Gripande öde

Härom dagen påbörjade jag ett inlägg om ett levnadsöde som verkligen gripit tag i hela mig. Jag publicerade det innan det var färdigt så här kommer forsättningen… Inledningsvis såg jag några av Sigrid Hjerténs målningar på Moderna Museet när vi var där för att beskåda Nils Dardel och den moderna tiden. När jag sedan läste en artikel i DN om hur Sigrid Hjertén avled på Beckomberga mentalsjukhus efter en lång vistelse där och en könskodad lobotomi så ville jag veta mer om hennes historia, men också om psykvården som än idag inte är optimal på många sätt. 

Jag fick tips om en bok som handlar om Sigrid Hjertén och hennes svåra liv under slutet av 1800-talet fram till sin död i mars 1948. Anita Goldmans ”I själen alltid ren – Om Sigrid Hjertén”. Det var länge sedan jag sträckläste en bok från pärm till pärm och även om jag inte läst denna bok på en dag så har jag idag onsdag läst ut boken som jag fick i min ägo i måndags… Djupt gripen av denna historia och detta levnadsöde.

bild (4)

Studerar man de kvinnliga beteenden som inte lett till genistatus utan till mentalsjukhus ser man ett mönster. Hysteri, neuros, paranoia, flykt- och ångestbeteende, apati och negativism, sexuell utlevelse och oförmåga att sköta husmorsplikter och barnuppfostran återkommer i patientjournalerna. Till och med ”sammanbrottet” är könskodat. Hos mannen ett visserligen demaskuliniserande men tillfälligt avbrott av utbrändhetskaraktär, hos kvinnan ett bevis på en människa som brister.

Ett ingrepp som lobotomi illustrerar detta särskilt tydligt. Syftet var ångestdämpning, men också påverkan på personlighet och beteende. När Sigrid Hjertén lobotomeras hade operationen funnits i Sverige i fyra år. Sammanlagt skulle cirka 4 400 lobotomier utföras här fram till 1966. Könsfördelningen var extremt ojämn, under de första åren (1944-45) var närmare 90 procent kvinnor.

/…/

Den deprimerade och otillfredsställda hemmafrun som en inverterad spegling av ett manligt kvinnoideal skulle bli ett favorittema i alla populärkulturella genrer decennierna kring 1900-talets mitt. Det återkommer i Richard Yates romaner, John Cassavetes filmer och ikoniska musiktexter som Shel Silversteins ”The Ballad of Lucy Jordan”. Särskilt filmen producerade visuellt stoff för fantasin om den ”galna” och samtidigt sexualiserade kvinnan: irrationellt eller försumligt beteende, impulsstyrd flykt längs våtblanka gator, upplöst klädsel (gärna trenchcoat över slinkiga underkläder), överdriven eller utflytande sminkning. Full kollaps signalerades av att läppstiftet dragits utanför läppkonturerna – ett symboliskt gränsöverskridande.

Om manlig galenskap, förenklat uttryckt, varit en del av genidiskursen, så gäller det inte kvinnlig. Kreativ identitet vägdes inte in i mentalsjukhusens diagnos och behandling (däremot i psykoanalysens samtalsterapier). Det är sant att Sigrid Hjertén uppmuntras att måla på Beckomberga; man ger henne till och med injektioner med fenedrin, ett amfetaminpreparat, för att ”få igång” henne. Men utan större effekt. Jag är konstnär, säger hon stolt, och ”det är omöjligt att arbeta i sjukhusmiljö”.

Ur: http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kollapsen-ar-en-kvinna/

Utöver detta ovan är jag utan ord. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan efter att ha läst denna bok. Jag kunde helt enkelt inte sluta. Breven mellan Sigrid och maken Isaac Grünewald vittnade om det svåra livet. Tänk vad sparade brev kan berätta om ett levnadsöde.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s