Jag är så jävla lojal och plikttrogen!

Jag kommer alltid i tid. Ja oftast i GOD tid. Hatar att vara sen. Så även idag. Jag skulle gå på det tredje tillfället av gruppbehandlingen, så jag var på mottagningen en kvart innan. Vid första tillfället var vi 8 deltagare. Men det var dukat för 11-12 st. Andra tillfället var vi fyra. Idag var jag EN!!! Ensam i väntrummet. Ledarna skulle alltså vara fler än gruppdeltagarna. Så här var det även på gruppbehandlingen för social fobi. Vi skulle vara 12′ men blev färre och färre… Nåja som en tröst kom ytterligare en deltagare ca 5 min sent men det är fortfarande ingen grupp! Träffen avbokades och jag fick två timmar att döda!

Sitter på Delselius och ”gottar” mig. Jag som varit såååååå duktig denna vecka! Inte ätit något extra(läs sött). Men innan gick jag i alla fall en promenad på 2.95 km (enl runkeeper – kan man lita på den?). Så lite duktig har jag varit!

Kanske har inte ”egenskapen” att alltid komma i tid med lojalitet att göra, men det jag menar är att jag ser till att komma på möten etc oavsett hur jobbigt det känns. Jag har inte tackat nej till någon behandling jag blivit ”erbjuden”. Ändå är jag inte tillräckligt frisk (eller vad jag ska kalla det). Bara så less på allt. Jag är utan hopp om att Capio på Värmdö faktiskt har kapacitet att hjälpa mig. Jag måste vara eländigt svår att hjälpa/behandla…

Nåja, jag sitter här och väntar. Vill inte hämta Samuel för tidigt. Då blir han sur. Han gillar fritids, han gillar minecraft (?) på paddan….

Tankar för dagen!

Tänker på hur svårt det är att vara ensam. I alla fall för mig. Jag har vissa dagar ett lugn inom mig, men de dagarna är mer sällsynta. Ofta blir jag passiv när jag är ensam hemma. Tankarna spinner iväg och tar mig till ett läge jag inte gillar. Min framtid, vad innehåller den? Det känns ganska hisnande att tänka så.

Jag är väl kanske inte ”gammal” än men inte heller ung. Jag är mitt i livet och vilse i pannkakan! När jag blir passiv så blir både kropp och själ orolig och även om oron i kroppen ständigt gör sig påmind så är själen inte lika orolig när jag har sällskap och en lagom nivå på aktivitet. En tur med kameran i sällskap av min man är något jag uppskattar. Vi gillar båda att fotografera det vackra omkring oss och jag har sedan några månader tillbaka verkligen börjat uppskatta det färgspektakel som vår natur bidrar med. Jag uppskattar också att umgås med andra, även om jag idag inte orkar med att vara i större folksamlingar som jag kanske orkat med tidigare. Att jobba i en stor barngrupp känns för mig långt borta än, kanske kommer jag aldrig tillbaka…

”Bråkande” och högljudda barn gör mig stressad. Jag trodde nog aldrig jag skulle erkänna det men under mina år av depressioner så har jag försökt stå ut med så mycket jag bara kunnat, både vad gäller mitt arbete, tidigare som lärare, nu som fritidsledare och mina egna barn hemma. Idag kan jag stå ut med mina barns pratande och tjatande i falsett och helst båda samtidigt utan att bli galen… men när det blir för mycket tar orken slut. Ibland måste jag lägga mig ner en stund för att samla kraft och inte drivas till vansinne.

Jag lyssnar sällan på musik när jag är hemma, trots att jag i normala fall älskar att ha musik omkring mig. Jag blir trött av för mycket ljud… Även när jag är hemma hos min man kan jag bli så där trött. Men kärleken till musiken finns inom mig. Kanske kommer den tillbaka?? Orken likaså! Jag måste ju hoppas! Och visst lyssnar jag ibland på spotify när jag diskar t ex. Men numer lyssnar jag sällan när jag sitter vid datorn eller är ute och far…

I morgon ska jag träffa en sjuksköterska på mottagningen. Hon ska förhoppningsvis kunna vara ett samtalsstöd för mig och även kunna bidra med KBT. Inte för att jag egentligen tror att KBT är något för mig. Men jag gillar läget och gör allt jag kan för att bli ”frisk”, eller i alla fall kunna hantera depressioner och ångest. KBT har jag testat i olika former. Först individuellt med en psykolog. Detta för att mota depressionen då den var som värst. Jag misslyckades och drogs ner i en djupare svacka… Psykologen försökte nog, men han kunde inte ”läsa” mig.

Sedan har jag på inrådan av en kurator jag gick hos under ett par månader testat KBT via internet. Helt utan uppföljning osv. Misslyckades väl även med det. Men men… Till sist har jag även fått gruppbehandling i KBT. Ja i slutet var gruppen väldigt liten och problemet vi jobbade med var social fobi… Så det kanske inte var så konstigt att deltagarna la av och uteblev. Jag tror vi var tre eller fyra kvar den sista gången av de tolv tillfällena.

Det är lätt att göra sig ensam när man är deprimerad. Lätt att isolera sig och bara stanna hemma. Jag har till viss del utsatt mig själv för det. Men något som varit ”positivt” för mig under de jobbigaste perioderna har varit att ha barnen och de rutiner som följer med dem. Lämna på förskola/skola, hämta på eftermiddagen etc. Visst, jag kanske höll mig hemma under delar av dagen, men trots den något sämre ekonomin så gick jag varje dag (nästan) till Delselius och fikade. Satt i min ensamhet med datorn framför mig och tog en kaffe och macka. Det var mitt sätt att minska risken att bli helt isolerad från omvärlden.

Så gör jag fortfarande… I snart ett år har jag varit hemma. När jag är tillsammans med min man har jag inga större svårigheter att få saker gjorda. Visst kan vi ha dåliga dagar både han och jag men tillsammans kan vi göra saker trots allt. När jag har barnen så är rutinerna ständigt närvarande…. Att gå upp tidigt på  morgonen, fixa frukost, kläder etc och se till att de kommer iväg till skolan. När Samuel åkt med taxin och jag vinkat av Simon i centrum så är mitt mål att göra något. Oftast blir det en promenad med kameran i hand. Nu är det inte så roligt och storslaget att fotografera, men alltid finns det något att upptäcka! Det fina vädret är jag tacksam över. Det gör faktiskt livet lite enklare.

När jag vandrar runt i naturen så kan jag tappa lite av tid och rum. Jag tänker mycket och försöker hitta lösningar på mina ”problem”… Men när det gäller mitt arbete och den utbildning jag har så hittar jag inte fram. Jag är i ett läge som är helt nytt för mig. I 20 år har jag studerat till eller arbetat som lärare/pedagog. Känsligheten har jag alltid levt med, likaså känslan av att inte räcka till. Min största längtan under utbildningen till lärare var att få göra skillnad. Se de barn/elever som inte syns eller som blir utsatta. Det visade sig vara jäkligt svårt! Att drabbas av ångest och depression och samtidigt försöka axla rollen som ledare har heller inte varit så bra… Jag har funderat mycket över varför det gick fel för mig och kanske även en del om varför allt rasade, efter att jag fått barn.

Så vad kan jag då använda min utbildning och kompetens till?? Ja om jag nu har någon kompetens inom det pedagogiska yrket. Det är ett av mina största tvivel. Inom mig råder en konflikt, å ena sidan får jag höra att mina kunskaper inom mina ämnen är goda och det känns ju bra, men å andra sidan så saknar jag egenskaper som en ledare behöver ha… Jag kanske ska följa sonens linje. Han har börjat leta pengar ute 🙂 24 kr har han fått ihop!

Avslutar med några av dagens finaste bilder…

DSC09902 DSC09934 DSC09962 DSC09965 DSC09989

 

Psykiatri och diagnoser intresserar mig…

Bland annat i alla fall… Jag har en fascination för sjukhusserier på TV också, eller dokumentärer om olika psykiatriska diagnoser. Jag följer alla serier och program jag kan om autism, ADHD etc. Kanske borde jag ha blivit psykolog… 🙂 Nä, mina betyg hade inte räckt och skoltröttheten hade gjort sig påmind. Men kanske är det därför jag aldrig tvekat om att själv göra den där neuropsykiatriska utredningen sommaren 2012. Det kändes helt självklart för mig. Att svaret sedan inte alls var vad jag hade ”väntat mig” eller att jag faktiskt fortfarande inte riktigt förstår utlåtandet till fullo, känns ju lite så där.

I dagens Svenska dagbladet handlar ”Idagsidan” om just psykiatriska diagnoser, den nya diagnosmanualen DSM-5. Manualen utgår från det stora landet väster ut, dvs USA och har varit motorn inom psykiatrin under lång tid.

Diagnoser har på senare år blivit en del av våra vardagssamtal. För att förstå både oss själva och andra använder vi ofta diagnoskriterier för att beskriva olika beteenden. Vi kan säga ”han har nog en bokstavskombination”, ”typisk Asperger” eller ”hon är nog bipolär”. Vi talar om att en skolklass har ”många barn med diagnoser”. Amerikaner kan slänga ur sig: ”He’s so OCD”, om någon som är ovanligt ordningssam.

Så inleds artikeln http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/frustrerande-att-inte-psykiatrin-natt-langre_4048565.svd Frustrerande att inte psykiatrin nått längre. Det är vardagsmat att kasta ur sig diagnoser till höger och vänster. Jag säger inte att det är fel men ibland kan diagnoserna kanske sätta käppar i hjulen. Om jag tar mig själv som exempel, så har jag under mina sjukdomsår fått några olika diagnoser fastställda.

Psykiatriprofessorn David Kupfer är den som bär största ansvaret för utarbetandet av manualen.

Jag, precis som många av mina forskarkolleger, har letat efter biologiska mått, biomarkörer, som skulle ge en mer precis bild än den jag som psykiater kan ge om hur deprimerad du är eller hur mycket ångest du har. Jag skulle inte säga att vi har lyckats särskilt bra ännu, säger psykiatriprofessorn David Kupfer som har varit högste ansvarig för de arbetsgrupper som under flera års intensivt arbete skapat den femte versionen av manualen.

.

Ambitionen med nya DSM-5 var att den skulle bli mer användarvänlig. Den ska inte vara ett krångligt lexikon som står kvar i bokhyllan.

David Kupfer understryker att han är övertygad om att även de psykiska sjukdomarna bottnar i vår biologi. Vi har bara inte nått så långt i förklaringen till orsaker eller mekanismer bakom symtomen. DSM beskriver symtom, den ger inga förklaringar till orsaker och föreslår inte heller behandling.

I början av sin karriär föreställde sig David Kupfer att vi skulle veta betydligt mer om människans psyke så här på 2010-talet. Han medger att det är frustrerande att forskningen inte har kommit längre.

.

”Psykiatrin i dag befinner sig ungefär där resten av medicinen var för hundra år sedan”, skriver den kanadensiske psykiatriprofessorn Joel Paris i boken ”The intelligent clinician’s guide to the DSM-5”. Både han och den psykiater som ansvarade för DSM-IV, Allen Francis (som skrivit den rasande boken ”Saving normal”) har sedan studerat varje förändring i den nya DSM-5 med lupp, och har bland annat varnat för en medikalisering av vanliga livsproblem, att allt fler kommer att få diagnoser och att läkemedelsindustrin kommer att ha allt fler i sitt grepp. Värt att notera är att ingen av dem inbjöds att delta i arbetet med DSM-5. Andra kritiska röster har höjts för att förändringarna blev mindre än förväntat. Många kompromisser har gjorts innan slutversionen kom och antalet diagnoser är faktiskt färre i femman än i fyran.

Nåja, när så DSM-5 kommer på svenska om någon vecka ska jag försöka sätta mig in i en del av de olika diagnoserna för att se vad som skiljer… Jag själv utreddes förstås utifrån DSM IV, likaså mina barn… Jag är nördig på att läsa böcker om framför allt psykiatriska diagnoser även om jag just nu inte ägnar timmar åt att Googla på diagnoser mm. Just nu fotograferar jag hela dagarna i stället… Det ger mig ro i själen. Snart kommer stora förändringar att ske… jag hoppas vara redo för dem, bara jag får till samtalet till FK!!!!

 

Den allra första diagnosmanualen för psykiska sjukdomar utgiven av amerikanska psykiatriföreningen APA kom år 1952. DSM-II gavs ut år 1968. Fortfarande dominerade den psykoanalytiskt orienterade, icke vetenskapligt baserade, psykologin. Den deskriptiva psykiatrin, beskrivningar av symtom utan att ange deras orsaker, ansågs ytlig.
DSM-III gavs ut år 1980 och anses vara en brytpunkt för psykiatrisk diagnostik. Det var då DSM blev en universell guidebok för beskrivning av psykisk sjukdom för såväl kliniker som forskare. DSM-IV kom år 1994 och DSM-5 år 2013, på svenska i november 2014.
Några nyheter:
DSM-5 har ett utvecklingsperspektiv. Den beskriver hur till exempel depression yttrar sig i olika åldrar, från barndomen och uppåt.
En av anledningarna till att DSM bytte från att ha använt romerska siffror till arabiska var att man nu tänker förnya manualen oftare. David Kupfer hoppas att forskningen ska ge anledning till en 5.1-version om senast fem år och att det ska fortsätta så.

 

Är det fullt eller??

Ja i de två yttersta soptunnorna ÄR det fullt men tydligen så går det inte att slänga i nästa lucka!! Nä det är ju bara för jobbigt!

Klotter, skräp, hundskit mm är ”vardagsmat” här… det är nästan så att jag vill tillbaka in i bubblan igen där allt omkring mig var grått och likadant. Men då skulle jag inte se det vackra i naturen… det gjorde jag inte tidigare. Men visst är det visset att inte orka ta soppåsen till nästa lucka…

Ibland känns det bara blah!

En sådan dag har det varit idag. Jag ville inte riktigt vakna utan låg kvar på madrassen i vardagsrummet till klockan närmade sig 11.30. Men var vaken redan runt kl 8. Ingen vidare dag, låg, ont i huvudet och allmänt trött. Sover i vardagsrummet av det skälet att jag stör nattetid, dvs jag ”andas” väldigt högt…. :-/ Drömmar har avlöst varandra men jag minns dem sällan.

Resten av dagen har spenderats vid datorn. Jag kör operation rensning bland mina 46 000 bilder på Google+. Fattar inte hur det kan ha blivit så mycket. Men det är kul att se vad som finns där samt rensa bort en del suddiga och dåliga bilder.

Vi har sett fjärde delen av ”Världens natur” på Svt play och utöver fotografering av natrulika motiv så är det en intressant serie. Jag blir helt såld på de vackra naturbilderna och underliga djurarter som anpassat sig till den natur de lever i. Sä kanske är inte allt blah, men trött är jag… Motivationen håller sig på avstånd. Men det är bara att tuffa på. Annat val finns inte!

Har funderat lite över den nya budget som presenterats… det kommer inte bara bli guld och gröna skogar… Men men, rik kommer jag aldrig bli. Inke kommer jag heller ha ett jobb som är högavlönat. Jag är glad om jag får så jag klarar mig och att jag hoppeligen kan få en rimlig penison om jag uppnår den ålder. Trist att de försämrar villkoren för att ge gåvor till organisationer. Jag har valt ut några som jag bidrar till av  den anledning att det skulle vara möjlighet att göra avdrag upp till en viss summa… Men nog om detta!

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/s-prioriterar-statens-makt-framfor-det-ideellas_4039297.svd

Idag var det dags igen!

Dags för ny frisyr alltså! Det är faktiskt skönt att bli lite ompysslad och samtidigt bli av med de gråa håret som kommit fram i hårbotten. 🙂 Nu är jag fin och korthårig ett tag… det var nästan 3 månader sedan jag och Bosse var på Salong DN i Gubbängen!

Från det här….

Vidare till detta innan hårfärgningen…

Slutresultatet…

Jag är helt klart nöjd!!

Bosse är också fin i håret nu… 🙂

Over and out!

När jag transporteras

Jag låter mig transporteras med buss från Gustavsberg till Slussen för vidare tur med tunnelbanans gröna linje mot Hökarängen. I öronen ljuder Kent som vanligt. Det är perfekt bussmusik!

Du vaknar upp din ungdom borta
Din spegelbild ser ut som skit
Och allt som förut var så enkelt,
har blivit väldigt svårt
Som alltid flyr jag till musiken
Den enda plats där jag är jag
En plats med enkla raka regler
Där de stora drömmarna är lag

Läs mer: http://kent.nu/latar/var-ar-vi-nu/#ixzz3Gsp6Ykip

Jag stänger gärna ute ljuden under bussresan och kapslar in mig i mitt eget! Musiken gör mig lugn när det behövs! Idag har jag varit ganska aktiv. Mindfulness yoga i morse, ett skönt pass. Sen hem ett par timmar för lite vila och mat. Vidare till Capio för gruppbehandling i ”energihushållning”, dagens tema: sömn och motion. Vi var en liten grupp idag. Bara fyra deltagare. Hälften hade sjukat sig idag… Men det var en bra träff trots allt. Det blir en liten boost att faktiskt försöka ta tag i grundpelarna i livet. Slutmålet är ju att leva ett gott liv utan depression och ångest. Det känns långt borta då jag i mer än 20 år levt med återkommande depressioner och ångestproblematik i olika grader/styrkor. Nu när novembermörkret omfamnar mig så är det ängsligare att få till motivationen. Jag ser med tillförsikt framåt även om den svåraste frågan långt från är löst. Vad ska jag göra med mitt liv? Utöver att vara mamma… Jag vill vara en människa med en egen identitet…

Dvs jag har under så många år valt livet för barnens skull. Förkastat mitt eget… Sänkt ner mig själv på botten. Mamma kommer jag alltid vara men med barnen boende varannan vecka samt att de kommer att bli vuxna framöver så måste jag ha ett liv som är mitt!

Nä nu svävar jag ut… Är i Slussen och tittar ut över det vilda vattnet. Det blåser, hösten är här!

Sitter på tunnelbanan… Det är trångt och dåligt med luft, men jag har i alla fall sittplats 🙂

Jag fortsätter transporteras till ljudet av Kent. Lycklig över att fått följa deras utveckling sedan 1995! Bästa plattan någonsin är Tigerdrottningen”, helt fantastisk! Kent är ett av få band som kan väcka alla känslor inom mig! De passar alltid in!

Nä nu avslutar jag detta inlägg utan något mål. Jag ville bara skriva lite! Nu är jag snart i Hökis, hemma hos min fina man! ❤