#Blogg100 No 9: Rätt (till) vård

En sak jag många gånger återkommit till i tankarna är huruvida den vård jag fått har hjälpt mig eller stjälpt mig. Nu är det inte så att jag mår sämre idag än jag gjorde för ett par år sedan, men ändå så känns mitt liv av och till tomt och intetsägande. Jag blir lätt ”utmattad” eller i alla fall väldigt trött. Idag vid mellistid på jobbet (kl 14.30) kom en enorm trötthet över mig. En trötthet som drabbat mig ofta under de senaste åren. Den gör mig ostadig i kroppen, det känns som att jag kan rasa ihop och jag får kraftigare yrsel än vanligt.

Det finns en del i min vård som inte känns trygg, Den största biten är medicinerna jag tidigare fått som behandling och även den medicin jag får idag. Jag står på full dos av Sertralin och under den tid jag ätit medicinen och trappat upp den har jag drabbats av en rastlöshet som gör att jag inte kan sitta still, när jag ska sova sprattlar jag med benen, vänder och vrider mig innan jag somnar, jag pillar med saker hela tiden. Jag bara MÅSTE göra något. Jag har haft denna oro i många år, men den har eskalerat och blivit värre under den senaste tiden. Koncentrationen och uppmmärksamheten är också sämre idag än tidigare (den var i och för sig mycket dålig då jag var djupt deprimerad också). Så hur vet jag att medicinen påverkar just mig på ett ofördelaktigt sätt? Jag vet inte hur många gånger jag tagit upp problemen med min läkare, men det viftas bort med att medicinerna inte ger dessa biverkningar över längre tid. När jag var hos läkaren sist tog jag åter upp oron för biverkningar, men valet är att trappa ner/ut medicinen och må sämre eller att stå kvar på dosen och leva med biverkningar. Vad skulle du gjort? Jag känner mig som en försökskanin, och det antar jag att vi är många som gör??

Nu när jag har börjat arbeta har jag fått upp viljan att göra saker igen på ett sätt jag inte känt på länge. Det känns roligt att gå till jobbet och att vakna till en ny vecka, framför allt nu på våren då solen värmer och lyser upp. Visst känns det aningens tufft fortfarande. Framför allt då jag är med klasserna när de har vikarie och det blir lite rörigt/pratigt, lite oroligt helt enkelt. Då får jag bilder av hur det varit tidigare för mig under mina år som lärare… Jag minns varför det var så jobbigt många gånger, även om jag inte då förstod varför.

Men eftersom jag bara jobbar 50 % än så länge så tror jag att jag mäktar med det ganska bra trots allt… tröttheten är jobbig, men får jag bara vila lite efter arbetsdagen så brukar det bli något bättre… Jag skulle inte vilja byta arbetet mot att gå hemma igen, så ambitionen är att fixa detta nu.

I DN har det varit en artikelserie om behandlingar av psykisk ohälsa. Det är ganska intressant att läsa om hur andra har upplevt möten med terapeuter. Jag har haft ett antal behandlare under de senaste åren och inte fått någon kontinuitet i den terapeutiska behandlingen. Men idag verkar det som att medicinen ska vara den bärande delen i behandlingen. Det handlar mer om att minska symptomen på sjukdomen och inte behandla den varaktigt. Det kommer ju innebära att medicinen kommer bli en del livet. Men om det är så att jag t ex skulle ha låg nivå av serotonin så skulle jag kunna acceptera detta, men det är inte något som undersöks. Det är bara att knapra piller, leva med (eventuella) biverkningar och överleva dagen.

DN har bl a skrivit om Gustavsbergs vårdcentral. Det var där min resa började (eller där jag hamnade mitt i snarare) under hösten 2011. Jag fick en mycket förstående läkare som verkligen tog sig tid att lyssna, jag fick träffa en psykolog. Tyvärr kunde psykologen inte nå mitt inre alls och de träffar vi hade gav mig mer ångest. KBT passade inte mig då, och har inte passat mig därefter heller av någon anledning. Jag förstår faktiskt inte varför det inte biter på mig.

Många patienter med psykiatriska tillstånd får inte rätt behandling enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Detta kan ses som en form av biverkning, menar psykologen Sigrid Salomonsson.

Sigrid Salomonsson är enhetschef för psykosociala teamet på Gustavsbergs vårdcentral. Hon är kritisk mot att människor inte får rätt vård när de söker för folkhälsoproblemen stress, depression och ångest.

–  I dag har vi goda evidensbaserade behandlingar mot de här sjukdomarna, men i många fall får patienterna inte tillgång till rätt behandling. Framför­allt rör det sig om olika former av kognitiva och beteendeterapeutiska metoder, som man vet ger en bra prognos för tillfrisknande.

Ovan ett utdrag från artikeln om vårdcentralen i Gustavsberg: http://www.dn.se/insidan/manga-far-inte-ratt-terapi/

Baserat på forskning har Socialstyrelsen satt upp riktlinjer för vilken behandling som ska erbjudas patienter med olika diagnoser. Men de här riktlinjerna följs inte alltid, bland annat för att verksamheten är för dåligt styrd.

Sigrid Salomonsson menar att en av orsakerna är att det är dyrt, tungt och komplicerat att se till att den evidensbaserade vården når alla.

– Men ett annat problem är att psykoterapin ibland präglas av gamla traditioner och värderingar. Psykologer använder sig av gamla behandlingsmetoder som vi i dag vet inte fungerar särskilt bra. Kunskapsnivån kring forskningen är för låg både bland vårdgivare och beställare av vården.

Sigrid Salomonsson ser den återkommande felbehandlingen av patienter med psykisk ohälsa som en form av biverkning.

– Om patienten inte får behandling som verkligen hjälper mot depression, så kommer han eller hon att fortsätta snurra runt i vårdapparaten och så småningom tappa tron på att det finns hjälp. Dessutom är det oerhört mycket dyrare i längden att ge fel vård, säger hon.

Nu vet jag att just KBT är en behandlingsmetod som är vetenskapligt förankrad och ”normalt” fungerar, men inte för alla. Det vägrar jag tro för det passar inte mig. I alla fall inte utan ett visst samtalsstöd och grävande i min historia.

Nåja, med detta får jag bara försöka komma vidare. Jag vill inte fortsätta snurra runt i träsket av depressioner och ångest. Jag vill kunna ta motgångar, känslostormar etc utan att det helt drar ner mig i mörkret. Det är så lite som behövs för att ångesten ska ta över, oron, rädslan och det mörka. Jag vill också kunna titta på ett TV-program igen, orka med en arbetsdag utan att nästan rasa ihop av trötthet, läsa en hel bok och göra färdigt saker… Jag vill ägna mig lagom mycket åt det jag tycker om, och även stå ut med att göra det som känns jobbigt, svårt eller trist. Är det för mycket begärt??

PS Jag anser att den psykiatriska öppenvården inte klarar av sitt uppdrag. De är bra på att lova saker til höger och vänster, men trots det så är medicinen den huvudsakliga behandlingen. Visst finns det andra som har det värre än jag, men i nuläget är jag faktiskt trött på att bli bortprioriterad från den vård jag blivit lovad. Samtalsstöd och KBT har det talats om länge, inget av det fungerar… Jag ligger långt ner på listan, de som har ”riktiga” diagnoser går alltid före och mina tider stryks… Men jag är inte bitter, bara ledsen och besviken.

#Blogg100

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s