Om min väg ”tillbaka”…

Jag är på väg. Sakta, flyktigt, närmar jag mig det jag är rädd för. Jag närmar mig det jag är orolig för att jag inte ska klara av. Men det känns rätt ändå, inom mig måste jag våga gå vidare, våga andas.

Att sitta där, på en två timmars utbildning med både bekanta och obekanta ansikten kändes jobbigt. Många jag inte känner. Jag har ingen given plats. Ingen tillhörighet just nu…
Utbildningen i Schoolsoft, spännande och intressant. Användbart men inte för mig, inte just nu… Jag som på något sätt blir så sugen på att få sätta tänderna i det hela och bara gå vidare.

Jag biter ihop, magen knyter sig visst ibland men i stort kändes det ändå bra. Försöker hålla mig framme, vara lite aktiv… Lite drygt tre timmar på jobbet. Är slut! Var trött redan innan, natten med två barn som hade lite orolig nattsömn samt en morgon med en mycket uppspelt och vild 8-åring… Somnade nästan på sängen när jag lämnat av barnen på sina respektive fritids.

Men nu är jag på väg. Vad som än händer vill jag ha en fungerande vardag, ja jag vill trivas med livet varje dag, vad jag än gör! Trivas med mitt jobb t ex, trivas med mina barn då vi är tillsammans, orka ha roligt, orka ha tråkigt. Orka vara social, orka vara ensam! Träna!! Komma igång! Få älska och känna mig älskad. Få uppskatta andra och känna mig uppskattad! Det är viktigt!

Allt detta tappade jag bort under min sjukdom. Jag grävde ner mig, slutade leva, ville inte leva. Idag vill jag leva! Inte gömma mig, finnas… Det är min tid nu. Ingen kan ta det ifrån mig! Men samtidigt vill jag hitta min plats i livet, den plats där jag känner mig hemma och tillfreds. Att få göra det jag tycker om, att få utveckla de goda sidor jag har.

http://www.dn.se/insidan/vardagslunken-kan-vara-valgorande/

Det exklusiva hotellet i Stockholm gör reklam för att locka fler gäster. Under mottot ”Vägra vardag” ska nya gäster lockas att övernatta. Boka en weekend eller välj en vanlig vecko­dag – hos oss känns det ändå aldrig som vardag, är budskapet.

Vardag är ett ord med en lite trist klang för många. Man längtar till helgen, och den bästa vardagen är kanske fredagen. För många är vardagen en enda lång transportsträcka mot helg och semester då vi kan koppla av och ha roligt. Men finns det någon forskning om hur ledigheterna egentligen påverkar oss?

DN:s insidan publicerar idag en artikel i min smak för att knorra till detta inlägg. Om vardagslunken… den som jag faktiskt gillar och uppskattar. Helger och semestrar fyller absolut en viktig funktion i många människors liv, men själv mår jag bäst av en fungerande vardag med tillhörande helger. Långa ledigheter är jobbiga på många sätt. Allt sätts ur spel, speciellt när man har barn som är rutinbundna… något jag för all del är själv också. Därav längtar jag efter att komma igång med att jobba och få till denna ”normala” vardag.

Även artikeln nedan belyser det hela…

http://www.dn.se/insidan/att-bara-leva-i-nuet-vore-nog-arligt-talat-inget-vidare/

Få svenska dikter har citerats så flitigt de senaste åren som Stig Johanssons korta ”Förlusten”:

”Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.”

De fina orden känns nu nästan lika slitna som de ständiga uppmaningarna från olika håll och kanter om att leva ”här och nu”, vara i nuet, carpe diem.

Kanske beror populariteten på att det handlar om något som nästan alla känner igen sig i? Och om något som verkar så förtvivlat svårt för människan att uppnå. Vår förmåga att tänka både bakåt och framåt, att minnas, ångra, sörja, men också hoppas och planera, sträva framåt, är en del av det som gör oss till människor och verkar ha haft stor betydelse för vår överlevnad.

Att bara leva i nuet vore nog ärligt talat inget vidare.

Jag läser just nu ”Lev livet fullt ut” av Echhart Tolle. Många goda tankar och idéer får min del föds i denna bok, men samtidigt kan jag inte helt förlika mig med det jag läser… Jag vill uppleva dagen, uppleva nuet osv. OCH att bara älta det som var igår eller drömma om framtiden är inte heller alltför bra… en lagom dos är nog trots allt bäst!

De flesta dagar i livet är vardagar och de kan förstås vara bra och dåliga precis som andra dagar. Men kanske har vi en tendens att undervärdera det roliga och positiva som finns i vardagen. Som exempelvis de vardagliga relationerna. Etnologiprofessorn Britta Lundgren har i boken ”Den ofullkomliga vänskapen” skrivit om hur vi upphöjer ”riktig vänskap” till något stort, medan relationer i vardagslivet – till exempel med arbetskompisar – egentligen kan vara väl så betydelsefulla i vårt liv.

Jag är på väg… min väg, min krokiga väg… vilket är mitt mål? Ja det vet jag inte helt och fullt…

IMG_2035IMG_2032

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s