Gruppbehandling, nej tack!

Capio har en del stora brister i sin psykiatrivård… En av dessa brister är hyrläkarna som verkar komma och gå, i alla fall på mottagningen i Värmdö. För mig är det katastrof att byta läkare eller annan behandlare hela tiden. Jag har fått en ny ”behandlare” en sjuksköterska som ska vara mitt bollplank nu när jag ska tillbaka i arbetslivet. Det börjar bra med att hon måste avboka samtalet nästa vecka! Jag känner än inte något större förtroende för min behandlare men får acceptera att det är den vård som erbjuds.

Läkarna uppträder virrigt då det förstås är svårt att sätta sig in i en komplex situation. Även om läkaren är bra och välutbildad så hjälper inte det mig när han/hon inte har den minsta aning om min historia. Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp mina ”problem” eller mina funderingar runt min vård. Gensvaret är lika med noll eller inget! MEN det kanske är mig det är fel på?????? Jag har en recidiverande depression med viss terapiresistens… innebär att den är som jag förstår det hela, svårbehandlad??? Men vad vet jag, någon medicinsk utbildning har jag inte.

Idag fick jag ett brev från Capio. Antagligen för att jag har beklagat mig över den minst sagt dåliga återkoppling på vård/behandling som råder på mottagningen.

Hej!

Du har deltagit i ”Energihushållningsgruppen”. Tyvärr blev det ett uppehåll i gruppen, dels på grund av sjukdom hos personal och dels på grund av lågt deltagande. Vi har därför beslutat att avboka de två sista gruppträffarna.

Vi planerar för att starta gruppen på nytt till våren och du är varmt välkommen att anmäla ditt intresse för detta.

Det blev alltså två träffar av fyra. Den tredje gången var det EN deltagare där, MOI! Jag kommer inte att anmäla intresse för detta till våren. Capio är inte bra på gruppbehandlingar. I alla fall inte de jag varit med på. Det blir rörigt, och planeringen är inte bra. Jag la ner 12 veckor på KBT i grupp mot min ”sociala fobi” men utan återkoppling efter ”behandlingen” så känner jag ingen direkt effekt av  denna. Vi var max fyra deltagare kvar sista tillfället. En optimal grupp var 11-12 deltagare.

Ibland tänker jag att jag inte är behandlingsbar, dvs mina ”problem” beror på något som inte går att påverka. Men jag är trött på dippar och ångest. Jag är trött på att känna mig illa till mods för saker jag ändå inte kan påverka… Eller jag kan påverka men inte vet hur. Mitt arbete är ett sådnat. Så mycket som jag har kämpat för att klara av det, mäkta med och få känslan av att lyckas. Nu vill alla att jag ska tillbaka, alla utom jag och det har jag talat om. Tyvärr finns inga alternativ för att hjälpa mig i processen att bli frisk från återkommande depressioner och ångset. Men jag kommer inför morgondagens möte med min chef och kollegan som ska hålla mig i handen under några inledande veckor av min arbetsträning ha en positiv inställning. Det är väl aldrig försent att förändra sitt beteende?? Jag har ansett mig vara född pessimist men kanske är det ett inlärt beteende/sätt att tänka.

På måndag den 1 december är min första ”arbetsdag” på ett helt år. Lite drygt 365 dagar har jag varit borta. Det känns läskigt. Även om jag ska arbetsträna och då inte ha ”produktionsansvar” så kommer det bli en tuff resa, En del av den kommer jag dryfta i min blogg. Det är terapi att skriva, det är mitt sätt att hantera livet. Jag pratar också med min man en hel del. Han är bra på att lyssna och han finns alltid här och nu.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s