#Blogg100 No 14: Om att orka hela vägen

Vad gör man när man ”tröttnar” snabbt? Eller när skallen helt enkelt inte orkar mer. Jag upplever att jag aldrig helt går i mål med något jag gör. När jag är mitt inne i något så hittar jag nya saker att göra, nya böcker som jag vill läsa, nya mönster med roliga pärljobb t ex eller nya tekniker att sy pärlorna med. Jag vågar inte ens räkna ut hur mycket pengar jag bidragit med till Panduro hobby under den senaste tiden (sedan jag började arbetsträna på skolan igen  och blev ”pärlpysselfröken”). Det senaste blev en pärlväv för att väva pärlor. När är det nog? Hur säger man stopp! Inget nytt förrän allt som är på G är klart!!

Ett axplock av pyssel som väntar:
DSC_0378

Jag blir så trött på mig själv ibland. Detta är en del av mig, jag vet det. Så har jag fungerat så länge jag kan minnas. Tre-fyra böcker på gång samtidigt, TV:n och stereon på när jag pluggade läxor och till prov. Hur bra är det – egentligen?? Jag har däremot lätt för att komma igång med något som jag tycker är roligt, som att pärla, skriva eller fotografera. Men att avsluta är ett kapitel för sig. Än värre är det med städning, disk, tvätt etc. Jag drar mig för att börja och när jag väl påbörjat det ”tråkiga” så tar det får lång tid eller för mycket ansträngning när kag väl är igång så det inte blir helt klart.

Jag är en rastlös typ, jag kan vara extremt trött, utpumpad och utmattad efter en arbetsdag. Jag kommer hem och har jag en stund över kan jag lägga mig på sängen för att ”vila” men i regel så tar det mig alltför lång stund att komma till ro. Jag hinner tröttna och börjar pyssla med mobilen eller så går jag upp. Lika trött som innan. När jag påbörjar något nytt som jag inte behärskar så är jag ganska envis och vill lära mig (i alla fall när det gäller pyssel) men jag kan lika väl tröttna och bara gå över till något annat. Så är det även på jobbet. Redan när jag återgick i arbete efter förra sjukskrivningen 2012 så upptäckte eleverna på fritids att jag ibland inte avslutade mina pyssel utan jag gick vidare till något nytt. Idag på fritidsklubben frågar de som pysslar med mig ibland vad jag gör för något… Alltid något nytt. Är det en fördel eller nackdel?

Ja, jag trodde länge att jag hade ADHD eller i alla fall någon form av uppmärksamhetsstörning med koncentrationssvårigheter. Inte direkt hyperaktiv som yngste sonen är, men rastlös. Utredningen gjordes sommaren 2012, mitt i min depression. Psykologen som gjorde utredningen konstaterade dock att jag inte hade ADHD, inte minsta lilla då jag klarade av ett test på datorn som skulle visa detta. Inte heller hade jag asperger/autism, möjligen vissa drag av asperger p g a min långsamhet och noggrannhet. 🙂 Jag är alltså ”friskförklarad” men mina svårigheter är ett tecken på en ganska tuff tillvaro i stället. Man kan alltså få dessa symptom av att leva under stor press, stress och med en långtgående nedstämdhet. Psylologen uppfattade ur utredningen att jag redan som barn varit nedstämd. Men jag minns inte. Men jag har inte gett upp än om att finna ut en del av svaren. Om jag nu är, låt oss säga, högkänslig, vilket jag absolut är, så kan det förstås vara en bidragande orsak till nedstämdheten redan under barndomen. Vem förstår ett känsligt barn? Eller gjorde under 1970-talet då jag växte upp. Idag har vi något bättre förståelse för hur våra barn fungerar. Vi kan tyda de tecken som finns och stötta barnet i livet och ge det bästa möjligheterna. Visst finns det ett mörkertal bland barn och unga som inte blir sedda och lyssnade på, som får kämpa sig fram, och liksom jag och många andra får försöka anpassa sig själv till vad omgivningen förväntar sig.

Nåja, idag har jag accepterat min högkänslighet, jag har accepterat att jag är introvert och inte har samma behov att vara i stora sammanhang som många andra. Idag klarar jag av att öppna munnen i gruppsammanhang men jag kommer aldrig bli den som håller låda under några längre stunder och jag behöver tid att fundera över vad jag vill säga. Kanske har jag också accepterat en del av mina andra ”problem” som en del av mig även om det hade varit lättare (tror jag) om jag haft en diagnos att hänga upp svårigheterna på och att faktiskt kunna leva utan denna ständiga oro och rastlöshet, impulsivitet att göra nya saker och att orka läsa en bok från pärm till pärm.

Nu ska jag och familjen ut och njuta av vårsolen. Men först ska jag hänga tvätten i maskinen. Gör jag inte det nu så kommer den att ligga kvar i tvättmaskinen resten av dagen. Det är ju onödigt ellet hur! 🙂 Ha en fin dag alla!

#Blogg100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s