mig. Allt meck med att planera inför semestern är tungt. Att byta hus och arbetsuppgifter inför hösten känns lite jobbigt. Jag känner mig lite borttappad i mig själv. Vet inte om jag är redo för kommande uppdrag. Det är läskigt. Bara tanken på att ”misslyckas” gör mig mörkrädd. Jag vill ju inte stå där med skägget i brevlådan och skämmas direkt… Nåväl, hösten och alla nya utmaningar hör till framtiden. Det blir inte bättre än jag gör det. Mina arbetsuppgifter kanske kommer fungera hur bra som helst… Jag bara önskar att jag kunde få bort rädslan inom mig. Jag har kämpat med detta under så lång tid, men får nog inse att jag får lära mig leva med rädslorna och oron inom mig.

Så, nu har jag gnällt av mig lite… Nu blir det lite fotografier i stället!

Surfar på vågen av känslor…

DSC07687

Jag tänker bäst när jag promenerar i självsamhet, när jag befinner mig i ett lugnt rum eller t ex när jag duschar… Självsamhet, ett ord myntat av Linus Jonkman, eller i alla fall tror jag det… Har inte hört eller lagt märke till detta ord tidigare. Om den sunda ensamheten! Hans senaste bok har jag ännu inte köpt men den står på listan över böcker jag behöver ha i min bokhylla. Det här med självsamhet kontra ensamhet är viktigt att förstå. För mig var det så. Jag som levt med återkommande depressioner så länge jag minns, och som däremellan ibland haft riktigt bra perioder som jag varit produktiv under samt helt ”vanliga” perioder, vad nu det är (??) har under många år varit direkt rädd för ensamheten. Rädslan har gjort mig otrygg och fått mig att kämpa mot mina känslor hela tiden i stället för att omfamna dem och ta dem som en del av mig.

Under den senaste hösten/vintern har jag haft många saker igång samtidigt. Jobbet är en del som jag trivs väldigt bra med på många sätt och vis. Jag har jobbat ”lagom” mycket för att jag ska orka med vardagslivet hyfsat bra med barn, hem, familj och fritid. Jag har orkat utveckla mitt fotograferande genom att gå en kurs på Fotografiska akademin under hösten, Fotografering 1 – Bild och teknik med en inspirerande lärare, Mia Galde. Jag gick varannan vecka, då barnen var hos sin pappa, och jag lärde mig massor om kamerans funktioner. Jag fick till många fina bilder under de 14 veckor kursen pågick. Det svåra under kursen för mig var att kämpa mot känslan att inget jag gör blir bra nog. När det gäller mitt hem har det väl varit underprioriterat på något sätt. Det gick så långt att jag mådde dåligt hemma när det var stökigt.

Nu under årets första kvartal har jag genom kommunens och vårdens försorg fått hjälp att organisera hemma. När kuratorn jag samtalade med föreslog det hela kände jag mig misslyckad och ledsen. Varför skulle jag behöva mer stöd utifrån, jag har ju trots allt inga större ”problem”, ingen ”diagnos” etc. Men nu är jag trots allt tacksam för att ha fått upp ögonen för hur jag kan få ordning i mitt kaos hemma. Jag har fått känna hur det är att ha lite bättre ordning och reda i hemmet. Nu tar denna insats slut och banne mig om jag inte fixar detta nu! Det är kämpigt att alltid behöva tänka mig för vad jag gör med saker jag har omkring mig men jag försöker!

Min kurs på Fotografiska avslutades i december och jag kände mig tom efter. Vad ska jag nu göra? För mig var kursen lite av en livlina, när jag inte kan delta i  Gustavsbergs Scenstudios glada gäng och stå på scenen som varit så stor del av mig. Fotograferandet har fått ersätta det. Jag träffar likasinnade, inspirerande kurskamrater och kursledare. Dessutom i en miljö jag bara älskar! Fotografiska är mitt favoritmuseum just nu… Jag kan smyga runt på utställningarna hur mycket som helst. Gärna ensam, och helst ska det vara ganska folktomt. Får lätt panik när det är för mycket folk och jag gillar tystnaden, kanske är det självsamheten som är grejen???

Vid nyår bestämde jag mig för att gå en fortsättningskurs på Fotografiska och valde då Fotografering 2 Bild, denna gång varje vecka under 6 veckor för Mia Galde. Då teknikdelen är separerad från bildkursen så anmälde jag mig dessutom till Fotografering 2 Teknik – helg. Dvs att lära mig mer om tekniken. Denna helgkurs låg mitt i bildkursen, men jag var taggad, detta skulle bli så kul!

Nåväl, känslorna kommer i kapp med stormsteg, vårtröttheten breder ut sig, orken försvinner… Jag har försökt analysera varför allt blivit så motigt. Jag är van vid att leva med tankefällor, ångest och annat, det är inget konstigt. Men den senaste tiden har varit ryckig. Jag går ”all-in” i vissa saker och det blir ibland för mycket.

När jag blickar tillbaka under de senaste året av depressioner och perioder mellan de djupaste dipparna inser jag att olika saker tagit upp min uppmärksamhet i hög grad. Under en lång period grottade jag ner mig i böcker om olika diagnoser, ADHD, autism, depression etc. Jag sökte på nätet, hittade likasinnade ”kompisar” och levde under lång tid på ett forum på nätet. Det var väl under den tiden jag började blogga också. Mycket om mina känslostormande resor i mitt inre. Jag har skrivit en hel del om att vara förälder till barn med NPF-diagnoser, framför allt när de var yngre. Visst har detta också hjälpt mig. Jag tror inte att jag hade kommit mig för med att söka hjälp utan påtryckningen utifrån. Men det blir också en farlig fälla tillslut! Livet blir platt och ensamt. Jag isolerade mig så mycket jag kunde utifrån förutsättningen att jag skötte mitt jobb och tog hand om barnen.

Nåväl efter det har jag grottat ner mig i handarbeten och fotografering. Än har jag inte helt grottat ner mig i städandet och sorterandet. Men kanske kommer jag dit? Fotograferandet kom smygande. I samband med sjukskrivning och en massa ”tid” att ta mig igenom så började jag promenera en hel del. Framför allt på morgonen då jag lämnat barnen och inte ville gå hem. Naturen är så vacker på morgonen, oavsett årstid. Ösbyträsk blev ett av mina strövområden. Det var också där jag på allvar började använda min lilla pocketkamera, Canon IXUS-75. Jag upptäckte att jag KAN fotografera utan att det blir suddigt…. Bilderna på barnen när de var små (framför allt efter digitalkamerans/mobilkamerans intåg i mitt liv) är suddiga och oskarpa. Inte en enda tanke på komposition eller skärpa, ljus mm.

Jag och Bosse, mannen som kom in i mitt liv 2013, har tagit många, långa promenader med kameran i högsta hugg. Jag har lärt mig att min lilla pocketkamera hade massor av bra inställningar! Och i september 2014 köpte jag min Sony NEX 5t som blivit min vän och mitt promenadsällskap. På kursen som startade ungefär ett år efter jag köpt kameran lärde jag mig att denna lilla systemkamera hade riktigt många bra funktioner och massor av inställningar. jag som bara haft kameran inställd på de olika automatiska programmen. KUL! Men kanske har det blivit lite väl mycket bilder… Jag samlar på bilder i datorn och för varje promenad eller tillställning får jag med mig massor av bilder att gå igenom. Roligt men tidskrävande…

Intresset för handarbetet kom när jag kom tillbaka till min arbetsplats efter en 10 månader lång sjukskriving. Jag jobbade på fritids med treor och pärlor var populärt då. Barnen skapade smycken och pärldjur – ödlor och grodor. Det blev en inspiration för mig. Jag skaffade hem nödvändigt material och när barnen såg på TV kunde jag sitta och pyssla hemma i brorsans lägenhet. Jag fick hyra hans lägenhet i andrahand då jag inte hade någon egen bostad när vi sålt huset. Så det var skönt att fokusera på något.🙂 Nu virkar jag, gör pärldjur, smycket och har börjat skapa pärlträd. Det blir kanske lite av en mani ibland, i alla fall om ni frågar min man. Jag går fortfarande lätt ”all-in” när jag påbörjat något. Samtidigt har jag många projekt på gång samtidigt. Detta har nu lett till att jag finner tillvaron motig.

Efter tisdagens kurstillfälle fick jag chans att prata lite med kursledaren. Vårens kurs har varit jobbig på många sätt. Och just i tisdags mådde jag inte alls bra utan var nere och kände mig mer eller mindre värdelös. Får inte till något vidare resultat med mina foton just nu och uppgifterna känns svåra. Att jag gick teknikkursen under en helg mitt i var inte heller så smart, men nu är det gjort. På tisdag är det sista tillfället, det känns både ledsamt och skönt. Kommer inte gå kurser på ett tag. Orken finns inte och inte heller ekonomin… Den har tagit en del stryk under de senaste åren för att jag funnit nya intressen…

Om jag ska knyta ihop säcken lite med vad jag började skriva om, så har jag funderat mycket över vad som gjort att jag mått sämre den senaste tiden, vad som gjort att flera av mina tidigare symptom har återkommit så som yrsel, kraftigare ångest, känslan av värdelöshet och dippar. Jag har dessutom under det senaste året fått allt mer besvär med kroppen, stelhet, värk i leder, ingen kondis alls… mina händer domnar på nätterna och värker. De domnar även under dagen, framför allt höger hand. Men det har jag fått diagnosen på. Nu måste jag bara komma i kontakt med en arbetsteraput för mina symptom. Kanske kan jag även få hjälp med mina probelm med lederna, stelheten och värken i ryggen. Jag är trots allt bara 45 år och vill helst leva några år till!

Jag går delvis på ny medicin och vad som är biverkningar av den vet jag inte. Många av mina symptom finns med på den långa listan, men vad är vad?? Hur vet man? Jag försöker i alla fall hålla ångan uppe, vara aktiv, göra saker… Det är tur att jag trivs på jobbet nu och har en rerlativt lagom arbetsbelastning. Jag trivs i stort med livet som det är idag. Det fungerar bra med barnen, vi har hittat fungerande rutiner. Hjälpen jag fått hemma kommer jag ta till mig av och fortsätta arbeta vidare med, detta för att jag, barnen och Bosse ska må bra! Jag kommer aldrig bli pedant men jag kn ju undvika att droppa saker lite här och där… Det borde inte vara så svårt! Punkt slut!❤

Karpaltunnelsyndrom

Igår kom jag mig för med att ringa till Gustavsbergs vårdcentral för att få remissvaret från den undersökning jag gjorde på Huddinge sjukhus i februari. Jag gjorde då en EMG-undersökning för att se om jag hade någon nervpåverkan i handleden eller armen. Jag har under en längre tid haft besvär med domningar i händerna.

Min läkare ringde upp mig under eftermiddagen och meddelade att undersökningen visat att jag har en påverkan i höger handled, dvs Kalpraltunnelsyndrom. Något som är väldigt vanligt och som lätt kan åtgärdas med en operation. Läkaren kunde skicka remiss för det omgående. Nja, jag avböjde det hela och ska i stället ta kontakt med arbetsterapeut på VC för att se vad de kan hjälpa mig med först. Jag har dessutom stora besvär med båda händerna nattetid samt även med lederna i armbågarna då jag viker armarna och händerna under kudden då jag sover.

Mångt om mycket så känner jag att jag är på G just nu. Gör många förändringar, tar tag i saker etc även om jag kanske drar ut på vissa saker som jag bara inte orkar ta tag i. Jag har börjat få ganska bra ordning hemma nu och inhandlat en massa förvaringslådor. Jag har fått hjälp hemma av en arbetsterapeut under en kortare period och det har verkligen fått fart på mig. Jag drar fortfarande fram som en virvelvind och stökar till men jag har insett hur mycket bättre jag faktiskt mår bara jag har lite ordning och reda omkring mig. Sen har jag en del annat att ta tag i som inte är lika lätt.

Jag har aldrig sett mig som en ”shopoholic” tidigare. Jag har varit ganska ordningsam med ekonomin och det är jag förvisso fortfarande. Men nu när jag inte har samma problem med depressionen som jag haft under så många år så har jag börjat impulshandla lite väl mycket. Jag intalar mig själv att detta är jag värd, det får mig att må bra etc. B la har jag inhandlat en hel del pyssel så som pärlor, metalltrådar, garn, nålar och pysselböcker. Sen har jag gått kurserna på Fotografiska i Stockholm vilket har varit helt underbart, men knappast gratis. Utrustning till kameran har jag också skaffat mig. Nåväl, nu måste jag dra åt svångrämmen ganska ordentligt. Jag funderar ganska mycket på vad som pågår i mitt liv just nu. Jag vill gärna känna att jag har kontroll över saker och ting.  Det har jag inte! Jag vet inte om jag ska känna att det är ok som det är.

När jag träffade läkaren på Capio i veckan så tog jag upp problemet med att jag blivit så slösaktig med pengar, men något vidare svar kring detta togs inte vidare upp. Nåväl, läkaren verkade väl ok, det är en ny läkare, en tillfällig antar jag, och det är min sjätte läkare sedan 2012. Han kan ju också skriva ut mediciner… Han sa ändå något vettigt och det är att jag inte ska stressa framåt vad gäller att arbeta 100 %. Jag kan fortfarande känna av en inre stress av att inte jobba full tid. Men samtidigt så går jag på max-fart känns det som. Just nu orkar jag inte mer om jag ska orka vara mamma och ha något av ett eget liv. Jag har kvar rädslan/oron över att bli sjuk igen och tappa tron på livet. Jag trivs för bra för det just nu!❤

Blåsippor är vackra!

Kentfesten är snart slut…???

Under söndagskvällen släpptes det en video på kent.nu som jag såg via Facebook. Lite av ett avsked från ett band som kanske betytt mest av allt för mig av alla de band jag följt under livet. De spelade på Hultsfredsfestivalen 1994 i ett litet tält. Inget jag då lade märke till, men året efter, 1995, såg jag dem för första gången i Hultsfred. Ett gäng unga killar i kostym och gympadojor… Det har blivit många konserter sedan dess med detta band. Har inte sett alla spelningar i Stockholm, men har inte missat många. Alltfrån Universitetet – Allhuset till Squtt, Gino, Globen, Stadion och 2014-års Kent-fest på Gärdet i Stockholm.

Idag låter de så här:

Så här lät det 1995

Att sagan nu går mot sitt slut kanske inte är så konstigt. När dessa grabbar från Eskilstuna började sin karriär 1990 så var de unga. De har vuxit upp med Kent och kanske är det helt enkelt dags att gå vidare. Men musiken lever vidare. Det är ett som är säkert!

Kent.nu

Då Som Nu För Alltid:

En del av min ”skatt”, minnen finns inte i de sparade biljetterna, men ändock kan de bli en skjuts tillbaka…🙂

image0

En annan del av min ”skatt”:

DSC04494 DSC04454