Kluven i frågan

Efter att ha sett UG på Svt så är jag illa berörd. Illa berörd av hur människor hamnar mellan stolarna, hamnar på gatan, fortsätter med sitt missbruk, dör av överdoser etc. En psykiskt sjuk kvinna kastas ut på gatan från polisstationen då hon inte begått något brott. Hon hämtades från psykakuten där hon bedöms vara ”för frisk” antar jag. Är det då hennes eget fel att hon hamnar där? I vissa sammanhang kan jag erkänna att jag säkerligen skulle tänka så. Men om detta vore ett av mina egna barn som i framtiden skulle hamna i missbruk, drabbas av psykisk ohälsa etc och helt lämnas åt sitt öde av samhället, hur skulle jag reagera då?

Reportern i inslaget om missbruk, missär och utslagna människor på Stockholms gator sökte efter en kvinna hon tidigare mött. En kvinna som levt ett helt ”normalt” liv med arbete, flera utbildningar, lägenhet och som sedan träffade en man som missbrukade. Femton år senare är hon död, hon är mager av svält, väger endast 45 kg och är 170 cm, hon dör med en spruta bredvid sig. Tidigare har hennes kille dött och hon själv blivit utsatt för en våldtäkt då hon var drogad.

Det var några exempel på vad UG redovisade. Ett personligt ombud vittnade om hur mycket som krävs för att på hjälp av samhället. Orimliga krav för de flesta! Allt sedan psykiatrireformen under 1990-talet. Jag är själv inte insatt i hur psykvården såg ut innan reformen, men jag vet att vårdplatserna idag är alltför få och att det är svårt att få hjälp. För de som är mest utsatta är det förstås näst intill omöjligt. Att som cancersjuk sova på en offentlig toalett, att bli utkastad på gatan utan ett socialt nätverk, inte en enda att vända sig till…

http://www.svt.se/ug/absurda-krav-pa-manniskor-som-soker-hjalp

Mina barn såg en liten del av programmet. De förstår förstås inte det hela, men detta är en del av verkligheten som de kommer växa upp med. Idag förstår de inte vad droger är t ex men tiden rusar fram…

Så hur är det? Är det upp till var och en som hamnar på gatan? I psykiskt sjukdom? I missbruk? Allt är förstås inte svart eller vitt. Så svaret på frågorna måste bli nej. Det är förstås mycket som spelar in.

Nu kommer jag inte vidare i denna fråga, men då jag har mina egna erfarenheter av den öppna psykvården så inser i alla fall jag att den inte räcker till! Jag som ändå klarar av att jobba, ta hand om mig själv och mina barn etc känner att vården är otillräcklig. Hur ska den då räcka till för alla de som hamnar under ytan och som hamnar utanför? I den bästa av världar skulle vi slippa droger, leva i fred och ta hand om varandra. Alltför många är ensamma, utstötta och borträknade… Det är sorgligt!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s