Frustration!

Den nya regeringen har lagt fram ett förslag om förändringen i sjukförsäkringen. Dvs att den bortre gränsen slopas och ingen ska bli utförsäkrad. Jag förstår tanken med den bortre gränsen och viljan att få sjuka människor tillbaka i arbetslivet. Jag och många med mig vill säkerligen just det, komma tillbaka, men inte till vilket pris som helst.

Att bara ta bort den bortre gränsen räcker inte. Rehabiliteringsåtgärderna måste bli bättre! Vi som är psykiskt sjuka eller drabbade av psykisk ohälsa och har svårt att återvända till arbetslivet eller det arbete vi tidigare har jobbat inom behöver ett bättre stöd för att få hjälp att hitta rätt. Jag har mött människor som varit sjukskrivna i åratal för depression, ångest etc och det är förstås inte positivt. Det blir svårare att komma tillbaka ju längre tid man är hemma. Men väsentligt är väl att se varför individen inte kan arbeta, eller kanske inte kan arbeta med det man gjorde innan sjukskrivningen.

http://www.svt.se/nyheter/regeringen-slopar-den-bortre-tidsgransen

Den första juli 2008 infördes tidsgränser i sjukförsäkringen. Den bortre på 2,5 år innebar att bara de utan verklighetsuppfattning eller de som krävde tung sjukhusvård fick vara kvar. Resten blev av med sin ersättning. Regeringen räknar med att 75.000 människor blivit utförsäkrade fram till slutet av 2013.

– Jag tror inte att det gynnar vare sig Sverige, enskilda individer eller förtroendet för sjukförsäkringen att en lång sjukskrivning för väldigt många också är lika med fattigdom och utförsäkring, säger Annika Strandhäll (S), ny socialförsäkringsminister.

Den bortre tidsgränsen försvinner från och med den 1 juli 2015. Regeringen räknar med att det kostar statskassan en miljard om året i ökade utgifter, men att en del räknas hem när arbetsförmedlingen slipper ansvaret för de sjuka.

– Som den bortre tidsgränsen är konstruerad i dag innebär den ett avsteg från hur vi tycker att en sjukförsäkring ska fungera, nämligen att den ska finnas där när du är sjuk, säger Annika Strandhäll.

Jag är en av dem som blev utförsäkrad. Det var den 13 augusti 2012 (en dryg vecka innan mitt möte med den dåvarande handläggaren). 8 veckor utan pengar, sen gick kommunen in med sjuklön i 180 dagar. Jag befann mig fortfarande i en djup kris när jag utförsäkrades och min depression var fortfarande en stor del av mitt liv. Nedan ett utdrag ur det beslut min handläggare tog:

”Sammantaget bedömer Försäkringskassan med stöd av befintliga medicinska underlag samt övrig information i ärendet att din arbetsförmåga är nedsatt i ditt ordinarie arbete som lärare men att det inte är styrkt att din arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom i förhållanden till arbeten som normalt förekommer på arbetsmarknaden. Du bedöms trots och med hänsyn tagen till dina besvär ha en hel arbetsförmåga i ett för dig lämpligt arbete utan stress och för höga krav. Särskilda skäl kan ej tillämpas då det inte är sannolikt att du kommer att återgå i ditt ordinarie arbete innan dag 365 i sjukperioden.

Nä, jag återkom inte till mitt ordinarie arbete som lärare. Jag hade redan innan sjukskrivningen fått ändrade arbetsuppgifter från lärare till fritidsledare, med ett tillfälligt anställningsavtal. Då hade jag också gått ner i arbetstid till 75 %.

Ok, jag köper det som min dåvarande handläggare på FK skriver. Även om jag vid tillfället för mötet då jag fick chans att prata om detta beslut bölade jag och hade sådan ångest att jag bara vände blicken nedåt. Jag hörde inte vad som sades, jag tog inte in något och trots att jag hade en stödperson med så föll allt i bitar då. Jag hade själv lyft frågan tidigare om arbetsträning eller arbetsprövning i någon annan verksamhet, men det enda alternativen jag hade var att gå tillbaka till jobbet, genomgå en omplaceringsutredning och söka nytt jobb inom kommunen eller säga upp mig och söka annat jobb. Så konsekvensen av det hela är att jag hamnade utanför arbetsmarknaden igen p g a lång sjukskrivning för psykisk ohälsa. Jag har förlorat på det. Mina barn har förlorat. Även min arbetsplats har väl förlorat på detta….

När jag blev utförsäkrad av FK blev min sjukpenninggrundande inkomst (SGI) nollad. Dvs jag skulle inte få ersättning för VAB eller vid sjukdom innan jag jobbat ihop SGI igen. Frisk var jag inte då, men jag var tvungen att börja jobba igen förstås. Det fungerade fram till december, 50%, sen rasade magen ihop och jag var tvungen att vara hemma ett par dagar, äta magmedicin etc. Sen höll jag till slutet av maj 2013. Sjukskriven igen, en månad. I augusti började jag jobba mina 75 %. Sen hade jag någon kortare sjukskrivning om två veckor i oktober innan allt rasade igen i november och ja, där är jag idag! Sjukskriven sedan dess. Fasar för min framtida ekonomiska situation. Jag vet inte om jag kommer bli utförsäkrad igen. Arbetssituationen är kass. Jag VILL INTE gå hemma längre. Jag vill ha en arbetssituation som fungerar för mig. Men jag behöver hjälp för att kunna ta tag i den delen av mitt liv. I dagsläget har jag ingen tro att jag kan klara av att jobba i skolan, bara ett par timmars besök i sonens klass gjorde mig darrig inombords och ledde till ångest… Målet att jobba 100 % i skolan är långt borta.

Nu ser min situation inte fullt lika mörk ut men risken att åter bli utförsäkrad hänger över mig, myket p g a  att min vård varit alltför rörig och utan långsiktig planering!

I månader har jag försökt se framåt, vara lite mer ”på” än jag varit under lång tid. Redan i våras under mötena med vården, kommunen och FK försökte jag utmana mina egna tankar och föreställningar. Jag fick ”chansen” att arbetspröva på min arbetsplats under två veckor i april. Detta skulle sedan utvärderas tillsammans med läkare, företagsläkare, arbetsgivare, rektor och FK. Tiden för detta var satt till i början av maj.

När maj månad närmade sig så fick jag beskedet om att min läkare skulle sluta, en ny skulle in. När så mötet stundade var läkaren helt ny på mottagningen, företagsläkaren var inte med (och finns inte heller med i bilden längre). Jag famlade i mörkret och bröt nästan ihop! Arbetsprövningen hade dessutom varit tuff för mig, ingen struktur och för mycket krav på mig själv. Jag hade inte någon handledare och ”lämnades ensam” vid flera tillfällen. Mötet kan sammanfattas i KAOS! Så mötet avbröts och där förlorade jag en del av den gnista jag försökte få fyr på. Nytt möte bokades i mitten av juni.

Vid mötet i juni konstaterades att det inte gick att påbörja något då det var semestertider och det skulle vara svårt att gå igång med arbetsträning, något som vi tidigare talat om.

Sommaren rullade på. Jag lyckades mitt i sjukskrivningen finna ett inre lugn. Tillvaron kändes ok, jag hade träffat en psykolog som gett mig någotav ett hopp om att få samtalstöd, äntligen! Så vid två tillfällen fick jag träffa en kurator. Sen var det slut med samtalsstödet. Den nya (tredje) arbetsterapeuten tog över. Två möten med honom runt arbetssituationen, sen var det klart…

I slutet av augusti vad det så dags för uppföljning med läkaren och att förbereda för arbetsträning. Jag hade genom SAFARI-studien haft ett samtal med min chef och såg fram emot att få ”komma tillbaka”. Men även denna gång blev allt fel. Jag fick meddelande från min läkare att min tid bokades om till nytt datum, ingen förklaring. När jag så frågade visade det sig att läkaren skulle sluta efter bara ett par månader. Så den tid jag fått var till en NY läkare! IGEN!!!!!! Under några veckor i augusti så var jag på min arbetplats och” hälsade på”, bara för att känna efter hur det kändes. När försäkringskassan var kritisk till detta steg har jag inte haft någon mer kontakt med min arbetsplats.

Jag träffade min nya läkare i september, han tog bort en medicin, höjde dosen på den andra, skrev ett nytt läkarintyg med en önskan om möte med FK samt att jag skulle få komma igång med KBT för att lära mig hantera återkommande depressioner mm. Där står jag nu fast, det är den 20 oktober. Den 4 september träffade jag läkaren. Han lovade ny tid i oktober (en månad senare) för att följa upp provsvar, doshöjning samt få till mötet med FK och arbetsgivare. För ca 3-4 veckor sedan ringde han mig. jag talade om att jag mådde sämre igen… han höjde dosen medicin och lovade att boka in en tid. Vid tre tillfällen har jag frågat i receptionen på mottagningen om tid till läkaren, två meddelanden har lämnats till läkaren…. Men jag har inte fått någon tid.

Min handläggare på FK skulle efter rehabmötet den 7 september ringa läkaren för att höra med honom om hans syn på ev arbetsträning samt försöka boka en tid. Om det inte gick skulle hon höra av sig till mig och vi skulle mötas själva och börja göra upp planen för arbetsträningen. Från henne har jag inte heller hört ett ljud. Det är den 20 oktober. Den 1 december har jag varit sjukskriven 1 år. Ett helt jävla år! Jag är på väg ner i depressionen igen, jag fastnar i tankarna, får svårare att motivera mig att göra saker och får sömnproblem. Sover allra bäst på Imovane, men undviker den för det mesta. Vänder och vrider mig. Somnar och ibland vaknar jag igen efter en halvtimme och somnar jag inte om.

Ett år har försvunnit ur mitt liv. Det har varit ett bra år. Ett av de bästa, förutom när det gäller tryggheten runt försörjningen. Redan i mars började FK påpeka att mina dagar är räknade! Jag har ju blivit utfärsäkrad en gång tidigare.

SÅ hur tar man sig tillbaka? Hur klarar man av livet med ”återkommande depressioner” och en hög känslighet för stress och krav? Just nu känns det hopplöst och när jag talar om hur jag känner får jag förstående kommentarer om att jag hamnat i en kaotisk situation på en vårdmottagning som tyvärr inte fungerar något vidare. Läkarbyten får jag räkna med då ingen läkare vill ha fast tjänst. Läkarna hyrs in och även om målet är att de ska stanna ett år på mottagningen så verkar det inte bli så. Just idag känner jag mig vissen över att inte ha minsta lilla framtidstro när det gäller arbetslivet. Det påverkar mina relationer i övrigt och motivationen att göra saker på min fritid. Jag har mitt intresse för fotografering som håller mig lite ovan vattenytan, jag har mina barn som förgyller mitt liv och jag har min man som jag alltid kan prata med. Men trots det så oroar jag mig för att resten av mitt liv ska kantas av återkommande depressioner och ångestsjukdomar. Jag vet att jag har mer att ge, men i nuläget känns det övermäktigt. Jag försöker ta en dag i taget.

Läs gärna även detta:

http://solrosuppropet.se/2014/10/nu-stoppas-sju-svara-ar-med-utforsakringar/

Solrosuppropet.se

DSC06274

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s