När ljuset återvänder

Vi lever i en mörk och dyster värld. Varje dag kommer smärtsamma nyheter om våldsdåd från olika delar av världen. Ibland blir det svårt att ta in allt ”elände” i världen men trots det så är det viktigt att vi bryr oss, att vi vågar stå emot de mörka krafterna som cirkulerar omkring oss. För bara ett par år sedan orkade jag inte ta in något av det som hände omkring mig i världen eller ens i min omgivning. Allt fick bero då hela mitt inre var trasigt och kaotiskt. Det fanns helt enkelt inte plats för omvärlden just då. Hemskt egentligen, då jag inte brydde mig särskilt mycket alls men ibland så är livet inte så självklart. Många motgångar och tuffa perioder sätter spår i en känslig människa. Jag är en både känslig och känslosam människa. Under alla år som jag sett mig själv som svag, konstig, annorlunda etc så har jag byggt upp en hög mur. Ett försvar mot världen som jag upplevde som karg och hård. Jag blev tyst och låste in mig i mig själv.

Kanske var jag tyst redan som barn? Det minns jag inte men jag vet att jag i mångt om mycket tyckt om att vara ”för mig själv” i min egen värld. Det kan ha varit ett fritt val eller något som jag tvingades in i av olika omständigheter men det spelar egentligen ingen roll längre. Svaren på mina frågor står skrivna i stjärnorna och kommer inte att nå mig under min levnad. Det är för sent. Jag väntade för länge med att börja söka svaren.

Nu kan jag njuta av vårsolen, ja det kändes som vår i luften igår då vi promenerade upp till Farsta. Solen värmde, snödropparna frodades. Redan i onsdags såg jag de första snödropparna i Hökarängen. Nu när jag börjar närma mig mitt eget inre, förlika mig med vem jag är så ser jag det vackra. Det var inte självklart för några år sedan. Jag kan också uppleva smärtan över det som händer i världen. Den extremism som hotar vår rätt att uttrycka våra egna ord. Charlie Hebdo i Paris på min födelsedag, helt fruktansvärt! Köpenhamn igår och där emellan IS framfart i Syrien och Irak, Boko Haram i Nigeria, rebellerna i Ukraina. Varför denna ondska? När är det nog?

Ibland när det blir för mycket önskar jag nästan att jag kunde sluta mig i min bubbla igen, men bara nästan. För det är värre att inte känna alls, att bara vakna och ta sig genom dagen likgiltigt och utan mål. Inte visa andra vad som sker inuti, bara försöka bära masken varje dag. Det blir till en långvarig smärta som inte lätt ger med sig. Jag kämpar med att lindra denna smärta varje dag. Det tar tid, det är en smärtsam process, det kräver allt och lite till.

Sedan hösten 2010 har jag försökt kämpa mig till det som jag skulle vilja kalla ett ”normalt liv” där det finns både glädje och sorg, gott och ont. För mig är det normala att orka med en vanlig arbetsvecka, att känna glädje att möta en ny dag och att ha ork och energi kvar till kvällar och helger tillsammans med barn och familj. Jag är på väg, det känner jag… 🙂 Jag har inte nått målet än. I skrivandets stund så orkar jag egentligen bara med mer eller mindre en sak i taget. Just nu är det arbetsträningen som står i mitt fokus. Då får det andra träda tillbaka. Ett exempel är träningen. Arbetsterapeuten (som nu har slutat) skrev glatt ut FaR – Fysisk Aktivitet på Recept. Men jag har tabbat mig helt och fullt och inte klarar av att komma igång med träningen, trots att jag fått det på recept. Jag började under hösten men abetsträningen tog all min energi och gör så fortfarande. Jag somnar ofta när jag kommer hem eller redan på bussen hem :-/

Nåja, jag är tacksam över det liv jag har idag. Jag är på gång, jag har förändrats mycket under den senaste tiden. Jag känner för varje dag jag går till jobbet att det känns bättre och bättre. Vissa saker är fortfarande jobbiga att ta tag i men jag försöker övervinna min tveksamhet varje dag. Jag gör det som jag känner att jag klarar av, försöker vara en inspiration för eleverna och en bra hjälpreda i klasserna. Jag känner uppskattning över att vara på mitt arbete och även om jag inte ”räknas” så känner jag ändå att jag finns där.

DSC_0036

 

Det här får mig att se framåt… Det knoppas i träden och våren är på väg. Jag ser med tillförsikt framåt…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s