#Blogg100 No 12: Intressanta möten

Idag hade jag mitt efterlängtade besök hos kuratorn. Tredje samtalet och tre veckor sedan det senaste. Det har varit en lång väntan. Även om livet i sig inte bara väntar så trampar jag runt i ett träsk, lagom djupt för att inte drunkna, men tillräckligt djupt för att sitta fast. Det första kuratorn frågade mig om (efter den inledande frågan om hur det var med mig) var ”Hur går det med sömnen?” Nja…. jag sitter ju gärna uppe tills runt midnatt eller senare. har svårt att avsluta det jag gör på kvällen och komma till ro. Jag fastnar i det jag pysslar med oavsett om det är datorn, TV:n, pyssel eller möjligen vakna ungar… Jag såg trött ut, därav frågan. Jag kände mig trött, trots att jag var ganska nöjd över att det var mer än 5 timmar tills jag skulle upp igen i morse när jag la mitt huvud på kudden igår kväll.

I övrigt så kändes besöket, samtalet, mötet med kuratorn mycket bra. Vissa tankegångar väckte ångesten inom mig, oron i kroppen etc. Men jag kan ändå känna lite mer sinnesro då jag får dela med mig av det som rör sig inom mig. Det som varit, oron jag haft så länge och tankar om vad som komma skall, dvs det jag tror, jag är ju inget orakel direkt.

Hon spaltade upp det som jag anser viktigt att komma vidare med. Oron i kroppen, varför jag känner mig rastlös och hela tiden måste vara ”på G”. Det blir jobbigt av och till att hela tiden behöva döva oron/rastlösheten utan att jag faktiskt förstå vad den handlar om, på djupet. Jag har levt ett ganska oroligt vuxet liv. Rädslan över att misslyckas, oro över att göra fel, inte duga i andras ögon. Känt mig kritiserad och inte tillräckligt bra.

Fick en ny tid nästa vecka, då ska vi göra en livslinje. Jag har själv försökt göra en sådan för något år sedan, men jag fastnar i att jag upplever att jag inget minns. Dvs jag kan inte avgöra om det varit bra, mindre bra eller rent av dåliga/jobbiga erfarenheter jag fått med mig under livets kavalkad. Mitt minne är som bekant kasst. Varför vet jag inte men det mesta från barndomen, uppväxten, ungdom och även en stor del av mitt unga vuxna liv gömmer sig långt in i hjärnan. Vad som fått mina minnesbilder att försvinna in i skrymslen jag inte kommer åt vet jag inte. Nu under vintern har jag ju scannat en mängd diabilder med en del barndomsbilder. Jag ser för det mesta ganska nöjd ut, men jag kan inte minnas om jag var glad som barn, sorglös så där som jag tycker att ett barn ska vara.

skanna0086 skanna0072

Två bilder från min barndom…

Det var ett av mina intressanta möten idag. På min arbetsplats sker många möten, kollegor, elever och ibland någon förälder. Jag försöker finnas där barnen är. Veva hopprep och se de glada ansiktena då de hoppar så sanden ryker… Pyssla i köket, hjälpa dem att komma vidare med sina skolämnen då jag hjälper till i klasserna. Jag får använda en del av mina kunskaper jag fått med mig under min lärarutbildning och mina år som lärare. 🙂 Det pirrar i magen när eleverna testar gränserna, men det hör liksom till.

PS Idag var Samuel och hans pappa till dietisten på Nacka Rehab. 0.8 kg har han gått upp (samma som han hade gått ner vid senaste besöket på BUP) så han väger nu 22,7 kg och är 125,3 cm lång. Snart fyller han 9 år. Nu väntar test av näringsdrycker, specialkost i skolan och att han får äta det han gillar. Det viktiga är att han inte hoppar över någon måltid, utan får i sig mat då han ska äta. Vissa måltider är kritiska, t ex lunchen då ADHD-medicinen ställer till det… Men det är bara att hoppas att han lägger på sig lite mer nu och kanske växer lite på längden!! 🙂

PS 2 Snacka om att jag fick lite av panik då kuratorn gav mig läxan att varje kväll ställa larmet på telefonen till senast kl 22 då jag ska börja vara ner och göra mig redo för att sova… Paniiiiik!!!! Men även det ska gå!

#Blogg100

Annonser

2 svar till “#Blogg100 No 12: Intressanta möten

  1. Hej Anne!
    Jag har tänkt skriva till dig tidigare men det känns som om det kommer bli så långt så har inte tagit mig för. Men nu så 🙂 Har läst din blogg ett tag och känner igen mig i mycket du skriver om. Jag vet att du nämnt något om HSP högkänslighet och för mig var det som att hitta hem. Jag har fått många insikter till varför jag reagerar och gör som jag gör, har fått förståelse över saker som hänt tidigare i livet och varför somliga saker varit svårare att bearbeta. precis som du har jag svårigheter att minnas min barndom, eller jag minns bara jobbiga perioder, bråk med föräldrar, och att jag kände mig blyg och osäker. De minnen jag har är sånt som vi pratat om mycket, eller som jag sett på bilder men jag kan inte minnas om jag var glad då heller. Eftersom jag nu förstått att jag är extra känslig för andras ord och handlingar så förstår jag varför än idag det som min mamma sagt när hon var arg (som hon säkert inte menade illa med) sitter inpräntat i mitt minne. I så många år har jag jämfört mig med andra, har aldrig vågat ta plats eller vågat säga emot andra. När mina föräldrar skildes tappade jag kontakten med pappa, han hade varit min idol den jag tydde mig mest till, nu var jag ensam med min mamma och lillasyster, men min mamma mådde inte bra och tog ut sorgen på mig. Jag kände mig sviken av honom och från dess sökte jag någon slags fadersfigur i killar som inte var bra för mig.

    inte förrän jag gick till en toppenfin psykolog började jag inse detta. Det började med sjukskrivning för utmattning efter att ha varit den ambitiösa tjejen som fixar allt, inte säger nej och tror att hon måste bevisa något. Förhållandet höll på att krascha, jag var trött och så förvirrad. Att jag hamnade där berodde på att alla andra verkade ju göra karriär så det skulle väl jag också göra men egentligen ville jag göra sånt som jag tycker mycket om, vara ute i naturen, läsa, pyssla. Det var tunga sessioner hos psykologen men de gav resultat. Det var i samma veva jag läste om HSP. Jag var sjukskriven i tre månader på heltid därefter skulle jag börja arbetsträna på 25 % för att öka successivt. Det gick bra men det berodde på att jag inte var på samma plats som där jag jobbade innan, och det enda alternativet var att såsmåningom gå tillbaka dit, men när årskiftet kom och min projektanställning tog slut valde jag att inte förnya den. Jag visste att det inte skulle bli bra och att mina broar var brända där. och även om det betydde arbetslöshet i sex månader så var det rätt val.

    Nu har jag lämnat storstaden och flyttat ut på landet med min kille, (en bra en). Här behöver jag inte jobba heltid, har nära till naturen och lugnet. Jag lider fortfarande av sviterna från utmattningen och så som du beskriver spelningen så kan jag också känna. Jag blir oerhört trött när det är för ”mycket”, behöver återhämta mig ofta och har lärt mig att säga nej till sånt som jag tror bara kommer bli jobbigt. Dessvärre är jag timvikare och vet aldrig hur jag jobbar men jag kan hantera det bättre nu, jag känner mig klokare av att veta att jag behöver mer tid till mig själv, tystnad och återhämtning, min sambo förstår och ger mig det.

    Ja, jag kanske ska avrunda 🙂 men jag hoppas verkligen att det kommer bli bra för dig, det känns som om du är på rätt väg i alla fall! jag tycker du ska kolla upp mer om högkänslighet, du kanske känner igen dig 🙂

    allt gott mvh Erika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s