Inspiration eller inte…

Jag skäms nästan för att jag varit hemma denna vecka med mina barn och att jag faktiskt njutit av det… Ja inte av att Samuel har varait magsjuk, men att bara få vara hemma och rå om dem i några dagar har varit outstanding. Jag gillar mitt arbete, jag gillar att vara ”frisk” och att livet rullar på, jag gillar att vara aktiv, träffa alla fantastiska elever, alla goa kollegor och mötas av nya utmaningar varje dag. Jag gillar att inte längre ligga sömnlös om nätterna med tankar som maler i skallen utan att få sova…. Jag gillar att mina barn blivit lite äldre, mognare och mer självständiga. Att Simon åker själv hem från skolan och äter mellis. Samuel åker själv från skolan och möter mig i centrum på vägen hem. Snart kommer han kanske klara av att åka själv till skolan också. Som det är nu är det en trygghet i att han faktiskt har skoltaxi till skolan på morgonen då rutinerna trots allt är viktigta för honom och att humöret svänger mycket på morgonen.

Veckan hemma har varit händelserik. Lite snöoväder på tisdagen, strömavbrott vid middagstid… Precis när jag skulle göra köttfärsås till middag. Samuel somnade på min säng under strömavbrottet och sov  många timmar. Resultatet blev att sömnen under natten blev något orolig… men han sov till 9 på onsdagmorgon. Onsdagen var ganska lugn. Samuel var mycket medtagen och gjorde inte mycket väsen av sig. Han somnade tidigt och sov ett antal timmar. När jag skulle sova var han vaken… Lite för pigg tyvärr och han kom upp till mig med jämna mellanrum. Även torsdagen var lugn. Samuel har varit lite mer sig själv först idag.

Simon har också fått vara hemma eftersom det är rekommendationen vid magsjuka. Han har klarat sig och varit pigg. Målmedvetet har han inder veckan utfört lite ”jobb” hemma för att tjäna ihop pengar till spelet han fick köpa idag när vi gjorde en liten utflykt till Nacka Forum – Minecraft för WiiU. Lyckan är total. Själv kom jag hem med en ny mobil – Sony Xperia XZ. 24 nya månader med Telia… Samuel fick välja en leksak han också…

Och hur hänger då detta ihop med inläggets rubrik? Inte alls om jag får säga så själv. Jag hade nämlingen ett annat inlägg på G. Om hur min inspiration att skriva nästan helt har försvunnit, till min stora sorg. Att yttra mig i skrift har varit en styrka hos mig, men mestadels när det gäller att förmedla mina tankar när det gäller min psykiska hälsa/ohälsa som jag varit drabbad av under i stort sett hela mitt vuxna liv. Mitt liv är och har varit en berg-och dalbana…

Nu först känns livet lite mer stabilt. Jag jobbar heltid igen, jag håller mig flytande och mina inre demoner har inte längre samma makt. Även om det varit motigt en tid. Att jobba heltid känns ok men jag vet att jag skulle hantera livet än bättre om jag hade fått jobba 75 % ett tag till. Kanske är det anledningen till att dessa dagar hemma har känts ganska bra trots allt… Jag känner mig sliten och har under den senaste månaden varit trött i både kropp och själ. Det kan förstås bero på höstens mörker till viss del.

Nu ska jag käka en macka och virka lite mer…. det är min stora passion (eller mani) just nu! 🙂 ❤

Surfar på vågen av känslor…

DSC07687

Jag tänker bäst när jag promenerar i självsamhet, när jag befinner mig i ett lugnt rum eller t ex när jag duschar… Självsamhet, ett ord myntat av Linus Jonkman, eller i alla fall tror jag det… Har inte hört eller lagt märke till detta ord tidigare. Om den sunda ensamheten! Hans senaste bok har jag ännu inte köpt men den står på listan över böcker jag behöver ha i min bokhylla. Det här med självsamhet kontra ensamhet är viktigt att förstå. För mig var det så. Jag som levt med återkommande depressioner så länge jag minns, och som däremellan ibland haft riktigt bra perioder som jag varit produktiv under samt helt ”vanliga” perioder, vad nu det är (??) har under många år varit direkt rädd för ensamheten. Rädslan har gjort mig otrygg och fått mig att kämpa mot mina känslor hela tiden i stället för att omfamna dem och ta dem som en del av mig.

Under den senaste hösten/vintern har jag haft många saker igång samtidigt. Jobbet är en del som jag trivs väldigt bra med på många sätt och vis. Jag har jobbat ”lagom” mycket för att jag ska orka med vardagslivet hyfsat bra med barn, hem, familj och fritid. Jag har orkat utveckla mitt fotograferande genom att gå en kurs på Fotografiska akademin under hösten, Fotografering 1 – Bild och teknik med en inspirerande lärare, Mia Galde. Jag gick varannan vecka, då barnen var hos sin pappa, och jag lärde mig massor om kamerans funktioner. Jag fick till många fina bilder under de 14 veckor kursen pågick. Det svåra under kursen för mig var att kämpa mot känslan att inget jag gör blir bra nog. När det gäller mitt hem har det väl varit underprioriterat på något sätt. Det gick så långt att jag mådde dåligt hemma när det var stökigt.

Nu under årets första kvartal har jag genom kommunens och vårdens försorg fått hjälp att organisera hemma. När kuratorn jag samtalade med föreslog det hela kände jag mig misslyckad och ledsen. Varför skulle jag behöva mer stöd utifrån, jag har ju trots allt inga större ”problem”, ingen ”diagnos” etc. Men nu är jag trots allt tacksam för att ha fått upp ögonen för hur jag kan få ordning i mitt kaos hemma. Jag har fått känna hur det är att ha lite bättre ordning och reda i hemmet. Nu tar denna insats slut och banne mig om jag inte fixar detta nu! Det är kämpigt att alltid behöva tänka mig för vad jag gör med saker jag har omkring mig men jag försöker!

Min kurs på Fotografiska avslutades i december och jag kände mig tom efter. Vad ska jag nu göra? För mig var kursen lite av en livlina, när jag inte kan delta i  Gustavsbergs Scenstudios glada gäng och stå på scenen som varit så stor del av mig. Fotograferandet har fått ersätta det. Jag träffar likasinnade, inspirerande kurskamrater och kursledare. Dessutom i en miljö jag bara älskar! Fotografiska är mitt favoritmuseum just nu… Jag kan smyga runt på utställningarna hur mycket som helst. Gärna ensam, och helst ska det vara ganska folktomt. Får lätt panik när det är för mycket folk och jag gillar tystnaden, kanske är det självsamheten som är grejen???

Vid nyår bestämde jag mig för att gå en fortsättningskurs på Fotografiska och valde då Fotografering 2 Bild, denna gång varje vecka under 6 veckor för Mia Galde. Då teknikdelen är separerad från bildkursen så anmälde jag mig dessutom till Fotografering 2 Teknik – helg. Dvs att lära mig mer om tekniken. Denna helgkurs låg mitt i bildkursen, men jag var taggad, detta skulle bli så kul!

Nåväl, känslorna kommer i kapp med stormsteg, vårtröttheten breder ut sig, orken försvinner… Jag har försökt analysera varför allt blivit så motigt. Jag är van vid att leva med tankefällor, ångest och annat, det är inget konstigt. Men den senaste tiden har varit ryckig. Jag går ”all-in” i vissa saker och det blir ibland för mycket.

När jag blickar tillbaka under de senaste året av depressioner och perioder mellan de djupaste dipparna inser jag att olika saker tagit upp min uppmärksamhet i hög grad. Under en lång period grottade jag ner mig i böcker om olika diagnoser, ADHD, autism, depression etc. Jag sökte på nätet, hittade likasinnade ”kompisar” och levde under lång tid på ett forum på nätet. Det var väl under den tiden jag började blogga också. Mycket om mina känslostormande resor i mitt inre. Jag har skrivit en hel del om att vara förälder till barn med NPF-diagnoser, framför allt när de var yngre. Visst har detta också hjälpt mig. Jag tror inte att jag hade kommit mig för med att söka hjälp utan påtryckningen utifrån. Men det blir också en farlig fälla tillslut! Livet blir platt och ensamt. Jag isolerade mig så mycket jag kunde utifrån förutsättningen att jag skötte mitt jobb och tog hand om barnen.

Nåväl efter det har jag grottat ner mig i handarbeten och fotografering. Än har jag inte helt grottat ner mig i städandet och sorterandet. Men kanske kommer jag dit? Fotograferandet kom smygande. I samband med sjukskrivning och en massa ”tid” att ta mig igenom så började jag promenera en hel del. Framför allt på morgonen då jag lämnat barnen och inte ville gå hem. Naturen är så vacker på morgonen, oavsett årstid. Ösbyträsk blev ett av mina strövområden. Det var också där jag på allvar började använda min lilla pocketkamera, Canon IXUS-75. Jag upptäckte att jag KAN fotografera utan att det blir suddigt…. Bilderna på barnen när de var små (framför allt efter digitalkamerans/mobilkamerans intåg i mitt liv) är suddiga och oskarpa. Inte en enda tanke på komposition eller skärpa, ljus mm.

Jag och Bosse, mannen som kom in i mitt liv 2013, har tagit många, långa promenader med kameran i högsta hugg. Jag har lärt mig att min lilla pocketkamera hade massor av bra inställningar! Och i september 2014 köpte jag min Sony NEX 5t som blivit min vän och mitt promenadsällskap. På kursen som startade ungefär ett år efter jag köpt kameran lärde jag mig att denna lilla systemkamera hade riktigt många bra funktioner och massor av inställningar. jag som bara haft kameran inställd på de olika automatiska programmen. KUL! Men kanske har det blivit lite väl mycket bilder… Jag samlar på bilder i datorn och för varje promenad eller tillställning får jag med mig massor av bilder att gå igenom. Roligt men tidskrävande…

Intresset för handarbetet kom när jag kom tillbaka till min arbetsplats efter en 10 månader lång sjukskriving. Jag jobbade på fritids med treor och pärlor var populärt då. Barnen skapade smycken och pärldjur – ödlor och grodor. Det blev en inspiration för mig. Jag skaffade hem nödvändigt material och när barnen såg på TV kunde jag sitta och pyssla hemma i brorsans lägenhet. Jag fick hyra hans lägenhet i andrahand då jag inte hade någon egen bostad när vi sålt huset. Så det var skönt att fokusera på något. 🙂 Nu virkar jag, gör pärldjur, smycket och har börjat skapa pärlträd. Det blir kanske lite av en mani ibland, i alla fall om ni frågar min man. Jag går fortfarande lätt ”all-in” när jag påbörjat något. Samtidigt har jag många projekt på gång samtidigt. Detta har nu lett till att jag finner tillvaron motig.

Efter tisdagens kurstillfälle fick jag chans att prata lite med kursledaren. Vårens kurs har varit jobbig på många sätt. Och just i tisdags mådde jag inte alls bra utan var nere och kände mig mer eller mindre värdelös. Får inte till något vidare resultat med mina foton just nu och uppgifterna känns svåra. Att jag gick teknikkursen under en helg mitt i var inte heller så smart, men nu är det gjort. På tisdag är det sista tillfället, det känns både ledsamt och skönt. Kommer inte gå kurser på ett tag. Orken finns inte och inte heller ekonomin… Den har tagit en del stryk under de senaste åren för att jag funnit nya intressen…

Om jag ska knyta ihop säcken lite med vad jag började skriva om, så har jag funderat mycket över vad som gjort att jag mått sämre den senaste tiden, vad som gjort att flera av mina tidigare symptom har återkommit så som yrsel, kraftigare ångest, känslan av värdelöshet och dippar. Jag har dessutom under det senaste året fått allt mer besvär med kroppen, stelhet, värk i leder, ingen kondis alls… mina händer domnar på nätterna och värker. De domnar även under dagen, framför allt höger hand. Men det har jag fått diagnosen på. Nu måste jag bara komma i kontakt med en arbetsteraput för mina symptom. Kanske kan jag även få hjälp med mina probelm med lederna, stelheten och värken i ryggen. Jag är trots allt bara 45 år och vill helst leva några år till!

Jag går delvis på ny medicin och vad som är biverkningar av den vet jag inte. Många av mina symptom finns med på den långa listan, men vad är vad?? Hur vet man? Jag försöker i alla fall hålla ångan uppe, vara aktiv, göra saker… Det är tur att jag trivs på jobbet nu och har en rerlativt lagom arbetsbelastning. Jag trivs i stort med livet som det är idag. Det fungerar bra med barnen, vi har hittat fungerande rutiner. Hjälpen jag fått hemma kommer jag ta till mig av och fortsätta arbeta vidare med, detta för att jag, barnen och Bosse ska må bra! Jag kommer aldrig bli pedant men jag kn ju undvika att droppa saker lite här och där… Det borde inte vara så svårt! Punkt slut! ❤

Vad är det för nötter som delar ut posten??

Runt middagstid ringde det på dörren. Det var grannen ovanför mig som överlämnade två brev varav ett var från Försäkringskassan. Det var INTE första gången han hittade brev adresserade till mig på elementet innanför porten. Själv får han konsekvent fel post i sin låda. Vad är det för nötter som inte kan läsa? Namn, adress och lägenhetsnummer är rätt, mitt namn står på tavlan innanför porten och namn står på dörren… Ändå så väljer den som har fått uppdraget att dela ut denna post att lägga den i trappuppgången. 😦 Det känns ganska obehagligt att inte alls ha kontroll över detta. Det är ju minst två aktörer som delar ut post… kanske även fler. MORR!!!!

I övrigt har dagen varit fin. Utvecklingssamtalsdag på jobbet = Fritidsklubb, läxläsning och en suverän teaterföreställning. Toppendag alltså! Gick hem kl 14 och passade på att ta en promenad via Ösbyträsk med kameran i handen. Det var verkligen rogivande. När jag kom hem åkte dammsugaren fram och golven våttorkades. Jisses, vad har hänt? Måtte inte denna inspiration avta!

Eftersom jag valdes in i Gustavsbergs Scenstudios styrelse igen (som suppleant) så var det styrelsemöte i kväll. Idag var hela styrelsen samlad. 🙂 Avslutar dagen med att ta hand om disken, äta en macka och se Veckans Brott… Sen blir det nog lagom att lägga sig i snarkofagen!

Det känns ganska märkligt att ha denna energi som kommit över mig. Kanske beror det hela på att det varit ganska intensivt på jobbet med lärarvik etc. Kanske är det ljuset som påverkat mig? Nåväl, det spelar egentligen ingen roll!

Lite på avigsidan idag…

Vi satt vid bordet i köket på jobbet i morse och pratade om dagsläget, dvs sjuka barn, sjuka kollegor etc. Nätverket låg nere så det var inte så lätt att hålla koll på detta. Nåväl, en av mina kollegor, Zandra, påpekade att jag nog satt på mig tunikan ut och in… Suck! Det händer inte så ofta, men det är nog så illa, men det vara bara att kliva in i förrådet och fixa! 🙂 Jag upplevde egentligen inte morgonen särskilt stressig då jag förberett mycket redan kvällen innan men ändå så blev det nog lite väl mycket som skulle fixas precis när vi skulle gå.

Dagen passerade sedan i full speed… Engelska med min femma, men i stället för engelska blev det matteprov för de som missade det i fredags samt tyst läsning. Utan nätverk stannar undervisningen, eller?? I alla fall blir det märkbart då mycket av undervisningen bedrivs via  Google Classroom.

Senare under dagen var jag träslöjdslärare vilket var inspirerande men inte så lätt. Som tur är en liten grupp elever i fyran.

Nu sitter jag hemma, ensam då barnen är hos sin pappa nu. Det känns ganska skönt men ändå tomt. Jag har mycket att stå i här hemma och energin har varit större under de senaste dagarna, Igår tog jag tag i rensning av papper igen. Fick bort en hel del, annat blev sorterat och märkt. Jag vet inte var energin och lusten att göra saker kommer ifrån, men jag är så glad att vara på G igen. Det är så trist att inte kunna ta mig för med olika saker. Visst tappar jag farten ibland och så men jag hoppas uppsvinget håller i sig!

Under lördagens årsmöte med Gustavsbergs Scenstudio blev jag återvald till ersättare ytterligare ett år. Det känns kul att få förtroendet även om det ”bara” är som ersättare. Jag saknar deltagandet i scenstudion och teaterkvällarna, men jag hoppas komma igen på scenen… I morgon är det dags för årets första styrelsemöte… 🙂

På onsdag ska jag fortsätta röja hemma. Jag är oerhört tacksam över att få hjälp att organisera mitt kaotiska hem. Det är så mycket lättare att ta tag i saker om jag har verktygen som behövs. Kanske är det en självklarhet för de flesta, men  så inte för mig. Idag rensade jag t o m mitt skrivbord på jobbet! Halleluja!

Handlederna mår mycket bättre nu och även om jag besväras av dominigarna ibland så är det i alla fall bra att få svar om varför det är som det är.

Ha det bäst nu! Jag ska hänga tvätten och snart skypa med min man! ❤

DSC09397

 

Undersökningen avklarad

Igår kände jag mig totalkvaddad och slutkörd i kroppen. Jag besökte Neurofysiologiska kliniken på Huddinge sjukhus i torsdagskväll för att undersöka nerverna i mina armar. Jag har under en längre tid lidit av bortdomnade händer/fingrar framför allt under natten men under perioder har jag lidit av det mycket även när jag ägnat mig åt handarbeten eller när jag använt datorn och kameran längre perioder. Jag började tänka på det när jag vikrade och jag fick den stickande känslan i handen och var tvungen att avbryta mitt arbete. Efter det lade jag på allvar märke till att domningarna uppstod om nätterna också. Kanske triggades det hela igång av mitt arbete med händerna??

Jag stod uppsatt för en EMG-undersökning som beskrevs på följande sätt:

Från karolinska.se:

EMG-ENeG-undersökning vuxna

När du kommer till oss för att göra en EMG-ENeG-undersökning kan det vara bra att veta hur det går till.

Syftet med denna undersökning är att undersöka funktioner i muskler och nerver.
Undersökningen av nerver innebär att man undersöker både motoriska samt sensoriska
(känsel) nerver.
ENeG (Elektroneurografi)
Den del av undersökningen där man undersöker de motoriska nerverna går till så att man
placerar små metallplattor över utvalda muskler. Därefter stimulerar man nerven med
elektriska stötar. De elektriska stötarna kan upplevas lite obehagliga men de flesta av
patienterna tycker att undersökningen går bra. En del av våra patienter tycker att
undersökningen påminner om TENS- behandling, där stimulering med elektricitet ges som
smärtbehandling. Stötarna kan ges på flera olika ställen utmed nerven.
Undersökningen av de sensoriska nerverna bygger på samma princip som undersökningen av de motoriska nerverna, alltså att man stimulerar nerver med hjälp av små elektriska impulser men skillnaden är att man använder sig av en annan typ av elektroder.

EMG (Elektromyografi)
Vid EMG- undersökning registrerar man den elektriska aktiviteten som den aktuella muskeln
alstrar i vila och vid aktivering. Själva utförandet av undersökningen går till så att läkaren
placerar en tunn liten nålelektrod i muskeln. Själva nålsticket kan upplevas lite obehagligt
men när nålen väl är i muskeln så brukar det inte kännas så mycket. När nålen är på plats så
kan muskelaktiviteten analyseras.

Först fick jag nerverna i högerarmen stimulerade med elektriska stötar. Det gick väl bra men kändes mycket obehagligt. Jag var spänd som en fiolsträng och glömde nästan att andas… Vänster arm kollades också.
Efter sjuksköterskans samtal med läkaren gjordes sedan en EMG-undersökning med nål i muskeln. Det var än mer obehagligt men det är bara att gilla läget.

Resultatet kommer skickas till min husläkare så jag hoppas att hon sedan hör av sig till mig. Vad det verkar så är det en nerv i kläm i handleden på höger hand så det var ett förväntat resultat. Får se vad läkaren rekommenderar för behandling om det anses behövas. Min egen ”diagnos” är kalpraltunnelsyndrom vilket vanligen drabbar kvinnor i medelålder.

Från 1177 Vårdguiden:

Det är vanligt att man får stickningar och domningar i fingrarna, framför allt på natten. Om besvären känns i tummen, pekfingret, långfingret och eventuellt ringfingret kan det vara karpaltunnelsyndrom, som är vanligt men sällan allvarligt.

Karpaltunneln är en kanal som bildas mellan flera ben och ett kraftigt ledband i handloven. Genom den går en viktig nerv och senor till fingrarnas muskler. Karpaltunnelsyndrom orsakas av att utrymmet minskat och nerven kommit i kläm. Om trycket är kraftigt eller långvarigt kan nerven skadas. Karpaltunnelsyndrom kan innebära ett hinder i vardagen, om man får nedsatt känsel, får ont eller blir fumlig.

Om man är gravid eller har ett arbete med upprepande handrörelser där man använder mycket kraft i handen, ökar risken att man får karpaltunnelsyndrom. Besvären är vanligare hos kvinnor än hos män, och vanligast i medelåldern.

Besvären kan ibland vara tecken på andra sjukdomar, till exempel minskad hormonproduktion från sköldkörteln.onyttigt

Det är härligt att bli äldre, eller hur????

Jag har än inte drabbats av någon åldersnoja men det kanske är dags. Livet går verkligen utför. Jag har värk i större delen  av kroppen, framför allt i lederna, knän och fötter, armbågarna och händerna. Vristerna och handlederna blir lätt ansträngda och värker. Jag tror att det hela har med min livsstil att göra. Jag vet att jag mådde så mycket bättre när jag tränade och försökte äta rätt. När jag sedan gick ner mig i depressionen på allvar 2009 så tränade jag onödigt mycket under en längre period, jag åt dåligt och gick ner massor i vikt. Sommaren 2009 var min bästa, viktmässigt, på många år, men i övrigt har konsekvenserna av psykisk ohälsa med ångest, depression och ständigt stresspåslag under många år resulterat i övervikt och dålig kondition. Träningen avtog helt då depressionen sköt mig i sank. Jag tränade intensivt flera gången i veckan, tog hjälp av personlig tränare under några månader men när den sköna känslan av träningen uteblev dog mitt intresse och motivation att träna. Det var i början av 2010 och många saker hände i min familj. Barnen utreddes under den perioden, fick diagnoser och min kära mamma dog i juni 2010.

Nåja, jag har en gång för alla lovat mig själv att inte ge upp. Min levnadsglädje har ökat under den senaste tiden, jag har funnit små och stora glädjeämnen i livet, jag jobbar och är aktiv på många sätt. Jag vet att jag måste ta tag i min hälsa och förändra min livsstil och det börjar jag med nu, genom att ge mig ut i solskenet tillsammans med familjen! Sedan är det årsmöte med Scenstudion!! ❤ ❤ ❤

Ha det bäst nu alla!

 

Viljan att göra

Viljan att göra är ibland större än orken. Jag har mycket tankar och ideer nu, många små och stora projekt som byggs upp i skallen… men ork att ta tag i dem har jag inte. Små projekt är att göra färdigt alla mina påbörjade handarbeten hemma, stickning, virkningar, pärljobb etc. Bildhantering och att lära mig Photoshop och Lightroom är ett annat. Det är SMÅ projekt i förhållande till de stora projekten som att rensa klädkammare X 2 är, eller att fortsätta rensa bort alla högar med papper som samlar sig i hyllor och pärmar. Dagarna ångar på i 180 knyck även om jag inte tycker att jag gör särskilt mycket. I jämförelse så har jag ju ganska lite att göra på jobbet, inga större ansvar så som undervisning, fritidsverksamhet etc. Jag bara är, följer min klass och hoppar in som lärarvikarie när det behövs och är på Fritidsklubben ett par eftermiddagar. Men jag står kvar i trötthetsträsket. Efter kl 13 går jag ner i en stor trötthet. Det blir tungt att få saker gjorda om jag har sen rast vilket jag har vissa dagar så somnar jag nästan när jag sätter mig för att pausa. Det bästa är att ständigt vara igång, då går jag in i andra andningen. Tröttheten sitter i under större delen av eftermiddagen-kvällen och ger sig oftast inte förrän runt kl 20.00 då jag kan bli piggare igen.

Att jag har värk i olika kroppsdelar gör inte saken bättre. Mina händer domnar och sticker flera gånger/dygn, dels när jag handarbetar eller gör andra saker, dels när jag sover. Vaknar ibland flera gånger av att händerna domnar. Jag har ständiga känningar i armbågarna, knäna, fötterna, vristerna och även i handlederna. Nedre delen av ryggen är kass och smärtan strålar ner i vänster ben (oftast). Värst i knäna och framför allt vänster ben är det när jag sitter på bussen, tåget eller i bilen. När jag inte kan sträcka ut benet ordentligt. När jag har suttit en stund på bussen t ex så är jag stel när jag reser mig upp. Det knakar på vissa delar av kroppen, bl a i ena foten och i  mina käkar. Jag antar att detta har med två saker att göra. Det första är att jag passerat bästföre-datumet och allt går utför… stelheten i kroppen, synen försämras etc. Det andra är vikten som bara gått utför under de senaste åren. Jag kan skylla på depression och biverkningar av medicner som läkaren prackar på mig för att livet ska fungera, men i stort är det min egen sak att se till att äta rätt, motionera och gå ner i vikt. Lätt va?????? Ja det borde ju vara det… men det är svårt att komma igång med motionen. I morgon har jag tid för en EMG-undersökning på Huddinge sjukhus. Då ska nerverna i armarna undersökas. Det blir spännande! Kanske kan jag då få en förklaring till mina bortdomade händer/fingrar.

Receptet på fysisk aktivitet ledde till att jag la ner 400 kr på ett klippkort på Gustavsbergsbadet som jag besökte två eller tre gånger… mer blev det inte. Arbetsträningen kom mellan mig och badet.  Promenaderna jag planerade på KBT:n som jag la ner mycket tid på kommer jag inte heller iväg på. Vad är felet?? Jag är visst väldigt lat. Inte heller har jag tagit kontakt med sjukgymnastiken på Vårdcentralen som min husläkare tyckte jag skulle göra. Det blir ju bara ytterligare tid att planera in i mitt schema.

Att hitta vänner som kan bli motionskompisar är inte heller lätt. De få vänner jag har finns bara i bakrunden för tillfället. De flesta har försvunnit p g a min oförmåga att hålla kontakten under de jobbiga åren. Jag har hittat några nya fina vänner under min behandling på Capio men vi befinner oss ofta i situationer som gör att det tar lång tid att komma igång med aktiviteter… Någon som känner igen sig?

Jag vaknar varje morgon med en känsla av oro, ångest, katastrofen närmar sig. Det är inte lika illa som för ett antal år sedan men jag har dragits med daglig ångest i många år. Ibland styr den mitt liv, ibland har jag kontrollerat den bättre. Nu försöker jag få kontroll över den med mediciner. Något jag egentligen inte tror särskilt mycket på. Men KBT fungerar inte, det har jag insett och då blir medicinen min vän… Men jag jobbar på att hålla låga doser för att inte bli förändrad som person. Jag började med en ny medicin förra helgen och denna vecka har jag haft något mer ork att ta tag i saker. Så kanske gör medicinen det den ska?? Tyvärr byter jag läkare igen på Capio och får min femte läkare till nästa besök så det blir svårt att ”utvärdera” medicinens verkning kontra biverkningar… för det har jag också.

Idag är en dag när jag känner att det är rätt att ”tala ut”. Men jag skriver hellre av mig. Ni får gärna läsa det… 🙂 Kanske kan det jag skriver väcka en persons tankar om detta ämne, psykisk ohälsa eller psykisk hälsa. Vilket är egentligen vilket? Jag har svårt att hitta rätt kanaler. När ett barn eller en vuxen mår dåligt så känner jag ofta det in i märgen. Ibland blir det tungt… Ibland känns det bra, för då kan jag hjälpa att bära det onda. Jag slits med när det är stressigt omkring mig och det kan vara väldigt uttröttande men det är det ju för alla! Vi måste helt enkelt lära oss att vara rädda om varandra. Ställa upp när det behövs och finnas där. Våga tala om när något inte är bra, eller när det hänt något svårt/jobbigt. Det är något vi måste lära våra barn. ❤

Tack för mig!

Mina köttbullsmonster mm

Tidigt i morse, klockan hade inte ens blivit 6 än, jag står vid spisen och steker några köttbullar. Yngste sonens frukost: pasta och köttbullar… Äldsta sonen kommer ut i köket,

–  Mmmmm vad gott det luktar! Tänk om jag kunde få köttbullar till frukost…

Mammahjärtat smälter, självklart, på med vatten i en kastrull för att koka mer pasta samt fylla på med fler köttbullar i pannan… Själv är jag inte så sugen på frukost alls… I alla fall inte pasta och köttbullar.

Denna vecka inga möten runt barnen, hurra! Bara ett eget läkarbesök på Capio i måndags. Resultat, fortsatt sjukskrivning på 25 % till början av februari. Det känns välbehövligt. Jag är lite väl ostadig ibland. Och mer kan det komma att bli då läkaren vill att jag trappar ut min medicin. Sertralin har jag ätit i nästan två år, full dos länge… Nu plockar jag bort 50 mg (1/4 av dosen). Kände inget särskilt igår, men jag vet att jag lätt drabbas av utsättning… Idag har jag svajat lite, haft svårt att ta vissa saker men på det hela är det ok. Jag blir lätt grinfärdig… inte så skoj! Läkaren snackade om ev medicinbyte, eller att lägga till ett extra preparat. Usch! Men jag gör allt jag kan. Jag mår så mycket bättre nu och kan spegla livet bättre idag. Visst får jag bära masken av och till men det g’ller nog de flesta. Eller hur? Med läkaren diskuterade jag också några alternativ av vård. Men någon gång måste jag ju vara ”färdig”????

Jag trivs bättre på jobbet än jag någonsin gjort, trots ”spökena i väggarna”. Det handlar nog mest om mitt förhållningssätt. Att undvika det dåliga samvetet när jag går hem efter mina 6 timmars arbete, att prioritera mina barn och kanske mig själv… Det är svårt! Ibland kommer känslan av att vara en utomjording, på helt fel plats… Men jag skrattar mycket och försöker vara kreativ!

Jag måste boka in en tid hos min husläkare (vem nu det är… min har slutat). Jag har haft ont i lederna och varit mycket stel i kroppen under en längre tid, varit mycket trött och känt mig utmattad, Min läkare vill att jag får ta några prover och kolla upp så att inget annat fysiskt besvär påverkar det psykiska måendet…  Dessutom spökar magen rejält igen…

Nä, nu är det snart natti natt här… Bara sonen kommer i säng. Sen är det min tur… ska bara…

  • hänga tvätten först’
  • fixa gympapåsen till sonen
  • fixa mackan till sonen.

Borde mina barn ta mer eget ansvar??? Svaret är JA! 🙂 ❤