Motivation

Jag har inte uppdaterat denna blogg så ofta nu under sommaren. Energin och lusten att göra det har saknats och även om ämnen att skriva om dykt upp i skallen och jag har börjat skriva ner dem så har det inte landat i ett publicerat inlägg. Sommaren har både varit evighetslång och superkort. Vissa dagar har handlat om överlevnad även om de flesta dagar varit fina och minnesvärda. Besöket i Dalarna, resan till Åbo med Simon, vår badutflykt idag till Grisslinge havsbad är några exempel.

Snart är semestern förbi och ett nytt skolår börjar. Det blir förstås spännande på många sätt. Simon börjar år 5, Samuel år 3. Tänk vad tiden gått. Nyss var de små och ”oförstörda”… 🙂 Själv börjar jag med nya utmaningar på jobbet, med viss oro över hur kropp och själ skall orka med, men jag börjar på 50% då jag fortfarande är sjukskriven på 50%. Men tanken att gå upp till 100% finns där, jag hoppas verkligen jag klarar av det. Jag har insett en del av mina ”brister”. Jag skulle vilja kalla det mina styrkor, jag vet bara inte hur jag ska vända dessa brister till det positiva som de faktiskt innebär.

Något jag tänkt på mycket under semestern med barnen (fyra veckor av sex tillsammans med barnen, samt några extra dagar med Simon då vi åkte till Åbo) är att det till stor del är ganska enkelt att semestra med barnen nu när de är lite äldre, samtidigt så tär det också på krafterna att aldig få någon egen tid. Mina barn går inte ut och leker själva, de har stort behov av vuxenkontakt vilket gör att det är svårt att lämna barnen hemma bara för en kort promenad till sopstationen eller runt huset. Framför allt Samuel är orolig. Han är ständigt nervös, orolig och rädd för olika saker, hundar, smågryp/insekter, att vara ensam etc. Han håller stenkoll på mig, hela sin vakna tid. Det kan bli lite för mycket ibland. Samtidigt skäms jag nästan för att erkänna det. Han har utvecklat någon form av ”tics”, att ständigt ha en näsduk vid näsan, som att han är orolig att blöda näsblod, i övrigt är han helt galen i Wii-spelet Mario Kart 7. Han och Simon pratar ständigt och jämt om TV-spelen och vill gärna att vi faller in i samtalet. Mina/våra öron blir trötta….

Jag inser att jag mer och mer behöver EGEN tid, en kort promenad med kameran, en PW ibland kanske, bara få vila kropp och själ samt samla kraft. Så har jag nog alltid varit, även om det blev väldig synligt först när barnen blivit ett par år och ständigt pockat på uppmärksamheten på olika sätt. Att de har sina svårigheter är ju förstås en orsak till detta, en annan att jag under småbarnsåren var deprimerad och ganska orkeslös är förstås en annan. Men den egna tiden får jag inte tillgång till när barnen är hemma hela dagarna. Nu när de varit lediga i snart sju veckor är det näst intill outhärdeligt (förlåt… men så känns det). Simon började prata om fritids redan förra veckan. Han längtar till vanliga rutiner och ”egen” tid på fritids utan sin lillebror. Han får heller aldrig vara i fred här hemma. Samuel gillar att vara hemma, bara han får göra det han vill, dvs spela TV-spel, på sin surfplatta eller sin Nintendo DS. Intressena är ganska sparsmakade. Han gillar att fotografera också, men mest är det spelen som snurrar i skallen.

Detta inlägg blev inte alls som jag tänkt mig. Det skulle handla om mig och mina introverta ideal, hur jag försöker hitta balansen i livet, relationer till barn, man, familj etc, min roll på min arbetsplats – hur jag bäst kan orka så mycket som möjligt i min nya roll som resurs. Men det blev mest barnen för hela slanten, mer blir det inte i kväll. Målet är att hoppeligen få sova en HEL natt… men det är sällsynt när barnen är hemma. Jag har mina tankar om att vara introvert och högkänslig förälder till mina barn som kanske inte är direkt extroverta, men de tar mycket plats i min vardag (som barn skall göra förstås). Jag läste nyss ett inlägg på quietrev.com om att vara introvert förälder och det var intressanta tankar och även om det kanske inte går att översätta till min egen familjesituation så blir jag i alla fall inspirerad.

http://www.quietrev.com/how-to-find-quiet-as-a-parent-wherever-you-are/

Behovet att bara få uppleva en stund av tystnad under en dag tillsammans med mina älskade barn eller under en arbdetsdag i skolans värd, det känner jag ständigt av. Bristen av det blir ovanligt tydlig ibland…

Annonser

2 svar till “Motivation

  1. Visst behöver man egentid. Vuxentid.
    Har man sedan barn med speciella behov då behöver man nog ännu mer egentid för att få möjlighet att ladda sina batterier.
    Man älskar ju inte sina barn mindre för att man är i behov av egentid med lugn och ro.
    Jag tycker du kämpar på bra. Ibland är det motvind men jag hoppas du även har dagar med riktigt bra medvind.

    • Tack för din kommentar! Ibland är det svårt att få tiden att räcka till. Men jag skulle ändå inte välja bort det bästa i livet, barnen. Men egentiden är viktig och när skolan sätter igång så blir det mer ”normalt” igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s