Den ulitmata flykten?

Ibland funderar jag över varför jag blivit deprimerad, drabbats av dessa djupa dippar och ångestattacker under så lång tid av mitt liv. Är depressionen den ultimata flykten från livet? Det känns så ibland. Men vad jag flyr från är jag inte helt säker på. Är det utanförskapet jag känt mer eller mindre ”hela livet”? Är det rollen som ”hjälparen”, den som vill göra rätt, hålla sig på god fot med alla som styr mitt så negativa tankesätt runt mig själv och min rätt att finnas och må bra??? Under många år har jag sökt. Men fortfarande har jag inte funnit  det jag söker efter. Jag finner inga svar på mina ”varför” frågor. Kanske finns det inget svar på varför jag drabbas av denna olyckliga känsla inombords, vanmakten och det passiva som lägger täcket över mig. Jag kan inte andas. Det känns för mycket att dra in luft!

Jag vill bara lägga mig i soffan, dra upp täcket till öronen och ligga där, tröstlös och gärna ensam… Men idag kan jag trots allt välja om jag ska göra just det eller om jag faktiskt ska fortsätta kämpa. Det finns mycket gott i livet och det har det nog egentligen alltid gjort. Mer eller mindre i alla fall… inte minst det senaste deceniet som jag fått mina två juveler, barnen, som förgyller vardagen och livet i stort. Men ändå känns det mest när jag är hemma i min lägenhet, barnen bor hos mig och vardagen rullar på. Jag går upp tidigt för att hinna med allt runt barnen innan vi måste gå hemiftån tidig morgon. Lite lättare kändes det i våras då det var ljust tidigt på morgonen. Nu är det mörkt som i graven och mycket ångestfyllt att vakna… När barnen väl är uppe och igång lättare det lite, men jag känner en stor press att inte bli försenad eller att allt måste gå bra. Under de senaste veckorna åker jag med bussen direkt hem, drar täcket över huvudet i soffan och seglar bort. Det är enklast så!

Den ultimata flykten, depressionen, nedstämdheten, som jag flyr in i dagligen, mer eller mindre, längre eller kortare stunder, ger mig ingen ro i själen. Det är mörkt och svart… Jag ser färgerna flykta förbi, fångar dem ibland och känner en annan känsla inombords, som jag inte är van vid.

Igår blev jag uppryckt av telefonen när jag låg och slökollade på TV. Det fick mig att ta mig upp ur soffan och sätta igång med dagens göromål… dvs diska, fixa något att äta till lunch. Sedan bar det av ner till Capio, promenadgruppen… Känns lite så där med inspirationen men jag är glad att jag ändå tog mig iväg. Idag väcktes jag också upp av telefonen… ett kort samtal från min man. Då passade jag på att läsa in morgonens foton tagna på de frostbitna blommorna som jag följt hela våren, sommaren och hösten. Några av bilderna blev ganska bra… Sen la jag mig igen. Kollade på TV innan jag insåg att OM jag inte tar mig upp nu och hittar på något så blir allt ändå mer meningslöst. Bara att ta på mig stövlarna och ta mig en promenad till mitt andra fotoställe… Jag bara MÅSTE göra något. Den ultimata flykten gör inget för mig längre! Jag VILL inte ligga på soffan och vara meningslös, slösa bort mitt liv så som jag gjort under så lång tid! Tyvärr tog batteriet i kameran slut men jag fick således öva macrofotografering med min SONY-mobil. Det gick helt ok det också!

Visst är bilderna fina??? 🙂 I mitt nästa liv måste jag bli fotograf…

Nåja, jag hoppas verkligen att detta inlägg inte uppfattas som att jag har gett upp. Det har jag inte gjort. Då hade jag gjort det för länge sedan… redan hösten 2011 var jag beredd att genomföra den för mig då ultimata flykten. Idag tar inte dessa tankar över mitt liv.

Men detta jämnmod jag känner är jobbigt och trist. Att aldrig känna mig riktigt glad och positiv till livet. Men jag kan ändå inte sluta fundera över varför det är så lätt att ta till flyktvägar när livet går emot. Inte alla har depressionen som den ultimata flykten så klart, men motgångar i livet gör inte alltid en männsika starkare… i så fall skulle inte männsikor behöva missbruka alkohol, droger, spel, sex, mat etc för att klara av livet eller tillföra livet ”glädje”. Jag har egentligen flera flyktvägar… depressionen är kanske den största flykten från mitt eget liv, men att skjuta upp saker, dvs prokrastinera, är något jag också använder mig av när det blir för jobbigt…

Jag har skjutit så mycket på framtiden att det blir olustigt. Men när det väl gäller då försöker jag ta tag i det om än i sista stund… Det handlar inte bara om rädsla för något, utan mer att jag också hittar andra saker att göra. T ex så skriver jag hellre denna blogg än att jag tar tag i andra saker…

Depression är min ultimata flykt, även om den förstås inte är ultimat på något sätt… Jag har haft två stora rädslor i mitt liv, framför allt när jag var yngre… den ena var att bli missbrukare eller beroende av något, den andra var att bli långtidssjukskriven för psykisk ohälsa… Been there, done that! Nu är det bara att kämpa mig uppåt, framåt och helst inte blicka bakåt… Är det svårt eller????

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s