Tid för förändring

Jag har länge funderat över vad som fått mig att stanna där jag befinner mig i livet. Varför jag nöjer mig med det jag har och inte ser vad jag kan komma att få OM jag gör förändringar i mitt eget liv. Det kan handla om allt från småsaker som att prova nya maträtter till större, livsavgörande förändringar som rör relationer, yrkesliv etc. En del av dessa livsavgörande förändringar har jag lyckats göra, och därigenom faktiskt förbättra min livskvalitet ganska så markant. Men vad är det som gör det så jäkla svårt?

På hsperson.com läser jag i den nyligen skapade bloggen inlägget Time To Stretch – http://www.hsperson.com/time-to-stretch/
Att vara högkänslig innebär ofta att förändringar kan te sig jobbiga. Det kan vara obehagligt att ta risker, att söka sig utanför sin egen bubbla av trygghet. Även om livet kanske inte är bra som det är.

Welcome to our revised hsperson.com website and new format for Comfort Zoneas a blog. We hope it pleases you. The theme of this first post is stretching and changing, for sure. We all need to change when it is time, but HSPs generally do not like risks, and therefore do not like change. Even the high sensation seeking HSPs, who like something new and exciting to try out, probably quiver at making a permanent big change.

Jag gillar inte förändringar. Ibland har jag tänkt mig själv som ”autistisk” då mina pojkar trots allt har svårigheter inom detta spektrum och det är typiskt för diagnosen att ha svårt med just dessa förändringar, både kortsiktiga när något blir hastigt ändrat men även med de som är mer planerade eller långsiktiga. Men någon diagnos har jag inte, det fastställdes genom den utredning jag gick igenom för två somrar sen. Men likaväl så har jag svårt att ändra på vissa saker. Allt från hur jag placerar husgeråden i skåpen, hur överkastet ska ligga på sängen till yrkeslivet… Jag vill ha saker ”som vanligt” på något sätt, oavsett om det känns bra eller inte.

Om någon månad eller så kommer jag till ett avgörande i mitt liv. Ett avgörande som känns riktigt jobbigt men ändå nödvändigt. Att komma dit har tagit extremt lång tid. Det handlar om min yrkesroll, det som näst barnen och familjen är det viktigaste för mig. Jobbet, identiteten… ja jag har haft den stora delen av min identitet i mitt yrke. Kanske är det något jag faktiskt måste förändra. Bli ett med mig själv i stället?

Hur vet man att det blir rätt? Det är en fråga jag alltför ofta ställer. Det går ju faktiskt inte att svara på den frågan när det t ex gäller arbetssituationen. Jag vet inte om det är rätt av mig att söka mig bort från min arbetsplats, men jag vet inte heller om det är rätt att stanna. Rätt mot mig själv, rätt mot familjen, rätt mot kollegor etc. Kanske blir mitt liv ett levande helvete, det är den mörkaste vägen. Men det kan ju lika väl bli himelriket, OM jag får det stöd jag behöver och finner den väg som är ”min”.

Jag hade bestämt mig för att inte använda min ”semester” till att fundera över detta men det är nog så svårt att låta bli. Jag har ju trots allt ingen semester, egentligen. Jag är ju inte ”ledig” i den bemärkelsen… Jag har haft ett par möten med den vikarierande kuratorn vilket tyvärr som vanligt inte resulterade i särskilt mycket. Psykologen som ansåg att jag skulle må bra av ”samtalsstöd”. Två möten är inget stöd, men visst… resultatet blev mer träffar med arbetsteapeuten, den tredje jag möter nu… Sen fick jag förslag på privata mottagningar för ev terapeutisk behandling. Men jag är osäker på om jag vill/bör lägga närmare 1000 kr/gång för någon jag inte vet om det är bra.

Nåja, jag kom bort från mitt ämne. I början av augusti är det i alla fall möte på min arbetsplats. en psykolog jag mött en gång kommer närvara för att det ska bli ett ”bra” samtal, vilket jag tyvärr betvivlar… Jag tror säkert att de vill mig väl men ibland har jag svårt att se det goda som kommer ut av våra möten. Det har varit många under årens lopp… Kanske väntar de bara ut mig. Ibland känns det så. Jag har uttryckt min önskan att få komma till en ”ny” arbetplats. Jag kan absolut tänka mig att fortsätta med det jag jobbar med även om jag kan se mig själv göra något helt annat. Men om jag orkar, det vet jag inte. Kan hända att andra tänker mig som ”lat” men det är jag inte. Jag har bara tagit i lite väl mycket ibland och blundat för tröttheten jag känt. Jag ger allt när jag är  ”fit for fight” och när det känns rätt… Men jag har kommit till en punkt i livet när jag inte vill jobba med hälsan som insats. Jag höll på att förlora kontrollen över mitt liv totalt och det vill jag inte göra igen. Då kan det gå illa… Jag vill finnas för mina barn och se dem växa upp… stötta dem i sin utveckling. Det kan jag inte göra från evigheten, bara närvarande i livet. Jag vill inte känna att livet rinner ur mig igen. NU känner jag livet i mig, jag ser det vackra och underbara. Jag upplever känslor och intryck av naturen, jag ser det vackra. Jag ser det eländiga i världen och det gör ont i mig. Tidigare gick allt rakt igenom mig… både det vackra och det eländiga… Detta nedan är vackert… Vyn över Stockholm från Stadshustornet. 365 trappsteg upp mot himlen och jag klarade av det… trots min höjdskräck! Helt fantastiskt.

IMG_7963

IMG_7985

IMG_7942

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s