Ibland funderar jag på varför jag är så trött att jag nästan går i bitar. Idag var en sådan dag. Visst, jag blev väckt av sonen ett par gånger under natten då jag var tvungen att gå upp för att få honom i säng. Han är en orolig själ. Ibland är det svårt att förstå honom helt och fullt, svårt att bemöta honom på ”rätt” sätt. Han hade svåra humörsvängningar under gårdagen då jag och B tog med honom på en utflykt till Grisslinge. Storebror hade en kompis hemma och det kändes viktigt att han får chansen att umgås utan lillebror.
Under förmiddagen var sonen nästan för lugn, hans autistiska drag framträder mer ibland när han medicinerar mot sin ADHD. När medicinen sedan går ur kroppen blir skillnaden än större.
Igår tror jag att han upplevde att det var orättvist. Simon fick vara hemma själv med sin kompis och han var tvungen att följa med oss. Det ledde till till protester från honom på olika sätt under hela vår utflykt. Det började redan vid bussen hemma och fortsatte tills vi var på väg hem och han sprang hem i förväg från centrum. Värsta stunden kom vid bussen i Mölnvik då han fick spelet och B fick hålla fast honom, något som vi ofta fick göra när han var yngre.
Ibland undrar jag vad jag gör som förälder. När jag inte når fram till mitt barn, inte kan få till det ”mysiga” familjelivet. De kritiska stunderna dyker upp dagligdags. känslostormar, dippar, utbrott, skrik, rymning från matbordet etc. Nåväl, det är väl så livet är.