Handen på hjärtat…

DSC05030

Utfrätt… likt en överexponerad bild, ett fotografi av några av mina dockor från en svunnen tid. Så känns livet ibland. Utfrätt, suddigt i kanterna, oskarpa linjer och grått. Så är inte mitt liv idag, inte längre. Men det är svårt att inse det faktum. Fortfarande lever jag i mångt om mycket i det förgångna, fast i de känslor som tyngt mig så länge. 

Men jag gör ett ärligt försök att lämna! Bara det här med att inse styrkan inom mig ger mig en svindlande känsla. Jag känner inte längre igen mig själv. Förra veckans medarbetarsamtal är ett exempel på mitt ”nya” jag. Så länge jag har jobbat i skolans värld har jag varit tillbakadragen, blyg, rädd för att göra fel, osäker, orolig ja allt det där som fyllde mitt liv med ångest. Under resans gång från hösten 1999 då jag började på min arbetsplats fram tills idag har jag haft många dippar och inte klarat av den press som omständigheterna ställt på mig. Hur jag skulle hantera dessa situationer idag vet jag inte, men jag vet att jag inte skulle vara rädd för att agera. Men, det faktum att jag är en känslig individ, inte överkänslig men högkänslig som person, har ställt till det för mig. Att jag också insett att jag inte bara är blyg och tillbakadragen utan också introvert var en befrielse. Äntligen förstår jag varför det är så sjukt jobbigt med alla möten jag ställs inför varje dag. Trist bara att behöva slå ner i backen för att förstå. Depression är ingen lek, det är blodigt allvar och en oerhört läskig sjukdom.

Jag träffade min läkare för någon vecka sedan. Att förklara för henne hur jag känner, mår och vad jag behöver ”stöd” med idag är svårt. Vissa dagar och vissa stunder känns livet bara toppen. Jag är aktiv, glad, orkar mer, pysslar och är kreativ. Ibland sitter det i under flera dagar, ibland några få timmar. Sedan dalar jag ner i ett lägre stämningsläge. Den värsta stunden på dagen för mig är morgonen, att möta en ny dag. Varför? Den vackraste stunden på dagen är ju just den tidiga morgonens gryningsljus. Det som speglar ett lugn inom mig. Det blir lite tvetydigt ibland. Den bästa stunden –  när jag får lägga mig och tänka över dagen som varit. ÄVEN om det varit en underbar dag.

Min dag är nästan som indelad i cykler. Jag har mycket svårt att vakna på morgonen, ofta ligger jag vaken någon halvtimme – timme runt kl 4, därav blir jag trött när det är dags att stiga upp. Den känslan sitter i tills jag är igång, ibland ända tills jag går hemifrån för att lämna barnen och åka till jobbet. Men jag jobbar mot känslan, försöker att inte låta den påveka min morgon tillsammans med barnen. Förmiddagen på jobbet är nästan alltid på topp. Jag känner mig positiv, glad. Visst kan oförutsedda händelser ibland tynga mig men den tyngden kommer oftast senare, när jag sitter på bussen hem eller när jag är hemma. Efter lunch hamnar jag i ett komaliknande tillstånd. Kanske har det med maten att göra, men jag har känt av denna trötthet i flera år nu. Sätter jag mig är det kört. Jag tappar fokus och koncentrationen. Känslor som inte är välkomna hälsar på.

Den mest kritiska tid på dagen är när åker hem/till sonens skola, efter dagens arbete. Ofta är jag så trött att jag måste blunda och ibland somnar jag och vaknar direkt, blir totalt uppstressad för jag upplever att jag varit borta länge… När jag kommer hem måste jag ofta lägga mig en stund innan jag kan ta tag i middagslagning, läxor och annat. Framåt kvällen kan energin infinna sig eller så blir jag håglöst sittande i soffan… Ibland spiller energin över och jag tar tag i sådant som inte är så roligt… 🙂

En viktig byggsten i livet, utöver barnen och familjen försås, är mitt intresse för fotografering. Det bästa jag gjort på länge var att anmäla mig till Foto 1 på Fotografiska Akademin. Visst kostar det en del, men det jag fått ut av kursen är ovärderligt. När jag anmälde mig och betalade kursen trodde jag att jag skulle dö av nervositet och oro. När första mailet kom från kursledaren/läraren så började oron bita sig fast. Jag som har så svårt för nya människor, nya miljöer etc. Tystlåtna jag… blyga jag… MEN känslan av att nu haft den näst sista lektionen tillsammans med kursledaren och mina 11 kurskamrater känner jag i stället vemodet landa inom mig. Men vad händer nu? Kursen slut… vad ska jag då göra om tisdagskvällarna… En sista läxa har vi fått… och den innebär att vi ska försöka hitta vår stil… Det kommer inte bli så lätt för en splittrad själ som jag… Men som sagt, tidigt gryningsljus är så oerhört vackert… Kort skärpedjup fantastiskt spännande, lowkey-foto kul och intressant…

DSC04592

DSC05102

DSC05138

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s