Surfar på vågen av känslor…

DSC07687

Jag tänker bäst när jag promenerar i självsamhet, när jag befinner mig i ett lugnt rum eller t ex när jag duschar… Självsamhet, ett ord myntat av Linus Jonkman, eller i alla fall tror jag det… Har inte hört eller lagt märke till detta ord tidigare. Om den sunda ensamheten! Hans senaste bok har jag ännu inte köpt men den står på listan över böcker jag behöver ha i min bokhylla. Det här med självsamhet kontra ensamhet är viktigt att förstå. För mig var det så. Jag som levt med återkommande depressioner så länge jag minns, och som däremellan ibland haft riktigt bra perioder som jag varit produktiv under samt helt ”vanliga” perioder, vad nu det är (??) har under många år varit direkt rädd för ensamheten. Rädslan har gjort mig otrygg och fått mig att kämpa mot mina känslor hela tiden i stället för att omfamna dem och ta dem som en del av mig.

Under den senaste hösten/vintern har jag haft många saker igång samtidigt. Jobbet är en del som jag trivs väldigt bra med på många sätt och vis. Jag har jobbat ”lagom” mycket för att jag ska orka med vardagslivet hyfsat bra med barn, hem, familj och fritid. Jag har orkat utveckla mitt fotograferande genom att gå en kurs på Fotografiska akademin under hösten, Fotografering 1 – Bild och teknik med en inspirerande lärare, Mia Galde. Jag gick varannan vecka, då barnen var hos sin pappa, och jag lärde mig massor om kamerans funktioner. Jag fick till många fina bilder under de 14 veckor kursen pågick. Det svåra under kursen för mig var att kämpa mot känslan att inget jag gör blir bra nog. När det gäller mitt hem har det väl varit underprioriterat på något sätt. Det gick så långt att jag mådde dåligt hemma när det var stökigt.

Nu under årets första kvartal har jag genom kommunens och vårdens försorg fått hjälp att organisera hemma. När kuratorn jag samtalade med föreslog det hela kände jag mig misslyckad och ledsen. Varför skulle jag behöva mer stöd utifrån, jag har ju trots allt inga större ”problem”, ingen ”diagnos” etc. Men nu är jag trots allt tacksam för att ha fått upp ögonen för hur jag kan få ordning i mitt kaos hemma. Jag har fått känna hur det är att ha lite bättre ordning och reda i hemmet. Nu tar denna insats slut och banne mig om jag inte fixar detta nu! Det är kämpigt att alltid behöva tänka mig för vad jag gör med saker jag har omkring mig men jag försöker!

Min kurs på Fotografiska avslutades i december och jag kände mig tom efter. Vad ska jag nu göra? För mig var kursen lite av en livlina, när jag inte kan delta i  Gustavsbergs Scenstudios glada gäng och stå på scenen som varit så stor del av mig. Fotograferandet har fått ersätta det. Jag träffar likasinnade, inspirerande kurskamrater och kursledare. Dessutom i en miljö jag bara älskar! Fotografiska är mitt favoritmuseum just nu… Jag kan smyga runt på utställningarna hur mycket som helst. Gärna ensam, och helst ska det vara ganska folktomt. Får lätt panik när det är för mycket folk och jag gillar tystnaden, kanske är det självsamheten som är grejen???

Vid nyår bestämde jag mig för att gå en fortsättningskurs på Fotografiska och valde då Fotografering 2 Bild, denna gång varje vecka under 6 veckor för Mia Galde. Då teknikdelen är separerad från bildkursen så anmälde jag mig dessutom till Fotografering 2 Teknik – helg. Dvs att lära mig mer om tekniken. Denna helgkurs låg mitt i bildkursen, men jag var taggad, detta skulle bli så kul!

Nåväl, känslorna kommer i kapp med stormsteg, vårtröttheten breder ut sig, orken försvinner… Jag har försökt analysera varför allt blivit så motigt. Jag är van vid att leva med tankefällor, ångest och annat, det är inget konstigt. Men den senaste tiden har varit ryckig. Jag går ”all-in” i vissa saker och det blir ibland för mycket.

När jag blickar tillbaka under de senaste året av depressioner och perioder mellan de djupaste dipparna inser jag att olika saker tagit upp min uppmärksamhet i hög grad. Under en lång period grottade jag ner mig i böcker om olika diagnoser, ADHD, autism, depression etc. Jag sökte på nätet, hittade likasinnade ”kompisar” och levde under lång tid på ett forum på nätet. Det var väl under den tiden jag började blogga också. Mycket om mina känslostormande resor i mitt inre. Jag har skrivit en hel del om att vara förälder till barn med NPF-diagnoser, framför allt när de var yngre. Visst har detta också hjälpt mig. Jag tror inte att jag hade kommit mig för med att söka hjälp utan påtryckningen utifrån. Men det blir också en farlig fälla tillslut! Livet blir platt och ensamt. Jag isolerade mig så mycket jag kunde utifrån förutsättningen att jag skötte mitt jobb och tog hand om barnen.

Nåväl efter det har jag grottat ner mig i handarbeten och fotografering. Än har jag inte helt grottat ner mig i städandet och sorterandet. Men kanske kommer jag dit? Fotograferandet kom smygande. I samband med sjukskrivning och en massa ”tid” att ta mig igenom så började jag promenera en hel del. Framför allt på morgonen då jag lämnat barnen och inte ville gå hem. Naturen är så vacker på morgonen, oavsett årstid. Ösbyträsk blev ett av mina strövområden. Det var också där jag på allvar började använda min lilla pocketkamera, Canon IXUS-75. Jag upptäckte att jag KAN fotografera utan att det blir suddigt…. Bilderna på barnen när de var små (framför allt efter digitalkamerans/mobilkamerans intåg i mitt liv) är suddiga och oskarpa. Inte en enda tanke på komposition eller skärpa, ljus mm.

Jag och Bosse, mannen som kom in i mitt liv 2013, har tagit många, långa promenader med kameran i högsta hugg. Jag har lärt mig att min lilla pocketkamera hade massor av bra inställningar! Och i september 2014 köpte jag min Sony NEX 5t som blivit min vän och mitt promenadsällskap. På kursen som startade ungefär ett år efter jag köpt kameran lärde jag mig att denna lilla systemkamera hade riktigt många bra funktioner och massor av inställningar. jag som bara haft kameran inställd på de olika automatiska programmen. KUL! Men kanske har det blivit lite väl mycket bilder… Jag samlar på bilder i datorn och för varje promenad eller tillställning får jag med mig massor av bilder att gå igenom. Roligt men tidskrävande…

Intresset för handarbetet kom när jag kom tillbaka till min arbetsplats efter en 10 månader lång sjukskriving. Jag jobbade på fritids med treor och pärlor var populärt då. Barnen skapade smycken och pärldjur – ödlor och grodor. Det blev en inspiration för mig. Jag skaffade hem nödvändigt material och när barnen såg på TV kunde jag sitta och pyssla hemma i brorsans lägenhet. Jag fick hyra hans lägenhet i andrahand då jag inte hade någon egen bostad när vi sålt huset. Så det var skönt att fokusera på något. 🙂 Nu virkar jag, gör pärldjur, smycket och har börjat skapa pärlträd. Det blir kanske lite av en mani ibland, i alla fall om ni frågar min man. Jag går fortfarande lätt ”all-in” när jag påbörjat något. Samtidigt har jag många projekt på gång samtidigt. Detta har nu lett till att jag finner tillvaron motig.

Efter tisdagens kurstillfälle fick jag chans att prata lite med kursledaren. Vårens kurs har varit jobbig på många sätt. Och just i tisdags mådde jag inte alls bra utan var nere och kände mig mer eller mindre värdelös. Får inte till något vidare resultat med mina foton just nu och uppgifterna känns svåra. Att jag gick teknikkursen under en helg mitt i var inte heller så smart, men nu är det gjort. På tisdag är det sista tillfället, det känns både ledsamt och skönt. Kommer inte gå kurser på ett tag. Orken finns inte och inte heller ekonomin… Den har tagit en del stryk under de senaste åren för att jag funnit nya intressen…

Om jag ska knyta ihop säcken lite med vad jag började skriva om, så har jag funderat mycket över vad som gjort att jag mått sämre den senaste tiden, vad som gjort att flera av mina tidigare symptom har återkommit så som yrsel, kraftigare ångest, känslan av värdelöshet och dippar. Jag har dessutom under det senaste året fått allt mer besvär med kroppen, stelhet, värk i leder, ingen kondis alls… mina händer domnar på nätterna och värker. De domnar även under dagen, framför allt höger hand. Men det har jag fått diagnosen på. Nu måste jag bara komma i kontakt med en arbetsteraput för mina symptom. Kanske kan jag även få hjälp med mina probelm med lederna, stelheten och värken i ryggen. Jag är trots allt bara 45 år och vill helst leva några år till!

Jag går delvis på ny medicin och vad som är biverkningar av den vet jag inte. Många av mina symptom finns med på den långa listan, men vad är vad?? Hur vet man? Jag försöker i alla fall hålla ångan uppe, vara aktiv, göra saker… Det är tur att jag trivs på jobbet nu och har en rerlativt lagom arbetsbelastning. Jag trivs i stort med livet som det är idag. Det fungerar bra med barnen, vi har hittat fungerande rutiner. Hjälpen jag fått hemma kommer jag ta till mig av och fortsätta arbeta vidare med, detta för att jag, barnen och Bosse ska må bra! Jag kommer aldrig bli pedant men jag kn ju undvika att droppa saker lite här och där… Det borde inte vara så svårt! Punkt slut! ❤

Karpaltunnelsyndrom

Igår kom jag mig för med att ringa till Gustavsbergs vårdcentral för att få remissvaret från den undersökning jag gjorde på Huddinge sjukhus i februari. Jag gjorde då en EMG-undersökning för att se om jag hade någon nervpåverkan i handleden eller armen. Jag har under en längre tid haft besvär med domningar i händerna.

Min läkare ringde upp mig under eftermiddagen och meddelade att undersökningen visat att jag har en påverkan i höger handled, dvs Kalpraltunnelsyndrom. Något som är väldigt vanligt och som lätt kan åtgärdas med en operation. Läkaren kunde skicka remiss för det omgående. Nja, jag avböjde det hela och ska i stället ta kontakt med arbetsterapeut på VC för att se vad de kan hjälpa mig med först. Jag har dessutom stora besvär med båda händerna nattetid samt även med lederna i armbågarna då jag viker armarna och händerna under kudden då jag sover.

Mångt om mycket så känner jag att jag är på G just nu. Gör många förändringar, tar tag i saker etc även om jag kanske drar ut på vissa saker som jag bara inte orkar ta tag i. Jag har börjat få ganska bra ordning hemma nu och inhandlat en massa förvaringslådor. Jag har fått hjälp hemma av en arbetsterapeut under en kortare period och det har verkligen fått fart på mig. Jag drar fortfarande fram som en virvelvind och stökar till men jag har insett hur mycket bättre jag faktiskt mår bara jag har lite ordning och reda omkring mig. Sen har jag en del annat att ta tag i som inte är lika lätt.

Jag har aldrig sett mig som en ”shopoholic” tidigare. Jag har varit ganska ordningsam med ekonomin och det är jag förvisso fortfarande. Men nu när jag inte har samma problem med depressionen som jag haft under så många år så har jag börjat impulshandla lite väl mycket. Jag intalar mig själv att detta är jag värd, det får mig att må bra etc. B la har jag inhandlat en hel del pyssel så som pärlor, metalltrådar, garn, nålar och pysselböcker. Sen har jag gått kurserna på Fotografiska i Stockholm vilket har varit helt underbart, men knappast gratis. Utrustning till kameran har jag också skaffat mig. Nåväl, nu måste jag dra åt svångrämmen ganska ordentligt. Jag funderar ganska mycket på vad som pågår i mitt liv just nu. Jag vill gärna känna att jag har kontroll över saker och ting.  Det har jag inte! Jag vet inte om jag ska känna att det är ok som det är.

När jag träffade läkaren på Capio i veckan så tog jag upp problemet med att jag blivit så slösaktig med pengar, men något vidare svar kring detta togs inte vidare upp. Nåväl, läkaren verkade väl ok, det är en ny läkare, en tillfällig antar jag, och det är min sjätte läkare sedan 2012. Han kan ju också skriva ut mediciner… Han sa ändå något vettigt och det är att jag inte ska stressa framåt vad gäller att arbeta 100 %. Jag kan fortfarande känna av en inre stress av att inte jobba full tid. Men samtidigt så går jag på max-fart känns det som. Just nu orkar jag inte mer om jag ska orka vara mamma och ha något av ett eget liv. Jag har kvar rädslan/oron över att bli sjuk igen och tappa tron på livet. Jag trivs för bra för det just nu! ❤

Blåsippor är vackra!