Därför minns du inte din barndom

Det började som ett samtal. Ett samtal om barndoms minnen utifrån en artikel i Svenska Dagbladet. Vi kom in på svensk psykvård och om vem/vilka som egentligen kan få den hjälp eller det stöd som behövs. 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/freud-hade-fel-om-barndomsminnen-enligt-ny-forskning_3776118.svd

I dagens SvD publicerades en artikel om barn och tidiga minnen, barndomsminnen. Om varför vi inte kommer ihåg det som hänt under vår barndom.

”Sigmund Freud var en av de första som spekulerade om orsaken till barndomsglömska. Han föreslog att barn stuvade undan tidiga minnen på grund av deras laddade sexuella innehåll.

Andra har spekulerat i att minnesförlusten skulle bero på att språket ännu inte utvecklats. Men dessa förklaringsmodeller förklarar inte varför många andra däggdjur också glömmer sin barndom. Dessutom har små barn faktiskt väldigt bra minne, och kan minnas många detaljer om vad de gjorde för någon månad sedan. Men efter några år är minnena borta.”

/…/

”Den starka tillväxten av nervceller under de första levnadsåren gör att små barn har lätt att lära sig nya saker – till priset av att de glömmer snabbt. Därmed kan Freuds förklaringsmodell möjligen läggas till handlingarna.”

Vårt samtal tog sin början i det som har med tidiga minnen att göra. Själv har jag ju flera gånger tidigare berättat om mina minnesproblem. Jag har stora luckor i minnet av min barndom, uppväxt, ungdom etc. Varför? Ja det är väl det jag funderat över… Just denna artikel syftar till de tidigaste minnsebilderna och kanske kan jag köpa det att minnen glöms bort p g a att vi lär oss väldigt mycket under våra tidiga år…

Medan andra har tidiga minnesbilder från sitt liv, familj, händelser etc så har jag få eller inga minnen från tidig barndom. Inte heller från skolstarten, avslutningar, sommarlov, resor etc. Det hela ledde oss in på samtal om vård, psykvård framför allt då jag under en längre tid försökt ta upp frågan angående minnen och minnesförlust med mina behandlare som jag mött under resans gång och de är inte få, tyvärr. Vad jag då upplever av svensk psykvård är att det är stor personalomsättning, många kockar och en jävligt risig soppa. Soppan är jag. För att få bra vård krävs både ekonomiska och andra resurser som orken att strida för den.

Så vad är då ”bra” vård? Är det att trycka i sig piller som skadar organen i kroppen? En av mina mediciner påverkar levern negativt. Sen har medicinerna gett mig andra biverkningar som både rör kroppsliga och mentala/psykiska problem. Medicin tycks vara det som vi ”vanliga” dödliga får ta till, sen får vi tio samtal med en psykolog, kurator eller möjligen KBT vid lika många tillfällen. Kanske har jag haft tur som duttat lite här och lite där… dvs fått testa lita olika saker… Men det finns ingen vårdplan om hur jag ska få en bättre livskvalitet, må bra, kunna arbeta OCH orka med resten av livet… i huvudsak mina barn och deras behov. Som lärare har jag stött och blött måluppfyllelse, vägen mot målet och numera kunskapskraven. Borde inte mål sättas runt det psykiska måendet?

Mitt inlägg kommer alltså inte att direkt beröra förlusten av tidiga barndomsminnen och om det rör sig om tidiga sexuella minnen som Freud ansåg eller att minnen helt enkelt glöms bort då vi lär oss nytt… Nä det handlar om människor som jag har rätt till att få det stöd som behövs oavset vilket det är…. För jag som har fått hjälp trots allt, känner mig inte tillfreds med den vård jag fått… Förvisso flera försök med KBT, samtal med kurator under en kortare period(avbröts när vi precis kom igång), samt möten med en arbetsterapeut. Under veckan som kommer ska jag träffa den tredje arbetsterapeuten under detta dryga år… så åter en ny kontakt, med den räknar jag ny läkare i maj samt två samtal med en tillfällig kurator i juni månad. På detta sett har min vård sett ut under dessa år…

Jag har många gånger funderat över och rannsakat mig själv, försökt hitta mina svar, svaren har för mig funnits i olika psykiska diagnoser… Depression och ångest drabbades jag av redan i tonåren som så många andra… Sen har jag ett stort spann av funderingar…

Nåja, detta får räcka för nu… återkommer med fler funderingar i ämnet. Detta är lite av terapi för mig… att fundera genom samtal och genom att skriva… 🙂

Annonser

Ett svar till “Därför minns du inte din barndom

  1. Jag funderar på varför du så ofta tänker på att du inte minns din barndom. Vad gör det idag? På vilket sätt skulle det hjälpa dig att minnas?
    Jag har alldeles för bra minnen från barndomen men jag har flera vänner som inte minns just något om sin barndom trots att inget ”speciellt” hänt.

    Det är svårt att få bra vård i Sverige om det inte rinner blod, psykiska sjukdomar likaväl som ”ont i magen” är inget som intresserar de läkare man får fem minuter hos när man bokar tid. Väninnans mamma sökte för magont i ett halvår och skickades hem med medicin för sura uppstötningar ändå tills hon åkte in akut och det upptäcktes att cancern spridit sig i hela buken…

    Medan du väntar på hjälp – vad kan du själv göra? Finns det något som får dig att må bättre? Bättre kost? Promenader? Fotografering eller något som gör att du känner det som om du bestämmer över din kropp. Vad har du för livsmål?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s