Att vara på otrygg mark

Jag har inte gjort någon hemlighet av att jag mått psykiskt dåligt på min arbetsplats. Det har jag gjort under många år. Men att prata om det har jag inte kunnat göra tidigare. Det kan jag idag, till viss del i alla fall. Mestadels skriver jag hellre då jag i samtal inte alltid får fram det jag vill säga. Varför jag drabbades så hårt av psykisk ohälsa av min arbetssituation beror på flera olika faktorer. En del som jag själv hade kunnat styra, en del som jag hade behövt hjälp med, framför allt av ledningen på min arbetsplats. Det var något jag saknade under de första jobbiga åren jag gick igenom för ungefär 13 år sedan. Det var väl då det började kana nerför på riktigt. Sedan hösten 2011 fram tills idag har jag varit sjukskriven 26 månader och jobbat 13 månader. Det känns mer fel än rätt, men så är det.

Nu ska jag inte grotta ner mig i det förgångna som jag brukar, utan i stället tänka framåt. Idag har jag kommit långt i processen om att finna min väg vad gäller barnen och familjen. Min egen fritid ligger lite på is och att komma igång med den egna träningen dök ner i djupet, men jag har inte gett upp. Mitt yrkesliv har jag inte lyckats få ordning på, och för all del så är det något som inte kan lösas av att jag går hemma, det gör det inte för någon vad jag tror i alla fall. Det är en psykisk undergång att gå hemma, även om det går att ”fördriva tiden” under dagarna då barnen är i skolan etc. Men jag har också klättrat på väggarna hemma, fått gruvlig ångest och stor oroskänsla av att bli isolerad och sysslolös. Jag tror inte jag är ensam.

Så hur ser det ut i andra kommuner t ex? Jag försöker läsa bloggar, artiklar i tidningar etc för att bilda mig en uppfattning om hur ni andra har det som liksom jag är drabbad av psykisk ohälsa på arbetsplatsen (ja i resten av livet också förstås), men svaret är förstås inte enahanda eller enkelt att hitta. Något som jag idag uppskattar är att det finns föreningar och organisationer att använda sig av, både genom att bli medlem och att läsa på deras hemsidor. Jag har själv valt att gå med i några föreningar för att få del av deras material och få tillgång till andras livshistorier.

”Att vara på otrygg mark” – det kallar jag mitt inlägg idag då jag känner att min arbetsplats är otrygg mark för mig. Jag känner mig inte hemma där längre, något som jag trots allt känt under många år, bra som jobbiga/svåra. Jag känner att jag gett allt jag kan, jag vet inte hur jag går vidare. Nu när jag varit hemma i ett års tid så kunde jag äntligen komma igång med arbetsträningen nu, i december. Jag är tillbaka på min arbetsplats och under de kommande månaderna (december – februari) ska jag arbetsträna för att sedan återgå till ”min” tjänst som fritidsledare. Jag gillar mitt arbete i skolan, jag har alltid haft bra och trevliga kollegor etc. Men jag har också fått ge all min kraft och energi åt mitt arbete, kämpat och stångat mig blodig många gånger. Jag har svårt att anpassa mig till arbetsmiljön. Jag har blivit extremt stresskänslig under min långa resa, jag blir lätt uttröttad av allt som rör sig omkring mig under en arbetsdag. Att jag bär med mig en del i bagaget från min arbetsplats gör inte saken lättare direkt. Jag har svårt att kasta bort ryggsäcken eller att bara ignorera innehållet i den.

Hur tydlig ska man då vara på sin arbetsplats om hur läget är, hur man mår, vad man känner mm?? Det är ju svårt att dölja att något varit ”fel” då jag bara jobbat 13 månader under tre år och tre månader. Då måste jag ju ”drabbats” av något!! Det känns fortfarande lite som tabu att ptata om psykisk ohälsa bland kollegorna på en arbetsplats, men jag hoppas jag har fel! Är det så? Jag menar förstås inte att hela livssituationen ska diskuteras bland kollegor men om något känns jobbigt på arbetsplatsen så bör man väl lyfta det? Det är nog en av de största lärdomarna gjort under mina yrkesverksamma år. Men hur kommer man då dit? Till ett bra samtal kollegor emellan, utan att någon lämnas utanför eller att en eller ett par av kollegorna pratar under hela samtalet?

Jag kan ju ta mig själv som exempel, jag är tystlåten och blyg, behöver tid att tänka över vad jag vill säga och hur jag vill formulera mig. Det jag tidigare klassificerade som social fobi hos mig själv kanske är det men jag har ju också insett att jag är introvert. Jag talar sällan på möten. Går vi en runda så måste jag kanske säga något men i regel blir det något mycket kortfattat och inte alls det jag tänkt. Jag har under årens lopp kämpat med att komma över den tröskeln, dels på min arbetsplats genom att försöka utveckla mitt ledarskap på olika sätt, bl a genom att bli samtalsledare under ett projekt vi deltog i under ett antal år. Men det var en svår utmaning för mig. Dels har jag under senare år gått grupp-KBT mot social fobi men inte heller där lyckats träda över till ”andra sidan”. Jag kommer helt enkelt inte bli någon som håller låda på möten men jag MÅSTE få chans att prata och säga vad jag känner, tycker eller tänker. Framför allt när det handlar om arbetsrelaterade frågor som arbetsmiljö, samarbete etc.

Tidigare år har vi på min arbetsplats, inom arbetslagen, fått ha kollegiala samtal, allt enligt en mall för att lyfta problem i vardagen på arbetsplatsen. Men under senare år tycker jag att arbetsbördan har ökat, stressen är mer påtaglig och mycket ska klaras av på ett kort arbetslagsmöte. Så hur får någon som jag luft i lungorna att ”våga” ta plats under ett sådant möte? Våga lyfta något som känns jobbigt och svårt. Eller verkligen få tid att reflektera över en situation. Det är inte lätt!

Linus Jonkman skriver i sin bok ”Introvert – Den tysta revolutionen”:

”I dagens uppfattning om den perfekta ledaren kännns de tillbakadragna kvaliteterna ganska bortglömda som kompetenser – hörs du inte finns du inte.
Att vara den eftertänksamma och reflekterande på företagsmöten är ofta tolkat som ointresse eller brist på initiativ. Det räknas som en styrka att agera direkt och med övertygelse.
Min chef på utvecklingssamtalet frågar mig: Du har en återhållsam självvald framtoning. Hur kan vi aktivera dig? Utan att tänka mig för slinker svaret ur mig: Jag är ingen tamagotci. Du behöver inte engagera mig.”

Det är bara ett litet kort exempel från kapitlet som behandlar ”Den introverta i arbetslivet”, s 187. Själv har jag på utvecklingssamtal/medarbetarsamtal ofta fått höra att jag måste vara mer framåt, ta för mig på möten, prata mer etc. Under större delen av mitt liv har jag uppfattat mig själv som blyg, mycket för att jag lätt rodnar och att jag trott att det varit skälet till min tysthet, men jag tror att en del är blyghet, en del social oro och en stor del introversion.

Jag bär med  mig en jobbig erfarenhet under mina år som lärare, då jag var utsedd till arbetslagsledare (mot min vilja och mot mitt bättre vetande). Jag hade en tuff klass att ta hand om och arbetssituationen var mer än tuff för många av oss detta år. Att då bli ”tillförordnad” arbetslagsledare vad inte optimalt. Dessutom var klimatet i arbetslaget inte så bra. Det var tufft helt enkelt. Jag har tyvärr problem med mitt minne och har svårt att minnas det som har hänt under livet, men vi fick en hel eller en halv dag att tillsammans i arbetslaget försöka lösa våra ”problem” och jag var då ledaren för detta svåra möte. Jag som knappt sa flaskhals. Det tror jag är en av de jobbigare möten jag haft under den tid jag hade det uppdraget.

Hur vanligt är det att man på en arbetsplats som skolan får tid att lyfta det som händer i personalgruppen? Hur vanligt är det på en arbetsplats att personalen kan få stöd utifrån när de löser ett problem som rör samarbete t ex? Min man berättade om sina erfarenheter då han jobbade inom socialförvaltningen. Där gick kommunen in och tog dit en psykolog utiftån som under några timmar hade ett samtal tillsammans med gruppen. Erfarenheten av detta var bra, och gruppen kom att fungera bättre efter att fått ventilera allt under ordnade former med en erfaren samtalsledare.
Jag vet att det förekommit handledning på min arbetsplats men jag tror inte det hör till vanligheten. Nu har jag varit borta från verkligheten så pass länge att jag i nuläget kanske inte är helt insatt i det som händer på min arbetsplats. Men jag vet att tiden fortfarande är knapp och många har en tung arbetsbörda.

En sista fundering vill jag lyfta innan jag avslutar detta inlägg och det är en viktig reflektion för mig. Jag har ofta ”bett om ursäkt” för min existens (dvs min självkänsla är dålig och självförtroendet saknas). Jag ska förstås inte förutsätta att så blir fallet nu, men en av mina största rädslor jag känt inför denna arbetsträning, är att jag ska bli en börda för mina kollegor. Att jag inte kommer uppnå full arbetskapacitet som är att jobba heltid, att mina kollegor ska få ta en del av mina arbetsuppgifter. Att få till balansen mellan privatliv och arbetsliv är en gåta för mig. Mina barn har ofta fått komma i andra hand. Det får de inte göra längre. Men att ha barn som har behov av extra stöd och är krävande hemma tär på mitt psyke och bidrar förstås till att jag känner mig otillräcklig på min arbetsplats. Trots att jag under ett par år haft möjlighet att jobba deltid (75%) så har jag ändå varit ”borta” mycket p g a barnen. Men svårigheterna inom mitt arbete dök upp innan jag fick barn. Skillnaden då var att jag kunde arbeta 24-7 dvs jag la ner oerhört mycket tid och energi på mitt arbete. Jobbade sena dagar och kvällar, långa helger etc. Med barn hemma fungerar det inte på samma sätt och då blev nattarbete vanligt… Det tär förstås också på psyket och gör att arbetsinsatsen blir lidande när sömnen näst intill blir obefintlig under långa perioder.

Så kontentan av detta långa och kanske lite spretiga inlägg är följande frågor:
Hur öppen ska man vara gentmot sina kollegor när det gäller psykisk ohälsa?
Mot sin chef/ledningen på arbetsplatsen?
Vad kan den som drabbas av psykisk ohäls ”förvänta” sig av andra på arbetsplatsen, av kollegor och ledningen?
Hur långt sträcker sig ansvaret från arbetsplatsens ledning att anpassa en arbetssituation för att den som drabbats av psykisk ohälsa som är stressrelaterade eller ångest, depression mm?

Jag försöker följa debatten om psykisk ohälsa i dagens samhälle. Vad är det som får så många att må dåligt? Vad kan jag göra för att bidra till en förändring? Jag har själv ställt upp i en studie som Centrum för psykiatriforskning genomfört för att forska kring metoder att få människor som drabbats tillbaka i arbetslivet. Men jag skulle vilja göra mer. Jag vet bara inte vad. Nu när jag lämnat det största mörkret bakom mig så kan jag känna att jag vill dela med mig av mina erfarenheter av vården, rehabilitering etc. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s