#Blogg100 No 19: Släpp kraven på att vara perfekt!

Sitter och läser DN på nätet och ser att temat på Insidan just nu handlar om kraven vi ställer på oss själva att vara perfekta. Den amerikanska sociologen, Berné Brown berättar i sin bok, ”Våga vara operfekt” som inom kort kommer på svenska, om sina egna erfarenheter och om den studie som hon själv gjort. Efter att själv bli psykiskt slutkörd så insåg hon att den ”turboväxeln” som är lätt att sätta igång när orken egentligen är slut, inte bara är av godo.

Brown har studerat känslor som skam, rädsla och sårbarhet. Idag används en metod att hantera skamkänslor inom den amerikanska psykiatrin och missbruksvården som får människor att känna mindre skam.

”När Brené Brown intervjuade personer från olika delar av USA upptäckte hon nya mönster som hon ville veta mer om. I forskningsunderlaget fanns den ena berättelsen efter den andra om män och kvinnor som levde fantastiska och inspirerande liv. Hon hörde dem berätta om vilken kraft det ger att bejaka sina brister och sin sårbarhet.”

”Enligt Brené Brown lever vi i en kultur som kan uttryckas med orden ”aldrig tillräckligt”. Det kan handla om jobbet, föräldraskapet, utseendet och så vidare. Ändå strävar vi dagligen efter att framstå som perfekta inför familj, släkt, kolleger och vänner:

Perfektionismens kärna är att vi ska bli ‘godkända’ av andra. De flesta som strävar efter det perfekta växer upp och får beröm för sina betyg och sitt uppförande, beröm för att de gör föräldrar och andra vuxna nöjda … längs vägen anammar de en tro på att de är vad de åstadkommer och inte vilka de egentligen är”.”

I mitt liv har jag nog så ofta strävat efter att vara ”perfekt”, framför allt i ögonen på andra, mina föräldrar, kompisar, kollegor etc. Jag gör det än, även om jag idag inte kämpar lika mycket som jag tidigare gjorde. Jag har nog aldrig varit tillräckligt ”bra” i mina egna ögon. Fortfarande kan jag inom mig uppleva den skam jag känt då något jag gjort inte varit ”good enough” hemma, i skolan eller inom mitt yrkesliv. Jag har känt mig svag, dum och att jag inte duger. Så kan jag fortfarande känna, kanske extra mycket just nu när jag kämpar med att komma tillbaka till en vanlig vardag och tillbaka i arbetslivet. Vissa dagar vill jag bara sjunka genom jorden eller dra täcket över huvudet för att jag inte uppnår det jag vill eller kanske tror att andra vill.

”Men jakten på det perfekta är inte nyckeln till framgång, framhåller Bréne Brown. Forskning visar snarare att perfektionismen hindrar oss. Rädslan för att misslyckas, inte motsvara folks förväntningar och bli kritiserad kan i värsta fall leda till depression och missbruk .”

Japp, hammaren på spiken!

Nu har jag haft mitt fjärde besök hos kuratorn på Capio. De tre första samtalen har handlat mest om att få en blid av hur jag mår, vad jag vill, behöver etc. Idag påbörjade vi en del av arbetet, att göra en livslinje. Vi startar där jag är idag, 44 år gammal och går tillbaka till noll, födelsen 1971. Vad har jag varit med om som har påverkat mitt liv?? När jag gick därifrån efter vårt samtal så kände jag mig tyngd av det som framkom från det jag/vi skrev upp på tidslinjen. T ex första skoldagen som jag inte minns. Jag tror att jag kommer att hitta en del av mig själv däri, och kanske också förstå mer av vem jag är idag och varför livet ser ut som det gör. Sen utifrån det måste jag våga se framåt, få en bild av vem jag vill vara, i mina egna ögon! Inte hur andra ser på mig.

Jag tror att jag kommer införskaffa denna bok av Berné Brown så småningom. Att våga vara operfekt låter lite som en dröm. Jag vill inte tro att jag är ensam om att känna så… Jag ville ju gärna ha en perfekt fasad utåt och det har jag strävat efter. Idag försöker jag att vara ärlig, inte bara mot andra utan mot mig själv. Jag har mycket att lära. Efter ett par lite småjobbiga dagar på jobbet med lite jobbiga situationer så har jag återgått i min känsla av maktlöshet och oro över hur jag ska klara av detta. Att söka hjälp hos mina kollegor eller min chef är fortfarande svårt. Jag har svårt att se att det ”lilla” jag gör nu ÄR tillräckligt och att det duger.

Kuratorn avslutade med att försöka peppa mig till att tro på mig själv, att det jag gör idag då jag kämpar mig tillbaka till arbetslivet, är mycket mer än jag vill tro. Att jag inte orkar ta tag i allt annat är inte konstigt. Men det känns jobbigt att jag lägger andra saker åt sidan som jag faktiskt vill göra. T ex träffa vänner, eller min kusin, något som vi började planera redan i december. Men orken finns inte, jag måste först fixa jobb och familj, samt livet i stort. Det får bli min ursäkt till att jag glömmer bort att göra det jag tänkt att göra eller ta tag i.

PS I morgon ska jag ta tag i läkarfrågan. Åter har jag blivit av med läkaren på Capio. Ingen ny läkartid förrän i slutet av maj finns på mottagningen och läkarintyget löper ut sista mars. Suck! Ska ringa en av läkarna på telefontiden i morgon. Det brukar inte vara lätt att komma fram 😦 Sen måste jag ta kontakt med FK och höra vad som händer om allt ”skiter sig”.

#Blogg100

DSC00115

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s