#Blogg100 No 39: Idagsidan SvD om blyghet

”Om du bara räckte upp handen lite oftare… ”, ”Om du bara deltog mer i diskussionerna…”

Många elever får år efter år höra sådana kommentarer under skolans utvecklingssamtal. För att få bättre betyg uppmanas de tar mer plats i klassrummet och göra sina röster hörda under lektionerna.

Pressade av lärarens frustrerade blick och föräldrarnas bekymrade min, svarar de kanske tyst att de ska försöka räcka upp handen oftare. Men hur det ska gå till vet de ofta inte. Att prata högt inför klassen känns bara så jobbigt. Och tänk om man svarar fel …

SvD: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/blyg-alla-artiklar_4439305.svd?sidan=1

Usch ja, tänker jag. Jag är blyg, eller i alla fall har jag varit rejält blyg under min uppväxt. Om jag var det redan som liten är jag inte säker på, men jag känns vid att jag under grundskolans senare år och framåt kände mig blyg och osäker i skolan och när jag var ute bland folk. Det värsta som finns är nog att ständigt få höra att man måste tala mer, tala högre, delta aktivt under samtal, möten och diskussioner. Att möta nya människor kan vara jobbigt…

Trots att blyghet är väldigt vanligt är det relativt osynligt i skolans värld. Det ligger i sakens natur att blyga elever inte själva höjer rösten för att påtala hur obehagligt de tycker att det är att uttala svåra ord på engelska högt i klassrummet eller hoppa över plinten inför 29 åskådare.

– Blyga elever känner sig ofta osynliggjorda – samtidigt som de ger signaler till läraren om att de inte vill ha uppmärksamhet. Det är en knepig situation, men de här eleverna ska inte lämnas ifred. De behöver bli sedda och få hjälp att successivt våga ta mer plats.

För min del är ”blygheten” svår att definiera nu som vuxen. Jag har sedan ett par år ”diagnosen” Social fobi, som ger liknande symptom som blyghet men som kanske kan vara mer ”handikappande” så till vida att man mer och mer undviker de situationer som känns övermäktiga och är socialt jobbiga (för min del har det jobbiga varit telefonsamtal, att prata på möten, att delta aktivt i olika sociala sammanhang – jag har känt mig som en utomjording i många sociala sammanhang som vuxen). Nu tror jag att den sociala fobin/ångesten hänger ihop med min depression. Nu när jag mår bättre är jag också något mer social. Jag tenderar att vara tystlåten fortfarande men det beror i stort inte på blyghet, jag är introvert. Jag behöver tid att tänka, hålla mina inre dialoger, säga något som jag tycker känns relevant. Jag avskyr kallprat och småprat. Det passar inte mig, jag pratar gärna om det som känns relevant för mig.

Som barn hade jag kanske uppskattat att jag hade upplevt min omgivning som tillåtande. Jag minns mycket lite från min skoltid och kanske är detta en efterkonstruktion, men nu när jag tänker tillbaka så har jag fått för mig att det inte var ett tillåtande klimat i klassen, dvs att det inte var ok att säga fel t ex. Jag rodnade mycket som barn, och det gör jag fortfarande. Det var pinsamt som barn. Jag talade tyst, det har jag också dragits med under en stor del av mitt vuxna liv.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/blyg-alla-artiklar_4439305.svd?sidan=2 Om hur skolan kan stötta blyga barn. Sex tips från barnpsykologen och forskaren Malin Gren Landell, som skrivit boken ”Orolig och blyg i skolan”

Blyga barn känner sig ofta osynliga. Kanske gör de allt för att slippa synas, höras etc. Jag vet att jag talade tyst och snabbt långt upp i vuxen ålder. Utvecklingssamtalen jag haft på min arbetsplats har ofta handlat om just detta, att ta plats, att ta för mig, att synas och höras. Delta aktivt som sagt… Det har varit hur läskigt som helst!!! Är fortfarande det även om jag sedan en tid tillbaka känner mig mer säker och står upp för mig själv på ett helt annat sätt!

Varför är livet så komplicerat? Jag tänker mycket på det när jag jobbar i skolan, så många barn som är känsliga, har svårt för att hitta sin plats i den stora grupp som klassen ofta är. Det hänger mycket på pedagogerna som jobbar runt barnen. Att alla barn blir sedda, uppmärksammade och känner sig bekväma i skolan. Min ambition när jag utbildade mig till lärare var att kunna se alla barn, att inget barn skulle behöva känna sig obekväm i skolan, något som jag själv levt med länge att jag gjort. Nu jobbar jag inte som lärare, inte heller lyckades jag helt och fullt med det jag ville, men jag har fått med mig värdefulla erfarenheter, på gott och ont. En lärdom är att våga ta ett steg tillbaka och inte försöka klara ut alla problem själv, att våga säga stopp när det blir för mycket. Men det får bli ett steg i taget! Jag har börjat med att försöka acceptera mig själv som jag är och det är inte helt lätt! Insikter om högkänslighet, introversion, att fler känner som jag och upplever samma/liknande svårigheter är en stor hjälp att komma vidare.

blyghet

#Blogg100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s