Att samla ihop tankarna

Min tankevärld, eller så var det i alla fall tidigare. En ventil att få ur mig det som samlas ihop. Men under en längre tid har denna ventil inte fyllt någon funktion. Jag snöade in mig lite på att inte skriva ner så himla mycket blaj utan jag har hållit mer för mig själv. Men ibland blir det lite överfyllt. Som idag, på eftermiddagen när jag skulle möta upp Samuel vid bussen. Jag ”busstränar” honom inför hösten då han kommer vara tvungen att åka själv (eller tillsammans med Simon) till Gustavsberg från Hemmesta. Men det går inte galant direkt. De som träffat Samuel under olika omständigheter har nog märkt av hans låsningar i olika situationer, framför allt när det inte går hans väg. Vid flera överlämningar vid bussen i Kolvik har han fått utbrott, rusat iväg, skrikigt, vevat med armarna och slängt ur sig det ena och det andra om sämsta mamman, hat osv.

Nu i eftermiddags blev det ett stort utbrott och fritidsledaren som gick med Samuel ut till bussen försökte lugna ner honom när jag kom. Samuel hade slängt jackan, ryggsäcken samt en påse med en tomburk i (ja han är en riktig samlare). Han höll Samuel i ett fast grepp, inte hårt, något som utbrotten krävts ända sedan Samuel var liten, men S är hal som en ål och lirkar sig ur. S rusade iväg tillbaka mot skolan. Jag och fritidsledaren suckade och försökte behålla lugnet.

Jag fick med mig S tillslut men inte utan ett stort motstånd. Mycket lirkande krävs och INGET får gå fel. Vi kom ut till busshållsplatsen och jag fick med mig S på bussen men han vägrade sitta tillsammans med mig. Helst hade han åkt själv. Idag var det ”fel” buss. Han ville åka med en etanolbuss och detta var en diselbuss. Vad gör man när sådana saker ställer till problem?

Jag blir helt slut av dessa situationer. Det tar hårt på krafterna. Jag bävar för hösten som kommer. Mörker, stressiga morgnar och sena eftermiddagar. Det är så känsligt att ha barn som är så styrda av rutiner, att allt blir som man tänkt etc. Det går inte att förutse allt, det är verkligen en omöjlighet.

Kvällen hemma har väl fortlöpte ok men S har strulat även under kvällen en hel del. Viljestark ”boss” är bara förnamnet. (Får man ens tänka så???)

Kanske är det lite mitt eget ”fel” att det är lite extra stökigt just nu. Orken finns inte, jag är låg i humöret och är känsligar än jag har varit på länge. Är det inte nu, på sommaren som allt ska lätta? Nä, så är det inte för mig. Allt meck med att planera inför semestern är tungt. Att byta hus och arbetsuppgifter inför hösten känns lite jobbigt. Jag känner mig lite borttappad i mig själv. Vet inte om jag är redo för kommande uppdrag. Det är läskigt. Bara tanken på att ”misslyckas” gör mig mörkrädd. Jag vill ju inte stå där med skägget i brevlådan och skämmas direkt… Nåväl, hösten och alla nya utmaningar hör till framtiden. Det blir inte bättre än jag gör det. Mina arbetsuppgifter kanske kommer fungera hur bra som helst… Jag bara önskar att jag kunde få bort rädslan inom mig. Jag har kämpat med detta under så lång tid, men får nog inse att jag får lära mig leva med rädslorna och oron inom mig.

Så, nu har jag gnällt av mig lite… Nu blir det lite fotografier i stället!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s