Att orka mer i vardagen

Idag blev en ”lång” dag för mig. Först arbetsträning med fullt ös i ett par timmar, men det var trevliga och roliga timmar. Samtal med gamla kollegor som kommer på besök bland annat. Tekniklektionen i fyran är grym, barnen plitar på med sina hus 🙂

Efter ”arbetsdagen” en lunchdate med mannen min innan det var dags att återförenas med promenadgruppen på Capio. Det var ett tag sedan nu men jag känner igen alla deltagare. Bara ledaren var ny för mig. Ännu en i raden av nykommen personal på mottagningen. Min samtalskontakt har f ö åter ställt in mitt samtal, det är nu fjärde eller femte samtalet som ställs in… Inte bra! Men det får gå.

Var på avstämningsmöte med personalavdelningen, FK och min chef. Ett bra möte. Jag känner att jag är på G. Nu är det väl bara att köra. Mina svårigheter är nog att bromsa… Men från nästa vecka ökar jag tiden för arbete till tre timmar om dagen, fem dagar i veckan. Nu jobbar jag 2.5 timmar fyra dagar i veckan. Sen i mitten av februari blir det 50% arbete, dvs 4 timmar om dagen. Det känns ok och jag verkar kunna vara kvar på fritidsklubben under vårterminen, vilket jag uppskattar då jag känner mig väl mottagen där och trivs med arbetsuppgifterna. Det som är trist är att samtalen jag blivit lovad som en del i vården för att motverka depression och stressrelaterade problem uteblir. Jag får ingen chans att lyfta frågor som berör energinivå t ex, dvs hur jag kan hushålla mer på den energi jag har. Än så länge får jag ingen energi av arbetet, jag blir mest utpumpad trots att jag har det bra där. Somnar ofta på soffan eller sängen efter arbetsdagens slut. Det är inget ”bra” liv, i alla fall inte särskilt roligt. Men det kommer förstås bli bättre!

Nu sitter jag hemma i Hökarängen och har det bra. Det mesta rullar på. I morgon besök på BUP, hämta mina nya glasögon och hoppas på att mina beställda pysselböcker (pärldjur) kommer snart från CDON, tyvärr upptäckte jag att de har upp till 15 arbetsdagars leveranstid på vissa böcker. Det gillar jag inte! Jag vill ha böckerna NU! Nåja, internet finns och en uppsjö av olika mönster, bara att söka vidare…

DSC05489 DSC05491

Annonser

Vårdcirkusen

Capio psykiatri, Värmdö:

”Vi erbjuder vård och behandling som visat sig vara verkningsfulla. Detta betyder de behandlingsmetoder vi erbjuder är kunskapsbaserade, utprövade och välanvända. Vi följer därför nationella rekommendationer och de regionala vårdprogrammen.

Se Stockholms regionala vårdprogram.

Utifrån de regionala vårdprogrammen har vi utvecklat egna lokala vårdprogram.

Vårt vårdutbud och våra vårdformer är anpassade efter dina behov som patient. Hos oss får du kunskaper och verktyg för att delta aktivt i sin behandling och sätta upp egna mål. Vi erbjuder ett flertal olika evidensbaserade behandlingsmetoder, exempelvis KBT, DBT och läkemedelsbehandling. Vi skräddarsyr behandlingen så det passar just dig. Vi ger terapi både enskilt och i grupp.

Noggrann diagnostik, och att sätta rätt diagnos från början är mycket viktigt för att snabbt kunna sätta in bästa behandling. Vi lägger stor vikt vid uppföljning av behandlingsresultaten, såväl för dig som enskild patient som övergripande.”

http://capio.se/Capio-Psykiatri-Varmdo/Information/Vara-behandlingar/

Detta citat ovan från Capio Psykiatri Värmdös hemsida låter ju fint, men verkligheten är långt ifrån denna text. I alla fall har det inte fungerat särskilt bra för mig. Behandlingen har inte anpassats efter MINA behov. Allt jag tagit upp och som läkare föreslagit i behandlingsväg (då det gäller psykologkontakt och KBT t ex) har bara ignorerats. Det är MIN känsla av vården. Nä jag ”bollas runt” som en jävla pingisboll och känner inte att jag når den framgång jag behöver för att få bättre kvalitit i mitt liv och en större förståelse över varför mitt känsloliv är så svajigt. Jag saknar motivering till det mesta och jag har svårt att komma ur det negativa tänket, svårt att se mina möjligheter. Jag inser hur viktigt det är att fungera socialt och att våga ta för sig i denna värld, säga nej och inte bara ta en massa ”skit” av andra.

Mitt samtalsstöd som jag blev tilldelad i december har inte kunnat leverera det som ”lovades”, dvs samtalsstöd varje vecka under min arbetsträning som en ventil för att bearbeta intryck, känslor etc. Läkaren (de tre läkarna jag träffat under året) har alla bedömt att enskild KBT skulle vara bra, men under året som bara rullat på har detta inte fungerat. Jag har inte ens fått träffa en psykolog för att diskutera saken vidare.

Nu ”släpper” sjuksköterskan mig då hon inte har tid för en patient som mig. Hon har andra prioriteter… De som är ”riktigt sjuka” med en diagnos. Men tydligen kommer det ytterligare en ny förmåga till mottagningen som ska bli min nya behandlare… Jippie! Det är inte det första bytet jag gör… Jag har mycket svårt att bygga ett förtroende så att träffa olika professioner och nya människor hela tiden är en plåga. Att alltid börja om och börja om är skit!!!!!!

Uppföljning saknas också på mottagningen. Det finns ingen som helst kontinuitet i vården. Möjligen ber de jag träffar om ursäkt för den behandling jag fått men vad hjälper det? Jag har uppnått en viss livsglädje, men jag kommer inte helt över tröskeln. Kanske går det inte?? Är det så jag ska tänka?? Jag lever inte mitt liv, jag överlever bara… Det har jag gjort under mer eller mindre hela mitt vuxna liv. Jag har inte kvar några av de sociala kontakter (vänner) jag skaffat från gymnasiet och framåt (med några undantag). Jag är helt enkelt värdelös i den sociala sfären. Och JA, jag anser mig vara en högkänslig personlighet, även introvert och till detta kan läggas en viss ”blyghet” och behov av mycket egen tid. Att fungera i en stor grupp tar på krafterna kanske är det anledningen till att jag idag inte ”känner” några av de kompisar jag hade i gymnasiet? I alla fall är mer eller mindre alla ”borta”. De finns på Facebook men mer än så är det inte. Flera har dessutom valt att inte bli vän med mig på FB eller tagit bort mig. De nära vänner som finns i mitt liv idag kan jag räkna med fingrarna på min ena hand. Det finns egentligen bara en person som står mig riktigt nära. Det kan göra mig orolig för framtiden…

Nu tappade jag tråden för detta inlägg. Jag gillar inte att beklaga mig allt för mycket men Capio psykiatri har mera stjälpt mig än hjälpt mig. Även om jag nått vissa insikter, som att jag INTE har en neuropsykiatrisk diagnos, att mina symptom har kommit av depressioner/nedstämdhet redan i tidig ålder (????), att jag är en känslig person som har svårt för förändringar mm mm mm.

Det hjälper inte att gråta (något jag sällan gör), bli arg/irriterad, berätta vad jag vill/behöver få hjälp med. Jag bara accepterar allt, jag tar emot den vård jag blir tilldelad. Men mottagningen är långt från att hålla sina löften. Det läkaren ordinerar genomförs inte mer än då det gäller antidepressiva mediciner. Att läkaren anser att det kan finnas behov av teraputisk behandling struntar man i. Man kan visst bara prioritera de som har svår dödsångest, en konstaterad ”psykisk sjukdom” eller funktionsnedsättning. Möjligen prioriteras småbarnsföräldrar då barnen påverkas av föräldrars psykiska ohälsa… Jag hör inte till någon av grupperna. Ibland skulle det vara bra om jag faktiskt hade varit ”sjuk”, på riktigt.

Äh, jag är nog bara en bakåtsträvande gnällspik. Vad tror ni??

Om att duga och att känna mig tillfreds!

Ibland när jag ska skriva kan jag få sådan prestationsångest. Jag tycker inte att jag skriver tillräckligt bra, eller kanske skriver jag om fel saker??? Jag har inte varit “aktiv skribent” särskilt länge. Jag började blogga på allvar för bara ett par år sedan. Då som nu handlar bloggen mycket om min tillvaro, mig som mamma, mina plågor och mina glädjeämnen. Mycket handlar om psykisk ohälsa, något som jag levt med under större delen av mitt vuxna liv på ett eller annat sätt. På senare tid har jag även försökt väva in mer av min personlighet och hitta vägar ur den psykiska ångesten över att hela tiden lyfta det negativa, vara den pessimistiska, depressiva skribenten hela tiden. Det känns tråkigt att skriva om allt som inte fungerar, inte går min väg, den vård jag inte får etc. Jag vill själv skriva mer allmänt egentligen. Mer om hur samhället fungerar idag för människor som befinner sig i liknande situationer, som försöker pussla ihop livet så gott det går och göra det bästa av det.

Får jag ens kalla mig “skribent”?? Jag har ju ingen utbildning i skrivandets konst utan skriver mestadels för att det känns bra att få komma till tals. Jag som inte gärna pratar öppet spontant. Jag som är “den tysta” som mest lyssnar när jag befinner mig i vimlet av andra. Som på kalaset jag var på igår, många människor vara av jag känner några hyfsat bra vid detta lag men hälften av gästerna har jag bara träffat ett par gånger. Jag kände nog mest att jag “försvann” in i mig själv. Jag kände mig inte ensam och utanför men jag blev reserverad och “blyg”.

Mina favoritämnen är psykisk ohälsa, diagnoser som autism och ADHD, HSP (highly sensetive person) samt introversion. Dessa ämnen känner jag mig hemma i. Det är “mig” det handlar om. Jag lever ju själv med psykisk ohälsa. Jag anser mig vara både HSP och introvert. Jag lever i nära symbios med autism och ADHD och det som hör till. Så självklart vill jag skriva mycket om det. Men mestadels har jag hittills fokuserat på mig själv och inte alltid kopplat det samman med världen omkring mig. Jag vill gärna dyka ner i forskning, rapporter, artiklar och kanske böcker. Svårigheten är väl att få ihop det hela till något som blir mitt eget men ändå utifrån andras synvinklar. Att läsa är något jag fortfarande har “svårt” med. Koncentration saknas och därav svårt att få ihop det jag läser om. Korta stunder kan jag läsa, men ofta har jag svårt att minnas vad jag läst om. Det är jobbigt och trist.

Jag skulle också vilja ägna mig åt att fördjupa mig i annat som rör livet. Men att skriva om politik, det som händer i världen, religioner och annat känns övermäktigt. Det kanske är bäst att överlåta det åt dem som har koll… Jag har först nu vaknat upp politiskt och försöker verkligen bilda mig min egen uppfattning. Inte bara gå på det jag är uppvuxen med eller det jag “valde” när jag var yngre utan att helt vara insatt i vad politiken handlar om. Men kanske kan jag så småningom ge mig ut även på detta okända vatten. Det är min förhoppning.

När det så gäller “mina” ämnen så kan jag verkligen drabbas av prestationsångest. Ta ämnet HSP t ex, något som jag känt till under ett par år, läst en del om och även hittat mig själv i. Jag försöker ibland skriva utifrån min egen erfarenhet och mina egna funderingar men jag känner mig utklassad av andra. Det är förstås inte så, men känslan finns där. Jag försökte mig på att verka som “skribent” på HSP Sveriges hemsida och fick till två inlägg där. Efter detta fick jag ångest av att inte känna mig tillräckligt “bra”. Det finns så många andra som skriver så mycket bättre i ämnet, utifrån yrkesliv, föräldrarskap, hur man bäst lever som HSP etc. Men jag tror att det ytterst är att jag levt med depression och en negativ självbild som hindrat mig från att bli ett med min egen person och de goda egenskaper jag har.

Kanske är det dags att sluta granska mig själv med kritiska ögon. Det hade nog varit annorlunda om mitt skrivande hade en annan arena men på denna mer privata nivå spelar det ingen större roll. Jag kan föra mig med det skrivna ordet hyfsat bra, jag har många tankar, en del kloka och andra tankar som inte är lika kloka… Så måste det förstås vara. Jag har några idéer till kommande inlägg i min blogg som berör sjukskrivning och försäkringskassans roll i det hela. Det är något jag själv har fått en ganska gedigen inblick i och jag har hittat ett par undersökningar om hur en del av insatserna kan hjälpa eller stjälpa den som är sjukskriven för psykisk ohälsa. Kanske går det inte att säga att en depression ska läka ut inom ett visst tidsspann. Det handlar faktiskt om hur den enskilde individen kan hantera livet och hur livspusslet ser ut. Jag har i alla fall insett för egen del att många av mötena med F-kassan tyvärr inte har lett till ett bättre mående, bara mer ångest och en känsla av att inte duga, inte passa in, mest bara vara till besvär. Men mer om detta ämne i kommande inlägg. Nu ska jag fokusera på andra saker som också fångat mitt intresse… Jag kan helt förlora mig själv i den lugnande aktiviteten att skapa djur av tunn mässingstråd och minimala glaspärlor. Det får mig att känna mig lugn och jag slipper en del av de konsekvenser som ångesten ger mig.

Med detta sagt så känner jag mig faktiskt aningen mer tillfreds med mig själv. Jag ska sluta ägna tankar åt vem som läser min blogg eller inte läser den. Vad spelar det för roll, egentligen. Jag är ändå bara en microskopisk del av universum! 🙂

 

Min egen skapelse… (men utifrån ett möster av Ingrid Moras bok Perledyr)

Som att tiden stått still men ändå inte

Hur svårt ska det vara egentligen, att inse att livet har förändrats? Idag är jag en annan person än jag var för bara ett par år sedan. Men att inse förändringar är inte det lättaste. Jag har till stor del kvar min dåliga självkänsla och har fortfarande lätt för att nervärdera mig själv, men när jag nu har arbetstränat i några veckor kan jag känna en lust att åka till jobbet. Det som kändes mycket obehagligt innan har visat sig vara ok, mycket p g a att jag känner mig accepterad där jag är placerad. Självklart är jag långt ifrån en ”normal” medarbetare och jag är fortfarande rädd/orolig över vissa situationer som kan uppstå, men hittills har jag fått göra sådant som för mig är ok. Lite panikkänsla fick jag av att svara i telefonen, men innerst inne så vet jag ju att det inte är ”farligt” men det väcker obehag hos mig.

I onsdags hade jag återbesök hos min läkare. Jag kunde känna mig nöjd med besöket när jag gick därifrån och jag känner att det går åt rätt håll. Jag känner mig inte alls lika nere som jag gjorde i slutet av förra året när jag drabbades av en nedåtgående spiral inför arbetsträningen, julen etc. Den nya medicin som jag la till i början av december ger mig biverkningar som inte är skoj så den slutar jag med. Ev kanske även dosen av min andra medicin justeras… Det värsta med alla dessa mediciner är att jag känner mig lite som ett försöksdjur. Jag har över tid gått igenom ett antal preparat med tillhörande biverkningar. Önskar jag slapp det hela men jag gör allt jag kan för att bli fri från bubblan som så lätt fångar mig.

Med försiktighet blickar jag framåt… När jag blir ”frisk” ska jag leva mitt liv fullt ut… Det finns saker jag måste omvärdera hos mig själv för att jag ska hålla. Arbetet är ett av de viktigaste områdena för mig. För kombinationen av arbete, familjeliv och egen fritid måste gå ihop. Arbete för försörjning i första hand men också för att ha ett socialt liv (på lagom nivå helst). Barnen och familjen får inte längre bli lidande för att jag arbetar för mycket eller att mitt arbete tar hela min ork, kraft och energi så att jag blir som en trasa hemma och knappt orkar laga middag. Mina barn är mitt allt och de kommer behöva stort stöd genom skolan och livet. Men nog om detta nu! Jag ska bara känna mig glad över att jag känner lust att göra saker… som att skapa mina pärldjur… 🙂 Det är nog det som hittills känts roligast på arbetet… att sitta i köket tillsammans med ett gäng ungar och pyssla. Det ger mig ett lugn i själen!

DSC_0020

Snurrigt värre…

När jag stod och väntade på tunnelbanan i Slussen i rusningstrafikens underbara stund så började marken gunga. Jag har under flera år haft problem med yrseln vid olika tidpunkter, bl a i samband med att jag åkt tunnelbana. Det är något visst med att befinna sig mitt i denna smet av stressade och mindre stressade resenärer. Jag blir bara toknervös av det. Hatar att åka i dessa trånga tunnelbanevagnar och stå som en packad sill. I dessa tider med kräksjuka och influensa dessutom.

Annars har dagen flutit på. Efter morgonkaoset hemma så fick jag ta igen mig några timmar innan jag åkte till jobbet. Dessa timmar var välbehövliga och jag använde dem till att sortera pärlor till min trollslända och kopiera foton till USB-minnen. Jag la upp mitt bildspel med naturbilder på YouYube också. 🙂

Morgonkaoset är en stående punkt hemma hos mig. Det är en av de kritiska punkterna i mitt föräldraskap, kvällarna är en annan. Varför? Jo, det är då barnen går igång, framför allt den ena. I morse avslutades morgonen med skrik och stoj, vägran att klä på sig, ret mellan brorsorna… Men efter ett jullov med de tillhörande helgerna är det skönt med vardag igen… De flesta uppskattar verkligen skollov och lata dagar tillsammans med barnen men jag gör det inte. Anledningen till detta är att mina underbara ungar är extremt beroende av vuxenkontakt för att klara av de vardagligaste sakerna. De är i hasorna hela tiden. Går jag på toan börjar de bråka, försöker jag prata i telefon så blir de högljudda… det slår aldrig fel!

Arbetsträningens femte vecka inleddes och det är med glädje jag åker till jobbet även om det finns inre motsättningar inom mig. Bara att få komma ut, få en ”vanlig” vardag är skönt men jag bär också med mig en hel del ångst som jag försöker släppa greppet om när jag jobbar. Men det är svårt. Det finns en rädsla inom mig att det ska bli ”fel” eller att jag inte ska klara av det jag är där för att göra. Men jag kämpar på med mina demoner.

Jag har återfått intresset för pärlande igen och under helgen blev det fyra pärldjur, pingvin, delfin, spindel och myra samt en påbörjad trollslända. Men något som slog mig var att jag när jag väl sätter igång har svårt att sluta. Jag blir nästan manisk när jag sätter igång, det behöver inte bara vara mitt pärlande, även när jag scannade diabilder och negativ en helg så slukade det mig helt och fullt. Tid och rum försvinner och om jag inte tvingade mig att sluta så skulle jag kunna fortsätta natten igenom. Men jag försöker sova, dock blir det svårt då bilder, pärlor samt tankar fladdrar runt i skallen… Jag vet att jag inte är manisk, snarare hyperfokuserad på det jag gillar att göra. Det jag fullkomligt kan förlora mig i är fotografering, hantera bilderna, scanna gamla bilder, sortera pärlor och göra pärldjur… Undrar varför jag inte blir lika fokuserad när det gäller att städa, plocka undan och rensa högarna…

Avslutar mitt snurriga inlägg med några bilder… Himlen var enormt vacker den stund solen lyste (innan det började snöa).

 

 

DSC_0814

DSC_0848

 

IMG_20150112_082702

En grym värld vi lever i!

Jag inser att det lilla futtiga liv jag ”gnäller” om här i min blogg är så mäkta obetydligt i denna värld. När jag slog på telefonend nätverk efter min arbetsdag i onsdags och nåddes av beskedet om det grymma attentatet i Frankrike och som ännu, flera dygn senare fortsätter och dessutom eskalerar så blev jag bestört. Jag lägger mig sällan i diskussioner när det gäller politik, religion etc. Kanske är det av rädsla för att sticka ut? Men mestadels tror jag att det beror på att jag inte trott på något under de senaste åren då jag levt i min bubbla.

Min födelsedag år 2015 kommer jag minnas med sorg, då det fria ordet hotades och flera framträdande journalister, tecknare och flera andra människor fick sätta livet till på den franska satirtidningen Charlie Hebdo.
Idag, fredag, pågår flera gisslandrama.

Så i detta perspektiv har jag mycket att vara tacksam för! Men ibland känner jag vanmakt över att mina barn växer upp i denna osäkra tid!

Totalt kaputt

När jag åkte hem från jobbet idag efter mina 2.5 timmar kändes det som om jag blivit överkörd av en ångvält. Totalt utpumpad och tom, en smått obehaglig känsla. Det är trots allt skönt att jobba igen och att vara del i sammanhanget, men det blir många intryck och hjärnan går på högvarv, kroppen befinner sig i beredskap. Då jag lider av yrsel blir det extra uttröttande. Om den är triggad av medicinen eller av arbetsträningen vet jag inte, då den startade på jobbet min tredje vecka.

Väl hemma orkade jag just ingenting, inte ens äta något. Jag la mig platt på sängen, drog en filt över mig och blev liggande i dvala i någon timme… Som tur är fick jag i alla fall igång tvättmaskinen innan jag rasade… Att vila ‘är nödvändigt, framför allt nu när yngste sonen krånglar med sömnen igen… Någon som har några bra tips för att få oroliga barn att soman?

Nu har jag varit uppe en stund, ätit lite och fått upp värmen. Innan barnen kommer hem ska jag försöka städa lite och få undan disken. Simon får åka hela vägen hem själv idag, mot sin vilja, men jag möter honom vid bussen eller på gården. Jag måste öppna ytterdörren till honom (om den nu går att stänga förstås).

En liten parentes till att vara kaputt: Den 5 december låste Värmdö Bostäder dörrarna här på Skyttevägen. Endast nyckelbricka (och i viss mån nyckel) fungerar i dörren. Så när det kommer gäster, eller när barnen är ute och leker etc måste man gå ner och låsa upp. Men vårt lås är redan kaputt! Dörren går knappt att stänga och nu är den ofta ”olåst”. EN månad, knappt, höll den innan någon har forcerat sönder den. Suck! Men kanske borde Värmdö Bostäder få bakläxa på denna (dyra?) investering. Det som saknas är definitivt en porttelefon samt möjlighet att öppna ytterdörren från lägenheterna. Så nu fick jag det sagt också!!!

Bild