#Bogg100 No 32: Från klarhet till klarhet

Nu börjar saker och ting sakta falla på plats. Varför orkar jag inte allt jag vill? Varför rasar allt då och då? Varför blir jag inte ”frisk” eller uppnår den livskvalitet jag skulle önska, trots att jag sökt/fått/tagit emot hjälp från olika vårdenheter sedan sommaren 2010? En del av det hela beror definitivt på att många ”behandlare” har varit inblandade och att jag inte haft en fast punkt samt förtroende för vården. Framför allt gäller det vården på Capios psykiatriska mottagning. Den har jag berättat om tidigare… Många byten av läkare, behandlingar samt mycket prat om vårdbehov men vården har uteblivit. Sen kan det förstås bitvis handla om min vilja eller önskan att vara stark, den som inte faller igenom. Jag biter ihop och kämpar på.

Livslinjen jag fått ihop under ett par samtal visar mig hur fattig min livshistoria känns. De ”verkliga” och starkaste minnena börjar först omkring år 2000, dvs de 15 senaste åren, från det jag var runt 30 år och började arbeta som lärare. Utbildningsåren är ganska grumliga… de var tuffa, jobbiga, svåra och bitvis roliga. Jag lärde mig mycket men jag förlorade en del av mig själv också. De tidigaste ”minnena” jag har stolpas upp i årtal, inga känslor eller andra minnesbilder finns kopplade till dessa ”minnen”. Exempelvis första skoldagen, semesterresor, klassresor etc. Det känns fortfarande trist att det är så men kanske är det dags att acceptera det hela. Varför mina minnesbilder från barndom och uppväxt är gömda vet jag inte. Kanske behövde jag all kraft och energi att överleva, kanske fanns där inte plats för några minnen av saker jag upplevt?

Nu ska jag inte fäördjupa mig i detta. Jag konstaterar att min resa blivit lång och knackig. Men vem går genom livet på en helt rak väg? Utan motgångar och orosmoln etc?? Någon? Jag vet att jag idag, april 2015 mår toppen i jämförelse med hur jag mådde hösten 2011 då jag för första (egentligen andra) gången sjukskrevs för stressreaktion och så småningom depression, ångest och social fobi. Sedan har turerna mellan jobb och sjukskrivning varierat. Denna sjukskrivning har, tror jag, varit den längsta…

Men jag oroar mig ändå för många saker. Jag är inte längre ledsen och lika nedstämd som jag tidigare var. Jag ser framåt, har lust att göra saker även om det ibland tar stopp. På bussen hem efter en arbetsdag, som för mig idag är fyra timmar, dalar jag ofta ner i en halvdvala. Jobbet tar energi men det är samtidigt oerhört viktigt för mig. Den skillnad jag kan se idag mot hur jag tänkte för några år sedan är att jobbet inte är nummer ett, dvs jag försöker att ha energi och ork kvar till annat. Det är svårt för mig. Jag kan dra parallellen med elever jag tidigare arbetat med, där allt fungerar ”bra” i skolan då barnet ansträngt sig så mycket att allt bara faller när barnet kommit hem. Det kan vara nog så frustrerande, men jag tror att det är så jag fungerar. De senaste dagarna hemma har t ex varit jobbiga. Igår dök jag totalt hemma och det blev snurrigt… Morgonen blev inte bättre. I kväll har jag orkat behålla lugnet och det blir mer behagligt. 🙂

Morgonpromenaden runt Ösbyträsk i morse innan mitt samtal hos kuratorn var livgivande… Solen lyste, det var halt av frost efter vägen men fåglarna kvittrade och vattendropparna glittrade i solen. Jag förlorar mig själv när jag beger mig ut med kameran i handen… Bilderna fångar mig. Jag kan inte måla, men jag kan bilda av min vackra omgivning med kameran.

DSC03489 DSC03531 DSC03550 DSC03617 DSC03624 DSC03622

#Blogg100

Annonser

Ett svar till “#Bogg100 No 32: Från klarhet till klarhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s